Nukleär diplomati

NUKLEÄR DIPLOMATI
ÖVERLÄGGNINGARNA mellan USA,
Storbritannien och Sovjetunionen
om förbud mot kärnvapenprov tog
sin början den 31 oktober 1958.
De pågick sedan – med längre
eller kortare avbrott – till den 9
september 1961, då de definitivt
bröt samman till ackompanjemang
av kärnexplosionerna över Sernipalatinsk och Novaja Zemlja.
Under mer än 330 sessioner satt
representanter för de tre atommakterna runt förhandlingsbordet i
Gen{we. De brottades med ett segslitet, intrikat problem, inrymmande såväl militärpolitiska som
vetenskapliga aspekter.
Det finns all anledning att nu,
efter sammanbrottet, närmare försöka skärskåda vad som egentligen
hände vid dessa förhandlingar,
vilka på grund av sin tekniska och
komplicerade natur ofta tedde sig
svårförståeliga för lekmannen och
kanske därför även mindre lockande att söka penetrera.
Detta är beklagligt ty »provstoppskonferensen» erbjuder var
och en, som vill försöka få ett begrepp om Moskvas spel vid det
gröna bordet, ett intressant åskådningsmaterial. Det ryska spelet i
Geneve utgör ett skolexempel på
Av överste NILS LUND
kommunistisk förhandlingstaktik,
präglat som det var av skarpa skiftningar mellan (skenbar) mjukhet
och brutal hårdhet. Sålunda kunde
den sovjetiske delegaten förhandla
eller rättare sagt låtsas förhandla
efter västerländskt, demokratiskt
»sammanträdesmönster» för att
oväntat – kastande masken –
cyniskt kräva att motparten förbehållslöst och fullständigt skulle
acceptera Moskvas krav. Krav, som
ur västerländsk synpunkt oftast
tedde sig irrationella, hänsynslösa
eller motsägelsefulla i förhållande
till tidigare förda resonemang och
slutna överenskommelser.
De båda västmaktsdelegationerna
däremot synes hela tiden ärligt och
allvarligt strävat efter att uppnå
en bindande lösning, som kunde
tillfredsställa båda parters legitima
krav. Deras ansvarskänsla och förhandlingsvilja kontrasterar skarpt
mot Sovjets perfida och dubbelbottnade förhalningstaktik.
En ljusglimt
Sedan sekler tillbaka har människor drömt om att avskaffa kriget, att finna utvägar som i sinom
tid skulle kunna leda fram till total
och universell nedrustning.
Från den augustidag år 1945
– då atommolnet steg mot skyn
över Hiroshima – har denna dröm
alltmer kommit att framstå som en
tvingande nödvändighet. Alltsedan
den dagen har intet annat spörsmål mer upptagit människornas
tankar.
Efter långa år av utdragna och
resultatlösa avrustningsförhandlingar kom den s. k. provstoppskonferensen i Geneve att framstå som
en ljuspunkt. Den förmedlade till
en plågad mänsklighet en stråle av
hopp i en mörk tid. Den hade tillkommit som ett försök att lösa ett
av nedrustningsfrågans många delproblem: kontrollerat förbud mot
fortsatta kärnvapenprov.
Under konferensens gång föreföll
det stundom som om detta försök
att nå ett begränsat mål verkligen
markerade en framkomlig väg.
Runt om i världen hoppades man
att förhandlarna skulle lyckas slå
en första broförbindelse över den
avgrund av misstro och misstänksamhet, som skiljer kommunistblocket från de s. k. kapitalistiska
staterna. Många människor bibringades det intrycket att underhandlingarna åstadkommit en
gynnsammare atmosfär och att
delegaterna var på väg att nå en
för båda parter godtagbar lösning.
Man trodde sig spåra en förbättring av relationerna mellan öst och
Väst.
Optimister i Väst räknade
m. a. o. med att en första, blygsam
början – ett tillämpande i ringa
425
skala av ömsesidiga överenskommelser – så småningom skulle
kunna leda fram till fortsatta förhandlingar i allt större skala. De
hoppades att om stormakterna nu
kunde organisera ett gemensamt
system för ett effektivt förhindrande av fortsatta kärnvapenprov
så kunde dessa makter även i fortsättningen enas om ett kollektivt
system för den universella avrustningens gradvisa genomförande.
Ett reglerat provstopp skulle
även – hoppades man – dämpa
tempot i kapprustningen, bromsa
upp tendensen till ökning av antalet kärnvapentyper samt hejda utbredningen av dessa vapen till alla
de stater, vilka i dagens läge överväger att komplettera sina försvarsanstalter med nukleära stridsmedel. Framför allt skulle dock ett
provstopp bidraga till att hålla tillbaka den sedan år 1945 aktuella
genetiska belastningen av kommande släktled.
Tekniska aspekter
På vetenskapens nuvarande
ståndpunkt anses det vara relativt
lätt att identifiera kärnladdningssprängningar, vilka företagas
jordatmosfären. (Det är huvudsakligen dessa explosioner, som orsakar det svåra problemet med radioaktivt utfall.) Med den apparatur,
som redan i dag står till förfogande
torde det sålunda vara möjligt att
med en ganska hög grad av säkerhet kartlägga de allra flesta sprängningar, som orsakats av kärnladd- 426
ningar om minst 20 kiloton – var
helst i atmosfären de än inträffar.
Sprängningar av nukleära laddningar under havsytan anser sig
expertisen likaledes kunna inregistrera med ungefär samma grad
av säkerhet.
Vad slutligen kärnladdningsexplosioner i yttre rymden beträffar
utgör dessa – för att tala med
amerikansk expertis – »en hårdare nöt att knäcka, men inom
vissa gränser kan dock de tecken,
som de framkallar registreras av
en mångfald instrument, placerade
på jorden eller i satelliter».
För samtliga ovannämnda detonationsmetoder finns det sålunda
medel till förfogande genom vilka
man har utsikt att identifiera en
sprängning. Det sker främst genom
registrering av vid detonationen
framkallade ljud- och ljusfenomen,
radiovågor, radioaktiv strålning
samt radioaktivt nedfall.
Underjordiska sprängningar orsakar däremot ett betydligt allvarligare problem. De är under vissa
förhållanden svåra att upptäcka.
I dagens läge lär vetenskapen endast känna till en enda metod för
att registrera dylika detonationer.
Det sker genom mätning (med seismograf) av de vågor, vilka fortplantar sig genom jordytan som en
följd av jordskalvet i fråga.
Ett dylikt mätningsförfarande är
emellertid behäftat med vissa svagheter. Alla de tusentals naturliga
jordskalv, som förekommer varje
år åstadkommer samma slags fenomen som de skalv, vilka orsakas
av människohand, dvs. underjordiska provsprängningar av kärnladdningar.
Med till förfogande stående instrument och metoder går det icke
alltid att skilja mellan ovannämnda
naturliga och »konstgjorda» skalv.
De av Väst föreslagna stationära
kontrollposterna i det tilltänkta inspektionssystemet skulle sålunda,
även med nuvarande teknisk utrustning, ha kunnat registrera de
flesta jordskalv, som inträffar –
men de skulle däremot ej alltid ha
kunnat identifiera vilka av dessa
jordskalv, som härledde sig från
underjordiska kärnladdningsexplosioner. I många fall skulle det så-
lunda ha varit nödvändigt att sända
en mobil inspektionsgrupp till platsen för jordskalvet ifråga.
Bakom Västs överväganden och
förslag låg den välgrundade uppfattningen att medan å ena sidan
illegala provsprängningar svårligen
skulle kunna genomföras i ett demokratiskt, öppet samhälle, där de
styrande är infamt påpassade av
parlament, opinion och press, kan
dylika prov hemlighållas i en diktaturstyrd, sluten stat.
Många amerikaner i ledande
ställning synas t. o. m. vara övertygade om att Sovjetunionen under
de senaste åren genomfört sådana
provsprängningar under det att
USA lojalt iakttagit det överenskomna moratoriet. Enligt amerikansk officiell utsago (ambassadör
Arthur Dean vid en presskonferens
i Washington den l september
1961) förefanns dock inga som
helst bevis för att ryssarna företagit sådana hemliga, underjordiska provsprängningar. Skulle så
verkligen ha varit fallet är man
inom den västra världen väl medveten om att ryssarna kan ha vunnit ett försprång, som på ett ödesdigert sätt skulle inverka på den
militära maktbalansen.
I Geneve hade redan på ett tidigt
stadium Västs delegater resonerat
som så: Även om man med nutida
hjälpmedel icke kan identifiera
samtliga underjordiska kärnladdningsexplosioner bör detta likväl ej
få utgöra något hinder för en överenskommelse om att traktatmässigt
förbjuda åtminstone den kategori
av underjordiska sprängningar,
som man verkligen skulle vara i
stånd att identifiera med redan
förefintliga hjälpmedel.
I mars 1960 samtyckte Sovjetunionen i princip till västmakternas förslag om ett avtal, enligt vilket man skulle förbjuda dels samtliga provsprängningar ovan jordens
yta och under havsytan, dels så-
dana provsprängningar under jordens yta, vilka låg över en viss
»tröskel», dvs. var av en viss överenskommen storleksordning (4,75
seismisk magnitude och därutöver).
I princip skulle det sålunda stå
vederbörande stat fritt att utföra
underjordiska sprängningar under
denna »tröskel». Den ledande tanken härvidlag torde ha varit att det
30-61164077 Svensk Tidskrift H. 91961
427
som icke kan effektivt kontrolleras
ej heller bör formellt förbjudas.
På begäran av Sovjetunionen
lovade emellertid likväl USA och
Storbritannien att gå med på ett
frivilligt moratorium även beträffande underjordiska prov under
ovannämnd tröskel.
I gengäld accepterade Sovjetunionen västmakternas förslag om att
man gemensamt skulle sätta igång
vetenskapliga försök för att få
fram apparatur och metoder, varigenom de projekterade kontrollposterna skulle bli i stånd att med
betryggande säkerhet identifiera
alla underjordiska provsprängningar.
Den sovjetiske delegaten Tsarapkin yttrade sålunda i detta sammanhang: »Sovjetunionen har
ingen invändning mot att SSSR,
USA och UK gemensamt genomför
ett strängt begränsat antal underjordiska kärnexplosioner i avsikt
att utveckla metoder och instrument för identifiering av dylika
provsprängningar.»
Kort därefter möttes också vetenskapsmän från de tre makterna i
Geneve för att igångsätta erforderligt forsknings- och utvecklingsprogram.
Sovjets intresse för denna arbetsuppgift avtog emellertid snabbt.
Redan efter ett par månader avvisade sålunda Tsarapkin bryskt en
anhållan, som gemensamt framfördes av hela det vetenskapliga teamet (således även av de ryska vetenskapsmännen) att de p~litiska
428
myndigheterna snarast måtte enas
om erforderliga förutsättningar för
det planerade forskningsarbetets
energiska bedrivande.
Så torpederades detta försök till
vetenskaplig samverkan mellan öst
och Väst på de underjordiska kärnsprängningarnas område.
Sista budet
Delegaterna i Geneve uppnådde
däremot under konferensens gång
(skenbar) principiell enighet om
att varje land skulle vara skyldigt
underkasta sig ett visst antal vetofria inspektioner.
Amerikaner och britter hävdade
att antalet sådana inspektioner
borde stå i rimlig proportion till
antalet misstänkta fenomen. De
föreslog att man skulle tillämpa
principen »en på fem» – med
andra ord att av fem misstänkta
jordskalv skulle ett få bli föremål
för inspektion.
Enligt expertisen inträffar varje
år enbart på Sovjetunionens territorium i medeltal ett hundratal
jordskalv av en styrka, uppgående
till mer än 4,75 seismisk magnitude. Följaktligen borde ett tjugotal inspektioner få företas inom
detta område. I gengäld erbjöd man
ryssarna att dessa skulle få företaga motsvarande antal inspektioner på amerikanskt och brittiskt
territorium.
Trots vissa eftergifter från Västs
sida kunde den sovjetiske partnern
icke förmås till något slutligt avtal.
Förhandlingarna råkade in i ett
dödläge.
Då president Kennedy i januari
1961 tillträdde sitt ämbete blev en
av hans första åtgärder att beordra
en översyn av USA:s provstoppspolitik i syfte att så långt som möjligt tillmötesgå legitima sovjetiska
krav och uppnå en för båda parter
godtagbar överenskommelse i Geneve.
Med dessa nya instruktioner på
fickan anlände den amerikanske
delegaten Arthur Dean till konferensen, då förhandlingarna återupptogs i mars 1961.
Efter sammanjämkning av W ashingtons och Londons synpunkter
kunde Dean och hans brittiske kollega Ormsby-Gore i april 1961 inför den ryske delegaten Tsarapkin
framlägga ett fullt utarbetat förslag till ett fördrag – som man i
allmänhet trodde skulle vara acceptabelt även för Moskva. Så långt
hade alltså USA och UK nu gått i
sina eftergifter inför tidigare framförda sovjetiska krav.
I korthet innebar detta västmaktsförslag:
att alla provsprängningar av
kärnladdningar skulle förbjudas i
jordatmosfären, i yttre rymden, i
haven samt under jorden; i sistnämnda fall dock med undantag
för de sprängningar, vilka på grund
av sin ringa styrka (under 4,75
seismisk magnitude) ej med säkerhet kunde uppmätas,
att den vetenskapliga forskningen skulle inriktas på uppgiften
att utveckla instrument och metoder, med vilkas hjälp även sprängningar under nyssnämnd »tröskeh
(4,75 seismisk magnitude) skulle
kunna identifieras,
att de tre makterna i avvaktan
på resultat av nämnda vetenskapliga forskning skulle underkasta
sig ett treårigt moratorium även
beträffande dylika smärre kärnladdningssprängningar,
att pakten – sedan den vederbörligen undertecknats av USA,
UK och SSSR- skulle vara öppen
även för andra stater, små som
stora,
att betryggande kontrollåtgärder
skulle vidtagas för ovannämnt förbuds efterlevnad,
att för den skull högsta (politiska) ledningen av pakten som så-
dan skulle utövas av en kontrollkommission, bestående av fyra representanter från Sovjetblocket,
fyra från den angloamerikanska
sidan och tre från de neutrala länderna samt
att den exekutiva makten skulle
utövas av en »administraton, som
skulle lyda direkt under kontrollkommissionen och som till sitt förfogande skulle ha vissa internationella organ: dels en stab, dels ett
över hela jordens yta utbrett nät av
stationära kontrollposter till lands
och till sjöss (sammanlagt 180),
utrustade för att kontinuerligen
kunna övervaka och upptäcka illegala kärnladdningsprov, dels slutligen ett antal mobila inspektionsgrupper, som i misstänkta fall
429
skulle verkställa undersökning på
ort och ställe.
För att i möjligaste mån tillmö-
tesgå de senaste sovjetiska motbuden gjorde amerikaner och britter
dessutom ytterligare eftergifter i
förhållande till tidigare intagna
ståndpunkter. Man var således villig att minska antalet kontrollposter på sovjetiskt territorium och
antalet årliga inspektioner. Vidare
gick Väst med på att inspektionsgrupperna skulle åtföljas av observatörer från det inspekterade landet, att de endast skulle få färdas längs router, föreskrivna av
nämnda land samt att de enbart
finge inspektera ett strängt begränsat område omkring den misstänkta explosionspunkten.
»Njet!»
Under Genevekonferensens sista
skede (mars-augusti 1961) framträdde allt mer ohöljt Sovjetunionens strävan att förlama det projekterade kontroll- och inspektionsorganet, att förvandla den med så
stora förväntningar motsedda konventionen till »a scrap of papen.
Moskva motsatte sig sålunda
– utan att dock komma med nå-
got positivt motbud – den av västmakterna omfattade principen för
bestämmandet av antalet vetofria
inspektioner. Då Tsarapkin efter
långvariga diskussioner slutligen
tvingades att bekänna färg deklarerade han kort och gott att antalet sådana inspektioner måste in- 430
skränkas till tre per år: »Vi föreslår helt enkelt detta antal som en
politisk kompromiss. Siffran har
intet som helst samband med det
antal jordskalv, som inträffar varje
år – vare sig det är frågan om
hundra tusen skalv eller tusen eller
hundra eller blott tio.»
Moskvadelegaten dekreterade vidare att ett misstänkt jordskalv
måste kunna mycket noga preciseras för att det skulle anses kvalificerat för inspektion: Man borde
kunna ange dess läge inom en yta
om 200 kvadratkilometer (med
andra ord inom ett cirkulärt område med omkring 8 km radie).
Amerikanska och brittiska invändningar att enligt all erfarenhet förekommande jordskalv ytterligt sällan kan lokaliseras med den av
Sovjetunionen föreskrivna precisionen avvisades utan vidare av Tsarapkin.
Till yttermera visso deklarerade
även Chrusjtjov själv (i ett memorandum av den 4 juni 1961) :.att
man måste vara övertygad om att
vederbörligt jordskalv verkligen är
orsakat av en kärnladdningsexplosion innan inspektionsgruppen får
ges tillstånd att ingripa».
Men icke nog härmed. Tsarapkin
framförde som Sovjetunionens bestämda krav att inga inspektioner
över huvud taget skulle få företagas förrän tidigast efter det att
fyra år förflutit från den dag överenskommelsen om provstopp ratificerats av berörda stater.
Ytterligare hinder tornades upp
av den sovjetiske delegaten. Han
ville sålunda avsevärt nedbringa
det antal stationära kontrollposter,
som Väst föreslagit. Enligt det
ryska motförslaget skulle antalet
betydligt understiga vad som USA
och UK ansåg som ett absolut minimum för att kontrollsystemet
skulle få någon förnuftig mening.
Vidare krävde Tsarapkin att vid
varje kontrollpost, belägen på sovjetiskt territorium, skulle ej blott
chefen utan även hälften av övrig
personal vara sovjetiska medborgare, utvalda av sovjetiska myndigheter. Motsvarande krav ställdes
även beträffande de mobila inspektionsgrupper, vilka var avsedda att
operera på sovjetiskt territorium.
slutligen meddelade den ryske
delegaten att hans land i stället för
den en-manna-ledning, den :.administrator:., som tidigare godtagits
av Moskva, nu ville ha ett triumvirat som högsta exekutiva myndighet för kontroll- och inspektionsorganet.
Detta :.trojka-styre» skulle bestå
av en representant från öst, en från
Väst och en från något neutralt
land. (Alltså en tillämpning av
samma princip, som Moskva strä-
var efter att genomdriva beträffande FN:s ledning.) Varje representant skulle vara utrustad med
vetorätt. Denna skulle kunna
komma till användning bl. a. då
det gällde att avgöra om en av omständigheterna påkallad inspektion
skulle få företagas på det egna landets territorium. För beslutmässighet inom triumviratet krävdes enhällighet.
Kravet på trojkastyre innebar
– liksom vid de flesta andra frå-
gors behandling vid konferensenen tvär omkastning av tidigare intagen sovjetisk ståndpunkt.
I januari 1960 hade sålunda Tsarapkin yttrat: »Bland jordens tre
miljarder människor kan vi säkert
finna någon, som både vi själva och
Västmakterna bör kunna enas om.»
I februari samma år lät det så här:
»l något av de neutrala länderna
kan vi under alla omständigheter
finna en verkligt neutral person,
väl kvalificerad för uppgiften som
chef för kontrollorganet.» I juni
månad uttalade den sovjetiske delegaten fortfarande samma uppfattning.
I år däremot deklarerar såväl
Tsarapkin som även Chrusjtjov att
det icke är möjligt att finna en
opartisk och neutral person för
nämnda post. Deras slogan lyder:
»Det finns neutrala länder – men
det finns icke och kan helt enkelt
icke finnas neutrala människor.»
Paralysi
Hur skulle det planerade internationella kontroll- och inspektionsorganet ha fungerat – om USA och
UK givit efter för de sovjetiska
kraven?
För det första skulle det ju dröja
fyra långa år – under vilken tid
mycket kunnat hända – innan organet fått tillstånd att träda i funktion.
431
Även efter denna tidpunkt hade
det varit mycket svårt, för att icke
säga omöjligt, för västmakterna att
få till stånd effektiv kontroll och
inspektion. Hindren förefaller hart
när oöverstigliga.
Sålunda är det föga troligt att en
sovjetisk medborgare som chef för
en kontrollstation på sovjetiskt territorium skulle till det internationella högkvarteret anmäla sin egen
regering som misstänkt för illegal
kärnladdningssprängning.
Ävenom-mot all förmodanen sådan anmälan likväl skulle ha
kommit till stånd så måste ytterligare en rad nästan lika omöjliga
hinder övervinnas innan vederbörlig inspektionsgrupp kunde fått tillstånd att börja de närmare undersökningarna på ort och ställe.
Låt oss vidare göra det nära nog
orimliga antagandet att även dessa
hinder övervunnits. J a, då hade
västmakterna antagligen ställts inför ett svårt val. De hade nödgats
att noga överväga om de just för
ifrågavarande tillfälle hade råd att
utnyttja en av de strängt ransonerade vetofria inspektionerna (tre
per år) – eller om de skulle spara
rättigheten fråga till längre
fram på året? (Enligt internationell expertis inträffar ju årligen
omkring 100 jordskalv på sovjetiskt territorium. En del av dessa
kan vara underjordiska kärnladdningssprängningar.)
Låt oss slutligen utgå från att
Väst bestämmer sig för inspektion
och att en internationell inspek- 432
tionsgrupp anländer till platsen för
det misstänkta jordskalvet – nå-
gonstans i Ryssland. Hur kommer
i denna situation den sovjetiske
chefen för den utsända inspektionsgruppen att bete sig- då det gäller att opartiskt avgöra huruvida
jordskalvet ifråga härrör sig från
en av Moskva beordrad underjordisk provsprängning eller ej?
Här anförda exempel torde vara
till fyllest. Det råder intet tvivel
om att det planerade kontroll- och
inspektionsorganet skulle ha blivit
så gott som fullständigt lamslaget – därest USA och UK givit
efter för de sovjetiska kraven. I
varje fas av en undersökningsprocess hade Moskva haft möjlighet
att hindra mekanismen att träda i
funktion.
»Soviet’s passion for secreb
En av de främsta anledningarna
till Sovjetunionens negativa inställning till kontroll och inspektion anses vara ryssarnas (enligt västerländsk uppfattning) abnorma misstänksamhet och fruktan för spioneri.
Förgäves försäkrade de amerikanska och brittiska delegaterna
upprepade gånger sin ryske kollega
i Geneve att den sovjetiska regeringen vid en eventuell inspektion
på sovjetiskt territorium kunde avdela en »arme av säkerhetspolisen
för att »skugga» inspektionsgruppen och noggrant tillse att den inte
rörde sig utanför de snäva gränser,
som utstakats. Det gällde ju att
lokalisera den misstänkta företeelsen inom ett område på enbart ett
par hundra kvadratkilometer. Sovjets hela yta omfattar 21 000 000
km2• Med endast tre inspektioner
per år skulle följaktligen endast en
försvinnande liten del av det
enorma sovjetiska territoriet besö-
kas av inspektionsgrupper. Någon
har räknat ut att det (i ovannämnt
tempo) skulle taga 3000 år för att
inspektera enbart en tiondel av
Sovjetunionens yta.
Bakom Moskvas avvisande hållning ligger säkerligen även en djupt
rotad motvilja mot att låta det
sovjetiska samhället komma i nå-
gon som helst beroendeställning av
internationella institutioner. Med
brutal uppriktighet uttryckte
Chrusjtjov den 10 juli 1961 sin
uppfattning på denna punkt:
»Även om alla länder i hela världen enades om ett beslut, vilket hotade Sovjetunionens intressen och
säkerhet, skulle vi icke erkänna
denna resolution. Vi skulle slå vakt
om dessa intressen i fast förlitan
på Sovjets väpnade styrka.»
Så sent som ett par dagar före
konferensens sammanbrott gjorde
den amerikanske delegaten Dean
(på president Kennedys uttryckliga
order) ett sista försök att genom
ytterligare eftergifter få till stånd
en överenskommelse.
Tsarapkin lär dock ej med ett
ord ha besvarat detta Deans förslag.
I stället upprepade den ryske delegaten ännu en gång den (ändrade)
sovjetiska uppfattningen att provstoppskontroll utan allmän och
fullständig nedrustning ingenting
annat vore än- spioneri.
Man frågar sig onekligen varför
Moskva valde just denna tidpunkt
för att under så uppseendeväckande former dels bryta provstoppskonferensen, dels återuppta
sina atomsprängningar? (Den sovjetiska propagandan hade ju i
åratal försökt hamra in i nationernas medvetande Sovjetunionens
stora och levande intresse för ett
förbud mot kärnvapenprov.)
En sannolik förklaring kan vara
att Moskva kallblodigt kalkylerade
med att skrämma USA och dess
NATO-allierade till reträtt från de
positioner, som dessa stater intagit
under Berlinkrisen.
Det är vidare möjligt att Moskva
härvidlag försökte »slå två flugor
i en smäll». Tidpunkten för skrällen var i så fall vald även med hänsyn till de 24 neutraliststatledarna,
samlade till konferens i Belgrad.
Dessa politiker skulle påverkas så
pass kraftigt att de i sin tur drevs
till att bönfalla USA och övriga
NATO-länder att för världsfredens
skull ge vika i Berlin.
Vare därmed hur som helst.
Det »officiella» skäl, som slutligen från sovjetisk sida framfördes
för förhandlingarnas avbrytande
och kärnvapenprovens återupptagande var det spända världslägetmed andra ord den kris, som
Moskva själv avsiktligt framkallat.
Trots allt sökte de båda västmak- 433
terna i det längsta att genom ytterligare eftergifter åstadkomma en
kompromisslösning.
Den 3 september riktade Kennedy och Macmillan en gemensam
vädjan till Chrusjtjov att de tre
makterna skulle i hela mänsklighetens intresse enas om att åtminstone icke företaga några ytterligare provsprängningar i atmosfä-
ren. De båda västmakterna förklarade vidare att de t. v. icke längre
insisterade på användning av andra
kontrollmetoder och -instrument
än redan befintliga. De utbad sig
slutligen Chrusjtjovs jakande svar
före den 9 september. Något sådant
anlände som bekant icke.
Moskva ville annorlunda.
USA:s och UK:s delegater ställdes formligen inför ett sovjetiskt
ultimatum, som sopade undan
alla förhandlingsmöjligheter. Chrusjtjovs dekret löd i korthet: »Ni
måste till punkt och pricka acceptera våra förslag – om icke bryter
vi upp från förhandlingsbordet.»
Den s. k. provstoppskonferensen
i Geneve gick därmed till historien
som ett av de många fåfänga försök som gjorts att få bukt med en
ödesdiger, allt mer intensifierad
kärnvapenkapprustning.
Vad sker nu?
Redan den 19 juli 1961, således
några veckor före konferensens
sammanbrott, vände sig amerikanska och brittiska regeringarna
– tydligen i känslan av att Mosk- 434
vas oböjliga attityd skulle omöjliggöra varje överenskommelse – till
generalsekreterare Hammarskjöld
med begäran att FN måtte taga upp
frågan om förbud mot kärnvapenprov till behandling vid instundande höstsession.
I denna skrivelse framhöll W ashington och London bl. a.
att FN:s generalförsamling under de senaste sex sessionerna
ägnat stor uppmärksamhet åt frå-
gan om provstopp,
att församlingen senast den 20
december 1960 hade allvarligt vädjat till de tre förhandlande kärnvapenmakterna att dessa frivilligt
måtte avstå från att i fortsättningen utföra prov med kärnvapen,
att USA och UK hade gjort sitt
yttersta för att efterkomma denna
FN: s uppmaning men
att Sovjetunionen allt sedan den
21 mars 1961 tagit tillbaka sina
tidigare medgivanden och genom
oantagbara krav omöjliggjort fortsatta förhandlingar.
I samband med förhandlingarnas
avbrytande deklarerade Chrusjtjov
att Sovjetunionen fullständigt
släppt tanken på separata förhandlingar om stopp för provsprängningar av kärnladdningar. Han
krävde nu att hela det väldiga problemkomplexet – allmän och total
avrustning – skulle tas upp i ett
sammanhang.
Denna tvära helomvändning ter
sig ur Västs synpunkt svårförståelig – eftersom det var Moskva som
från början insisterade på att provstoppsförhandlingar skulle bedrivas åtskilda från den allmänna
nedrustningsfrågan.
Denna Chrusjtjovs nya giv torde
– trots dess utopiska och propagandamässiga karaktär – likväl
verka attraherande på stora delar
av mänskligheten – kanske särskilt inom de s. k. neutralistländerna. Detta icke minst på grund
av förslagets skenbara enkelhet
och, framför allt, som en följd av
den allt mer omkring sig gripande,
besinningslösa »atomskräckem.
Det sistnämnda fenomenet är ju i
sin tur till stor del resultat av Sovjetunionens kärnvapen- och raketdemonstrationer. Här har i sanning
Kreml med sin politik åstadkommit
en circulus vitiosus.
Mycket tyder också på att västmakterna förr eller senare nödgas
acceptera den nya ryska förhandlingslinjen. Det är sannolikt att de
i tre års tid debatterade kontrolloch inspektionsfrågorna då återigen kommer upp på dagordningen.
Det synes därför vara av särskilt
stort intresse för Västsidans förhandlare att närmare studera den
kommunistiska avrustningsdoktrin,
som låg till grund för den ömsom
mjuka, ömsom fräna förhandlingstaktik, genom vilken Moskva lyckades att under tre års tid uppskjuta
den amerikanska experimentverksamheten – samtidigt som Sovjetunionen i förhandlingarnas slutskede kunde vrida sig ur »kontrollgreppet» med dess bindande förpliktelser. Det är troligt att en liknande taktik från Moskvas sida
kommer att användas även nästa
gång.
Sådant är i skrivande stund läget
på »provstoppfrontem. Framtidsperspektiven är mörka.
Den framställning till FN, som
de amerikanska och brittiska regeringarna gjorde i det uppkomna
435
dödläget, har hittills icke lett till
något resultat.
Den ende man inom världsorganisationen, som mänskligt att döma
hade kunnat göra någon positiv insats för frågans lösning, finns ej
mer.
(Artikeln avslutad i september
1961.)