Print Friendly

Nu går den franska ekonomin bättre än den brittiska

Av Jan-Olof Bengtsson | 10 november 2017


Sex månader på nya jobbet och även den värste kritiker måste tillstå att det börjar hända positiva saker med den franska ekonomin under president Emmanuel Macron – även om hela uppgången kanske inte kan tillskrivas honom, konstaterar Jan-Olof Bengtsson.

Jodå, han må för stunden ha skrala opinionssiffror på bara runt 35 procent. Men han ekonomiska reformprogram är ostoppbart eftersom hans parti LREM med allierade parlamentariker har sammanlagt 350 av de 577 platserna i nationalförsamlingen.

Nu visar färsk statistik från INSEE, som är franska motsvarigheten till vårt SCB, att under de senaste tolv månaderna har fransk ekonomi vuxit med sammanlagt 2.2 procent och därmed passerat Storbritannien som bara nått 1,5 procent.

INSEE rapporterar vidare att perioden juli-september varit särskilt framgångsrik på grund av ökad hushållskonsumtion som förväntas gå upp med fem procent år. Det är högst sedan 2006.

Mätningar visar tydligt även en ökad optimism bland företagare sedan Emmanuel Macron blev vald i juni. Företagsinvesteringarna har stigit med 3,9 procent i år jämfört med 3,4 procent i fjol.

Under september föll dessutom den franska arbetslösheten med 1,8 procent vilket är den kraftigaste minskningen på en månad sedan 2001. Macrons vallöfte att få ner fransk arbetslöshet från runt 10 procent till 7 procent under hans pågående femåriga mandatperiod blir alltmer realistisk. Nu ligger den på runt 9,2 procent.

Nåja, i rättvisans namn kan ju de här förbättringarna inte enbart tillskrivas den nye presidentens korta tid vid makten. För ekonomisk tillväxt är ju mycket av en trögvänd Atlantångare som kräver och tar tid. Men till skillnad från hans många företrädare på presidentposten med ambitiösa ekonomiska reformprogram som nästan omedelbart sköts i sank, har Frankrike under Macron inte drabbats av massdemonstrationer, brinnande bildäck, blockerade motorvägar och annan klassisk fransk demonstrationsdramaturgi.

Det har gått så städat till att vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon och hans parti La France Insoumise besviket tvingats erkänna att massmobiliseringarna misslyckats.

Troligtvis beror de förväntade men uteblivna kravallerna på Macron smarta drag när han lät sin arbetsmarknadsminister Muriel Pénicaud hålla ett 50-tal kontinuerliga möten med fackliga bossar under den gångna sommaren. Allt för att de skulle känna sig kontinuerligt informerade. Inte för att de gillade hans idéer om en lösare anställningstrygghet och beskuren facklig makt på arbetsplatserna. Men hans löfte att det skulle leda till flera anställningar eftersom arbetsgivarna skulle bli mer anställningsbenägna, gick bara inte att blunda inför.

Att 39-årige Emmanuel Macron skulle vara hela folkets president är lite svårsmält eftersom fransmannen i gemen är innerligt trött på politikersfären. Hela 57 procent stannade ju hemma vid parlamentsvalet 18 juni. Man oprövade Macron lyckades få ihop ett tillräckligt stort antal som var ”galna” nog att rösta på honom.

Opinionsmätningarna ger som sagt Macron bara runt 35 procent. Men av dem som röstade på honom som president och hans parti LREM i parlamentsvalet är 80 procent fortsatt trogna ”macroniter”. Hans popularitetssiffra dras så klart ner av att 80 procent av socialdemokrater, vänsterpopulister och ”nationella frontare” är missnöjda med honom. Vilket spelar mindre roll sett i skenet av att hans regering och hans parti under de kommande fyra åren har en ohotad majoritetsposition. Eftersom både socialdemokraterna och Nationella fronten måste stöpa om sina respektive partier i grunden och få bukt med den interna kannibalismen är ett nyval inget hägrande alternativ.

Ser man till styrkeförhållandena i nationalförsamlingen kan man lite provokativt säga att den samlade och organiserade oppositionen bara utgörs av ynka 17 parlamentariker under vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon. Socialdemokraterna slickar såren efter att ha förlorat 90 procent av sina platser, och slåss för sin överlevnad. Nationella Fronten har imploderat i protest mot Marine Le Pen. Hennes högra hand Florian Philippot har hoppat av och bildat ett konkurrerande parti. De högerkonservativa Republikanerna är på intet sätt utraderat men även här måste det till någon slags re-make efter turbulensen runt Francois Fillon och löneutbetalningarna till hans hustru och två barn. Å andra sidan ligger Republikanernas ekonomiska reformprogram ganska nära det som Macron och hans LREM nu försöker genomföra.

President Macron börjar sakta men säkert känna sig säker och märker att hans ekonomiska reformprogram ger positiva avtryck. I somras genomlevde han sin första riktiga politiska kris sedan den franska försvarsstabschefen Pierre de Villiers avgick i protest sedan Macron sänkt försvarsbudgeten med 850 miljoner euro.

Men I tisdags kontrade han genom att utlova ett tillskott i försvarsbudgeten på 1,8 miljarder euro till 2018. Det ger en total på 32,4 miljarder euro eller 1,82 procent av statsbudgeten. Senast 2025 har Macron lovat att franska försvarsbudgeten ska ha nått upp till två procent som ju är ett krav från USA till sina Nato-allierade.

Det är många kritiker både till vänster och höger som inget hellre önskar än att Emmanuel Macron misslyckas med sin politik. Främst för att hans framgångar skadat bilden av hur en fransk politiker ska agera och verka och där mången politiker därför med rätta känner sig överkörd och förbrukad.

Men ju längre tiden går med Macron vid rodret medan ekonomin tar fart, desto svårare blir det att stå där i motvind och önska sig tillbaka till något som var – men som aldrig fungerade.

Hur är det den där Macron säger? Just det – ”yes, oui can”!!

Jan-Olof Bengtsson är politisk skribent, fri debattör och obotlig frankofil

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner