Print Friendly

Offentlig informationspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LENA NORBERG:
Offentlig informationspolitik
Behovet av offentlig information
diskuteras här av informationssekreteraren i Lidingö stad fil. kand. Lena
Norberg. Många människor verksamma
inom den offentliga sektorn finner det
”angeläget att ta upp konkurrensen
med alla de köpbudskap, som dagligen
når allmänheten”. Den offentliga
informationen bör dock hellre ägna sig
åt att lämna allmänheten upplysningar om tillgänglig service än utgöra
allmän PR för respektive organs
förträfflighet.
Det finns många sätt att följa den sociala utvecklingen i ett land. En metod
– så god som någon -kan vara att
studera annonstavlor på gator och torg.
Aven om flanören alltjämt torde ha ett
intryck av att lätt klädda damer och
andäktigt rökande inne-figurer i mammutformat dominerar gatubilden, kanske han noterat att en helt ny form av
affischer börjat dyka upp. På en kan
man se en glad, blivande mamma som
förkunnat att hon just talat med sjukkassan. På en annan dryftar två bekymrade änglar den överbefolkning som
hotar de himmelska nejderna på grund
av bilisternas ovarsamhet i gatukorsningarna. Samhället, här företrätt av
försäkringskassan och trafikverket, har
börjat konkurrera med företagen om annonsutrymme.
När den s. k. informationsutredningen
tillsattes för halvannat år sedan för att
kartlägga statliga myndigheters kontakter med allmänheten och utarbeta förslag
till målsättning och organisation av den
offentliga informationsverksamheten,
var statlig och kommunal PR-verksamhet hart när okända företeelser. Sedan
dess har samhällsinformation blivit nå-
got av en pop-företeelse i så hög grad
att även bensinbolag, försäkringsbranschen och t. o. m. tvättmedelsindustrin
börjat excellera i icke-säljande PR-annonser. Visst minns vi Arbmans dödsannonser över unga knarkoffer, Hansas
varning till sängrökare och Gulfs drive
för säkerhetsbälten i bilar.
Inom en nära framtid kommer man
270
att göra försök att systematisera de just
nu ganska sporadiska informationsinsatsema. Till sommaren hoppas informationsutredningen kunna lägga fram ett
betänkande, som främst behandlar behovet av statlig upplysningsverksamhet
och dessförinnan torde kommunförbundet ha utarbetat en form av handledning
i informationsfrågor för städer och kommuner. Då, om inte förr, kanske man
äntligen kan börja diskutera inte bara
målgrupper och mediaval utan också
frågan om målet för all offentlig upplysningsverksamhet.
Privat och offentlig reklam
Den hätska reklamdebatt, som förts i
pressen under det senaste året, kan ses
som ett symptom inte på reklammännens bristande moraliska halt utan snarast på en bristande balans inom massmedia och i synnerhet inom reklamen.
Rent kommersiella budskap har klart
överflyglat de mer ”sociala”. Det kan
dock knappast läggas tobaksbolaget till
last att det försöker sälja sina varor; felet är att t. ex. folkhälsan saknar ekonomiska resurser att anlägga en spärreld
mot nikotinmissbruket. Man kan inte
heller förvåna sig över att Sunlight annonserar hela sitt tvättmedelssortiment;
däremot är det anmärkningsvärt att naturvårdsverket inte har startat en annonskampanj för att få oss att tänka
naturvårdsvänligt.
För många inom den offentliga sektorn har det därför framstått som angeläget att ta upp konkurrensen med alla
de köpbudskap, som dagligen når allmänheten. Men även om ambitionen att
skapa nyare och modemare kontaktvä-
gar mellan samhällets representanter och
mannen på gatan ofta varit lovvärd är
det tyvärr inte alltid så att metoderna
varit de lämpligaste, eller rättare sagt att
de hittills mycket begränsade informationsresurserna använts för de mest angelägna ändamålen. När Jönköping i
stora annonser utropar ”Heja Södra” är
det möjligt att man i någon mån ökar
lokalpatriotismen hos jönköpingsborna,
men det finns säkert angelägnare informationer som borde få prioritet. När socialstyrelsen ger ut en dyrbar broschyr,
”Barnstugan”, till alla landets barnhushåll kan man tvivla på att den är ett
alltför lyckat initiativ, eftersom den
skapar ytterligare övertryck inom en
sektor, där det existerande behovet
knappast kan mötas ännu på många år.
Det är inte min avsikt att fördöma
Jönköpings och socialstyrelsens initiativ – tvärtom välkomnar jag alla försök på detta område- men jag tvivlar
på att det är just dessa annonser och
folders som skulle tillkommit om man
haft en seriös målsättnings- och prioriteringsdiskussion.
Debatten om den offentliga upplysningsverksamhetens funktioner har nämligen i hög grad fördunklats av att man
här rör sig med ett antal termer, som i
någon mån täcker varandra, men som på
intet sätt är synonyma. För det fortsatta
resonemangets skull kan det därför vara
värdefullt att försöka ”karaktärisera”
ett antal begrepp, snarare än att försöka
definiera dem.
Information och PR
Information kan tas som ett samlande
begrepp för alla ~tgärder, som avser att
befordra ett meddelande till allmänheten. För att termen inte skall bli s~ vittomfattande att den närmast blir intresselös bör man kanske skilja p~ olika former av information. Det väsentliga blir
d~ inte att granska de olika vägar p~
vilka information kan spridas, utan snarare informationens olika syften. En kategori kan man d~ beteckna som ”service” och till den räkna t. ex. upplysningar om kommunala bostadstillägg,
bibliotekets hemsändningsverksamhet.
.”Service” kan man ocks~ kalla den propaganda som p~ sikt kan göra v~rt samhälle drägligare att leva i eller minska
kostnader för stat och kommun t. ex.
kampanjer för att minska nedskräpningen i naturen, för kontinuerlig tandläkarv~rd eller för skyddsympning av olika
slag.
Den andra typen av information har
en mer utpräglad PR-sida och kan sä-
gas primärt vara till för statens eller
kommunens skull; den syftar till att förbättra en ”image”, undanröja kritik,
skapa först~else för vissa beslut.
Eventuellt kan man betrakta informationsspridning i syfte att vitalisera
den politiska debatten som ett specialfall. Trots att samhället. i enlighet med
271
v~r demokratiska ideologi, kan medverka till att höja diskussionsniv~n genom
at föra en ”öppen” informationspolitik
och ”skola” vissa grupper i samhällskunskap, är det givet att huvudansvaret
för attitydbildningen m~ste läggas p~
pressen och de politiska partierna.
Med Public Relations avser man i
princip alla ~tgärder – information liksom vissa typer av politiska och praktiska ställningstaganden – som syftar
till att förbättra relationerna mellan
samhällets organ och allmänheten.
Men det finns ~tgärder som vetter ~t
PR-h~llet, utan att direkt kunna räknas
in i traditionell PR-aktivitet. Man kan
använda termen politik för att beteckna
~tgärder som ~terverkar b~de p~ informationsomr~det – t. ex. en personalutbildning som gör tjänstemän bättre ägnade att sköta sina kontakter med allmänheten – eller PR-sidan – t. ex. genom ~tgärder för att öka serviceberedskapen hos vissa förvaltningar. (Politik
st~r här s~ledes b~de för faktiska politiska beslut och för ”praxis” t. ex. i graden av öppenhet i kontakter med massmedia.)
Kontakt med pressen
Presskontakter, slutligen, är ytterligare
en term som ofta används närmast synonymt med informationsverksamhet.
Om detta är orsaken till – eller verkan
av – tendensen i förvaltningar och organisationer att tillsätta ”pressombudsmän” när man snarast vore betjänt av
272
en ”PR-man” eller ännu hellre av ”informationssekreterare” vill jag lämna
osagt.
Lätt schablonartat skulle man kunna
säga att information och PR har en stor
gemensam sektor utan att för den skull
vara kongruenta begrepp och att presskontakter enbart utgör en del av det gemensamma fältet. Politiken slutligen
tangerar samtliga andra begrepp, men
har sin tyngdpunkt på annat håll.
Det kan verka som en överloppsgärning, att på detta sätt försöka särskilja
begrepp som ändå i praktiken tar sig så
likartade uttryck. Det kan emellertid ändå ha sitt stora värde, bl. a. därför att
de initiativ till offentlig upplysningsverksamhet som hittills tagits, tillkommit genom ett samarbete mellan tjänstemän och media-experter där de senare
ofta haft det avgörande inflytandet.
skillnader
.Ar det då någon skillnad mellan den
PR-verksamhet, som företag bedriver,
och den upplysningsverksamhet som allmänheten har rätt att kräva från samhällets organ? Den fundamentala skillnad som finns mellan all offentlig verksamhet och privat råder även på informationsplanet.
Medan ett företag alltid kan sägas ha
en konkret ekonomisk målsättning –
att uppnå eller behålla en viss marknadsandel, att expandera i en viss takt
eller ge en viss avkastning på investerat
kapital – saknas dessa hos den offentliga sektorn. En kommun existerar enbart som en servicefunktion för sina
medlemmar. Det finns därför i princip
ingen motsättning mellan allmänhetens
och statens och kommunens krav och
behov. Ser man offentlig informationsverksamhet ur denna synvinkel blir den
kommersiella PR-frågan ”Hur kan jag
skaffa mig ett gott renomme hos allmänheten” fel ställd. Den väsentliga frå-
gan måste vara ”Vilka informationskrav
har allmänheten rätt att ställa, och hur
rangordnar allmänheten dessa?” Trots
att detta är ett område, där knappast
några undersökningar gjorts förefaller
det troligt att önskemålen om ren service-information är så utbredda och befogade, att traditionella PR-åtgärder
tills vidare måste få anstå. En hyllning
till Södra, hur sympatisk den än må te
sig, är kanske inte direkt vad den råd-.
villa allmänheten främst önskar sig.
ökad aktivitet behövs
Men om nu mediamännen fått ett för
stort inflytande över informationsutformningen borde man kunna råda bot
på detta genom att öka aktivitetsgraden
hos allmänhetens representanter, dvs.
politikerna. Tyvärr blir det emellertid
lätt så på områden där den offentliga
sektorn är att betrakta som novis, att
avvägningen mellan lekmanna- och
fackmannainflytande är speciellt känslig. För närvarande sitter en kommitte
med det välmenta men svåreffektuerade
uppdraget från riksdagen att till en
kostnad av 1,4 milj kr utarbeta en folder o m sociala förmåner. Visst kan
man göra en allmänt hållen broschyr
till det priset, men såväl ”fackmännen” på allmänhetens önskemål –
d. v. s. de kommunala förvaltningar,
som handhar den sociala servicen
som mediamännen torde bestämt hävda
att värdet av en sådan publikation är
tämligen begränsat om inte texten direkt
hänvisar,med telefonnummer och adress,
till den lokala förmedlaren av bidrag
etc. Skulle broschyren bli av verkligt
värde skulle den alltså tryckas i drygt
1 000 editioner, en för varje kommun,
och detta kan knappast administreras,
tryckas eller distribueras med de resurser som står till buds idag.
273
Såväl kommunförbundets som informationsutredningens ansvar för att det
snarast byggs en bro mellan de förtroendemän, som nu varseblir det avsevärda
informationsbehov som t. ex. den plötsligt uppblossande stadsplanedebatten
tycks antyda, och fackmännen på informationsförmedlingen är uppenbart. Man
får emellertid hoppas att de båda utredargrupperna i första hand inriktar sig
på att blåsa liv i en målsättnings- och
prioritetsdiskussion. En sådan förefaller
oerhört mycket mer angelägen än eventuella organisatoriska nyskapelser i form
av nya konsult- och samordningsorgan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner