Nytt läge i riksdagen


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Nytt läge 1 riksdagen
I den första enkammarriksdagens första
allmänpolitiska debatt påpekade hr Bohman i inledningen till sitt anförande, att
de tendenser till ett mer eller mindre utpräglat beställningsarbete, som kännetecknade den parlamentariska verksamheten
under 1960-talet, icke kommer att få följa
med överflyttningen från berlinerbarocken
till Peter Celsings rostfria skapelse vid Sergels torg. Detta var givetvis ett centralt
påpekande. Den nya riksdagen har icke
bara flyttat in i ett nytt hus utan är också
en mer betydelsefull, dramatisk och spännande politisk scen än de senaste årens
riksdagar.
Till detta har författningsreformen bidragit. Besluten fattas vid ett tillfälle och
på en plats, och det nya systemet med förtroendefrågor kan med snabba scenväxlingar ge omröstningarna avgörande politisk vikt. Av större betydelse är naturligtvis att vi i och med att den nya riksdagen
börjat sitt arbete har ett nytt parlamentariskt läge i vårt land. Valets viktigaste resultat var att enpartiväldet bröts. Den socialdemokratiska regeringen blev en minoritetsregering.
Hr Palme har hävdat att detta ej är en
ny situation eftersom socialdemokraterna
tidigare tidvis varit mindre än de tre borgerliga partierna tillsammans. Den senare
uppgiften är riktig men slutsatsen är fel.
Det finns idag ingen eftersläpande förstakammarmajoritet, som hindrar folkviljan
att slå igenom, och någon koalitionspartner har- när detta skrives- ännu ej ställt
upp. Regeringen är svag, och vill den icke
föra en politik som oppositionen till höger
kan godta blir den beroende av kommunisterna. De borgerliga partierna har ingen anledning att söka samförstånd till priset av principlöshet. »Vår målsättning»,
avslutade hr Bohman sitt anförande,
»kommer att vara att bringa regeringen
Palme på fall. För att ge vårt land en
bättre politik».
Att C. H. Hermansson och hans 16 kollegor skulle stå till förfogande gratis därför att kommunisterna aldrig skulle kunna
fälla en löntagarregering är ett socialdemokratiskt önsketänkande, som redan i
riksdagsstarten visat sin innehållslöshet.
Striden om utskottsplaceringarna avslöjade obarmhärtigt, att kommunisterna hade
sitt pris och att regeringen Palme var beredd att betala. Enligt hittills gällande
regler och praxis hade kommunisterna icke varit berättigade till utskottsplatser och
de borgerliga hade fått majoritet i samtliga utskott. Från borgerligt håll var man
beredd att diskutera en delning av utskottsmajoriteten med regeringspartiet.
Socialdemokraterna valde att göra upp
med kommunisterna.
Om man ser på resultaten av valen
1966, 1968 och 1970 finner man en ökad
rörlighet i valmanskåren. Detta är löftesrikt för den svenska demokratin. För att
riktigt bedöma dagens nya politiska läge
är det dock ej nog att se på bakgrunden
sådan den framträder i en serie av valresultat. Man måste också se på utvecklingen mellan valen.
När hr Palme för drygt ett år sedan tog
över arvet efter hr Erlander hade regeringspartiet enligt flera opinionsundersökningar bortåt 55 procent av valmanskåren
bakom sig. Ett år senare gav endast drygt
45 procent av väljarna regeringspartiet
sitt stöd. Vid en sådan jämförelse framstår
åväl tillbakagångens storlek som dess orsaker i ett klarare ljus. Det är ingen tvekan om att socialdemokraternas valresultat till stor del var ett personligt nederlag
för hr Palme. Den unge statsministern hade ej klarat rollbytet från radikal inspiratör och arrogant debattör och till trovärdig statsman. Det var därför ingen överraskning att regeringspartiets ledare valde
att i den första stora riksdagsdebatten anlägga en ganska dämpad ton och föga utmanande ståndpunkter. Den måttfullare
stilen höll dock ej riktigt tiden ut. Innan
TV:s inspelningstid var slut – vilken tid
hr Palme så långt möjligt tog i anspråk
– var statsministern åter att känna igen
på de vinande hånfullheterna och avsiktliga missförstånden av vad de politiska
meningsmotståndarna sagt.
För folkpartiet måste valets resultat ha
varit något av en besvikelse. I det föregående valet 1968 hade partiet gjort stora
förluster. Mellan valen hade opinionssiffrorna talat om stora framgångar för den
nye partiledaren och att förlusterna återhämtats. När rösterna i det senaste valet
räknats hade bara hälften av förlusten
1968 tagits tillbaka,. Det är icke överraskande att folkpartiet ej längre tycks trivas
lika bra i mittensamarbetet. Hr Helen talade också mindre om mittenprogrammet
i debatten än om behovet av samarbete
55
med regeringspartiet för att lösa dagens
problem.
För valets segerherre hr Hedlund fanns
det ingen anledning att överraska i riksdagsstarten. Det har han istället gjort i
dessa sista dagar med sitt besked att han
vill lämna ledarskapet för sitt parti. Gunnar Hedlund har idag en unik ställning
som politisk ledare. Hans beslut att dra
sig tillbaka kan icke undgå att få betydelse.
För Moderata Samlingspartiet var valresultatet en besvikelse. Efter valet har ett
helt nytt presidium tillträtt. Partiet nådde
dock ett bottenläge enligt opinionsundersökningarna icke vid valet utan ett knappt
år tidigare. Någon politisk kursändring
ha,r alltså ej uppfattats som önskvärd.
Den nya ledningen har understrukit detta
och framträdandena i riksdagsstarten underströk kontinuiteten. Känslan av att vara på väg uppåt finns uppenbarligen inom
partiet.
I det nya riksdagshuset, i det nya parlamentariska läget, finns det en tanke i
bakgrunden som är ständigt närvarande
– möjligheten till nyval under perioden.
Det är svårt att ha någon uppfattning om
sannolikheten av att det blir ett sådant.
Vad som står utom tvivel är att det finns
anledning att på ett annat sätt än tidigare räkna med möjligheten. Detta ger icke
endast ökad spänning åt politiken och då
särskilt den nya riksdagens arbete, utan
ställer även skärpta krav på beredskap inom oppositionen.