Norsk pietism och kulturradikalism

279
NORSK PIETISM OCH KULTURRADIKALisM
Relationerna mellan pietismen och kulturradikalismen
har på sina håll ansetts utgö-
ra ett faromoment för samarbetsregeringen. Om förhållandet mellan pietismen, kulturradikalismen, ungsocialismen och kulturkonservatismen skriver magister Sigurd
Skirbekk. Denne (f. 1934)
har varit ordförande i Venstres studentförening i Oslo
(1957) och ordförande i Det
Norske studentersamfunds
Kulturulvalg (1960). 1960
blev han magister i sociologi
och är i dag verksam som
forskningsstipendiat.
Den nya fyrpartiregeringen i
Norge står under uppsikt från flera
håll. Speciellt vissa grupper är på
jakt efter sprickor, där de skulle
kunna sätta in en kil. En sådan
möjlighet för sprickbildningar antas ligga i relationerna mellan representanter för det vi kan kalla pietistiska respektive kulturradikala
grupperingar. I detta sammanhang
har man ägnat särskild uppmärkAv magister SIGURD SKIRBEKK
samhet åt representanter för Kristelig Folkeparti och för Oslos
Venstre. (Kristelig Folkepartis tidigare parlamentariske ledare, docent Kjell Bondevik, är idag kyrkooch undervisningsminister, medan
Dagbladets tidigare chefredaktör
Helge Seip har utnämnts till kommunalminister.) Också andra möjliga motsättningar mellan regeringspartierna, t. ex. intressemotsättningar mellan stads- och landsbygdsrepresentanterna, kan lätt få
en prägel av kulturellt motsatsförhållande. Traditionellt har landsbygden varit långt mer pietistisk
än städerna.
Regeringens egna medlemmar
tycks vara helt på det klara med
de föreliggande möjligheterna till
motsättningar. Hittills har de agerat mycket försiktigt för att inte
stöta sig med vare sig varandra
eller med väljarna. Kyrko- och Ulldervisningsministern tycks för närvarande ha lagt den ömtåliga frå-
gan om förhållningsregler för den
norska radion på is. Dagbladet har
å sin sida inställt sina angrepp på
kyrkoministern.
Före stortingsvalet förra hösten
såg det emellertid ut som om denna fråga skulle bli ett ämne för
280
kommande större politisk uppgö-
relse. Docent Bondevik uttalade att
enligt hans uppfattning borde radion förses med vissa generella
rättesnören för sin programverksamhet. Dagbladet och Arbeiderbladet uttalade sig både redaktionellt och genom sina medarbetare
mycket kategoriskt mot varje form
av förhållningsorder. Bakgrunden
till förslaget var ett par progran1
om ungdom och moral, som de
flesta fann provocerande. Som så
ofta tidigare när dylika frågor dykt
upp, blev det rusning bland kulturdebattörerna till mobilisering i
de sedvanliga skyttegravsställningarna. Denna skyttegravsfront går
i viss utsträckning tvärs över skiljelinjen mellan regeringspartierna
och oppositionen.
Historiskt perspektiv
För att förstå den omfattande
karaktärsskillnaden mellan pietister och kulturradikaler i norskt
kulturliv är det nödvändigt att se
de dagsaktuella stridsfrågorna i
ett historiskt perspektiv. De enskilda aktuella frågorna, vare sig de
rör sig om moral, rättesnören, pornografi, kyrksamhet eller blasfemi,
upplevs av de flesta som delar av
en vidare kultursyn där pietism
och kulturradikalism har representerat två kraftiga motpoler. Dessa
poler har varit betydelsefulla för
struktureringen av kulturtillhörigheterna i Norge, även om det naturligtvis inte är möjligt att förstå
all kulturdebatt genom att betrakta
relationerna mellan pietism och
kulturradikalism.
Vad den norska pietismen beträffar hade den sitt genombrott i
början av förra århundradet. Det
stora namnet i pietismens genombrott är bondesonen och lekmannapredikanten Hans Nielsen Hauge.
Från honom utgick den starka lekmannarörelsen i landet. I dess spår
följde företagsamhet och puritansk
livsåskådning. Nykterhetsrörelsen
har alltid haft en stark position i
denna livsinställning.
På kulturradikalt håll karaktäriserar man gärna pietismen som
konservativ, men en sådan beteckning är inte helt riktig. Pietismen
var en väsentlig andlig förutsättning för den folkliga och demokratiska rörelsen i landet under förra
seklet. Samtidigt kan pietismen på
flera sätt betraktas som en del av
den norska landsbygdskonservatismen. Denna kulturella landsbygdskonservatism har emellertid
politiskt väl så ofta identifierat sig
med vänstern som med högern. Det
ledande radikala partiet i Norge
under ett halvt århundrade, Venstre, skapades av en konstellation
mellan dels nog så konservativa
bönder, dels liberala stadsbor.
Venstres politiska motpol var de
privilegierade inom högern, som
representerade den akademiska
överklassen genom ämbetsmännen
och den ekonomiska överklassen
genom köpmännen. Ännu idag har
ordet ”pietism” för städernas hö-
germän en klang av något som man
inte hör identifiera sig med. Hö-
gerns kulturkonservativa har gärna hällit sig vid sidan av pietismen.
Detta förhällande kan ha haft positiva verkningar för högern, men
det förklarar också varför kulturkonservatismen t. ex. i Morgonbladet aldrig fått något masstöd.
Kulturradikalismen, som är den
kulturella motsatsen till pietismen,
har i Norge haft fler anor på ideplanet. Naturalistisk och excentrisk filosofi har haft stor betydelse för utformningen av den kulturradikala gemensamma nämnaren.
Kulturradikalerna själva vill gärna
presentera sig med litterära anor.
1880-talet och de problem som då
ställdes under debatt har varit avgörande för kulturradikalernas
identitet. Helst vill de identifiera
sig både med Henrik Ibsen, Arne
Garhorg, Sigurd Hoel, Arnulf 0verland och Helge Krogh, författare
som idemässigt förfäktade Freudpsykoanalytiska synsätt på ett populärt sätt.
I mänga av striderna mellan pietister och kulturradikala under
detta århundrade har pietisterna
varit på defensiven i den intellektuella debatten. Deras appell har
legat i den religiösa övertygelsen,
deras livsstil och lutherska attityd:
här står jag och kan inte annat.
Bristen på intellektuell träning
bland de flesta av pietismens talesmän har emellertid medfört mängen lättvunnen seger för de kulturradikala på det teoretiska planet.
Det är också ställt utom tvivels- 281
mäl att detta förhällande har förslöat kulturradikalerna. De har i
stor utsträckning vant sig vid att
vara de som segrar på längre sikt.
Någon annan uppfattning blir väl
också svår att ha, om man först
tror att man representerar både utvecklingen och framsteget, vetenskapen och individens frigörelse.
För många av dem förefaller själva
den kulturradikala ståndpunkten
att ha varit oproblematisk, i och
med att man har ansett sig representera både sanningen och humanismen. På det hela har kulturradikalerna visat påfallande lite vilja
till självrannsakan vad beträffar
sitt ideunderlag; uppmärksamheten har mer varit riktad mot taktik och kvickhet i argumenten. Den
arroganta självsäkerheten kan
temporärt ha verkat som en styrka,
men svagheten i denna hällning
uppenbaras efter hand. I vår tid
finns det mänga tecken som tyder
på att just något sådant häller på
att ske.
Radio och TV
Bland tillskyndarna till debatten
om förhållningsregler för radio och
TV har det t. ex. kommit fram en
del argument som visar att personer på den konservativa/pietistiska
sidan är mer intellektuellt nyanserade i sitt synsätt än de kulturradikala. Ett exempel är en principartikel, skriven av kulturredaktö-
ren Erik Egeland i Morgonbladet
den 26.11.1965 under rubriken
”Ouvertyr till kampen som kom- 282
mer”. Redaktör Egeland diskuterar principen om tryck- och yttrandefrihet i samband med det samhälle och den kultursituation vi
i dag lever i. De kulturella yttringarna, som vi upplever i dag, är av
ett helt annat slag än dem som yttrandefriheten skapades för att
skydda. I det moderna samhället
är inte kulturlivet något som bara
når ut till en aktiv och medveten
elitpublik ur alla klasser, det vill
säga till en elitpublik som själv
väljer och uppsöker detta kulturliv. De industrialiserade massmedia utsätter också den stora masspubliken för en påverkan, som
denna har små möjligheter att förhålla sig kritisk till. Eliten är mer
känslig, men den är också mer robust än massan, i och med att den
lättare kan skapa ett avstånd mellan sig och det den mottar. En dos
arsenik, som kan verka stimulerande på den härdade, kan verka
dödligt på den oförberedde. Mot
denna bakgrund bör massdistributionen inrangeras under en reglering som inte gäller själva yttrandefriheten i det andliga livets fora.
Seriös teater, utställningar och
böcker, som i praktiken bara uppsöks av en elitpublik, bör med andra ord gå fria, medan film, TV och
radio bör ges förhållningsregler.
Det kan finnas flera uppfattningar angående själva förslaget,
med det representerar i alla fall en
brytning med gamla problemställningar. Förslaget kan också karaktäriseras som ”radikalt”, dels därför att det syftar till ett skydd för
folket på ett sätt som de flesta
människor av allt att döma själva
önskar. Dessutom är det analytiskt
radikalt i och med att den gamla
principen om yttrandefriheten utsätts för ett försök till omdefiniering för att passa våra dagars samhälle. Från kulturradikalt håll har
detta förslag inte fått något principiellt svar. I stället har man fortsatt ett monotont trummande på
principerna från Voltaires tid utan
hänsyn till att samhället den gången var ett helt annat än nu, bl. a.
när det gäller de industrialiserade
massmedia. – När en kvinnaförening uttalar sig mot mängden av
pornografi och människoskildringar i bordellmiljö betecknas uttalandena i kulturradikal press som
önskemål om ”censur”, ”terror”
och ”munkavle på yttrandefriheten”.
Nu måste man emellertid tillstå,
att också den kulturradikala pressen har haft sina förespråkare för
nyanserade ståndpunkter. Den
vänsterorienterade tidningen ”Orientering” har flera gånger uttalat
sig mot kommersialiseringen av
sex; tidningen har också varit spydig mot ”sexualdemokraterna”.
Det liberal-radikala Dagbladet har
i sin krönika den 11.12.1965 släppt
fram psykiatern Nils Johan Lavik,
som har ställt sig ytterst kritisk
till den mänskliga frigörelsen i den
form av sexuell frigörelse som har
förekommit i naturalistisk regi.
Det är emellertid inte på pressfronten, som de viktigaste omsvängningarna har skett när det
gäller kulturradikalernas hegemoni i den intellektuella debatten. De
förändringar, som idag äger rum
i tidskrifterna och i den akademiska miljön är på längre sikt mer
omvälvande.
Aktiv kulturkonservatism
Traditionellt har pietismen varit
den viktigaste motpolen till kulturradikalismen i Norge. Svagheten
med pietismen har som nämnts varit att den inte har vunnit insteg
i den akademiska och konstnärliga
miljön i Oslo. Mot denna bakgrund
är det anmärkningsvärt att unga
akademiker under loppet av det
senaste decenniet har etablerat en
aktiv kulturkonservativ krets i huvudstaden med ett program som
både är mer principiellt och mer
öppet och omfattande än vad tidigare varit fallet i norsk kulturkonservatism. Tidskriften Minervas
Kvartalskrift framstår som ett aktat språkrör för denna krets. I och
med denna institutionella etablering av en seriös kulturkonservatism ställs också kulturradikalerna
inför alternativ, problem och frå-
geställningar som de annars inte
hade behövt ta på allvar. Detta betyder i praktiken något väsentligt,
inte minst för de yngre akademikerna.
Som påbröd på detta kommer
att den filosofiska miljön i Norge
har blivit långt mer varierad än
tidigare. Det är inte längre så lätt
L
283
att påstå att vetenskap och förnuft
står som garanter för en bestämd
naturvetenskaplig världsåskådning.
(Jämför t. ex. det akademiska klimat som har gjort det möjligt för
professor Hedenius i Uppsala att
skriva ”Tro och vetande”.) Klimatförändringen i den filosofiska miljön i Norge beror inte bara på att
andra filosofiska riktningar än den
positivistiska-analytiska har fått
anledning att utbreda sig. Professor Arne Naess, som har betraktats
som analytisk filosof, har i väsentlig grad bidragit till uppmjukningen genom att inta en underbyggd
och kritisk syn på scientismen i
dess skilda yttringar.
Allt detta har bidragit till att undergräva självklarheten i den gamla kulturradikalismen. På kulturradikalernas egen sida sker också
ting, som på sikt kan komma att
förändra bilden ytterligare. Länge
har ”kulturradikalismen” uppfattats som en gemensam beteckning
för ett visst block av synpunkter,
som de liberala och socialisterna
gemensamt förespråkat och vars
huvudsakliga språkrör har varit
Dagbladet. Under 1960-talet har
emellertid ungsocialisterna i stor
utsträckning lösgjort sig från Dagbladet samtidigt som de skapat sina egna fora. Såväl skapandet av
Sosialistisk Folkeparti, av förlaget
Pax och av den nya ungsocialistiska tidskriften ”Kontrast” har sin
betydelse i detta sammanhang. Här
är det inte bara fråga om nya fora;
när det gäller de mest intelligenta
284
och framåtsträvande ungsocialisterna är det också på väsentliga
områden fråga om nya synsätt,
som är oförenliga med radikal-Iiheralismen i Dagbladet. Den vanliga utläggningen om individuell
frigörelse och anti-puritanism som
lösningen på människans problem
i vår tid är för de flesta medvetna
ungsocialister uttryck för ”mystifierande ideologier” för att tala
med Marx.
Ungsocialisterna är upptagna av
strukturella förhållanden i vårt
samhälle som bidrar till en alienation (entfremdung) av människorOM vändpunkten
na. Samma frågor engagerar de
ungkonservativa i Minervas Kvartalskrift. Här pågår en dialog mellan ungkonservativa och ungsocialister, så att säga över huvudena
på de traditionella kulturradikalerna.
Hur stor betydelse dessa dialoger
kommer att få, är det ännu för tidigt att uttala sig om. Men säkert
är att det som sker bland de yngre
akademikerna kommer att bidra
till en förändring av den kultursituation som dominerats av ett
ställningskrig mellan kulturradikala och pietister.
Lärdomen av valet i Norge är uppenbar. När den borgerliga oppositionen går fram enad, när den låter klart förstå att den vill
regera tillsammans, över huvud samarbeta på likaberättigandets
grundval, där samtliga partier är redo att jämka och .anpassa sig
och inte framställa dåraktiga krav på kapitulation från en sida,
då lystrar väljarna. Inbördes käbbel om bagateller, uppförstorade
personliga motsättningar får inte dominera om man vill nå resultat. Norge har visat vägen. Valutgången där kan inte undgå att sätta
märkbara spår även i svensk politik. Den kommer att innebära en
vändpunkt för hela Nordens politiska liv.
Helsingborgs Dagblad (h)