Print Friendly

Olle Nyman; Konservativ ideologi

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OLLE NYMAN:
Konservativ ideologi
M ed utgångspunktfrån två akademiska avhandlingar om Fredrik Böök och Nils Wohlin skriver professor Olle Nyman om dessa
färgstarka gestalter, speciellt om deras bidrag
till utformningen av svensk konservativ ideologi. Böök var kulturpersonligheten, som under påverkan från Tyskland lät sig drivas
bortfrån den parlamentariska demokratins
gemenskap. Wohlin verkade däremot inom
denna,fastän med växlande partitillhörighet. Hans ideal var ett konservativt centerparti, och Nyman framhåller att det nuvarande centerpartiet också har ett konservativt
idearv.
Ett sammanträffande i avhandlingsskrivande har gjort att två av de mest fårgstarka och
intressanta personligheterna i l920-, l 930-
och l940-talens svenska offentlighet har
vunnit förnyad aktualitet genom att deras
gärning blivit föremål för vetenskapliga undersökningar, båda presenterade under
fjolåret. De två som avses är Fredrik Böök
och Nils Wohlin. Avhandlingarna som återfört dem i rampljuset är dels ett litteraturvetenskapligt arbete av Tomas Forser, ”Bööks
30-tal. En studie i ideologi” (Pan/Norstedt),
dels en avhandling i statskunskap av Birger
Hagård, ”Nils Wohlin. Konservativ centerpolitiker” (Sahlströms Bokhandel, Linkö-
ping).
Dessa båda arbeten är ganska olika till
uppläggning och utförande, dock ger de
från sina skiftande utgångspunkter och med
sina ganska olika attityder till objektet båda
intressanta och viktiga bidrag till analysen av
sina respektive huvudpersoners motivkretsar och tankevärld. För Wohlins del blir det
ett helhetsperspektiv, beträffande Böök i huvudsak en koncentration till ett decennium,
men ett särdeles produktivt, betydelsefullt
och dramatiskt skede av hans offentliga gärning.
Fredrik Böök och Nils Wohlin, jämnåriga
(1883-1961 och 1881-1948), har det gemensamt att de är idehistoriskt intressanta
personligheter. När svensk konservativ ideologi skall redovisas, kan deras namn inte förbigås. Böök drevs på l940-talet genom sin
bundenhet till Tyskland och relativa förstå-
else för denna stat även under Hitlertiden ut
i praktiskt taget fullständig isolering. Han
måste lämna samtidskommentaren och gå
tillbaka till de litteraturhistoriska monografierna för att över huvud taget ha en väg
kvar till intellektuell verksamhet. Han hade
självförvållat avskurit sig från delaktighet i
den gemenskap, där han tidigare agerat
med obestridlig brio och verv.
Wohlin å sin sida var som aktiv politiker
en partibytare. Han började sin parlamentariska bana som företrädare för jordbrukarnas riksförbund och sedermera för det genom sammanslagning av detta parti och det
ursprungliga bondeförbundet bildade utvidgade bondeförbundet. Han var detta partis
främste talesman i första kammaren i början
av 1920-talet. Han medverkade i Tryggers
ministär 1923-24, vars försök att få till
stånd en bred samförståndslösning av försvarsfrågan Wohlin var starkt engagerad
för. Därefter återfick han aldrig vare sig formellt eller reellt sin ledande position i bondeförbundet, och sedan Reuterskiöld fått
med sig större delen av partiet i en kompromiss med socialdemokraterna i skolfrågan
1927, som Wohlin ogillade, gled han över till
högern. Snabbt fick han en förgrundsställning i siu nya parti, ansågs som tänkbar efterträdare både till Trygger som ledare av
förstakammarhögern och till Lindman som
den samlade högerns partiledare och blev finansminister i Lindmans regering 1928.
Men redan 1929 fick han vika för en plötsligt uppblåst och i sak otvivelaktigt mycket
överdimensionerad opinionsstorm till följd
av den statsägda Jordbrukarbankens svårigheter och Wohlins handläggning av denna
fråga.
Ett nytt partibyte blev aktuellt, när Wohlin
1933 fronderade mot högern och anslöt sig
117
till krisuppgörelsen. Efter ett mellanår som
vilde 1934 tillhörde han åter bondeförbundet från 1935 till dess hans parlamentariska
verksamhet var avslutad i och med 1942 års
riksdag. Under sin sista bondeförbundsperiod blev Wohlin påfallande flitigt utnyttjad
som utredningsordförande redan under
den socialdemokratiska enpartiregeringens
tid. Ernst Wigforss och Wohlin möttes ofta i
riksdagen i dueller, men det är känt att Wigforss hade en speciell tilltro till Wohlin som
utredningsledare.
Mycket kan anföras – främst för Bööks
vidkommande – till stöd för påståendet att
Böök och Wohlin långtifrån är de mest
representativa företrädarna för svensk konservativ ideologi under 1900-talets förra
hälft. Det påstås inte heller att de är de mest
representativa för sin tid. Flera andra är det
i högre grad. Men medverkande i den konservativa ideologiutformningen har de varit.
Böök var det inte bara under 1920-talet, då
han var borgerlighetens ledande smakdomare inom litteraturkritiken, utan även senare,
även efter det i många stycken missförstådda, mycket omdiskuterade ”marxistiska avfallet” med succeboken ”Det rika och fattiga
Sverige” (1936).
Wohlin ansåg sig själv ha hållit fast vid
samma åskådning trots partibytena. Han
menade att partierna i stället ändrat sig,
framför allt att högern lämnat konservativa
värderingar och förändrats i liberal riktning.
Hagård tycks vara böjd att ge honom rätt i
detta, och det saknas ingalunda helt skäl för
en sådan uppfattning.
118
Humanistisk traditionalism
Fredrik Böök möter 1930-talet i en position
som sedan länge erkänd och ledande aktö•- i
kulturdebatten. Det är ofta omvittnat att han
som litteraturkritiker utövade ett mycket
stort inflytande. Genom •-esereportage och
essayer vidgade han registret inte bara till
kulLUrkritik i vid mening utan också till mera
allmänna kommentarer i samtidspolitiska
ämnen. Med stilistiskt mästerskap, lätt och
livfullt men ändå substansiellt och perspektivrikt, med en flödande rikedom på associationsmättade bilder, fyndiga kombinationer
och fina observationer, bidrog han verk amt
till idealbildningen inom de grupper, som
brukar bestämmas genom klassificeringen
”borgerliga”.
Till allt detta kommer att Böök verkligen
och bokstavligen lyckliggör sina läsare med
en alldeles utsökt miljöteckning både ifråga
om topografiska impressioner och kulturhistoriska tillsatser som bakgrundsdimension.
Han levandegör med samma säkerhet miljön både för ett landskap och för en författare. Låt oss, ganska slumpmässigt, som provstycke ta några rader ur kapitlet ”Vallfart till
Sainte-Odile” ur ”Resa till Saar och Paris
över Elsass” (1935). Böök skildrar en bilresa
upp till ett kloster i Vogeserna:
Man far genom v~ildiga furu- och granskogar, man ser ut över kungliga bokar, blicken
dröjer vid plataner och valnötsträd, nedanför sig har man en slätt, där vinet och majsen
mogna, men man omges av den friska, rena
barrdoften, man kommer förbi gröna dalar,
där bäckarna störta sig över vattenkvarnarnas hjul, och man känner lukten av sågade
furustockar, av ~ära och bark. Det finnes
kullar täckta av svavelgul ginst, men man
kommer också till hedar och fält, där den
magra ULm gen kryper. Man har något av det
kärvt nordiska men stannar man vid en gammal mur, så är den övervuxen av blommande murgröna, älskad av bina. Jag vet intet
landskap i Europa, som är så fint och riktigt
tempererat; det är den gyllene medelväg,
som Horatius älskade. Här ä•- berg och slätt,
men inga öde fjäll; här är den nordiska barrskogens renhet och frid, men druvorna s\·älla i den varma höstsolen. Här är så mycket
av söderns härligheter som jag älskar, och så
mycket av nordens vildhet som jag inte kan
undvara. Här är grönt, inte olivg•-ått eller
kalkvitt. Det är det klimat, som jag anser au
Gud skapat människan att leva i; det är
ungefär detsamma som i Skåne, men en liten aning mildare, varmare och rikare.
Jag förstår mer än väl, att Taine, som
vuxitupp i Ardennerna och älskade träden,
greps av hänförelse här uppe på SainteOdile. När han blickade ut över de ändlösa
skogarna, fattades han av de högtidliga
stämningar, åt vilka han givit ett oförgätligt
uttryck i betraktelsen Sainte-Odile et lphigenie
en Tauride. I Goethes Higenia återfann han
sitt eget innersta, den moderna människans
humanitetsreligion, befriad från allt konfessionellt och från alla dogmer, teologiska och
nationella. Detta skogslandskap gav honom
den lyftning och den frid, som mänskligheten söker på ina vallfartsställen och sina heliga orter och som Sankta Odilia måste ha
känt, när hon byggde det första kristna klostret här uppe. Helig hade platsen alltid varit;
här uppe på bergen stå ännu i dag cyklopiska murar, äldre än kristendomen, äldre än
romarna; de kallas ”hednamurarna” och anses stamma från keltisk eller germansk tid.
Här ha redan druiderna tillbett i skogarnas
dunkel, här har det blotats till Oden.
Böök företräder i detta skriftställarskap en
konservativ ideologi och en traditionalistisk
limyn. l en intervju i en veckotidning 1935
talar han om ”vakten kring hem, äktenskap,
fosterland” som det centrala i den borgerliga
åskådningen .
Den form av konservatism som låg Bööks
hjärta närmast är den folkliga, lågborgerliga
rarianten . Böök kom från ett hantverkarhem i Kristianstad, och Forser påpekar att
Böök livet igenom kände sig klassmässigt
förankrad i småborgerskapet. En antikapitalistisk tendens kan inte förnekas hos Böök.
Han ser i ”högkapitalismen” och det moderna produktionssystemet ett hot mot de små-
borgerliga dygderna ”arbetet och plikten ,
rättvisan och sanningen”. En annan gång talade han med avståndstagande om ”den
glupske, allt under sig slående företagaren,
affärslivets hänsynslösa Napoleoner”.
”jag är ingen blind beundrare av det kapitalistiska Europa, sådant det breder ut sig i
majsolen 1932, mellan Kreugerkatastrofen
och Lausannekonferensen”, heter det i ”Resa till Schweiz” 1932. Åsynen av den internationella societetens lekplatser gör honom bedrövad och förbittrad:
Ofta har jag i en mörk stund tvivlat på, att
denna europeiska civilisation är värd ett bättre öde än att gå under. Sitter man en vacker
vårkväll vid Rivieran och betraktar vimlet,
kan tvivlet övetgå till visshet: nej, detta förtjänar icke att leva. Prostituerad natur, prostituerade människor, banal lyx, stupid nöjeslystnad; privilegierade dårar, som rasa kring
i bilar mellan tennisbanor och danslokaler
för att hamna vid spelborden, varenda detalj
inrättad till tjänst för de sysslolösa och bortskämda, för att kittla deras nerver och tillfredsställa deras raffinerade infantilism;
hela denna ström av internationella turister,
119
som stå under den sluga, cyniska kasinokratiens beskydd —
Lovsång till välfärdssamhället
Den mest kända av Bööks böcker från 1930-
talet är ”Det rika och fattiga Sverige”, skriven som ett reportage av en bilresa genom
Sverige sommaren 1936 och tänkt som en
sorts parallell till hans ”Resa i Sverige” 1924.
Den nya svenska reseboken, som blev en stor
publikframgång, åstadkom mycket rabalder,
då den framställdes som beviset på Bööks
omvändelse till marxismen. Omvändelsen
inskränkte sig dock till att han hade ”den
unge marxistiske historikern” Per Nyström
som ressällskap och till att han accepterade
bitar av den materialistiska historieuppfattningen. Därutöver är boken – förutom ett
resereportage i Bööks allra bästa stil – en
orientering mot ett positivt anammande av
teknologins och industrialiseringens omvandling av Sverige ekonomiskt och socialt.
Den ger glimtar av välfärdssamhällets framväxt och den begynnande utjämningen .
Böök är särskilt angelägen att betona dennationella gemenskapen och den – som han
uppfattar det – mildrade motsättningen
mellan kapital och arbete.
Forser konstaterar att bokens tema är
”motsatsernas förening i en enhet som betecknar den svenska syntesen”. Boken är en
arbetets, samarbetets och gemenskapskänslans höga visa. Med glädje inregistrerar författaren tecknen på materiellt framåtskridande och social harmoni. ”Vilka sällsamma
kontraster stå inte sida vid sida i en levande
samhällsorganism sådan som den svenska!
120
De i sin grund vill skilda föreställningskretsarna beröra varandra så nära och så fredligt, att vi inte ens tänka på den teoretiska
spänningen dem emellan.” Så skrev Böök
1936. Men hans optimistiska harmonilära
betyder dock inte au han förändrat sin
grundvärdering beträffande samhällets sociala och ekonomi ka organisation.
Svenska Dagbladets recensent av ”Det rika
och falliga Sverige”, Sten Selander, hade
inga invändningar mot Böök ur ideologisk
synpunkt. Böök prisades tvärtom för ”obestridligt sunt förnuft”. Knut Hagberg i Nya
Dagligt Allehanda talade däremot dramatiskt om en total och tragisk frontförändring: ”Den klyfta som nu skiljer Böök från
svensk konservatism är mycket djup. Det
finns ingen brygga över stupet. På olika sidor talar man icke ens samma språk.” Flera
andra i konservativ press tyckte ungefär som
Hagberg. Men i det replikskifte som följde
mellan denne och Böök kan man nog säga
att Hagberg drog det kortare strået. Böök
var den progressive och förnuftige. Han hade på ideernas område försökt samma
grepp som Per Albin Hansson prövat på den
praktiska politikens fält. Så framställdes han
av en skribent i Arbetet. Hagberg framstod
som en gammalkonservativ, en doktrinär
som mycken dogmatisk beläsenhet gjort rasande.
Men Knut Hagberg fick sin revansch
1940. Då hade Fredrik Böök börjat vandringen ut i öknen , bort från den parlamentariska demokratins gemenskap. Redan tidigare hade Bööks beundrare haft anledning att
känna besvikelse. Forser visar på ett exempel redan från våren 1933. I maj detta år
anordnade nationalsocialistiska studenter ett
bokbål och brände ett stort antal misshagliga
böcker på Opern-Platz i Berlin. Böök rapporterade hem till sin tidning, Svenska Dagbladet, och kommenterade: ”Elden är ett rasande element, och midnattsbålet framför
universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen,
den bornerade estetiske specialisten, kan vara hågad att beklaga. Man kan kalla det för
en a1.1todafe, men ordet betyder handling av
tro, och det har i vår tidsålder, i den andliga
kultu r vi skapat, funnits för lite både av
handling och av tro.” Och direktörstalet i
Svenska akademin december 1938 var i sin
trevande eklekticism fullt av glidningar.
Men den avgörande vänJpunkten var talet vid Tegnerfesten i Lund oktober 1940
med uppmaningen till studenterna att besinna Tegners diktarord att evigt kan ej bli det
gamla och att därför söka ”den sanning som
förändrar världen” och att bli ”verktyg för
förnyelsen, ty förstörelsen är över oss”.
Forser erinrar om att samma höst också
utkom en bok med titeln ”Svenska folkets vä-
senskärna”, en beredskapsbok med bidrag
av bl a Knut Hagberg, som skrev om ”Frihet
och rätt i svensk dikt”. Där påpekar han all
Tegner ibland hade en böjelse att dyrka den
rent yttre maktprestationen. Men det var i
hans svaga stunder. Vid bättre sinnes tämning återvände han till åkallan av idealismens eviga värden: ”Det mesta och bästa i
hans diktning handlar om att det gamla är
evigt.” Det var säkert den bästa replik Knut
Hagberg kunde få gentemot Böök.
I och med 1940-talet är Bööks roll som en
”borgerlighetens” ledande kulturkritiker
och samtidskommentator slutspelad. Men
Böök fick också ett slags revansch. Han fick
tillfålle att fullborda de stora arbetena om
Heidenstam och Tegner. Därmed stärkte
han på ett övertygande sätt sin ställning som
en av de stora i svensk litteraturvetenskap.
Socialkonservativ nationalism
~lan kan undra vad Nils Wohlins namn
framtiden mest kommer att förknippas
med. Kommer han att minnas för att han
gick sin egen väg 1933 och ensam inom riksdagshögern slöt upp vid sidan av socialdemokrater och bondeförbundare vid krisuppgörelsen? Eller kommer han att minnas som
ett exempel ur statsrättslig praxis från minoritetsparlamentarismen, som ett exempel på
en statsråd som bringades på fall efter anmärkning av konstitutionsutskottet, som
”med gillande” lades till handlingarna av
andra kammaren vid dechargebehandlingen 1929 och som gavs ytterligare eftertryck
genom en delvis våldsam men på tämligen
artificiella grunder underhållen presskampanj? Kommer han kanske att minnas som
akademisk bondeledare i första kammaren
1919-23? Eller kommer han att min nas som
en professor i statistik vid Uppsala universitet, helt upptagen av politiskt arbete och offentliga utredningsuppdrag, eller möjligen
som en fordrande generaltulldirektör?
Säkert är att han borde ihågkommas som
en i ovanlig grad ideologiskt medveten politiker. Grundvalen för hans politiska aktivitet
var en konsekvent fasthållen nationell social- 121
pitalism och marxism.
Nationalismen bildar ett primärt skikt i
Wohlins politiska åskådning. Den var mer
än så. Den präglade i mycket hans livshållning. Han var nationell romantiker med en
stark känsla för den svenska naturens skönhetsvärden, speciellt skärgårdens – han var
och förblev en passionerad seglare. Hans nationella orientering bestämde också inriktningen av hans vetenskapliga arbete, i emigrationsutredningens och jordpolitikens tecken, liksom hans politiska aktioner.
Han såg som en av konservatismens stora
uppgifter att besvara och stärka det svenska
folkets nordiska egenart, inte minst på kulturpolitikens område. Han framhävde mycket starkt bondeklassens betydelse som
svenskhetens värnare, som ”rikets must och
märg”. De största farorna för den svenska
nationen kom från storkapitalism och socialism, medan medelklassen med bönderna
som kärna framställdes som den främsta tillgången. Hans omsorg om bondeklassen var
ett centralt tema i hans på praktiska politiska
mål inriktade strävan.
statistikprofessuren till trots ligger Wohlins främsta vetenskapliga insats på agrarhistoriens område, och det var också som agrarpolitiker han gjorde sina mest originella och
mest omfattande insatser. Det är jordpolitiken och befolkningspolitiken som är grundmotivet. Bondeklassens bevarande som jordägare och som befolkningselement är det
primära målet i hans politiska arbete.
konservativ åskådning med en alldeles be- Jordpolitik och fOrsvarspolitik
stämd frontställning mot liberalism, storka- Wohlins jordpolitiska program avsåg fram- 122
för allt att tillgodose målsättningen att bevara bondejordbruket och skydda det både
mot en fortgående söndersplittring i små-
bruksenheter och mot storkapitalismens
uppköps- och centraliseringspolitik. Hagård
konstaterar att Wohlin genom sina insatser
till stor del byggde upp den ideologiska
grundvalen för en konservativ agrarpolitik.
Programmet inriktades på åtgärder mot
jordspekulation, mot den omfattande jordstyckningen och den svåra skuldsättningen
bland jordbrukarna.
En huvudlinje som Wohlin följde var att
söka förhindra en utveckling i ekonomisk liberal riktning på jordpolitikens område.
Överhuvud taget framgår som ett av resultaten av Hagårds forskning att kontinuiteten i
Wohlins ståndpunktstaganden och handlande var särskilt påfallandejust i de jordpolitiska frågorna. Men när Wohlin vid slutet av
sin parlamentariska verksamhet såg en vä-
sentlig programpunkt i detta sammanhang
äntligen förd så långt som till ett lagförslag
– förslaget till jordförvärvslag 1941 – då
kunde högern inte följa honom, även om
förslaget kunde härledas från konservativ
ideologi. Den liberala reaktionen mot statlig
tvångsreglering vann överhand över den
konservativa tanken att slå vakt om böndernas äganderätt till bondejorden. Inte ens
Pehrsson- Bramstorp var då mogen fö1· detta förslag. Men lagen kom senare.
I sin nationalism, antikapitalism och antisocialism hade Wohlin anknytningspunkter
till Rudolf Kjellen och unghögerideologin
från tiden före första världskriget. Men han
knöt också an till Harald Hjärnes program
försvar och reformer. ”jag tror”, yttrade
Wohlin i riksdagen 1937, ”att det är en progressiv konservatism att söka förena en aldrig svikande omsorg om landets säkerhet
med ett kraftigt inre reformarbete, åsyftande att avhjälpa allyämt förefintliga missförhållanden inom samhället och sär kilt de svå-
righeter, som trycka de fattigare folklagren.” För att upprätthålla en levande försvarsvilja var socialpolitiska reformer en
nödvändighet.
En positiv inställning till dessa var desto
lättare att acceptera för Wohlin, som de också överensstämde med krav som han hade
anledning att tälla från befolkningspolitiska
synpunkter. Det var framför allt befolkningsfrågan – först emigrationen och senare den sjunkande nativiteten – och vid sidan
av den arbetslöshetsproblemet som dreY
Wohlin till socialpolitisk aktivitet. En teoretisk grund för en socialreformatorisk inställning tillägnade sig Wohlin redan under sina
akademiska studier, som han på Gustav Cassels inrådan till en del förlade till Tyskland.
Där kom han under inflytande av de båda
nationalekonomerna Gustav von Schmoller
och Adolph Wagner, som hörde till de ledande i den grupp nationalekonomer och
socialvetenskapsmän som starkt pläderade
för en tredje på socialpolitiska reformer inriktad väg till undvikande av såväl manchesterliberalism som socialism.
Att Wohlin till någon del fick sin utbildning i Tyskland hindrade inte att han – i polemik mot Böök 1916- varnade för tysk infiltration i Sverige både kulturellt och ekonomiskt. Senare fann han anledning att opponera också mot ententeaktivi men, och han
var skeptisk mot Nationernas förbund. En
utrikespolitisk gemenskap som han omfattade med särskild förkärlek var däremot det
nordiska samarbetet. Nordismen hade i honom en övertygad anhängare och verkningsfull förespråkare.
Konservativ centerpolitiker
:\ils Wohlin var ganska mycket en motsatsernas och överraskningarnas man. Samtidigt
som han otvivelaktigt hade vissa personliga
besynnerligheter, som kunde stöta bort
många, till följd av ett häftigt temperament
och överdrivet självhävdelsebegär, hade han
en påtaglig strävan att verka för lösningar
och konstellationer, som kunde vinna bred
anslutning. Samförstånd, samling, nationell
samhörighet var honnörsord hos honom.
Hans ideal på partiväsendets plan var ett
centerparti med konservativ inriktning, uppbyggt på medelklassgrupperna med landsbygdens folk som kärntrupp. Birger Hagård
har därför full täckning, när han givit sin intresseväckande och förljänstfulla redovis- 123
ning av Wohlins politiska insatser undertiteln ”konservativ centerpolitiker”.
Vad ett arbete som Hagårds om Wohlin
har att lära är bl a att den konservativa ideologin är ett fundament för politiska ställningstaganden även utanför de partier som
till namnet är konservativa, eller synonymt
benämnda. Konservatismen har bärighet
och räckvidd långt utanför det parti som för
närvarande närmast står för konservatism.
Studien om Wohlin erinrar om att även
det nuvarande centerpartiet i mycket har ett
konservativt idearv. Må ett sådant konstaterande inte uppamma den alltför ofta förekommande skuggrädslan inom centern för
det mångomtalade högerspöket. Acceptera
inte motståndarens värderingar! För varje
politisk riktning måste det vara ett mål att
ställa sig så att den politiska striden inte skall
föras på motståndarens villkor utan på egna.
Häri måste rimligen också ingå att inte låta
motståndarens värdeskala vara bestämmande för ens egna attityder till den politiska
omvärlden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner