Print Friendly

Olle Nyman; Samvetsklausulen

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OLLE NYMAN:
Samvetsklausulen
I diskussionen om relationerna kyrka -stat
har den s k samvetsklausulen, tillkommen i
samband med beslutet 1958 om kvinnors tillträde till prästämbetet, kommit att spela en
central roll. Professor Olle Nyman, statsvetenskapsman och biträdande professor i
offentlig rätt i Uppsala, skärskådar här det
rättsliga läget i frågan. Ätt staten skärpt sin
inställning mot kyrkan är alldeles klart.
Flera statsråd har uttalat sig på sätt som
visar att de inte erkänner någon samvetsklausul.
En ledande synpunkt vid överväganden och
ståndpunktstaganden hittills i kyrka-statfrå-
gan har påtagligt varit strävan att i det längsta undvika hårda meningsbrytningar och
politisk strid. Man har sökt förena reformarbetet och det vidhållna kravet på förändringar – i princip långtgående sådana –
med önskan att inte i onödan stöta motståndarna för pannan. Det är en metodik som
präglaragerandetäven i kvinnoprästfrågan.
Genom vissa koncessioner till motstående
krafter och genom det sätt varpå förändringeq genomdrivits har reformatörerna
sökt skapa ett modus vivendi för tillfället och
för den närmaste framtiden.
Det medel som kom till användning vid
avgörandet i kvinnoprästfrågan 1958 var
motivuttalanden, som gjordes vid antagandet av lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Den s k samvetsklausulen uttrycktes dels i det särskilda utskottets betänkande nr 2 vid 1958 års kyrkomöte, dels i
ecklesiastikminister Edenmans inlägg i debatten på kyrkomötet den 26 september
1958.
Utskottet konstaterade att den kyrkliga
gemenskapen skulle komma att utsättas för
påfrestningar vilken utgången än blev i det
föreliggande lagstiftningsärendet. Men det
vore väsentligt att undvika en ”kyrkosplittrande söndring”, varför skiljaktigheterna inte borde få överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer. Inte heller borde någon av de
mot varandra stående meningsriktningarna
utsättas för sådan påverkan, som kunde
uppfattas som åsiktsförföljelse eller intrång
på samvetets frihet.
Därefter uttalade utskottet: ”Skulle nu
lagförslaget bifallas, finner utskottet det
därför angeläget att hävda, att detta icke
får medföra skyldighet för biskop att mot
sin religiöst grundade övertygelse viga
kvinna till präst. Likaså vill utskottet som
sin samfällda mening framhålla, att präst
icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant
som uppenbarligen skulle kränka hans
samvete på grund av den övertygelse, han
hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig
avvisande till kvinnliga präster, icke skulle
kunna avlägga dem.
Vidare torde, där prästerlig tjänst skall
utan föregående val tillsättas av Kungl.
Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt
yttrande kunna ge till känna, huruvida det
önskar, att kvinna därvid ej må komma i
fråga.”
Utskottets skrivning godtogs av kyrkomö-
tet.
Innan kyrkomötet gick till beslut uppträdde ecklesiastikminister Edenman som regeringens talesman. Han sade sig visserligen se
som sin huvuduppgift vid tillfället att hävda
”det demokratiska likställighetskravet för
man och kvinna ifråga om prästerliga tjänster” men refererade i sitt anförande också
till utskottets uttalande att ingen finge utsättas för sådan påverkan, som kan uppfattas
som åsiktsförföljelse eller intrång i samvetets
frihet. Han tillfogade härtill: ”Jag kan här
helt ansluta mig till utskottet, och jag talar i
det fallet på en fullständigt enig regerings
vägnar. I min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den meningen, att lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt
bör ingripa i personliga religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från statens sida
205
kan inte gärna vara att befara, så länge vi har
vårt nuvarande demokratiska samhällsskick.”
Det har sedermera diskuterats huruvida
motivuttalandet, att tillkomsten av lagen om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst inte
skulle få medföra skyldighet för biskop att
mot sin religiöst grundade övertygelse viga
kvinna till präst, har generell giltighet eller
endast avsåg de biskopar som var i tjänst
1958. Att särskilda kyrkomötesutskottets uttalande och därmed kyrkomötets ställningstagande 1958 hade den förstnämnda innebörden står dock helt klart. Utskottet uttalar
helt generellt att ett bifall till lagförslaget
”icke får medföra skyldighet för biskop att
mot sin religiöst grundade övertygelse viga
kvinna till präst”. Att förbehållet skulle vara
begränsat till de dåvarande biskoparna
fanns inte på något sätt vare sig utsagt eller
antytt. Förbehållet i uttalandet avser innehavare av biskopsämbete, dåvarande såväl som
kommande. Att innebörden måste vara denna framgår ovedersägligt även därigenom
att uttalandet ingår i samma stycke som också innehåller satsen om prästlöftena. Uttalandet är varken på den ena eller den andra
punkten begränsat till de redan i ämbetet insatta.
Kyrkan är konsekvent
För kyrkans företrädare var samvetsklausulen 1958 långtifrån endast en kompromissformel för att utjämna motsättningar och
skapa en plattform för acceptabelt samarbete med staten. Den var en livsnödvändighet
för att undvika en total splittring av den
svenska kyrkan. Bo Giertz, själv medlem av
206
det kyrkomötesutskott som formulerade
samvetsklausulen, har i ett diskussionsinlägg
långt senare på ett pregnant sätt sammanfattat situationen och syftet: ”Vad det här är
fråga om är inte bara att ge kristna människor möjlighet att följa sitt samvete. Utan det
är ett försök att hindra att motsatta meningar i en allvarlig trosfråga leder till en kyrkosplittri”lg . . . Över huvud ville man garantera att de som ställde sig avvisande till den
nya ordningen alltjämt skulle ha samma rätt
som tidigare att leva och tjäna i Svenska Kyrkan, utan att behöva ändra sin tro.” (Sv.D.
1976-02-27).
Denna linje har sedermera fullföljts av
kyrkans organ. I ett svar i december 1974 till
ett politiskt partis kvinnoförbund, som i ett
öppet brev framställt frågor rörande kvinnliga präster i svenska kyrkan, preciserade ärkebiskop Olof Sundby syftet med samvetsklausulen som ett vaktslående om ”en för
evangelisk kyrka omistlig storhet: det i Guds
ord bundna samvetets rätt till frihet”. Den
sades vara avsedd ”att bereda dem, som av
samvetsskäl var emot kvinnliga präster, möjlighet att fortsätta att verka inom vår kyrka,
med andra ord att undvika kyrkosplittring”.
Vid 1975 års kyrkomöte avslogs efter enhälligt avstyrkande av kyrkolagsutskottet en
motion, vari hemställdes att kyrkomötet
skulle förorda att åtgärder måtte aktualiseras i syfte att samvetsklausulen inte fortsättningsvis skulle kunna utgöra grund för aktivt motstånd mot kvinnliga präster.
I utskottets motivering konstateras, att det
inom svenska kyrkan finns grupper med
motstridiga övertygelser i frågan om kvinnas
tillträde till prästämbetet och att enda sättet
att skapa möjligheter för båda grupperna att
tjäna kyrkans sak är att följa de principer,
som uttryckts i uttalandena från det särskilda utskottet vid kyrkomötet 1958. Med uttrycket ”motstridiga övertygelser” poängteras att det är fråga om en trosfråga. Utskottet inskärper att ansvaret för att konfliktanledningar i möjligaste mån undviks i första
hand vilar på biskoparna var och en i sitt stift
och samfällt i biskopsmötet. Det tillfogas att
utskottet är enigt i uppfattningen att försök
”att genom demonstrationsåtgärder eller
tvång genomdriva den ena eller andra
ståndpunkten” inte kan leda ut ur svårigheterna utan tvärtom är ägnade att allvarligt
skada kyrkan.
Den kyrkliga sidans ståndpunkt och argumentering får sålunda sägas vara både entydig och konsekvent. Man faller tillbaka på
och vidhåller det motivuttalande som gjordes 1958, då kvinnoprästlagen antogs. Eftersom motsättningen rör en trosfråga, måste
det undvikas att saken ställs på sin spets och
resulterar i kyrkosplittring. Det är nödvändigt att finna ett sätt varigenom kvinnoprästlagens motståndare kan fortsätta att verka
inom kyrkan.
Staten: från oklarhet till skärpning
De andra kyrkolagstiftande organens hållning är inte lika entydig. Regeringens ståndpunkt angavs av ecklesiastikminister Edenman 1958 i kyrkomötesdebatten om kvinnliga präster så att han anslöt sig till särskilda
utskottet. Men denna anslutning avsåg närmast ett allmänt uttalande mot sådan på-
verkan, som kunde uppfattas som åsiktsförföljelse eller intrång i samvetets frihet, medan han gick förbi de enskilda punkterna i
utskottets uttalande utan uttryckligt ställningstagande. Han lyckades komma förbi de
mest brännbara frågeställningarna genom
att uttrycka förhoppningen att svårigheterna skulle kunna bemästras med inomkyrkliga medel. Man borde kunna räkna med att
kvinnliga prästaspiranter inte skulle vända
sig till andra biskopar än sådana, som deklarerat sin villighet att prästviga kvinnor. Det
borde finnas all anledning anta att de kvinnor som önskade bli präster skulle komma
att undvika allt som kunde leda till strid,just
av omtanke om kyrkans bästa, och att de
självmant skulle komma att söka sig till de
områden av kyrkans verksamhet, där de bäst
behövdes. Konfliktsituationer borde inte behöva uppkomma enligt ecklesiastikministern: ”En biskop, som har givit till känna att
han av trosskäl anser sig förhindrad att
prästviga kvinnor, torde inte löpa den minsta risk att över huvud taget bli ställd i den situationen att en kvinna begär att bli prästvigd av just honom. Det är orimligt att tänka
sig att denna möjlighet skulle från något håll
komma att utnyt0as på det sättet.” Hur det
skulle förfaras om inte alla kvinnliga prästaspiranter visade denna hänsynsfullhet berördes inte.
Det är lätt att konstatera, att Edenmans
deklaration 1958 är mindre entydig och till
sin utformning mindre bindande än kyrkomötesutskottets samtidiga uttalande. Politikern var i detta fall mindre intresserad av att
gå till grunden med problemet än av att lägga sina ord så att de var ägnade att bana väg
för ett önskat beslut.
Andra företrädare för staten fick emeller- 207
tid sedermera anledning att gå problemet
närmare in på livet. Frågan behandlas ijustitieombudsmännens ämbetsberättelse 1972.
Justitieombudsmannen Lundvik uttalade
där att han inte fann frågan om biskops skyldighet att prästviga kvinna uttömmande besvarad med en hänvisning till att det är biskopen som förrättar prästvigningen, att han
ensam beslutar vem han vill viga och att möjlighet att anföra besvär över biskops beslut
att vägra viss person prästvigning inte torde
föreligga. Han ville tillfoga en erinran om
den allmänna förvaltningsrättsliga principen att all ämbetsutövning skall grundas på
objektivt godtagbara skäl.
JO gick också in på en granskning av motivuttalandena från 1958 års kyrkomöte.
Han fann det tydligt att kyrkomötet och
”troligen också regeringen” ansåg att de då-
varande biskoparna skulle ha full frihet att
välja om de ville prästviga kvinnor eller icke.
Men då man därutöver hävdade att även
kommande biskopar skulle ha samma frihet, kom man enligtJO in på vansklig mark:
”Jag kan inte frigöra mig från det intrycket,
att man här gör ett avsteg från vad som eljest
är brukligt i vårt land. Man strävar ju efter
att tillämpning av lagar och författningar
ska bli så enhetlig som möjligt i olika delar av
landet.”
Läser man vidare i JO:s resonemang, finner man att det avgörande enligt JO inte är
biskopens trosuppfattning utan opinionslä-
get i de olika stiften. Om det kan hävdas att
opinionen inom något stift avgjort är negativ
till kvinnliga präster, framstår det inte som
alltför stötande om biskopen vägrar att
prästviga kvinnor. Men vid en förändrad
208
opinion blir läget ett annat. Kan det då vara
rimligt att någon tillträder biskopsämbetet
med föresats att aldrig viga någon kvinna till
präst? frågar JO.
Samvetsklausulen har sålunda enligt denna tolkning giltighet endast så länge den har
stöd av en dominerande opinion i det enskilda stiftet. I övrigt skall allmänna förvaltningsrättsliga principer och önskvärdheten
av enhetlighet och likformighet i rättstilllämpningen väga över. Den enskilde befattningshavaren inom kyrkan har då att böja
sig och på ett eller annat sätt ta konsekvenserna av läget. Att denna tolkning inte överensstämmer med uttalandena vid 1958 års
kyrkomöte torde vara uppenbart.
Justitieombudsmannen Lundviks uttalanden i kvinnoprästfrågan i början av 1970-
talet är inte helt kategoriska. De är delvis trevande och hypotetiska. Långt mera kategoriska satser möter i en promemoria från
samma tid, formulerad av dåvarande föredragande i kyrkofrågor, statsrådet Alva
Myrdal i samråd med statsrådet Sven-Erik
Nilsson. (Promemorian, som är dagtecknad
februari 1972, citeras i KU 1975/76: 38, s
12.) Här ges klart besked. Det inskärpes att
det går en principiell skiljelinje mellan den
åsiktsfrihet som präster bör ha – inte annorlunda än andra människor – och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en
prästerlig ljänst. Den som åtar sig en sådan
ljänst måste vara beredd att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten, heter det.
Det preciseras beträffande biskops ämbetsplikter att det ingår i dessa att viga till
präst, ”och detta, efter 1958 års lags tillkomst, utan könsdiskriminering”. För att ge
ytterligare eftertryck häråt fastslås att ingen
enskild, vare sig statsråd eller biskop, kan
upphäva en lag, antagen av riksdag och kyrkomöte.
ståndpunkten är alltså att biskop ej har
rätt att vägra kvinnor prästvigning på grund
av deras kön. Någon samvetsklausul erkännes icke. På samma linje går ett frågesvar i
riksdagen i november 1974 av föredragande
statsrådet i kyrkofrågor Hans Gustafsson.
Denne erinrade dessutom om att regeringen
vid utnämning av biskopar givit företräde åt
kandidater, som kunnat förväntas vara villiga att prästviga kvinnor. Att det trots allt
fortfarande finns ett motstånd mot kvinnliga präster noterades som ett otillfredsställande förhållande. Sak samma gällde strävan
att undvika att placera kvinnliga präster i
pastorat, där det finns manlig präst som är
kvinnoprästmotståndare. Dessa hänsynstaganden sades på vissa håll ha lett till svårigheter att placera kvinnliga präster. Uämför
Edenmans uttalanden 1958 med helt annan
tendens!) Statsrådet Gustafsson ville dock,
trots sin besvikelse över utvecklingen efter
tillkomsten av 1958 års lag, i första hand
överlämna åt kyrkan själv att utfinna lämpliga medel för att åstadkomma önskvärda korrigeringar. Han sade sig hoppas ”att kyrkan
skall visa sig ha kraft att lösa de frågor som
återstår för att skapa en verklig jämställdhet
mellan kvinnor och män inom kyrkan”.
En liknande deklaration gjordes i riksdagen av statsrådet Gustafsson i februari 1976
vid behandlingen av en motion, som aktualiserat den här behandlade frågan om kvinnliga präster och samvetsklausulen. Han slog
då återigen fast att en biskop liksom annan
präst är en statlig tjänsteman med ämbetsmannaansvar, som har att fatta beslut utifrån objektiva utgångspunkter. Därav borde få följa, att det aldrig kan spela någon roll
vilket kön den har som skall prästvigas.
Regeringens inställning i frågan om
kvinnliga präster och samvetsklausulen får
som synes numera sägas vara deciderad och
klart utformad. Den innebär att särregler
för biskopar eller präster i övrigt beträffande skyldigheten att fullgöra med tjänsten
förenade ämbetsplikter saknar berättigande.
Någon speciell samvetsklausul är inte motiverad. Vanliga förvaltningsrättsliga regler
måste gälla även för innehavare av prästerlig
tjänst. Man ser gärna att kyrkan själv genom
inomkyrkligt reformarbete kommer till en
lösning som passar statsmakterna, men principståndpunkten är fullt klar.
För denna inställning är kyrkans argumenterande om en motsättning grundad på
en allvarlig trosfråga och med därav betingade krav på hänsynstaganden och möjligheter till undantag från eljest gällande
regler helt främmande. Kyrka och regeringsmakt talar här olika språk.
Att en regeringsrepresentant 1958 kunde
instämma i de motivuttalanden som då vann
kyrkomötets godkännande förklaras av att
man inte gjorde klart för sig hur långt enigheten bar. I strävan att utjämna motsättningar och jämna vägen för ett positivt beslut hamnade man, knappast oavsiktligt, i
oklarheter. Dessa oklarheter har sedermera
genom regeringens ståndpunktsmarkeringar och kyrkans fasthållande vid 1958 års linje förvandlats till motsättningar.
209
Riksdagen 1976
Riksdagens ståndpunkt sådan den manifesterats senast på grundvalen av konstitutionsutskottets kyrka-stat-betänkande i februari
1976 är mera nyanserad. Konstitutionsutskottet konstaterar att de uttalanden, som
gjordes av särskilda utskottet vid kyrkomötet
1958, ingår som led i kyrkomötets godkännande av 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Uttalandena utgör
därvid vid sidan av andra förarbeten motiv
till lagen. Som sådana har de betydelse, så
länge lagstiftningen består oförändrad.
Konstitutionsutskottet säger sig inte vara
berett att ta initiativ till några lagstiftningsåtgärder, som riktar sig mot det motstånd mot
kvinnliga präster som alltjämt kvarstår, men
förutsätter att kvinnoprästfrågan aktualiseras inom ramen för pågående överläggningar mellan staten och kyrkan. Utskottet tillägger att det utgår från att ytterligare åtgärder
från statsmakternas sida dock kan bli nödvändiga, därest de nämnda överläggningarna ”inte leder till resultat” i ”berört avseende”, dvs i frågan om kvinnliga präster, närmast kvinnas rätt till prästvigning utan könsdiskriminering.
Konstitutionsutskottet berör emellertid
också en annan problematik. Den här diskuterade frågan kan ställa grundlagstiftaren
inför svårigheter vid en förestående komplettering av regeringsformens rättighetsreglering. Principen om religionsfrihet kan
komma att stå emot principen om att grundlagen bör innehålla ett förbud mot könsdiskriminering. Rent tidsmässigt är läget så-
dant att riksdagen som grundlagsstiftare
kommer att ta ställning till detta problem innan den mångdimensionerade frågan om
relationerna mellan kyrka och stat kommer
upp till avgörande.
Som konstitutionsutskottet konstaterar
bevarar motivuttalanden gjorda vid tillkomsten av en lag sin betydelse, så länge lagstiftningen ifråga består oförändrad. Men vilken
grad av betydelse har uttalandena? Särskilt
kan en sådan fråga ställas i ett fall som det
förevarande, då det är tre lagstiftande organ
involverade och endast ett av dem, kyrkomötet, fullständigt och odisputabelt står bakom de uttalanden som här diskuteras.
Det är inte helt klarlagt hur långt regeringens accepterande av förbehållen i kyrkomötets uttalanden sträckte sig. Att regeringen sedermera uppfattat accepterandet som
starkt begränsat har klart framgått. Även regeringen har emellertid – frånsett utnämningspolitiken när det gäller biskopar – avhållit sig från direkta aktioner riktade mot
kvinnoprästmotståndare. Den har nöjt sig
med deklarationer, som inskärpt skyldigheten även för innehavare av prästerliga tjänster att fullgöra med tjänsterna förenade
plikter, och i övrigt ställt sina förhoppningar
till ett kommande inomkyrkligt reformarbete.
Klart är att kyrkamötets uttalande 1958
har den innebörden, att även en sedermera
nyutnämnd biskop har möjlighet att på
grund av trosskäl vägra sin medverkan vid
prästvigning av kvinnor. Uttalandet är en
verklig samvetsklausul. Oklarhet kan rimligen inte råda om uttalandets innebörd, men
väl om dess betydelse. Hur djupt ingripande
är den? Hur långt binder det?
En mera preciserad bestämning av vilken
vikt som bör tillmätas 1958 års motivuttalanden kan, som konstaterades i ett JO-avgö-
rande 1974, inte vinnas på annat sätt än genom ett avgörande av domstol i högsta instans, självfallet under den förutsättningen
att lagstiftningen kvarstår oförändrad. Att
genom lagstiftning jämka eller ändra motivuttalanden är en för svensk rätt främmande
väg. Men om den positiva lagregleringen
som sådan ändras eller preciseras, kan en så-
dan lagändring få upphävande verkan på tidigare motivuttalanden. Hittills har man
undvikit att pressa fram ett avgörande domstolsvägen. Likaså har man tvekat inför vä-
gen att försöka få till stånd en skärpt lagstiftning, som rycker undan grunden för varje
tal om en samvetsklausul. Sistnämnda möjlighet förekommer endast som ett vagt hot i
uttalanden av såväl regering som riksdag.
Regeringsformens övergångsbestämmelser
tillförsäkrar fortfarande kyrkomötet inflytande över utformningen av kyrkolag. Man
sätter från statsmakternas sida sin lit till opinionens tryck och kyrkans anpassningsvilligheL
Kan de som har att företräda kyrkan i olika ansvarspositioner – ärkebiskop, biskopar, biskopsmöte, kyrkomöte – upprätthålla
tesen att kvinnoprästfrågan berör en grundläggande trosfråga, eller finner kyrkan en
väg ut och förbi?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner