Print Friendly

Odd Eiken; Sverige, Hösten 1996

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGE, HÖSTEN 1996
ODD EIKEN
Det finns ingenting i vår svenska historia som talar emot att vi skulle kunna få ett politisk
klimat där det råder en grundläggande consensus kring vad som krävs för ett blomstrande
företagskli mat, srmda och måttliga offentliga firwnser och fungerande civila trygghetsnät.
axm lämnar asfaltsvägen, några rrunuter från Kalmars
flygplats. På progranm1et står ”Finns
det hopp för Sverige – hot och
möjligheter för företagandet”. Enligt
inbjudan skall jag inleda och starta
diskussionen mellan ett 30-tal små-
ländska företagare som lyckats slita
sig loss för att höja bliekan och
diskutera omvärldsfrågor på en dags
företagarforum.
Det knastrar i gruset när bilen stannar framför en vacker 1700-tals
byggnad. Det är som det plägar vara
i konferenssammanhang: En vacker
byggnad, som finns avbildad i säljbroschyren ritisanunans med optimistiska tidsberäkningar av avståndet till
olika golfbanor, joggingspår och
flygplatser. Där äts det. Och sedan,
ODD EIKEN är SAF:s informatiollsdirektör och f d redaktör för
Sve11sk Tidskrift.
6
en myriad av trista baracker med
rum, konferenssalar och grupprum,
sannolikt byggda under 1970-talets
konferensexplosion, i kölvattnet av
MBL-infonnationsmedel, förnyelsefonder och generösa landstingsbidrag
till folkrörelserna. Där bos och
konfereras det.
Receptionen är obemannad.
Framför disken står istället en tavla
där någon skrivit upp alla anläggningens grupprum och vilka grupper
som befolkar dem idag. ”LAN, LAN,
LAN, LAN, LAN, Trygghetsrådet,
företagarforum” står det på tavlan. I
ett komplicerat korridorsystem söker
jag mig fram mot rummet som
påstods hysa företagarna. I varje
soffgrupp och varje krok jag passerar
sitter deltagare från LAN. Det visar
sig vara en ”jobbsökarkurs” från
Länsarbetsnämnden, som just ajournerat sig för gruppvisa övningar i att
skriva jobbsökarbrev och meritförteckningar.
Jag går in i det rum som tavlan i
receptionen påstod skulle vara beSVENSK TIDSKR.IFT
folkat av företagare. Blickarna från ett
tjugotal personer runt ett u-format
bord säger att jag inte är någon
väntad föreläsare. – Skall du till företagarna, säger kursledaren, -de var sa
a att de har flyttat till rum 7′ det här
är Trygghetsrådet.
Han har rätt. Av trettio anmälda
företagare har hälften fatt förhinder.
Det är jobb som kommit upp,
kunder som pockat på och medarbetare som blivit sjuka. Inför de
återstående själarna drar jag mina
punkter och diskussionen tar vid.
-Just nu skulle jag kunna anställa
tre, säger en företagare i verkstadsbranschen, – men jag tror inte jag
törs. Det är ett stort åtagande, jag vet
inget om orderläget nästa år, jag vet
inget om skatten, jag vet inte vad
elen kostar och jag vet inte ens vilken
valuta vi jobbar med, konstaterar
han. Så fortsätter diskussionen. Som
de flesta konferenser, står de flesta pa
sanm1a sida och stärker varandra i
övertygelsen. -Vi måste förf-n gå ut
till alla så det hörs, i TV och radio
och tidningar. Vad är det egentligen
som har gått snett i Sverige och…
Den engagerade företagaren avbryts
av en leende konferensvärdinna som
öppnar dörren. Hon undrar om vi
möjligen kan flytta vår kaffepaus en
kvart. Både jobbsökarkursen och
Trygghetsrådet var ju fler än de hade
anmält och vi var fårre. Vi accepterar, och en byggentreprenör vänder
sig till den nyss avbrutne företagaren;
– du höll på att säga nått, Bertil….
D
et är inte svårt att visa
att det gått snett i Sverige. Vi satte oss vid
ett dukat bord 1945.
När europa låg i ruiner var vi rustade
med en stor industri redo att pumpa
ut vad europa behövde. Vi hade lägst
skatter i europa och blev snart rikast i
världen. Arbetslöshet var något man
läste om i skolan, men sällan upplevde.
Nu tillhör vi europas sämre halva i
ett stort antal indikatorer. Då och då
far staten balans i budgeten och
betalar till och med av på statsskulden. Det brukar typiskt sett
ackompagneras med glada hurrarop
om att krisen är över och att nu avslutas snart den trista parentes vi levt
i sedan 1960-talet. Men lika typiskt,
är att denna andhämtning brukar
inträffa efter en högkonjunktur, inledd med en devalvering och påföljande vinstuppgång i exportsektorn
och parad med väsentliga skattehöjningar (fast beroende på gängse
utkiksposition kallade inkomstförstärkningar).
Så var det på 1980-talet och så är
det i dag, fast med den skillnaden att
fallhöjden varje gång blivit lägre. Vår
ekonomis förmåga att anpassa sig och
förändras är i avtagande. En högkonjunktur innebär blygsamma 2-3 procents tillväxt och ungefår vid denna
nivå börjar ekonomin uppvisa klara
symptom på brännskador till följd av
överhettning. Utrymmet för skattehöjningar blir mindre, det kan rimligen inte vara ett särskilt kontroverinkomsten, konstaterar en rapport
från socialdepartementet.
Vi har kanske inte så många fattiga,
men vi har verkligen en fattig definition av fattigdom. Nästan alla studenter på handels och teknis tjänar
mindre än halva medianinkomsten.
Men de är inte fattiga. Halva befolkningen torde tjäna mindre än
medianinkomsten och det lär de
alltid göra. Men därn1ed är de inte
fattiga, lika litet som den andra
halvan är rika.
Fattigdom är inte att ha låg lön
sielit påstående när skatterna från en eller litet pengar, det är att ha berö-
av världen högsta nivåer höjts med
20.000 kronor per förvärvsarbetande på ett par år. Arbetslösheten
permanentas alltmer och arbetslöshetens hårda kärna av knappt
anställningsbara långtidsarbetslösa
verkar ha härdat.
Men visst, siffror skall inte extrapoleras och historien är full av exempel på att de kan ändras till det bättre,
fortare än någon kan ana. Krisens
allvarligare dimension handlar om
rättvisa och fattigdom. Det låter som
en påannonsering till ett reportage i
P1, men i motsats till radioreportaget
handlar det inte om medicinkliniker
som omorganiseras eller yrkesgrupper som tjänar mindre än genomsnittet av de andra.
Vi är fortfarande rika och inte fattiga. Inte ens de värst utsatta är fattiga
i den betydelse detta begrepp har
givits. Mycket fa ensamföräldrar är
fattiga enligt vedertagen norm –
knappt fem procent har en disponibel
inkomst under halva medianSVENSK TIDSKR.IFT
vats ödet ur sina händer. Fattig är den
som ingenting själv kan göra för att fa
det bättre. Det är den för vilken det
inte nyttar att bli duktigare, slita
hårdare eller tänka klokare, för dens
levnadvillkor avgörs ändå av andra
den inte känner och sällan kan
påverka.
Marginaleffekt på 90 procent
En ensamföräldrar har en marginaleffekt på 70 procent redan vid
100.000 i årslön. Vid relativt normala
220.000 kronor är marginaleffekten
90 procent. Det innebär att en
ensamförälder genom att jobba mer,
bättre eller klokare far behålla en
krona på varje tia, medan de verkliga
levnadsvillkoren avgörs i riksdag,
regering, kommunhus och kammarrätt.
Med denna definition av fattigdom, är i stort sett alla ensamföräldrar fattiga, en stor del av dem
som jobbar inom vård, omsorg och
utbildning är fattiga och de senaste
7
<
r
o
m
z
m
()
>
r
r
o
åren har fåttigdomen tagit ett rejält
bett i medelklassen. Med denna
definition av fattigdom är det inte
svält och undernäring som är på-
foljden, utan snarare håglöshet och
inlärd hjälplöshet.
Tecknen på detta är också många.
Bland klientifierade invandrare,
ALUfierade ungdomar och de
medelålders som väntar på nästa bud
om avtalspension. Även det som i de
flesta länder brukar vara den sista
möjligheten att ta makten över sitt
öde – att bli egen foretagare – har
påverkats. Vi har bland europas lägsta
fåretagandefrekvenser och enligt en
undersökning SAF har gjort skulle en
stor del av de unga vilja vara egna
foretagare samtidigt som de inte tror
sig om att vara kapabla att vara det.
Värst slår det mot den ungdomsgeneration som i princip är helt utestängd från den reguljära arbetsmarknaden, som inte rar jobb for att
de saknar arbetslivserfarenhet och
som inte rar erbjudas jobb till en ersättning som motsvarar deras erfarenhet.
I motsats till de makroekonomiska
indikatorerna går det på detta område
att extrapolera tendenserna och se
vartåt det barkar, med ungdomen i
åtgärder, medelålders sysselsatta i
Kalmarmodellens värnplikt, avtalspensionerade äldre och de sämst
ställda forsörjda på socialbidrag med
kommunal arbetsplikt. Effekten på
människors handlingskraft, egenmakt
och initiativ är inte svår att forestilla
Slg.
Men nog borde det finnas något
8
hopp. Vi har ett konkurrenskraftigt,
om än for litet, näringsliv. Vi har en
offentlig forvaltning som i många
stycken är bättre än många andra
länders. Vi har, trots allt, mycket
klokskap och kompetens.
Ideerna finns
Vi har ju till och med i vår politiska
fauna idetraditionerna som behövs.
Antag om vi kunde återväcka den
liberala frigörelse som for hundra år
sedan forde oss från backstugorna till
världsledande industrination. Antag
också att vi kunde göra den moderata
intuitionen att se skatter mer som
problem än lösning, till politiskt
allmängods. Antag vidare att den
småsnålhet med allmänna medel och
vardagsklokskap som forr var många
centerpartistiska kommunalmäns
signum blev ett ideal for politiker i
gemen. Och antag till sist att
socialdemokraterna en dag upptäckte att de faktiskt också har en
idetradition än den stora statens och
mäktiga fackets. Karlebys, kooperatörernas, folkbildarna och självforvaltamas ideer, där solidaritet faktiskt
betyder konsumentmakt och konkurrens mot karteller och monopol.
Det finns ingenting i vår svenska
historia som talar emot att vi skulle
kunna ra ett politisk klimat där det
råder en grundläggande consesus
kring vad som krävs for ett blomstrande foretagsklimat, sunda och
måttliga offentliga finanser och fungerande civila trygghetsnät. Det
betyder inte nödvändigtvis en naiv
önskan om att en honungssmet av
SVENSK TIDSKRIFT
samforstånd skall ersätta ideologiska
skillnader och motsättningar. Det
betyder snarare en forhoppning om
att politik fortfarande kan spela en
roll, bara den slutar låtsas och inbilla
sig att den kan ställa till rätta och
kontrollera både regler, spel och
utfall. Eller varfor inte, överge den
gamla tron på ekonomi som en
maskin och politikern som maskinist
och anamma litet av kunskaperna
från modern miljödebatt och se
ekonomin och samhället som ett
ekosystem, där plantor gror, växer
och dör i en komplicerad balans och
sammansatta beroenden och där
trädgårdsmästaren söker vårda och
forstå men inte störa och forstöra.
D
et var en bra diskussion, men den kunde
varit bättre, säger
byggen tre p renören
som foljer mig till den väntande
taxin. Med foreläsarens lättsårade
stolthet undrar jag vad han menar. –
Ja, vi borde bara gått in till de andra
konferensrummen, säger byggaren. –
Vi borde sagt till dem att lägga undan
fylleriövningar och protokoll, och
foreslå dem att vi alla struntar i riksdag, regering, skatter, fack, arbetsrätt,
kärnkraftsavveckling och hela härket,
och sätter oss ner och ser hur vi kan
jobba tillsanunans. Tänk om vi vågat
det, säger byggentreprenören som
börjat dagen med att säga att
Byggnads löneavtal inte är något
problem, fOr han har ändå slutat ha
folk anställda.
<
r
o
rn
z
rn
n
>
r
r
o

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism