Print Friendly

Odd Eiken; Framtiden är borgerlighetens

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ODDEIKEN:
Framtiden är
borgerlighetens
På många områden är i dag
spännvidden större mellan den
politiska debatten och vardagserfarenheterna än den är inom
den politiska debatten.
Nu gäller det att tala om vad
de borgerliga partierna står för
men också förklarar varför motståndarens samhällsmodell är i
grunden fel. Det ger väljarna rejäla alternativ att välja mellan
och det visar att Sverige inte är
dömt att vara en socialdemokratisk partiangelägenhet
Civilekonom Odd Eiken är chef
för Moderata Samlingspartiets
allmänpolitiska avdelning.
H
istorien skrivs av segrarna, heter
det. Det gäller inte bara krig,
utan också val. Historieskrivningen kring 1988 års riksdagsval har hittills varit famlande. Så är det också ett val
utan vare sig entydiga segrare eller förlorare.
Socialdemokraterna kan vara glada
över att kunna sitta kvar. Några, tämligen
halvkvädna, försök har också gjorts att utropa 1988 års val till ännu en av dessa
slutgiltiga segrar över ”högervågen”.
Men man behöver inte tränga särskilt
långt bakom partiretoriken för att se en
annan socialdemokratisk valanalys.
Valresultatet var ett av efterkrigstidens
sämsta, och detta efter lång högkonjuktur
och förtroendemätningar för partiledaren
som varit extremt höga. Den långsiktigt
nedåtgående tendensen i tillväxt. Sveriges
storstadsområden är speciellt bekymmersam för socialdemokraterna, så bekymmersam att regeringen har ställt upp med
en speciell utredningsman i ärendet.
VPK och Miljöpartiet är valets framgångspartier, men kan båda känna oro
över att ha vunnit på andras brister snarare än egna förtjänster. I VPK:s fall är det
väldokumenterat att en stor del av väljarna egentligen anser sig vara socialdemokrater.
Miljöpartiets dilemma
I Miljöpartiets fall är det uppenbart att
partiet valts in av väljare med olika och
svårförenliga bevekelsegrunder. En grupp
har naturligtvis drivits av ett miljöengagemang. För en annan, och sannolikt större,
grupp har miljön snarare blivit katalysator för en protest mot de etablerade partierna. Dilemmat är att behålla röster som
protesterar mot det etablerade när de leder till att partiet självt blir en del av etablissemanget.
Miljöpartiet bärs inte fram av en ungdomlig våg av entusiasm. I själva verket
ser inte Miljöpartiets väljare sitt parti som
det bästa i någon annan fråga än just miljön. Än mindre går det att finna något
stöd för den samhällsutopi som Miljöpartiet företräder, och som det måste företrä-
da om det ska lyckas framstå som ett helt
annorlunda alternativ till det etablerade. I
Miljöpartiets dilemma äratt behålla
röster som protesterar mot det etablerade när de leder till att partiet
självt blir en del av etablissemanget.
denna valrörelse gick dilemmat att hantera, genom att utopin och ståndpunkterna
på andra områden än miljön övergavs så
fort de ställdes under granskning. Men
frågan är om det går i längden?
De borgerliga partierna
På den borgerliga sidan har Centerpartiet
präglats av en närmast euforisk glädje.
Likväl handlar det om att många års nedgång inte har fortsatt. Om detta är ett
trendbrott återstår att se, och om så är fallet är det fortfarande lång väg att gå.
I Folkpartiets fall är förlusten tung,
därför att förväntningarna var så höga.
Folkpartiet skulle återta Ohlins roll som
dominerande parti vid sidan av socialdemokraterna, det var inte fråga om att gå
fram eller tillbaks utan bara om framgångarnas storlek. I ljuset av detta är besvikelsen lätt att förstå, likväl har Folkpartiet nått ett historiskt sett gott resultat.
409
Moderaternas fall var det motsatta.
Förväntningarna var låga, och utgångslä-
get svårt. Visst blev det ännu en tillbakagång, men det är inte en historiskt låg nivå. Moderaterna gick framåt under själva
valkampanjen och förefaller snarast ha ett
bättre utgångsläge i dag än för ett år sedan.
Allt fler röstar inte
Men i denna värld av gråskalor, finns det
likväl ett par slutsatser av valet som är entydiga, och därför förtjänar att granskas.
Det är, för det första, att väljarrörelser
av betydelse i detta val inte har skett mellan olika partier, utan mellan partierna
och soffan. Den etablerade politiken har
misslyckats med att vinna väljarna från
vardagsrummen till valurnorna.
Och det är, för det andra, konstaterandet att detta har drabbat det borgerliga
blocket i större utsträckning än det socialistiska.
Klassröstningen luckras upp
Inget jämförbart land har varit så dominerat av klassröstningen som Sverige. Den
stora majoriteten röstar som de alltid röstat, därför att de bor, jobbar och föds in i
det. Den starka klassröstningen har varit
skälet till den svenska socialdemokratins
ovanliga styrka, även om det också funnits
borgerlig klassröstning.
Sakta men säkert luckras klassröstningen upp. Men, som valforskarna ofta
påpekar, så avtog den borgerliga klassröstningen snabbare än den socialdemokratiska.
I storstäderna växer en ny typ av väljare
fram. Hon röstar inte efter arv, yrke, ur- 410
sprung, vanans makt eller allmän pliktkänsla. Hon närmar sig den politiska
marknaden lika kritiskt och respektlöst
som arbetsmarknaden eller bilmarknaden. Inställningen är att ”först måste de
övertyga mig om att jag överhuvudtaget
ska handla, och sen vad jag ska köpa. Jag
bestämmer mig sent och är beredd att
byta”.
Denna attityd blir långsiktigt allt vanligare, även om den hittills framförallt brutit igenom bland traditionellt borgerliga
grupper.
Av detta följer borgerliga väljares större – och tilltagande – rörlighet. Av detta
följer också att företeelser som är ägnade
att minska förtroendet för den etablerade
politiken bland just dessa väljare snabbt
leder till minskat valdeltagande.
”Negative campaigning”
Det har, inte minst i ljuset av det amerikanska presidentvalet, förts en intensiv
debatt om fenomenet ”negative campaigning”- d v s kampanjtekniken som framförallt inriktar sig på att så tvivel om motståndarens goda vilja, hjärta, och avsikter.
”Negative campaigning” introducerades i
Sverige av socialdemokraterna. Efter studieresor till USA genomfördes en fullskalelansering 1985 riktad mot Moderaterna, tydligast illustrerad i den reklamfilm
som beskrev Moderaternas samhälle som
ett där folk sparkas ned i tunnelbanan och
barnen får örfilar om de inte betalar för
skolmaten. I år sökte socialdemokraterna
repetera denna kampanj, fast nu med udden även mot Folkpartiet. Uttalandet om
t ex Westerbergs felprogrammerade hjärna, är sådant som skulle lett till moraliska
bannor från 1V:s kommentatorer, om det
sagts i en amerikansk presidentkampanj i
stället.
Fjärmande från politiken
Den här typen av kampanj har visat sig ofta vara kortsiktigt framgångsrik för mobiliseringen av egna och demobilisering av
motståndarens väljare. Samtidigt är det
långsiktigt eroderande för det politiska
förtroendet som helhet. Men eftersom
den förstnämnda vinsten tillfaller en, och
det sistnämnda priset betalas av alla, så är
många beredda till den typen av kampanj.
Den borgerliga klassröstningen avtogsnabbareänden socialdemokratiska.
Om A säger att B har en felprogrammerad hjärna, och B säger att A far med
osanning, konstaterar väljarna att alla
bråkar och skäller, och stannar kanske
hemma.
På samma sätt kan det konstateras att
affären och skandaler, typ Ebbe Carlsson-affären, även har drabbat borgerliga
partier, trots att det inte är deras skuld.
Politiken i sin helhet känns solkigare, och
det drabbar partier vars väljare istörre utsträckning är prövande och sökande.
Borgerliga politiker kan måhända
tycka det känns orättvist att motståndarna
”bara” behöver övertyga väljare om att
göra sin medborgerliga plikt för att vinna,
medan de måste vinna väljare först till valurnan och sen till sitt eget parti.
Denna slutsats är inte särskilt konstruktiv. En viktigare slutsats består i stället i en del möjligheter och en del självkritik.
Borgerlighetens möjlighet
Möjligheten ligger i att borgerligheten tidigare tvingas att anpassa sig till de ideer
och väljarbeteenden som är framtidens.
En växande skara väljare kräver mer av
ett parti än skräckkampanj och nostalgi.
De söker besked och klarspråk och praktiska förslag och viktiga ideer.
För socialdemokraterna är detta det
långsiktiga problemet. I snart sagt varje
sakfråga har socialdemokraternas åsikter
En växandeskara väljare krävermer
av ett parti än skräckkampanj och
nostalgi.
ett betydligt svagare stöd än partiet har i
val. Taktiken att sopa klarspråk och förslag under mattan, och i stället skrämmas
med andra, har förvisso drivits skickligt,
men leder samtidigt till att den egna rörelsens glöd och drivkraft blir allt svagare.
Efter 1985 års val hördes många kritiska
socialdemokratiska röster som konstaterade att det gick bra den här gången, men
inte en gång till utan att ha något eget att
komma med. Det blev en gång till, men
debatten om vart socialdemokraterna
ictemässigt ska ta vägen växer sig också
starkare.
Borgerliga ideer har däremot ett starkare stöd än borgerliga partier. Och i
längden är det bättre att ha ett taktiskt
problem än ett politiskt.
Men här ITJ.åste också den borgerliga
självkritiken komma in. Borgerliga ideal
har ett starkt folkligt stöd. Men ska det
stödet också bli ett stöd för borgerliga
partier krävs åtminstone att alla dessa
partier törs stå för och driva sina ideal.
Om hela valdebatten blir en diskussion
411
om förändringar i marginalen på samma
politik, är det svårt att motivera väljare för
att byta förvaltare av politiken, och även
svårt att motivera dem som inte känner
igen sig i beskrivningarna att överhuvudtaget bemöda sig om att rösta.
Ökad spännvidd
På många områden är idag spännvidden
större mellan den politiska debatten och
vardagserfarenheterna, än den är inom
den politiska debatten.
Familjepolitik tenderar att bli en diskussion om några hundralappar i olika bidragsmodeller, och om teknaliteterna iutbyggnaden av den kommunala barnomsorgen. I verkligheten konstaterar många
att det hjälper föga om daghem byggs, när
de står tomma i brist på personal. Och fler
ändå känner vanmakt och hjälplöshet
över att vara helt berövade sina möjligheter att bestämma över sina barns omsorg.
skolpolitik blir en tävlan om vem som
vill lägga störst förstärkningar på maten,
böckerna och fasaderna. I verkligheten
undrar den okunnige hur så mycket kan
vara så dåligt, när det satsas mer pengar
än någonsin i tiden och någonstans i världen.
I valdebatten ansåg regeringen och
även flera borgerliga företrädare, att frå-
gor som landets framtida försvar och vår
roll i ett enat Europa var alltför viktiga för
att diskuteras i val. I verkligheten frågar
man sig varför man ska intressera sig för
valdebatten alls, om man inte får diskutera det som på några års sikt är viktigare än
det mesta.
I debatten om den senaste justitieskandalen diskuteras vem som visste vad och
när, och alla mäktiga män försäkrar att
412
ingenting har gjorts fel, utom möjligen av
en enstaka tjänsteman. I verkligheten förundras folk över att allt är bra, samtidigt
som justitieministrar, polischefer, justitieombudsmän och chefer på kriminalvårdsstyrelsen avgår i samma takt som rollfigurer slinker in och ut i 1V:s Varuhuset.
I 1V diskuteras skattepolitik som ett
meningslöst nollsummespel där den enes
förbättring mekaniskt blir den andres försämring. I verkligheten går vi till jobbet
varje dag, skapar medel och resurser för
egen del, men också för alla andra.
Visa på alternativen
Så kan uppräkningen fortsätta. Klyftan
mellan den politiska klassens verklighetsbeskrivning och verkligheten är stor och
växande. Följden blir att fler vänder sig
till den som säger sig stå för något helt annat, även om det är oklart vad, eller helt
enkelt vänder sig bort från politiken och
valet överhuvudtaget.
Skulden är hela den politiska klassens.
Socialdemokratiska och borgerliga politiker. Journalister och media. Men medan socialdemokraterna har ett intresse
av att denna klyfta finns därför att den
döljer, är det förutsättning för en borgerlig förnyelse att den försvinner.
Vanmakten och missnöjet över orimligheterna som så många känner i sin vardagstillvaro har ännu inte förvandlats till
en politisk kraft. Det är de borgerliga
ideernas misslyckande, samtidigt som det
är deras utmaning.
Men ska detta ske krävs en ny insikt.
Insikten om det är inte så att borgerliga
förslag kan vara kloka, utan också så att
borgerliga ideal är fina. Insikten om att
det inte räcker med att visa enighet om
konkreta förslag, det måste också visas
varför det är förtvivlat viktigt att dessa
förslag genomförs.
Borgerliga ideerharettstarkarestöd
än borgerliga partier. Och i längden
är det bättre att ha ett taktiskt problem än ettpolitiskt.
Och det krävs, icke minst, en insikt om
att den berättigade motviljan mot att
anamma socialdemokratisk kampanjmetodik inte är samma sak som att undvika en rak, öppen och ärlig konfrontation i
ideologiska och principiella frågor. Tvärtom är just detta demokratins livsluft. Att
tala om vad man står för, men också förklara varför motståndarens samhällsmodell i grunden är fel, ger väljarna rejäla
alternativ att välja mellan. Och det visar
att Sverige är inte dömt att vara en socialdemokratisk partiangelägenhet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner