Print Friendly

Olle Nyman; Folkvilja och maktbalans

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

— – ..– —
OLLE NYMAN:
Folkvilja och maktbalans
statsministerns argumentering
om äganderätten contra
medborgarrätten har aktualiserat grundläggande principfrågor
om den offentliga maktens räckvidd, legitimitet och aktionssätt.
Ett starkt, pluralistiskt samhälle utanför den offentliga
apparaten är en god garant för
politisk frihet och vital demokrati. Samverkan mellan de korporativa och offentliga byråkratierna hotar emellertid att sätta
den politiska demokratin ur spel.
(Debatten om äganderätt och
medborgarrätt inleddes i nr
1187).
Olle Nyman är professor emeritus i offentlig rätt vid Uppsala
Universitet.
D
iskussionen kring årsskiftet
1986/87 med anledning av ”engångsskatten” på pensionsmedlen, affärsbankernas överenskommelse
med regeringen om mångmiljonstöd till
forskningen samt statsminister Ingvar
Carlssons argumentering om ”medborgarrätt” contra äganderätt har aktualiserat grundläggande principfrågor om
den offentliga maktens räckvidd, legitimitet och aktionssätt
Ett statsskick som konsekvent byggts
på folksuveränitetens och parlamentarismens principer som fallet är med RF
1974 ger inget utrymme för en i statsförfattningen själv inbyggd maktdelning.
Vad grundlagen ger är uppgiftsfördelning
mellan olika statsorgan, inte maktdelning.
Makten begränsas inte genom ett i författningen fastslaget balans- och jämviktssystem. Makten i staten härledes entydigt från de röstberättigade inom folket.
Ett starkt, pluralistiskt samhälle
utanför den offentliga apparaten
garanterar en vital demokrati.
Genom den parlamentariska styrelseprincipen, som fastlägger regeringens och den
utövande maktens beroende av och ansvarighet inför den direkt folkvalda riksdagen, förutsätts väljarmajoritetens vilja
komma att prägla riksstyrelsens inriktning, den centrala berednings- och verkställighetsapparatens arbete och på lång
sikt även de enskilda förvaltningsmyndigheternas verksamhet. I den meningen kan
det sägas att vägen ligger öppen för den
totalitära demokratin.
Behovet av ett pluralistiskt
samhälle
Vilket skydd finns då mot en tänkbar
maktberusad totalitär demokrati? Först
och främst är det väsentligt för samhällets
överlevnad som ett samfund för fria individer att det finns en livskraftig privat
sektor utanför den offentliga organisationen, fria organisationer självständiga i
förhållande till politiska partier, aktörer
inom ekonomi och näringsliv som kan ta
initiativ och agera utan att vara bundna
av godkännande av den offentliga makten för varje betydelsefullt steg, en fri
press och en fri och mångsidig opinionsbildning överhuvud taget. Därmed förstås
ett opinionsläge som tillåter att mer än en
mening får komma till uttryck. Ett starkt,
pluralistiskt samhälle utanför den offentliga apparaten är en god garant för politisk frihet och vital demokrati. Det är ett
annat samhälle än det ”starka samhälle”,
den offentliga maktens starka samhälle,
som Tage Erlander på sin tid pläderade
för.
Det problematiska när man ser den
privata sektorn som en motvikt till den
offentliga makten är dock att den förra i
så stor utsträckning fått korporativa former och också att det finns tydliga tendenser till maktkoncentration och en
dragning till storkoncerner inom privat
verksamhet. Socialdemokratin i regeringsställning samarbetar med storkapitalismen och bankföreningen, medan
klippare och spelare på börsen tillhandahåller ideologiska tillhyggen åt socialdemokraterna gentemot näringslivets
företrädare i politiska sammanhang.
Framför allt är det en olycklig utveckling
att samverkan mellan de korporativa och
de offentliga byråkratierna hotar att sätta
105
den politiska demokratin ur spel, i varje
fall att sätta den i efterhand, ställa den inför fullbordade fakta.
Men låt oss återvända till den politiska,
statliga sektorn. Inom denna är den gamla, konstitutionella dualismen upphävd.
Maktdelningen är borta även när man ser
till grundlagens bokstav. Trots regeringsformens monistiska, icke dualistiska karaktär finns det dock även numera motvikter att peka på. Två aspekter kan här
framhävas. Den ena är att den tidigare
konstitutionella dualismen kan sägas få
en ersättning i form av en annan dualism,
den mellan regering och opposition. En
hotbild är dock att denna dualism
förbleknar ·och reduceras i betydelse i
jämförelse med relationen mellan offentlig makt och korporativ makt. Korporatismen är en konkurrent till den parlamentariska demokratin.
Grundlagens funktion
Den andra aspekten är att grundlagen genom regeringsformens rättighetsreglering
kan sätta upp gränser för den offentliga
maktens aktionsmöjligheter. Grundlagens funktion är inte endast att ge en
rättslig reglering av statens högsta organ
genom att ange deras uppbyggnad, bestämma hur de utses, vilka uppgifter och
befogenheter de skall ha och hur deras
beslutsfattande skall gå till. Grundlagen
skall överhuvud taget vara den yttersta
grunden, legitimitetsgrunden, för den offentliga maktutövningen. I den funktionen ingår också att utstaka gränserna
för statsorganens kompetens i förhållande till enskilda individer och juridiska
personer och sålunda bestämma gränserna för det allmännas möjligheter att agera
106
och ingripa mot medborgarna. Det sker
genom att grundlagen, främst genom regeringsformens rättighetsreglering, tillförsäkrar medborgarna vissa grundläggande fri- och rättigheter.
1. För att det inom ramen för ett parlamentariskt demokratiskt statsskick skall
vara möjligt att bygga upp ett faktiskt
dualistiskt balanssystem, där regeringssidan motvägs av en aktionsduglig opposition, krävs att det finns ett någorlunda
trovärdigt parlamentariskt alternativ till
regeringen. Veklagan över partipolitiska
motsättningar och reflexartade beklaganden över polarisering och blockbildning
inom politiken är från denna synpunkt
sett negativa faktorer. De bidrar till att
försämra förutsättningarna för att det
skall kunna skapas en korrekt parlamentarisk ordning.
Regeringsformen anger flera grunder
för vårt statsskick, men den primära
grunden är den som har sitt ursprung i
demokratiprincipen. Den är överordnad
den parlamentariska principen. I förutsättningarna för det parlamentariska systemet ingår dädör att alla partier som
kommer över den småpartispärr som ändå ansetts motiverad skall få en representation i riksdagen, som svarar mot partiets samlade röststyrka i hela landet.
Varje röst skall, med den nyssnämnda reservationen, vara lika mycket värd i förmåga att ge utdelning i mandat. Parlamentarismen får inrätta sig därefter.
Tanken om det berättigade i att ge det
största partiet en överrepresentation i förhållande till övriga partier, som Tage Erlander argumenterade för med sådan envishet men med så stora svårigheter, i det
uppenbara syftet att förhjälpa socialdemokratin till permanent regeringsinnehav, representerar ett förlegat stadium.
Den primära grunden för statsskicket är
som nyss konstaterades den demokratiska principen. Folkviljan sådan den
kommer till uttryck vid valen skall utan
förvanskning avspeglas i riksdagens sammansättning, även om det försvårar uppkomsten av en regeringsduglig majoritet
och även om det försvårar tillkomsten av
ett slagkratigt parlamentariskt alternativ
från oppositionssidan.
Med stor orätt klagas ibland över att
det nuvarande valsättet går alltför långt i
”millimeterrättvisa”. Snarare kan det
med fog göras gällande att systemet inte
Den offentliga maktens inriktning
skall grundas på rösträtten och inte
på specialinflytande från särintressen.
går tillräckligt långt i proportionell rättvisa genom att valspärren ligger onödigt
högt. Dessa frågor är väsentliga, eftersom
de rör villkoren för politiskt arbete och
möjligheterna för väljarna att öva inflytande på maktbalansen i samhället och
den offentliga maktens gränser.
Demokratins primat måste hävdas
även gentemot de korporativa tendenserna. Den offentliga maktens inriktning
skall ha sin grund i den allmänna och lika
rösträtten och inte i specialinflytanden för
olika särintressen. Dessa skall få komma
till tals och tillföra den politiska beslutsprocessen ett allsidigt beslutsunderlag
men inte ges en sådan ställning att förfarandet inkräktar på den politiska demokratins område. Utan tvekan har utvecklingen på denna punkt tillåtits gå alltför
långt i Sverige. MBL-förhandlingar om
regeringens förslag till riksdagen liksom
facklig närvarorätt i kommunala nämnder
är talande exempel.
Många menar att den politiska inflytandesfären gentemot den enskilde kan
begränsas och stramas upp genom ökad
rättskontroll över de politiska instansernas beslut. Vi har numera en grundlagsfäst lagprövningsrätt för domstolar och
andra rättstillämpande myndigheter. Om
en föreskrift inte är förenlig med grundlag eller annan konstitutionellt sett högre
författning än den aktuella föreskriften,
Ett förstärkt skydd kring egendomsrätten skulle markera att Sverige är en rättsstat.
får en sådan föreskrift inte tillämpas. Vad
gäller beslut av riksdag och regering anbefaller dock regeringsformen ett restriktivt utnyttjande av de befogenheter som
lagprövningsrätten ger. Längre kan man
nog inte komma på denna väg. Att ge
domstolar möjlighet till regelrätt politisk
maktutövning är inte förenligt med statsskickets grunder. Rättsväsendets handhavare har inte demokratiska mandat.
Politisk makt för rättsskipningen leder
ofelbart till dess politisering och på sikt
till undergrävande av dess integritet och
oberoende. Inte heller en egentlig författningsdomstol av den typ som finns exempelvis i Västtyskland passar in i det svenska konstitutionella mönstret. Å ven om
olika modeller kan tänkas för sammansättningen av en författningsdomstol,
kvarstår de principiella invändningarna
mot en samlad högsta prövningsinstans
höjd över det statsorgan, som av grund- 107
lagen utpekas som det främsta och som
har sitt mandat direkt av folket. Det kan
noteras att en väsentlig drivkraft vid tillkomsten av författningsdomstolar har
varit att man i förbundsstater funnit behov av en skiljedomare i författningstvister mellan förbundsstatens centralmakt och dess delstater, en problematik
som saknar motsvarighet i Sverige.
2. Aterstår frågan om regeringsformens
rättighetsreglering som ett skydd mot den
totalitära demokratin och den politiska
beslutssektoms alltmer vidgade dominans
i förhållande till avgöranden som förbehålls den enskilde.
En förstärkning av rättighetsskyddet
har skett genom grundlagsrevisionerna
1976 och 1979. Rättighetsreglerna kan
ses som konsekvenser av regeringsformens positivrättsliga stadgande angående
statsskickets demokratiska karaktär. Rättighetsregleringen behöver alltså inte härledas från naturrättslig spekulation utan
synsättet kan vara att grundläggande rättigheter måste komma till uttryck i den
positiva rättsordningen därför att de utgör nödvändiga betingelser för det demokratiska statsskick som grundlagen stipulerar. Det gäller inte endast opinionsfriheter i vid mening utan även garantier för
personlig frihet och integritet.
Men luckor finns fortfarande i denna
rättighetsreglering. En påfallande sådan
är att egendomsrätten åtnjuter ett ytterst
svagt skydd i gällande regeringsform, svagare än i flera andra västerländska demokratier. I de övriga nordiska länderna
finns grundlagsregler till skydd för äganderätten. I ett utredningsförslag om det
svenska rättighetsskyddet som lämnades
1941 föreslog en grundlagsbestämmelse,
108
som skulle lägga fast principen om egendomsrättens tryggande, och författningsutredningen föreslog 1963 ett stadgande
att ”svensk medborgares egendom är
tryggad”. Därav har inte blivit någonting.
Det enda som nu sägs i regeringsformen
är ett principstadgande om rätt till ”ersättning för förlusten” vid expropriation
eller annat sådant förfogande enligt grunder som bestäms genom vanligt enkelt
lagbeslut av riksdagen. Ett förstärkt
skydd kring egendomsrätten skulle stärka
den enskildes rättsställning, ge ökad
trygghet och handlingsfrihet och sammantaget ge bättre garantier för personlig
självständighet och därmed ha anknytning till den demokratiska motivkretsen.
Det skulle också innebära en väsentlig
markering av att Sverige inte bara är en
demokrati utan även en rättsstat.
Rättighetsregleringens utformning och
avgörandet av hur långt den skall sträcka
sig är som allt annat inom lagstiftning, inklusive grundlagsstiftning, beroende av
politisk opinionsbildning och politiska
beslut. Det gäller, för att använda en formulering av Arvid Lindman, att uppnå
garantier hos folket självt. Målet nås inte
genom att ropa på domstolar utan uppgiften är att vinna opinionen. Skulle det
vara en orimlig uppgift att försöka vinna
en övervikt inom den svenska väljaropinionen för en viss begränsning av den
offentliga makten? Måste man utgå från
att majoriteten av de röstberättigade i
Sverige har så helt andra värderingar än
väljarna i flera andra europeiska demokratier? Och att de inte låter sig rubbas i
sina värderingar? Är Tage Erlanders
teser om det starka samhället(= stat och
kommuner) och den starka regeringen
sakrosankta trots senare erfarenheter?
Pärmarför inbindning av årgång 1986
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedtion, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner