Print Friendly

Nürnbergdomarna

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NURNBERGDOMARNA
MED utslagen mot Hermann Göring och hans medanklagade har
en av världshistoriens märkligaste rättegånger omsider nått sitt
slut. I stället har en diskussion begynt, som torde komma att länge
fortsätta, inom historisk forskning likaväl som inom den politiska
agitationen.
Söker man se objektivt på Niirnbergprocessen- och det är inte
lätt mot bakgrunden av de senaste tretton årens händelser – kan
man till en början fastställa, att dess yttre förlopp varit i allo
värdigt och korrekt. De anklagade ha fått alla legitima chanser
att framföra, vad som kunde tala till deras försvar. Att tre av dem
frikändes, bland dem en i propagandan konsekvent så svartmålad
man som von Papen, liksom att tyska riksregeringen, generalstaben och SA såsom korporationer förklarades icke-skyldiga, vittnar högt om domarmajoritetens opartiskhet, och denna får sin
rätta relief av den ryske representantens politiskt färgade reservation till förmån för största möjliga hårdhet. Det förefaller sannolikt, att förtjänsten för processens värdiga ledning och för den
oväld, som i allt väsentligt har präglat utslagen, i första rummet
tillkommer de engelska bisittarna, utvalda representanter för vad
som väl måste sägas vara världens yppersta rättskultur.
Att försöka granska de individuella utslagen båtar föga med ledning av det blott fragmentariska material, som än så länge föreligger. Det stora flertalet av de anklagade från den nazistiska
partiledningen har gjort sig sällsynt väl förtjänt av dödsstraff,
därom kan inte någon som helst tvekan råda. Mera diskutabla
förefalla domarna över de militära ledarna, Keitel därvid undantagen. Man kan spörja, om domstolen tillfullo tagit hänsyn till
dessa höga stabsofficerares svåra ställning under en allsmäktig,
grym och sinnessjuk despot, där varje motsträvighet och sannolikt
även en avskedsansökan var förenad med omedelbar fara för den
oppositionelle. Framför allt står man tveksam inför de långa
frihetsstraffen för de båda amiralerna. Särskilt för Dönitz’ del har
domstolen själv åberopat viktiga förmildrande omständigheter, medan anklagelserna mot bägge i jämförelse med processen i övrigt
431
N ilrnbergdomarna
kunna förefalla mindre allvarliga. På dessa punkter är det möjligt, att fullständigare kännedom om materialet kan förändra bilden.
Vida viktigare än de individuella ödena är processens principiella innebörd. Det står utom all diskussion att det ligger i hela
mänsklighetens intresse, att ogärningar sådana som de, till vilka
många av de anklagade i Niirnberg gjort sig saker, inte förbli
strafflösa. Det är likaledes ett allmänt intresse, att ogärningsmän
inte skyddas av sin ställning såsom tillhöriga ett lands officiella
ledning. Och det vore slutligen ur många synpunkter högst önskvärt, att en form kunde finnas för att bestraffa sådana politiska
åtgöranden, som draga död och fördärv över miljoner människor.
Det är dessa problem, som Niirnbergdomstolen och dess skapare
sökt föra mot en lösning, och redan detta bör räknas dem till godo.
Någon bärande principiell invändning kan knappast resas mot
rättsförfarandet i Niirnberg när det gäller de brott, som sammanfattats under anklagelsepunkterna 3 och 4 – krigsförbrytelser i
egentlig mening och s. k. brott mot mänskligheten. I dessa båda
avseenden ha många av de anklagade åsamkat sig en skuldbörda
utan motsvarighet i de senaste århundradenas europeiska historia.
Det känns som en lättnad för rättsmedvetandet, att detta flnsvar
till någon del blir utkrävt; helt kan den skulden aldrig sonas.
Formellt kan det väl också sägas, att även i de fall, där inga straffbestämmelser funnits uttryckligen stipulerade för dylika förbrytelser på det internationella området, är en analogi med varje lands
interna lagstiftning mot sådana brott mer än tillräcklig för att
motivera Niirnbergutslagen. I fråga om dessa båda anklagelsepunkter borde därför meningsskiljaktigheter vara uteslutna.
Beträffande punkterna l och 2 – »konspiration» och brott mot
freden- ligger saken delvis annorlunda. Här rör man sig på ett
område, där rättsuppfattningen är mycket oenhetlig och ingen klar
rätt finns. De moraliska och juridiska gränserna för en stats »rätt»
att tillvarataga den förmodade statsnyttan gentemot andra stater
eller att hävda de nationella intressena äro särdeles obestämda.
Och det kan ej av någon opartisk person bestridas, att i varje fall
en av de i Niirnbergtribunalet representerade makterna för egen
del gjort och alltjämt gör anspråk på ungefär samma frihet i det
avseendet som det åtalade Hitlertyskland. Det torde vara mycket
svårt att få fram någon rättslig skillnad mellan det tyska anfallet
på Polen och det ryska anfallet mot Polen i september 1939 eller
mellan det förra och det på Finland tre månader senare. Och
432
Niirnbergdomarna
om man jämför våldtagandet av Österrike 1938 med t. ex. införlivningen av de baltiska staterna i Sovjetunionen 1940, kan man ej
komma ifrån, att metoderna äro ungefär desamma. Främsta skillnaden är, att angriparen säkerligen hade vida fler sympatisörer
i Österrike än i Estland, Lettland och Litauen. Under sådana förhållanden, då rättsuppfattningarna äro så föga stadgade och då
det är alldeles evident, att gärningar av besläktat slag begåtts av
andra än de åtalade i Ntirnberg, kan ett domstolsutslag i de två
första punkterna ej bli lika oomstritt eller upphöjt över nationella
intressen som domarna över de klart kriminella dåden under
punkterna 3 och 4. Å andra sidan – som här ovan redan sagts –
ligger det blott alltför tydligt i världens intresse, att rena angreppskrig effektivt kriminaliseras. Det förefaller, som om den
riktigaste vägen då skulle ha varit, att de segrande makterna utarbetat en formlig statut rörande denna sak, med tydligt stipulerade straffbestämmelser, och förbundit sig att själva underkasta
sig denna. Man skulle då ha sluppit de anklagelser för retroaktiv
rättstillämpning och kränkande av den gamla maximen >>nulla
poena sine lege», som nu äro ofrånkomliga. De ha redan skymtat
i den mest seriösa engelska pressen och kunna måhända i framtida
demagogers händer tjäna till att göra om intet just det rättsverk,
som Ntirnbergprocessen avsåg att tjäna.
Om man ansåg det nödvändigt att just nu i denna rättegång göra
ett allvarligt försök att fastslå angreppskrigets kriminalisering,
då borde det ha varit angeläget att, åtminstone i den mån det var
möjligt, befria domstolen från den karaktär av organ för segrarna,
som den nu obestridligen har haft. Man kunde ha anmodat ombud
för neutrala stater att deltaga – f. ö. en ytterst obehaglig uppgift för vederbörande neutrala själva – eller utnyttjat någon redan existerande internationell domstols auktoritet för att undvika
denna karaktär av en segrarnas politiskt färgade rättegång med
de besegrade, som denna del av Niirnbergprocessen – men också
enbart denna – tyvärr kan sägas erbjuda. Redan den omständigheten, att någon form ej ges för att till en liknande domstol kunna
hänskjuta prövningen av handlingar, för vilka segrarmakterna
eller deras ledande män kunna beskyllas, kan ej undgå att ge rättvisan skenet av politisk ensidighet och bli en allvarlig, ja, farlig
belastning för domstolens moraliska auktoritet, när de av detta
krig lössläppta lidelserna en gång hunnit lägga sig.
Det framträder på några håll – desamma, där hållningen till
tyskarna som nation eller åtminstone till nationellt sinnade tyskar
433
N urnbergdomarna
i vissa avseenden uppvisar en märklig likhet med nazisternas eget
sätt att se på en del andra folk – en benägenhet att påbjuda ett
reservationslöst accepterande av segrarmakternas alla åtgöranden
i samband med den tyska upprensningen. Det bör däremot framhållas, att allvarliga betänkligheter just mot rättsprincipernas ensidiga tillämpning och mot dömandet enligt lagar med retroaktiv
tillämpning anförts av flera brittiska tidningar, bl. a. av en så
förnämlig representant för engelsk liberalism som »Manchester
Guardian».
Såstora lidanden och förödelser som detta världskrig kostat folken var det politiskt och psykologiskt väl inte att tänka att segrarna skulle avstå från ett processuellt förfarande mot de mest
belastade på den tappande sidan. För oss neutrala gäller det att
fastslå de oomstridda vinningar, som denna process betytt för
utbyggandet av en internationell rättsordning. Det är för sakens
skull dock lika viktigt att påvisa ofullkomligheterna och svagheterna i detta rättsförfarande. Att huvudsyftet åtminstone för
västmakterna varit att genom processen taga ett steg på vägen
mot fredlig sammanlevnad och tryggandet av mänskliga, civilisatoriska livsvärden är höjt över varje tvivel. Inga kunna ha större
intresse härav än de mindre nationerna. Det bör nu bli en trängande uppgift för de ansvariga statsmännen att gå vidare på den
inslagna vägen. Det ligger dock i öppen dag att det är långt kvar,
innan detta rättsförfarande får en sådan utformning och fasthet,
att rätten blir oberoende av makt och lika garanterad för alla.
Om detta mål i dag synes ouppnåeligt måste alla ansträngningar
dock sättas in för det. Ogärningar mot främmande folk måste
kunna rättsligen beivras. ·Och i atombombens tidevarv kräver
mänsklighetens rena självbevarelseinstinkt att kriget som metod
för maktpolitik stämplas som kriminaldårskap.
434

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner