Print Friendly

Nya Moderaterna blev Nuonmoderaterna

Av Mattias Lundbäck | 22 februari 2013

Moderaternas tidigare linje – med en tydlig bodelning mellan privat och offentligt – bygger på uttalade ideologiska principer, men också på ekonomisk forskning. Att staten ska vara liten, men stark. Att offentliga och privata pengar inte ska blandas ihop. Att frångå dessa principer – bara för att göra avtryck på DN-debatt – är inte en rimlig politisk strategi, skriver Mattias Lundbäck.

Som moderaternas sekreterare i arbetsgruppen för välfärd hade jag förmånen att följa arbetet med att bygga upp Allians för Sverige inifrån. Under Maria Larssons ledning utarbetades en rad liberala förslag för att förändra välfärdssektorn. Privata apotek skulle tillåtas, etableringsfrihet skulle införas i primärvården och äldreomsorgen skulle präglas av fritt val.

Moderaterna var i samtliga arbetsgrupper pådrivande i liberal riktning. Anders Borg var, som Moderaternas kanslichef, hela tiden mån om att valfrihetsreformerna skulle vara ändamålsenliga och effektiva och missade inget tillfälle att skärpa förslagen.

På riksdagskansliet utarbetades en omfattande plan för att skatteväxla och konkurrensutsätta hela kommunsektorn. När förslaget nådde partiets kommunalpolitiker blev protesterna emellertid alltför starka och partiledningen tvingades dra tillbaka modellen, där staten i praktiken skulle ha tagit över merparten av den kommunala beskattningsrätten.
På riksdagskansliet upprättades listor över myndigheter och institutioner som skulle avvecklas vid en borgerlig valseger. Och inte minst var det Moderaterna som tog fram de omfattande förändringarna av arbetsmarknadspolitiken och, efter regeringsskiftet, även av sjukförsäkringen.

Partiets image stod aldrig i centrum för förändringen. Det var Alliansens bombmatta av förslag som fick journalisterna att äta ur handen på alliansföreträdarna. Tidningarna och etermedierna serverades nyhet efter nyhet och hade fullt upp med att återge den nya politiken – snarare än att ställa kritiska frågor. Min tolkning var att medierna var både förvånade och glada över att äntligen få rapportera om konkreta politiska förslag – inte bara om snack och strategi.

Historien om de nya Moderaterna, som den berättas i dag, är emellertid en annan. Det är historien om hur bilden av partiet förändrades – från manligt, teknokratiskt, hårt och kallt – till lyssnande, välfärdsinriktat, jämställt.
Den nya retoriken kan säkert ha gjort sitt för att bana väg för Allians för Sverige. Med ett annat språkbruk blev det möjligt att göra saker som förut hade varit omöjliga. Att förändra socialförsäkringarna var tidigare tabubelagt. Med de nya Moderaterna blev sådana förändringar en integrerad del av det politiska budskapet.

Missuppfattningen om hur de nya Moderaterna kom till och nådde framgång riskerar att leda fel när strategin läggs upp inför 2014 års val. Ett exempel gäller synen på offentligt ägda företag.

I rapporten ”Trygga tillsammans – Gemensamt ägande för hög samhällsnytta och säkrat värdeskapande” presenterade en av partiets arbetsgrupper en ”omprövning” av partiets syn på offentligt företagande. DN satte rubriken ”Moderaterna vid vägs ände vad gäller privatiseringar”, vilket förstärkte budskapet och fick många ledarskribenter att gå i taket.
Rapporten innehöll dock lite av konkret politik. I sammanfattningen skriver man ”Det gemensamma ägandet är och bör förbli starkt i Sverige. I dag är det en viktig motor i samhället.”. Den verkar närmast tvättad från allt som skulle kunna tolkas som ideologiska ställningstaganden. Det är som om partiet velat tona ner kritiken mot det offentliga ägandet och lämna frågan öppen för sina politiker på central och lokal nivå.

På central nivå vill man dock skydda politikerna genom att instifta en statlig ägarfunktion, frikopplad från det omedelbara politiska beslutsfattandet. Problemet med att staten dras in varje gång det sker en skandal i ett statligt ägt bolag ska alltså lösas genom att ägarfunktionen separeras från de politiskt valda makthavarna.

Tanken om att de statliga företagen skulle fungera bättre förutan direkt politisk styrning och kontroll är i bästa fall naiv – i sämsta fall farlig. Det räcker med att se hur andra och sjätte AP-fonden har förvaltat sitt kapital och utövat kontroll över sina bolag, bland annat fastighetsbolaget Norrporten AB. Tack vare Uppdrag Granskning och Janne Josefsson avslöjades nyligen att Norrporten använt pensionärernas pengar till lyxiga bilar, dyra resor och höga löner.

Men detta är långtifrån det enda problem med statligt ägande som uppmärksammats. Vattenfalls styrelse har visat sig oförmögen att vid köpet av energiföretaget Nuon AB på ett korrekt sätt väga fördelar av expansion mot risken för skattebetalarna. Telias styrelse har godkänt mutor till diktaturstaten Uzbekistan. Och allt detta har skett trots övervakning från departement och regering.

Moderaternas tidigare linje – med en tydlig bodelning mellan privat och offentligt – bygger på uttalade ideologiska principer, men också på ekonomisk forskning. Att staten ska vara liten, men stark. Att offentliga pengar och privata pengar inte ska blandas ihop. Att offentliga bolag som verkar på privata konkurrensutsatta marknader bör privatiseras.
Att frångå dessa principer – bara för att göra avtryck på DN-debatt eller för att tillfälligt vinna utrymme i medierna – är inte en rimlig politisk strategi. Det visar också på förakt för alla de aktiva moderater som i decennier försvarat partiets ideologiska position.

Ekonomisk forskning visar att separation mellan ägande och kontroll påverkar företags agerande på ett negativt sätt. Finanskrisen 2008 är i grunden en konsekvens av att ägande och kontroll i alltför stor utsträckning, bland annat via komplicerade finansiella instrument , separerats. Fannie Mae och Freddie Mac var statliga företag som starkt bidrog till att destabilisera den amerikanska bostadsmarknaden.

En uppmjukning av den ideologiskt och vetenskapligt motiverade kritiken mot offentligt ägande riskerar dessutom att ställa partiet i försvarsposition när skandaler som den i Telia eller Vattenfall eller Norrporten uppdagas. Tidigare har Moderaterna kunnat peka på sådana missförhållanden som stöd för partiets linje i ägarfrågor. Men med den nya linjen som bejakar ”gemensamt ägande” tvingas man i stället försvara sitt eget agerande i bolagens styrelser.

Allians för Sveriges framgångar 2006 byggde inte bara på ett nytt utanpåverk, utan också på att Moderaterna drev en ideologiskt konsekvent linje för frihet och mot maktmissbruk. Dagens företrädare verkar ha glömt det ena av dessa ben – ideologin.

Att stå på ett ben är nog bra om man vill kunna göra piruetter på DN-debatt. Det är dock mindre lyckat för ett parti som vill uppnå stabilitet och vinna väljarnas och medlemmarnas långsiktiga förtroende.

Mattias Lundbäck är forskare vid Ratio och tidigare politiskt sakkunnig vid Socialdepartementet och Statsrådsberedningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner