Nya tendenser i Tysklandsfrågan
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LASZLO HÅMORI:
Nya tendenser 1
Tysklandsfrågan
Atskilligt har hänt på senare tid, som
kan förebåda nya signaler i Tysklandsfrågan, skriver dr. jur. Laszlo Hamori.
Willy Brandts utrikespolitik innebär
ett försök att bryta dödläget. Den nya
västtyska politiken har visserligen
mött ett häftigt motstånd av den
”sachsiske Lenin”, den östtyska partichefen Walter Ulbricht. Men mycket
tyder på att Moskva trots allt inte
är ointresserat av de nya tongångarna.
– – – – – – · —–
I mars 1954 beviljade Sovjetunionen suveränitet åt den s. k. Tyska Demokratiska Reupibliken och i oktober slöt
USA, Storbritannien och Frankrike ett
”Fördrag över förhållandet mellan Tyska Förbundsrepubliken och de tre makterna.” Förbundsrepubliken upptogs i
NATO och Demokratiska Republiken
blev medlem i Warszawapakten. Därmed fullbordades – de facto om inte
de jure – det tyska rikets tudelning;
ja, om man tar hänsyn till Västberlins
extrastatus, tredelning. Under de följande åren har ett kallt krig av växlande
styrka utkämpats om och kring Västberlin. Men inte heller tvisten om Västberlin har kunnat ändra situationen i
Tysklandsfrågan, som man med rätta
kan karakterisera med ordet immobilism. Både Öst och Väst hade låst sig
fast i ett rigoröst ställningstagande och
inget medel fanns som kunde rubba
parterna i målet. Östtyskland och Sovjetunionen krävde att Tyska Demokratiska Republiken skulle erkännas som
en suverän stat, Oder-Neisse linjen som
dess slutgiltiga östgräns och de allierade
makterna skulle samtidigt sluta fred
med Väst- och Östtyskland. Denna fred
skulle också reglera Västberlins framtida status. Västtyskland och de tre
västmakterna å sin sida har vägrat att
erkänna Östtyskland som statsbildning
och har krävt fria och kontrollerade val
både i Väst- och Östtyskland. Fredsförhandlingarna skulle inledas med en alltysk regering, som skulle bildas på
grund av valresultaten. Det återförenade Tysklands gränser skulle bestämmas
vid dessa fredsförhandlingar.
Den västtyska regeringen har deklarerat sig vara den enda legala representanten för hela det tyska folket och har
uppställt den s. k. Hallsteindoktrinen,
enligt vilken ett diplomatiskt erkännande av den östtyska regeringen måste betraktas som en fientligt sinnad handling
mot Västtyskland. Den västtyska regeringen har brutit förbindelserna med
stater som erkänt Östtyskland.
Brandts utrikespolitik
Kanske verkar det överflödigt att här
skissera de kontroversiella östliga och
västliga uppfattningarna, då ju Tysklandsfrågan är ett av de mest kända av
världspolitikens många problem. Men
just nu, när nya tendenser gör sig märkbara, är det nyttigt att rekapitulera utgångsläget.
Det första försöket att bryta den immobila situationen kan man tillskriva
Willy Brandt. Det var vicekanslern och
utrikesministern Brandt som strax efter
sitt ärohetstillträde införde den nya östpolitiken. Genom att upphäva Hallsteindoktrinens giltighet beträffande de
östeuropeiska kommuniststaterna, syftade han till en utvidgning av de ekonomiska och politiska förbindelserna med
dessa länder. Västtyskland skulle därmed kunnat återvinna Tysklands traditionella inflytande i Östeuropa.
Bonnregeringens nya östpolitik har
stött på häftiga reaktioner från den östtyska ledningens sida, och det var den
253
östtyske partichefen Walter Ulbricht
som 1967 lanserade ett nära samarbete
mellan Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien, skapandet av den s. k. järntriangeln mot den västtyska ”imperialismen och revanschismen”. Trots de
grova kanonaderna först från Östberlin
och efteråt även från Warszawa tog
den rumänska regeringen upp diplomatiska förbindelser med Bonn. Även Jugoslavien och Västtyskland har, efter
tio års uppehåll, skickat ambassadörer
till varandra. Den tjeckoslovakiska Novotnyregimen anslöt sig till järntriangeln, och tog inte upp formella diplomatiska förbindelser med Bonn. Prag har
emellertid ingalunda motsatt sig ett närmare ekonomiskt samarbete med de
västtyska finans- och industrikretsarna.
Ungefär samma hållning har tagits av
Kadarregimen i Ungern.
I januari 1968 störtades Novotny och
den nya tjeckoslovakiska ledningen lovade införa en mer demokratisk politik
än sin föregångare. Den inre liberaliseringen kunde bli smittosam även på det
stalinistiska Östtyskland, och Ulbricht
har befarat att Dubcek-regimen, driven
av ekonomisk nödvändighet, förr eller
senare skulle försona sig med Västtyskland.
Man måste hålla i minnet (och tjeckoslovakerna gör det) att det var Ulbricht personligen som började den häftiga kampanjen mot Dubcekregimen vå-
ren 1968, när Moskva ännu visade ett
ganska vänligt ansikte mot de nya herrarna i Hradschin. Det var de östtyska
254
massmedia, sekunderade av de polska,
som anklagade Dubcekregimen för en
antisocialistisk inställning. Atmosfären
kring Tjeckoslovakien förpestades först
och främst av Ulbricht, och många tecken tyder på att det var han som påverkade den tvekande partiledningen i
Kreml till de fatala handlingama mot
Tjeckoslovakien.
Seger för Ulbricht
Ockupationen av Tjeckoslovakien betydde en stor seger för Ulbricht personligen och för hans politik gentemot
Bonn. Efter det att sovjettrupperna besatt Tjeckoslovakien, kunde naturligtvis ett närmande mellan Prag och Bonn
inte komma i fråga, och även den ungerska regeringen tvingades att ändra sin
tidigare tvetydiga attityd. Intåget av de
fem Warszawapaktländernas trupper i
Tjeckoslovakien tjänade som en tragisk
slutvinjett till Willy Brandts nya östpolitik.
Ulbricht har sedan dess kunnat notera ännu en framgång i sin kalla krigpolitik mot Västtyskland; den skarpa
maktdemonstrationen mot presidentvalet i Västberlin. Denna framgång visade sig emellertid vara begränsad. Visst
följde den sovjetiska pressen i viss mån
de östtyska protestyttringama, men tonen var inte alls övertygande och den
sovjetiska ledningen visade sig inte vara
beredd att tillspetsa den av Ulbricht
framkallade krisen. Moskvas moderation var det första tecken till en ny sovjetisk tendens i Tysklandsfrågan.
Under den tid som Ulbricht framstått
som en ledande gestalt i Östeuropa och
inspiratör av Kremls östeuropapolitik,
har det hänt ett och annat i själva Västtyskland. Den västtyska allmänna opinionen, eller åtminstone en del av den,
har vaknat till medvetande om hur
ofruktbar Bonnregeringens politik har
varit. Under femton år har denna politik inte kommit ett steg närmare återföreningen – snarare tvärtom. Många
har också upptäckt den fara som tudelningen och de två statemas isolering
från varandra kan medföra, nämligen
att två tyska nationer så småningom
skulle utvecklas, två nationer vars kultur och språk inte heller blir det samma. Ett djupt intryck gjorde också den
västberlinska ledningens misslyckade
försök att för en eller två dagar upphäva förbudet för västberlinare att besöka anhöriga på andra sidan muren~
ett förbud som inte blivit upphävt sedan pingsten 1966.
Säkerligen har många andra faktorer
också samverkat till att tabuföreställningar beträffande Östtysklands erkännande bröts. Bortsett från vänsterradikala studenter och likasinnade intellektuella har de fria demokraterna först
tagit upp Östtysklands erkännande i sina diskussioner vid partimötet i början
av året. FPD har efter sitt uttåg ur koalitionen kunnat notera föga framgång
vid de olika delstatsvalen, och ett nederlag vid Bundestagsvalen i september
har synts vid horisonten. Partiet måste
skapa en mer markant profil och erbjuda ett realistiskt alternativ gentemot
”den stora koalitionen”, också på det
utrikespolitiska fältet.
Intryck på socialdemokraterna
FPD:s ställningstagande för en realistisk politik mot Östtyskland och därigenom mot Sovjetunionen, liksom studenternas ständiga krav, har gjort intryck på många av de socialdemokrater
som varit missnöjda med koalitionspolitiken. Den socialdemokratiska ledningen i delstaterna Hessen och SchleswigHolstein lade fram ett resolutionsförslag
för partikongressen i mitten av april om
erkännande av den östtyska staten.
Kongressens resolution blev en kompromiss, som inte talar om erkännande men
föreslår upptagande av förhandlingar
med den östtyska ledningen på basis av
likaberättigande. Förhandlingar mellan
västtyska och östtyska regeringsmedlemmar skulle, enligt den internationella
diplomatins regler, räknas som ett de
facto-erkännande, i alla fall en betydande förändring av den nuvarande situationen.
Inte enbart i FDP och inom socialdemokraterna finns anhängare av en ny
politik. 1\.ven bland de kristlig-demokraterna har många erkänt att en mer
böjlig hållning gentemot Östberlin skulle vara till nytta. Särskilt inom ekonomiska kretsar vore man inte emot vissa
politiska eftergifter, för att därmed
bredda den östeuropeiska och sovjetiska
marknaden för västtysk export.
255
Frågan om ett nytt ställningstagande
i Tysklandsfrågan, skapandet av ett
modus vivendi med Östtyskland och en
vänligare hållning mot Moskva är ämnen som säkerligen kommer att tas upp
i valkampanjen inför septembervalet i
Västtyskland. Hur långt socialdemokraterna och de fria demokraterna är beredda att gå är ännu inte helt klart, inte heller huruvida de kristliga demokraterna kommer att hålla fast vid den
gamla politiken. Som en viss uppmjukning kan man i alla fall redan betrakta
de faktum, att efter tretton års förbud
kunde återigen det kommunistiska partiet grundas, fast med förändrat namn
– i stället för Kommunistische Partei
Deutschlands (KPD) heter det nu
Deutsche Kommunistische Partei.
Vissa, och inte helt obetydliga tecken pekar på att Moskva också ämnar
tina upp sitt djupfrysta förhållande
med Bonn. Det ligger inom sovjetledningens avspänningspolitik gentemot
USA. Undertecknandet av avtalet om
atomspridningsförbud, det moderata
sovjetiska handlandet i Vietnamkonflikten, demonstrationen av samarbetsvilja för en fredlig lösning i Mellersta
Östern, den dämpade tonen i sovjetiska
massmedia beträffande president Nixon
är sådana etapper i avspänningspolitiken som väl kunde fortsätta med en
viss uppmjukning i Tysklandsfrågan.
Dessutom kunde erkännandet av Östtyskland och accepterandet av OderNeisse gränsen tjäna som tak på den
europeiska status quo-byggnaden.
256
Den första antydan om ändrade signaler gavs de västtyska socialdemokraterna i början av mars vid ett möte för
att fira Kominterns 50-årsdag i Moskva.
Ulbricht missade inte tillfället att uppträda där som den stora östeuropeiska
ledaren och gav en vältalig framställning av Kominterns heroiska och framgångsrika kamp för proletariatet i hela
världen. Det måste ha verkat som en
kalldusch, när den sovjetiske ideologen
Michail Suslov i sitt minnestal skingrade mytens slöjor kring Komintem. Han
ansåg att Kominterns politik mot den
tyska socialdemokratin var ett ödesdigert misstag, som ledde till nazismens
seger över den tyska demokratin.
Suslovs försenade bekännelse om
Kominterns Tysklandspolitik var inte
endast en halvdold invit, riktad till de
nuvarande tyska socialdemokraterna,
utan även en skarp tillrättavisning åt
Ulbricht. Denne deltog själv aktivt i det
tyska KP:s kamp mot socialdemokraterna under Weimartiden. Att Suslov
fick offentligen utdela en läxa till partichefen Ulbricht, är enligt partiets bysantiskt utvecklade etikett likställt med
en halv degradering. Det verkar som
om Ulbricht nu måste betala räkningen
för den av honom inspirerade ockupationen av Tjeckoslovakien, vilken har
blivit en synnerligen pinsam affär för
Sovjetunionen.
Moskvagest
En annan överraskande vänskaplig gest
i riktning mot Bonn visade Moskva, när
—~———–
i samband med gränstvisten med Kina
den sovjetiska ambassadören i Bonn besökte och informerade kansler Kiesinger
om situationen. Samma upplysningar
gav sovjetiska ambassadörer regeringarna i Washington, London, Paris och i
några andra västerländska huvudstäder.
Men att bland dessa, officiellt vänskapliga regeringar även den västtyska upptogs, var onekligen en överraskning.
Några dagar efter ambassadör Tjarapkins visit hos Kiesinger höll Warszawapakten ett möte i Budapest. Det publicerades där en deklaration, som föreslog en alleuropeisk konferens om kontinentens säkerhet. Det var en sensation
att bland de faror som hotar freden i
Europa, nämndes inte med ett enda ord
den västtyska militarismen, revanschismen och nynazismen. Under de gångna
tjugo åren har inte ett enda internationellt kommunistmöte hållits, där dessa
påstådda västtyska företeelser inte
nämnts.
Västerländska kommentatorer försöker ge en förklaring till de direkta orsakerna till Moskvas vänskapliga gester.
Man hänvisar i detta sammanhang till
artiklarna i Pravda, där bland andra
beskyllningar mot Maoregimen också
stod att Peking skulle ha upprättat ett
ekonomiskt och politiskt samarbete med
Västtyskland, riktat mot Sovjetunionen.
Hyser herrama i Kreml verkligen rädsla
för ett Bonn-Peking förbund, ala Berlin-Tokio axeln?
En annan förklaring ligger i att
Moskva ville ge hjälp till de västtyska
socialdemokraterna i den kommande
valkampanjen. Enligt denna teori betraktar man i Moskva en socialdemokratisk regering som den minst onda.
Att det nybildade västtyska KP vid sitt
grundande erbjöd samarbete med socialdemokraterna {som dessa genast tillbakavisade) kan ha också sitt ursprung i
Moskva.
Man kan naturligtvis inte med säkerhet veta vad som föranlett sovjetledningen att just nu inta denna nya attityd i sin Tysklandspolitik. Man kan in- 257
te heller gissa sig till hur långt den ämnar gå på den inslagna uppmjukningens
väg. En sak är emellertid säker; skapandet av en avspänning försvåras väsentligt av Walter Ulbrichts person. De tvekande och negativt inställda västtyskarna skulle mycket lättare kunna övertygas om det rätta i att erkänna Östtyskland, om ledaren där vore någon annan
än den djupt hatade ”sachsiske Lenin”.
Ja, Walter Ulbricht är i alla fall 76
år gammal.
Nya tendenser 1
Tysklandsfrågan
Atskilligt har hänt på senare tid, som
kan förebåda nya signaler i Tysklandsfrågan, skriver dr. jur. Laszlo Hamori.
Willy Brandts utrikespolitik innebär
ett försök att bryta dödläget. Den nya
västtyska politiken har visserligen
mött ett häftigt motstånd av den
”sachsiske Lenin”, den östtyska partichefen Walter Ulbricht. Men mycket
tyder på att Moskva trots allt inte
är ointresserat av de nya tongångarna.
– – – – – – · —–
I mars 1954 beviljade Sovjetunionen suveränitet åt den s. k. Tyska Demokratiska Reupibliken och i oktober slöt
USA, Storbritannien och Frankrike ett
”Fördrag över förhållandet mellan Tyska Förbundsrepubliken och de tre makterna.” Förbundsrepubliken upptogs i
NATO och Demokratiska Republiken
blev medlem i Warszawapakten. Därmed fullbordades – de facto om inte
de jure – det tyska rikets tudelning;
ja, om man tar hänsyn till Västberlins
extrastatus, tredelning. Under de följande åren har ett kallt krig av växlande
styrka utkämpats om och kring Västberlin. Men inte heller tvisten om Västberlin har kunnat ändra situationen i
Tysklandsfrågan, som man med rätta
kan karakterisera med ordet immobilism. Både Öst och Väst hade låst sig
fast i ett rigoröst ställningstagande och
inget medel fanns som kunde rubba
parterna i målet. Östtyskland och Sovjetunionen krävde att Tyska Demokratiska Republiken skulle erkännas som
en suverän stat, Oder-Neisse linjen som
dess slutgiltiga östgräns och de allierade
makterna skulle samtidigt sluta fred
med Väst- och Östtyskland. Denna fred
skulle också reglera Västberlins framtida status. Västtyskland och de tre
västmakterna å sin sida har vägrat att
erkänna Östtyskland som statsbildning
och har krävt fria och kontrollerade val
både i Väst- och Östtyskland. Fredsförhandlingarna skulle inledas med en alltysk regering, som skulle bildas på
grund av valresultaten. Det återförenade Tysklands gränser skulle bestämmas
vid dessa fredsförhandlingar.
Den västtyska regeringen har deklarerat sig vara den enda legala representanten för hela det tyska folket och har
uppställt den s. k. Hallsteindoktrinen,
enligt vilken ett diplomatiskt erkännande av den östtyska regeringen måste betraktas som en fientligt sinnad handling
mot Västtyskland. Den västtyska regeringen har brutit förbindelserna med
stater som erkänt Östtyskland.
Brandts utrikespolitik
Kanske verkar det överflödigt att här
skissera de kontroversiella östliga och
västliga uppfattningarna, då ju Tysklandsfrågan är ett av de mest kända av
världspolitikens många problem. Men
just nu, när nya tendenser gör sig märkbara, är det nyttigt att rekapitulera utgångsläget.
Det första försöket att bryta den immobila situationen kan man tillskriva
Willy Brandt. Det var vicekanslern och
utrikesministern Brandt som strax efter
sitt ärohetstillträde införde den nya östpolitiken. Genom att upphäva Hallsteindoktrinens giltighet beträffande de
östeuropeiska kommuniststaterna, syftade han till en utvidgning av de ekonomiska och politiska förbindelserna med
dessa länder. Västtyskland skulle därmed kunnat återvinna Tysklands traditionella inflytande i Östeuropa.
Bonnregeringens nya östpolitik har
stött på häftiga reaktioner från den östtyska ledningens sida, och det var den
253
östtyske partichefen Walter Ulbricht
som 1967 lanserade ett nära samarbete
mellan Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien, skapandet av den s. k. järntriangeln mot den västtyska ”imperialismen och revanschismen”. Trots de
grova kanonaderna först från Östberlin
och efteråt även från Warszawa tog
den rumänska regeringen upp diplomatiska förbindelser med Bonn. Även Jugoslavien och Västtyskland har, efter
tio års uppehåll, skickat ambassadörer
till varandra. Den tjeckoslovakiska Novotnyregimen anslöt sig till järntriangeln, och tog inte upp formella diplomatiska förbindelser med Bonn. Prag har
emellertid ingalunda motsatt sig ett närmare ekonomiskt samarbete med de
västtyska finans- och industrikretsarna.
Ungefär samma hållning har tagits av
Kadarregimen i Ungern.
I januari 1968 störtades Novotny och
den nya tjeckoslovakiska ledningen lovade införa en mer demokratisk politik
än sin föregångare. Den inre liberaliseringen kunde bli smittosam även på det
stalinistiska Östtyskland, och Ulbricht
har befarat att Dubcek-regimen, driven
av ekonomisk nödvändighet, förr eller
senare skulle försona sig med Västtyskland.
Man måste hålla i minnet (och tjeckoslovakerna gör det) att det var Ulbricht personligen som började den häftiga kampanjen mot Dubcekregimen vå-
ren 1968, när Moskva ännu visade ett
ganska vänligt ansikte mot de nya herrarna i Hradschin. Det var de östtyska
254
massmedia, sekunderade av de polska,
som anklagade Dubcekregimen för en
antisocialistisk inställning. Atmosfären
kring Tjeckoslovakien förpestades först
och främst av Ulbricht, och många tecken tyder på att det var han som påverkade den tvekande partiledningen i
Kreml till de fatala handlingama mot
Tjeckoslovakien.
Seger för Ulbricht
Ockupationen av Tjeckoslovakien betydde en stor seger för Ulbricht personligen och för hans politik gentemot
Bonn. Efter det att sovjettrupperna besatt Tjeckoslovakien, kunde naturligtvis ett närmande mellan Prag och Bonn
inte komma i fråga, och även den ungerska regeringen tvingades att ändra sin
tidigare tvetydiga attityd. Intåget av de
fem Warszawapaktländernas trupper i
Tjeckoslovakien tjänade som en tragisk
slutvinjett till Willy Brandts nya östpolitik.
Ulbricht har sedan dess kunnat notera ännu en framgång i sin kalla krigpolitik mot Västtyskland; den skarpa
maktdemonstrationen mot presidentvalet i Västberlin. Denna framgång visade sig emellertid vara begränsad. Visst
följde den sovjetiska pressen i viss mån
de östtyska protestyttringama, men tonen var inte alls övertygande och den
sovjetiska ledningen visade sig inte vara
beredd att tillspetsa den av Ulbricht
framkallade krisen. Moskvas moderation var det första tecken till en ny sovjetisk tendens i Tysklandsfrågan.
Under den tid som Ulbricht framstått
som en ledande gestalt i Östeuropa och
inspiratör av Kremls östeuropapolitik,
har det hänt ett och annat i själva Västtyskland. Den västtyska allmänna opinionen, eller åtminstone en del av den,
har vaknat till medvetande om hur
ofruktbar Bonnregeringens politik har
varit. Under femton år har denna politik inte kommit ett steg närmare återföreningen – snarare tvärtom. Många
har också upptäckt den fara som tudelningen och de två statemas isolering
från varandra kan medföra, nämligen
att två tyska nationer så småningom
skulle utvecklas, två nationer vars kultur och språk inte heller blir det samma. Ett djupt intryck gjorde också den
västberlinska ledningens misslyckade
försök att för en eller två dagar upphäva förbudet för västberlinare att besöka anhöriga på andra sidan muren~
ett förbud som inte blivit upphävt sedan pingsten 1966.
Säkerligen har många andra faktorer
också samverkat till att tabuföreställningar beträffande Östtysklands erkännande bröts. Bortsett från vänsterradikala studenter och likasinnade intellektuella har de fria demokraterna först
tagit upp Östtysklands erkännande i sina diskussioner vid partimötet i början
av året. FPD har efter sitt uttåg ur koalitionen kunnat notera föga framgång
vid de olika delstatsvalen, och ett nederlag vid Bundestagsvalen i september
har synts vid horisonten. Partiet måste
skapa en mer markant profil och erbjuda ett realistiskt alternativ gentemot
”den stora koalitionen”, också på det
utrikespolitiska fältet.
Intryck på socialdemokraterna
FPD:s ställningstagande för en realistisk politik mot Östtyskland och därigenom mot Sovjetunionen, liksom studenternas ständiga krav, har gjort intryck på många av de socialdemokrater
som varit missnöjda med koalitionspolitiken. Den socialdemokratiska ledningen i delstaterna Hessen och SchleswigHolstein lade fram ett resolutionsförslag
för partikongressen i mitten av april om
erkännande av den östtyska staten.
Kongressens resolution blev en kompromiss, som inte talar om erkännande men
föreslår upptagande av förhandlingar
med den östtyska ledningen på basis av
likaberättigande. Förhandlingar mellan
västtyska och östtyska regeringsmedlemmar skulle, enligt den internationella
diplomatins regler, räknas som ett de
facto-erkännande, i alla fall en betydande förändring av den nuvarande situationen.
Inte enbart i FDP och inom socialdemokraterna finns anhängare av en ny
politik. 1\.ven bland de kristlig-demokraterna har många erkänt att en mer
böjlig hållning gentemot Östberlin skulle vara till nytta. Särskilt inom ekonomiska kretsar vore man inte emot vissa
politiska eftergifter, för att därmed
bredda den östeuropeiska och sovjetiska
marknaden för västtysk export.
255
Frågan om ett nytt ställningstagande
i Tysklandsfrågan, skapandet av ett
modus vivendi med Östtyskland och en
vänligare hållning mot Moskva är ämnen som säkerligen kommer att tas upp
i valkampanjen inför septembervalet i
Västtyskland. Hur långt socialdemokraterna och de fria demokraterna är beredda att gå är ännu inte helt klart, inte heller huruvida de kristliga demokraterna kommer att hålla fast vid den
gamla politiken. Som en viss uppmjukning kan man i alla fall redan betrakta
de faktum, att efter tretton års förbud
kunde återigen det kommunistiska partiet grundas, fast med förändrat namn
– i stället för Kommunistische Partei
Deutschlands (KPD) heter det nu
Deutsche Kommunistische Partei.
Vissa, och inte helt obetydliga tecken pekar på att Moskva också ämnar
tina upp sitt djupfrysta förhållande
med Bonn. Det ligger inom sovjetledningens avspänningspolitik gentemot
USA. Undertecknandet av avtalet om
atomspridningsförbud, det moderata
sovjetiska handlandet i Vietnamkonflikten, demonstrationen av samarbetsvilja för en fredlig lösning i Mellersta
Östern, den dämpade tonen i sovjetiska
massmedia beträffande president Nixon
är sådana etapper i avspänningspolitiken som väl kunde fortsätta med en
viss uppmjukning i Tysklandsfrågan.
Dessutom kunde erkännandet av Östtyskland och accepterandet av OderNeisse gränsen tjäna som tak på den
europeiska status quo-byggnaden.
256
Den första antydan om ändrade signaler gavs de västtyska socialdemokraterna i början av mars vid ett möte för
att fira Kominterns 50-årsdag i Moskva.
Ulbricht missade inte tillfället att uppträda där som den stora östeuropeiska
ledaren och gav en vältalig framställning av Kominterns heroiska och framgångsrika kamp för proletariatet i hela
världen. Det måste ha verkat som en
kalldusch, när den sovjetiske ideologen
Michail Suslov i sitt minnestal skingrade mytens slöjor kring Komintem. Han
ansåg att Kominterns politik mot den
tyska socialdemokratin var ett ödesdigert misstag, som ledde till nazismens
seger över den tyska demokratin.
Suslovs försenade bekännelse om
Kominterns Tysklandspolitik var inte
endast en halvdold invit, riktad till de
nuvarande tyska socialdemokraterna,
utan även en skarp tillrättavisning åt
Ulbricht. Denne deltog själv aktivt i det
tyska KP:s kamp mot socialdemokraterna under Weimartiden. Att Suslov
fick offentligen utdela en läxa till partichefen Ulbricht, är enligt partiets bysantiskt utvecklade etikett likställt med
en halv degradering. Det verkar som
om Ulbricht nu måste betala räkningen
för den av honom inspirerade ockupationen av Tjeckoslovakien, vilken har
blivit en synnerligen pinsam affär för
Sovjetunionen.
Moskvagest
En annan överraskande vänskaplig gest
i riktning mot Bonn visade Moskva, när
—~———–
i samband med gränstvisten med Kina
den sovjetiska ambassadören i Bonn besökte och informerade kansler Kiesinger
om situationen. Samma upplysningar
gav sovjetiska ambassadörer regeringarna i Washington, London, Paris och i
några andra västerländska huvudstäder.
Men att bland dessa, officiellt vänskapliga regeringar även den västtyska upptogs, var onekligen en överraskning.
Några dagar efter ambassadör Tjarapkins visit hos Kiesinger höll Warszawapakten ett möte i Budapest. Det publicerades där en deklaration, som föreslog en alleuropeisk konferens om kontinentens säkerhet. Det var en sensation
att bland de faror som hotar freden i
Europa, nämndes inte med ett enda ord
den västtyska militarismen, revanschismen och nynazismen. Under de gångna
tjugo åren har inte ett enda internationellt kommunistmöte hållits, där dessa
påstådda västtyska företeelser inte
nämnts.
Västerländska kommentatorer försöker ge en förklaring till de direkta orsakerna till Moskvas vänskapliga gester.
Man hänvisar i detta sammanhang till
artiklarna i Pravda, där bland andra
beskyllningar mot Maoregimen också
stod att Peking skulle ha upprättat ett
ekonomiskt och politiskt samarbete med
Västtyskland, riktat mot Sovjetunionen.
Hyser herrama i Kreml verkligen rädsla
för ett Bonn-Peking förbund, ala Berlin-Tokio axeln?
En annan förklaring ligger i att
Moskva ville ge hjälp till de västtyska
socialdemokraterna i den kommande
valkampanjen. Enligt denna teori betraktar man i Moskva en socialdemokratisk regering som den minst onda.
Att det nybildade västtyska KP vid sitt
grundande erbjöd samarbete med socialdemokraterna {som dessa genast tillbakavisade) kan ha också sitt ursprung i
Moskva.
Man kan naturligtvis inte med säkerhet veta vad som föranlett sovjetledningen att just nu inta denna nya attityd i sin Tysklandspolitik. Man kan in- 257
te heller gissa sig till hur långt den ämnar gå på den inslagna uppmjukningens
väg. En sak är emellertid säker; skapandet av en avspänning försvåras väsentligt av Walter Ulbrichts person. De tvekande och negativt inställda västtyskarna skulle mycket lättare kunna övertygas om det rätta i att erkänna Östtyskland, om ledaren där vore någon annan
än den djupt hatade ”sachsiske Lenin”.
Ja, Walter Ulbricht är i alla fall 76
år gammal.