Print Friendly

Nytt läge i Europadebatten efter den ekonomiska krisen

Av Gunnar Hökmark | 10 september 2010

För varje regering och varje medlemsstat har det blivit uppenbart att finanskrisens lösningar inte fanns i någon enskild huvudstad utan enbart i ett gemensamt agerande. Enskilda åtgärder betydde inte något när krisen svepte över gränser in i en gemensam ekonomi. Och om vi nu inte förmår att reformera europeisk ekonomi finns ingen förutsättning för ett europeiskt företagande som kan konkurrera med en dynamiskt växande omvärld. Gemensamma beslut krävs, inte bara för att så mycket av våra regler och lagar är desamma – lösningen på de stora utmaningarna kräver gemensamma beslut. För den europeiska ekonomin innebär det EU. Det skriver Gunnar Hökmark.

Ett perspektivskifte har inträffat i europeisk politik det senaste året. Från att ha varit ett beslutsfattande som syftade till att lägga en gemensam grund i varje medlemsland blev plötsligt EU svaret på problem som var trängande för varje land och omöjliga att hantera nationellt och var för sig. Tidigare trängde besluten ner till de enskilda länderna, nu tar sig problemen och utmaningarna upp till den gemensamma politiska nivån.

Så var det med klimatfrågan som hade sin utgångspunkt i gemensamma beslut och ett gemensamt ansvar. Det som EU beslutade om blev ramen för den nationella politiken av det enkla skälet att annars skulle ingen ram finnas. Och så blev det, men än mer akut med finanskrisen och den ekonomiska krisen.

För varje regering och varje medlemsstat har det blivit uppenbart att krisens lösningar inte fanns i någon enskild huvudstad utan enbart i ett gemensamt agerande. Om ett land åtgärdade sina problem flyttade problemen bara vidare. Finansmarknaderna drabbades av en förtroendekris som inte tog hänsyn till nationsgränser. Banksystemets stabilitet förutsatte ett gemensamt agerande.

Den ekonomiska återhämtningen ställde samma krav. Om inte länder gemensamt hade mött krisen med bankgarantier, med kontrollerade offentliga finanser och med en uttalad vilja att stå emot protektionism hade vi fortsatt falla. Och nu ser vi att det bara är med gemensamma regler för balans i de offentliga budgetarna som vi kan uppnå förtroende och stabilitet för den europeiska ekonomin.

Enskilda åtgärder betydde inte något när krisen svepte över gränser in i en gemensam ekonomi. Och om vi nu inte förmår att reformera europeisk ekonomi finns ingen förutsättning för ett europeiskt företagande som kan konkurrera med en dynamiskt växande omvärld.

Stora underskott i Grekland drabbar också våra banker, förtroendet, ränteutvecklingen och upplåning. Det som sker i Lettland påverkar alla, oss mer än andra. Det brittiska underskottet kommer att påverka oss alla under lång tid. Den åtstramning som nu behövs för att inte fler länder ska drabbas av skuldkriser kommer också att påverka oss alla.

På motsvarande sätt kommer vi inte att kunna komma tillrätta med utsläppen av koldioxid och minska beroendet av fossila bränslen om vi inte har åtaganden som är gemensamma och utnyttjar en gemensam energipolitik.

Med klimatfrågan, bankkrisen, finanskrisen och den ekonomiska krisen kommer i växande utsträckning den nationella debatten att kretsa kring det gemensamma agerandet. Det beror inte bara på att så mycket av våra regler och lagar är gemensamma och därför kräver gemensamt beslutsfattande utan på att lösningen på de stora utmaningarna kräver gemensamma beslut. För den europeiska ekonomin, som genom den inre marknaden är gemensam, innebär det EU.

Men det innebär också att vi måste diskutera den politik som förs istället för att betrakta den som något avlägset utländskt. I takt med att de stora frågorna tvingat sig till den europeiska nivån har den normala politiska konflikten blivit allt tydligare, mellan å ena sidan dem som tror att problem kan lösas med ökade offentliga utgifter och höjda skatter, och å andra sidan dem som genom offentliga finanser i kontroll och lägre skatter gör nya jobb möjliga.

När krisen var som mest akut ville de europeiska socialisterna öka de offentliga underskotten lika fort som i USA. Det var de kraven de ställde i Europaparlamentets debatter och det var där konfliktlinjerna gick mellan olika medlemsstater, precis som i Sverige.

De svenska socialdemokraterna hänvisade till både USA och Spanien som föredömen våren 2009, samtidigt som socialistgruppen krävde att EU självt skulle spendera mer och kräva ökade utgifter från medlemsstaterna. Som företrädare för EPP-gruppen fick jag stöd för en stram ekonomisk politik där parlamentet uppmanade medlemsstaterna att prioritera tidigareläggning av redan beslutade infrastrukturinvesteringar men undvika ökade utgifter.

Socialistgruppens företrädare ville istället att EU och Europa skulle välja den amerikanska vägen. Verkligheten har fällt sin dom över denna politik. De länder som valde den smala vägen står nu relativt starka medan den socialistiska vägen ledde till Aten. I Spanien och i Storbritannien ser vi konsekvenserna av den politik som Mona Sahlin förordade även i Sverige medan Sverige är det land i Europa som har klarat krisen bäst och nu står starkast.

Debatten om stora underskott eller ej har förträngt Europas långsiktiga problem; tillväxten och konkurrenskraften. Europa kan inte få en tillväxt och dynamik utan förtroende för stabila offentliga finanser. Och vi klarar inte de offentliga finanserna utan tillväxt.

Krisens konsekvenser ser vi framförallt i Europa. Stora underskott förenade med låg tillväxt skapar misstro och permanentar arbetslösheten och höga offentliga utgifter.

En gång lanserades det europeiska samarbetet som en kol- och stålunion, därefter kom jordbrukssamarbetet att dominera. Den inre marknaden etablerades för att vitalisera den gamla tidens ekonomi i en värld där Västeuropa och USA i praktiken stod utan konkurrens. Så såg den tidens utmaningar ut. I dag är globalt ledarskap inget vi kan ta för givet.

I Kina är krisen inte värre än att man efter en inbromsning har en tillväxt kring tio procent och troligen redan i år har blivit världens näst största ekonomi efter USA. Den indiska ekonomin växer med cirka åtta procent och Brasiliens med drygt fem procent.

Kol- och stålunionen måste bli en kunskaps- och forskningsunion. Annars kommer de framväxande ekonomierna i kraft av sina stora marknader att bli ledande när det gäller att snabbt lansera och konkurrera med nästa generations innovationer, må det vara inom bilindustri, telekom eller nanoteknologins olika områden.

Jag ser tre viktiga reformstrategier framför mig:

1. Nationella universitetssystem öppnas för ett europeiskt sammanhang så att globalt konkurrenskraftiga kunskapscentra kan skapas. EU bör dubbla sin forskningsbudget, gärna på bekostnad av jordbrukssubventioner. Universiteten ska vara öppna över gränserna och oberoende som europeiska universitet. Med en europeisk forskningspeng kan vi få en institutionell konkurrens där forskningscentra attraherar både forskare och ekonomiska resurser.

2. Den inre marknadens reformagenda måste utgå från hur kunskapssamhället omvandlar våra ekonomier. Den inre marknaden är öppen för industriprodukter men inte lika öppen för kunskapstjänster. Medicin, vård, utbildning och tjänstesamhället i stort bör omfattas av den inre marknadens öppenhet lika mycket som bilar och vattenpumpar. EU behöver en gemensam marknad för telekom och energi, inte 27 olika.

3. Transparens, gränsöverskridande regleringar och europeisk tillsyn av finansmarknaderna behövs men huvudansvaret ligger i den ekonomiska politiken. Regelverket för euron och de offentliga finanserna måste innehålla tydliga europeiska regler, inte bara för underskott utan också krav på överskott i goda tider och straff genom minskade bidrag mot övertramp. Kraven på banker och försäkringsbolag får inte leda till en andra kreditåtstramning. Ska Europa och EU kunna bli ledande krävs mer investeringar och innovationer och konkurrenskraftiga finansiella marknader.

Internationellt ledarskap förutsätter reformer av den inre marknaden, de europeiska finansiella marknaderna och en ny kunskaps- och forskningsunion. Sverige kan aldrig bidra till detta med en regering som ser europeiskt samarbete som ett problem och öppna marknader som ett hot. En provinsiell politik i en globaliserad värld hotar svenska jobb. En viktig del av lösningen av Sveriges problem ligger i en kraftfull Europapolitik. Det är där vi nu ska skapa nya förutsättningar för dynamik och utveckling.

Gunnar Hökmark är EU-parlamentariker, vice ordförande i EPP-gruppen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner