Print Friendly

Året som gick

Av redaktionen | 30 december 2010

Ord man minns

”Äntligen!”, jublade sekreteraren på SD-kansliet. Hon hade längtat så efter den här dagen, efter en bekräftelse, efter något som skulle visa för alla att hon hade haft rätt hela tiden. Något som var tydligt nog för att alla skulle förstå.

Så kom julbombaren på Bryggargatan den 11 december 2010 som en förlösning, en räddare i nöden. Äntligen kunde hon ge uttryck för sitt hat på Twitter. Allt hån de hade varit utsatta för, äntligen revansch.

Sällan har ett enda litet ord varit så uttrycksfullt i politiken som detta ”Äntligen!”. En världsbild och en människosyn innesluten i bara några bokstäver. Hennes vänner kände nog samma lättnad.

Vi andra, vi som i ”vi och dom”, kände något annat. Särskilt vi som lika gärna kunde ha gått förbi i just det ögonblicket vid 17-tiden, som så många andra ögonblick. Kanske tror ”dom” att vita inte drabbas av bomber, kanske struntar ”dom” i vilket. Bara de får sitt äntligen.

Mats Johansson

När Sverige blev ett annat land

Vi har väntat ungefär 70 år på att säga detta: det är dags att världen tar efter den skandinaviska, eller åtminstone svenska, ekonomiska modellen. Så skrev Wall Street Journal strax efter det svenska valet, om ett land med EU:s lägsta budgetunderskott, en förväntad tillväxt för 2010 på 4 procent och en regering som dessutom genomfört en rad marknadsreformer.

Också The Guardian menade att en lång epok är till ända, fast där handlade det mer om hur bilden av det oskuldsfulla Sverige rämnade. Artikeln ”Göran Lindberg and Sweden’s dark side” drog av Kapten Klännings framfart slutsatsen att Hennning Mankell och Stieg Larssons skildringar kanske inte ligger så långt ifrån verkligheten.

Sedan augusti när artikeln skrevs har knappast bilden av Bullerby-Sverige återupprättats av det som rapporterats i utlandet: skotten i Malmö och terrordådet i Stockholm. Till råga på allt har den svenska syndens hemland blivit utnämnt till våldtäktsparadis av Michael Moore.

Snart är det bara snön som stämmer in i klichébilden av Sverige – fortsätter vintrarna att vara som denna står det väl inte på innan det faktiskt går isbjörnar på Stockholms gator.

Maria Eriksson

En valvaka som kom av sig

Den riktiga och spontana glädjen infann sig aldrig på 2010 års valvaka. Även om det fanns många positiva enskildheter uteblev jublet. Det saknades några mandat till Alliansmajoritet. Moderata framgångar uppvägde inte tillbakagångar för andra borgerliga partier. I vissa kommuner backades det trots framgångar på nationell nivå. Och ett nytt parti, Sverigedemokraterna, tog sig in i riksdagen. Det var en valvaka som kom av sig. Nu finns det egentligen skäl att återuppta den! För socialdemokratiska anhängare precis som Alliansföreträdare börjar någon månad senare plötsligt förstå vidden av det inträffade.

Regeringen Reinfeldt fortsätter att styra landet. Skillnaden mellan Alliansens fyra partier och de tre rödgröna har ökat från sju till 17 mandat och det handlar nu om över 300 000 röster. Som avgående partiledare lyckades Mona Sahlin sätta fingret på den ömma punkten: Hur kan S kalla sig arbetarparti då M 2010 lyckades attrahera de svenskar som jobbar? Det är ingen tiotusenskronorsfråga, det är en valvinnarfråga.

Hans Wallmark

Slut på censuren

När jag var liten var kabelteve ett nytt fenomen i Sverige. I bostadsrättsföreningen där jag växte upp diskuterades huruvida man skulle dra in de erforderliga kablarna till husen. Motståndarnas argument var talrika: de kommersiella kanalerna var fördummande och skulle få förödande konsekvenser för det uppväxande släktet, den höga andelen importerade filmer och serier skulle göra oss ”amerikaniserade” och reklaminslagen skulle leda till konsumtionshets.

Så resonerades det i ett Sverige där det offentliga förväntades ta ansvar inte bara för vårt fysiska välbefinnande utan också för vår kulturkonsumtion och våra medievanor. Det statsbärande partiet och dess ideologi sörjde genom public servicekanalerna för att vi inte skulle få för hög andel amerikanska teveserier eller utsättas för slemma kapitalisters lömska budskap. Det föresvävade inte kabeltevemotståndarna i bostadsrättsföreningen att man kunde låta bli att se på de förhatliga kanalerna, även om kablarna drogs.

2010 blev ett märkesår för alla oss som inte tycker att det är en självklarhet att Sverige ska styras av socialdemokrater, med korta parenteser av borgerligt styre. De senaste årtiondenas successiva liberaliseringar av politiken och ekonomin har gjort svenskarna allt mer borgerligt sinnade, vilket de bekräftade vid valurnan den nittonde september då alliansregeringen valdes om.

Nu har äntligen de omyndigförklarade svenskarna tillåtits växa upp. Visserligen har det fått negativa konsekvenser för folkhemsnostalgikerna: de små tycks inte längre uppskatta Kalle Anka och hans vänner på julafton i samma
utsträckning som under tiden då tillgången på tecknad film var ransonerad av myndigheterna. Men det torde knappast vara någon som längtar tillbaka till den tid då staten styrde våra medievanor och filmcensuren härskade.

Lars Anders Johansson

Demokraternas belastning

Det är inte bara Sverige som haft val 2010. Att årets val i USA skulle bli ett bakslag för Obama var väntat. Obama har på två år förvandlats till en belastning för demokraterna.

Veckan för valet var jag i Washington, Virginia, West Virgina, Kentucky, Maryland och Ohio och tog del av radioreklam, TV-reklam, annonsering i lokaltidningar mm. Det som slog mig mest var hur demokraternas kandidater anpassade sina politiska budskap efter det Obama-kritiska stämningsläget. Tydligaste exemplet var Joe Manchin från West Virginia som framgångsrikt kampanjade för en plats i senaten. Hans agenda är att alltid sätta sin delstats intressen före Obamas vilket bl a framfördes i en reklamfilm där han kritiserade slöseri med skattepengar och Obamas sjukvårdsreform. Filmen avslutas med att Manchin lyfter sitt gevär och skjuter på Obamas klimatpolitik!

Att Obama inte längre har egen majoritet i representanthuset har redan inneburit att presidenten tvingats till kompromisser. Vad som sällan nämns är att valet inte bara innebar en maktförskjutning i antal platser. Det ska därför bli spännande att se vilket betydelse Manchin och andra demokrater som tar avstånd från Obamas politik kommer att få för amerikansk politik framöver.

Anders Ydstedt

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner