Noterat


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Vi har för många totalitära
journalister
Det ligger i det journalistiska
uppdraget att stå på den enskildes sida mot överheten. Så låter det
i högtidstalen och i programförklaringarna från journalistutbildningarna.
Men det verkar som om journalistutbildningarna misslyckats.
Skrämmande många journalister i
Sverige står enligt undersökningar
som gjorts vid Göteborgs Universitet
för totalitära och icke-demokratiska
värderingar. 31 procent sympatiserar med kommunisternas parti. 10
procent delar miljöpartiets värderingar.
Ungefär 30 procent är socialdemokrater.
Det är naturligtvis anmärkningsvärt att så många journalister
stödjer partier för vilka makt är rätt
och för vilka den enskildes rätt spelar en fullständigt underordnad roll.
Visst är det ett problem att de
inte är representativa i den svenska
partimiljön men det är inte den partipolitiska balansen som är viktigast.
When you try to please everybody, you wind up pleasing nobody.
Dan Mahoney, Edge ofthe City
Det är … angeläget att upprätthålla en beredskap att vidta åtgärder inom de områden som är
särskilt känsliga för rörlighet över
gränserna, samtidigt som det är
viktigt att upprätthålla skatteuttaget på de skattebaser som inte
uppvisar samma rörlighet.
Budgetpropositionen 2000/01,
Bilaga 5, s. l O
Den är sekundär, inte oviktig men
sekundär.
Ett långt allvarligare problem är att
en tredjedel uppenbarligen saknar
insikt i de värden som är grundläggande för frihet och demokrati. Den
enskilde journalisten och dennes
arbetsledare kan nog sträva efter någon
form av objektivitet- i sig ett borgerligt begrepp som har en helt annan
betydelse eller saknas i kommunistisk
terminologi- ivarje enskilt reportage.
Men om det saknas förståelse för elementära begrepp i ett öppet samhälle,
i en rättsstat och i en marknadsekonomi blir konsekvenserna allvarliga.
En kommunistisk journalist kan
naturligtvis inte förstå behovet av
konstitution, av grundlagar som
begränsar politikens handlingsutrymme. Han kan inte förstå äganderättens betydelse i en rättsstat. Han
kan inte förstå de grundläggande
skillnaderna mellan stat och samhälle. För en kommunist blir lagrå-
det obegripligt som institution och
majoritetens rätt självklar.
”Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte är en
kraftfull vänsterrörelse”
”Vi har goda förutsättningar att
vinna nästa val i fall vi fortsätter som
vi gör nu, men vi måste gå ut med
ett tydligt vänsterbudskap. Vi måste
göra klart att valet 2002 är ett vägval mellan höger och vänster.”
Socialminister Lars Engqvist i Tiden
nr 8 2000
Mängder av tidningsartiklar och
reportage i radio och tv blir begripliga först när man inser att de
producerats i en miljö där för de
västliga demokratierna och marknadsekonomierna grundläggande
värderingar saknas. Och när detta
pågår år ut och år in påverkas hela
samhället. Vi ser journalistik som
hyllar de praktiska lösningar som är
förvillande lika populism. Vi ser
journalistik som vördar den handlingskraft som lagar efter läge utan
laglig grund. Vi ser journalistik som
inte kan se skillnad på rätt och fel.
Kålsuparteorier och populism frodas, grundläggande principer om lag
och rätt förfuskas.
När den tredje statsmakten inte
förstår att kritiskt analysera varken
den första eller den andra- eller förstår skillnaden mellan dem – tjänar
den varken den enskilde medborgaren, demokratin eller friheten.
Där är vi inte än men vi har
kommit förfärande långt.
”Jag tror att vi får se en folklig
revolt mot den moderata privatiseringshysterin.”
Statsminister Göran Persson i SvD
Brännpunkt 16/11 2000
”I den privata vården är man ofta
bättre på att använda personalens
hela kunskap. Där ser man det så
att en uppgift ska lösas och till det
har vi den här personalen. Alla får
bidra med sin kunskap.”
Kommunalarbetarförbundets ordförande Ylva Thörn LO-tidningen
13 oktober 2000
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-6111
Blytyper på kulturdepet
K
ULTURDEPARTEMENTET måsteinte utan konkurrens- beskrivas som centrum för socialistisk
centralism och traditionalismen. Här
har muren aldrig fallit och tankarna
inte lyft.
Från kulturdepet kommer signaler som minner om tiden strax efter
oktoberrevolutionen, om radiokristallen och blytyper.
Statlig digital-tv är en näst sista
kamp mot informationssamhället
och för regim-tv. Avgift på apparatinnehav- licens- är lika gammalmodigt. Sedan länge har man kunnat se på tv via datorskärm. Nu vill
kulturdepartementet börja registrera dem för licensuppbörden.
Presstödet är en annan barrikad
kulturministern försöker hålla in i
det sista. Och bygga ut.
Presstödet är värt ett närmare
studium. Det är en bild av svensk
1900-talspolitik.
Nästan varje ort med självaktning hade i början av förra seklet en
dagstidning. Av tradition bar de
oftast partibeteckning. Då ransoneringarna under andra världskriget
och några år därefter fördelade tidningspapper till de tidningar som
redan fanns tillkom inga nya och i
praktiken försvann inga. Tidningsstrukturen före kriget levde flera år
efter krigsslutet. Så upphörde ransoneringen av tidningspapper.
Då spred sig stora Pressdöden.
Massor av tidningar lades ned eller
gick upp i andra.
Det var mest borgerliga tidningar som blev föremål för strukturrationaliseringar vid den tiden. Efter
något år började dock också socialdemokratiska tidningar få problem.
Eftersom de var partiägda i betydligt
högre utsträckning än de borgerliga
blev tidningsdöden ett socialdemokratiskt, politiskt problem. Efter
utredning infördes partistöd med
IIISvensk Tidskrift l2000, nr 5-61
det uttalade syftet att partierna skulle få resurser att stödja sina närstå-
ende tidningar. Stödet fördelades
efter mandatställningen i riksdagen
vilket ju gav mest till socialdemokraterna.
Socialdemokraterna hade all
möda i världen att hålla arbetarrö-
relsens tidningar flytande. De var ju
icke-kommersiella och följaktligen
ohyggligt tråkiga. Alla nyheter vinklades efter partiprogrammet.
När Ny tid i Göteborg gick under
i början av 60-talet greps regeringspartiet av panik. Partistödet räckte
inte och dessutom var det ju orättvist att andra partier kunde använda
det till annat än att hålla tidningar
under armarna.
Ny utredning och så infördes det
direkta presstödet. Det gamla som
kallades partistöd behöll man och
det nya presstödet fördelades efter
den omvända principen – mest till
de svaga. Socialdemokraterna hamnade på den vinnande sidan – igen.
Men statsbidragen löste som
bekant inte A-pressens problem. För
några år sedan sålde partiet – under
visst ståhej – sina tidningar och nu
senast avvecklades Arbetet.
Folkpartiet och moderaterna har
hela tiden varit emot presstödet, centern har däremot kohandlat med
socialdemokraterna och fått reglerna
så utformade att centerpartiets veckotidningar kunnat jämföras med
dagstidningar och blivit stödberättigade. Och för de 20-30 miljoner
som detta varje år inbringat har centern stött socialdemokraterna så att
deras tidningar fått några hundra
miljoner.
När flertalet andra statsbidrag till
näringslivet avvecklas tycker man
kanske att det skulle finnas förutsättningar för att också detta fasas
ur. Socialdemokratiska partiet har ju
inga direkta ägarintressen kvar och
de s-tidningar som finns är ju mer
kommersiella och därför inte lika
viktiga för partiets inre liv.
Men inte.
I stället för att placera presstödet
på museum tänks det i samma gamla
blytunga banor som alltid på kulturdepartementet. Likt gammelkommunister slåss man för att
behålla statskontrollen. Miljarder
satsas på statlig digital-tv och nu vill
kulturministern utvidga presstödet
att gälla också nya media.
-En tanke är att ge ett utvecklingsbidrag till elektroniska medier,
säger hon till SvD. Hon understryker att det är ”en god ide och en
intressant tanke” att ge presstöd
också till Internetdistribuerade
medier.
Tanke hit och tanke dit.
De senaste åren har vi sett en
explosionsartad utveckling av Internet. Allt det som finns där ute är
information, kunskaper och nyheter. Det går att uppbringa massor av
miljarder dollar för att utveckla fiffiga ideer om hur den informationen skall förpackas och spridas.
Antalet webbsidor ökar explosionsartat. Vi har aldrig haft så mycket
information så snabbt och så tillgänglig som nu. 1000-tals tidningar
att bläddra i varje dag, all världens
bibliotek och Encyclopedia Britannica ett par knapptryckningar borta.
Och ideer sprids som aldrig förr.
Då slår blytyperna på kulturdepartementet till. Nya tankar. Presstöd till Internet.
Kan den tanken uppstå och tas
på allvar någon annanstans än i en
miljö där man ägnat flera år åt att
tänka på statlig digital-tv?
Tänk tanken högt själv: Presstöd
till Internet.
Försök också tänka: Statsbidrag
till Internet.
Det går faktiskt inte det heller.