Print Friendly

Norman Macrae; Staten ut, kontraktet in

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATENUT,
KONTRAKTET IN!
AV NORMAN MACRAE
Sedan det monster som kallas kommunism välja/lit, är det dagsför staten attgöra sorti, eller
åtminstonekraftigt minska sina åtaganden. Olikaformerav kontrakt kan bådege dagens beslut
mer smidigaformer och underlätta medborgarnas valfrihet när det gäller att utforma välfärden.
M
in bästaanti-framtidsprognoshistoria gäller
en kanadensisk politiker som en g;lng sade
att hans land gick en gränslös framtid till
mötes, därfor att det hade chans att
smälta ihop amerikansk effektivitet med
brittiskt statsskick och fransk kultur.
Under samme mans tid som premiärminister tvangs dock hans stackars
landsmän i stället att for en tid möta
brittisk effektivitet, franskt statsskick,
och amerikansk kultur. De forutsägelser
jag nedan gör kan i viss mån bli offer for
samma pickwickska tankefel.
1981 skrevjag en bok (utgiven 1984)
som i England kallades The 2024-
Report: A concise history ofthe future
1974-2024 (på svenska ”Rapport från
NORMAN MACRAE har Parit l>iträda111le
redaktörfor tid11i11ge11 the &o11omist.
2024”, Timbro 1985). Och året därpå
kom den amerikanska versionen, The
2025 report: A concise history of the
future 1975-2025. Den franska utg;lvan
heter Le Rapport deux-mille vingt-six.
I ordbehandlarens epok går det lätt att
marginellt forändra framtidens historia,
allt eftersom den utspelas.
I alla versioner drev jag for det forsta
decenniets del en tes som har visat sig
hållbar som väl var. 1981 fastslogs i
boken att kommunismen inte skulle
överleva 1980-talet. I alla upplagor hade
Sovjetunionen 1992 brutits upp i en
konfederationav 17 smårepubliker, vilka
alla sökte folja en vettig, thatcheristisk
eller reaganistisk ekonomisk politik, fast
denna inledningsvis inte visade sig fungera. Namnet ”konfederation” och siffran 17 har visat sig slå fel, men man kan
ju inte få rätt hela vägen. I en utg;lva av
boken revs Berlin-muren under den
S VE NSK TIDSKiliFT 141
Heliga Natten, julen 1989. Eftersom
detta i verkligheten skedde i november
1989, kan de spådomar somjag utfardade om andra saker – t ex politikerklassens förestående slut- genom analogislut visa sig vara cirka sex veckor för
pessimistiska…
Monstrens uttåg
Under 1980-talet blev det klart att det
som måste komma att försvinna, sedan
Sovjetunionen väl blivit ett genuintvälutbildat land, var det ologiska monster
som kallas kommunism. Underde kommande tre årtiondena från 1990 är den
företeelse som står i tur att upphöra det
ologiska monster som heter stat. På
1870-talet använde den engelske premiärministern Gladstones förmodat
mycket vänsterinriktade liberala regering cirka 6 procent av Englands BNP
till statsutgifter. Detta vid en tid då
landet behärskade en femtedel av världen i form av det brittiska imperiet. Vid
1980-talets slut tog mrs Thatchers förmodat högerpräglade konservativa regering 44 procent av BNP i anspråk för
offendiga utgifter. Var och en kan ange
liknande exempel från sina länder. Det
är en företeelse som knappast kan överleva nu då vi har sett vad statsutgifter har
tillfogat stålverken i Omsk. Så snart vi
har blivit utbildade-vilketkanske bara
betyder att vi flyttat över utbildningen
från det system som satte upp statliga
stålverk i Omsk till en marknad eller ett
voucher-system – vill vi inte låta våra
politiker spendera lika mycket av våra
pengar på vårt uppdrag längre. Den
förändringen var redan skönjbar innan
den påskyndades avden tredje ochstörsta
transportrevolutionen.
Den första transportrevolutionen
daterar sig till Watts upptäckt av ångmaskinen på 1780-talet. När järnvä-
garna expanderade över England varnade den förste hertigen av Wellington:
”Ärade lorder, dessajärnhästartillåter de
arbetande klasserna att resa omkring”.
Enmycketträffande anmärkningavsagde
gendernan. Dessförinnan hade den genomsnitdige engelsmannen aldrig rört
sig mer än några mil från den plats där
han var född. Med järnvägen föddes de
båda Amerika, och alla möjliga andra
”störande” ting uppkom. Men jag är
glad att de gjorde det.
Denandratransportrevolutionenstartade av en slump på 1880-talet när två
tyskar, Dairnler och Benz, somjag tror
aldrig möttes, upptäckte explosionsmotorn, och när Henry Ford satte civilisationen på hjul. Detta ändrade på allas
våra liv, tills den tredje och största
transportrevolutionen inträffade, den
som inleddes av en tillfållighet på 1980-
talet.
Den tredje transportrevolutionen är
telekommunikationer i förbund med
datorer. Det avgörande här är att flerta- 142 SvENsK TiosKRIFT
!et av dem som använder sina huvuden
iarbetetinte behövervistas i närheten av
sina arbetsplatser. De kan koppla upp sig
på datatenninaler från sina hem i behagliga delar av världen, och finna att kostnaden för sådan kommunikation inte är
beroende av avståndet. ”De som använder sina huvuden” betyderfrämst flertalet beslutsfattare. Genom en knapptryckning sänder de iväg inte bara instruktioner eller köporder, utan kapital,
kunskap, patent, rapporter, analys och
kunnande över hela världen. Någon
gång under nästa århundrade kommer
med dessa ”hjärnarbetare” rimligen att
avses flertalet arbetare i de rika områ-
dena. Om politikerna sökertopprida oss
eller ta ut alltför höga skatter, kommer
dessa hjärnarbetare att flytta och telekommunicera från Tahiti. Länder som
väljer att ha för höga skatter eller alltför
snåriga regleringar kommer till slut mest
att befolkas av dummerjönsar.
Livet på 2020-talet
Jag har lekt med tänkbara sociala mönster på 2020-talet en tid nu, och jag har
ändrat mina ursprungliga ideer ganska
litet och tvärtom befäst min tro på dem.
Jag tänker mig följande.
Låt oss starta med år 2020 och presentera familjen McGonagle. Det är ett
skotskt namn, ochjaglåterfamiljen först
vara bosatt i Skottland, fast den lika väl
kunnat vara familjen Gomez från Kalifornien eller Acapulco. Men läsaren kan
själv bäst avgöra, vad som efterhand
återstår av ganska små olikheter mellan
sådana rörliga hjärnarbetare som Gomez
och McGonagles. Förhoppningsvis inser han snart att den nya transportrevolutionens förlorare finns bland dem
som intellektuellt slagit följe med de
försiktiga. År 1903 förutsade Mercedesföretagen under många instämmanden
att det aldrig skulle komma att finnas
mer än en miljon bilar i hela världen.
Som motiv angavs det osannolika i att
man skulle kunna utbilda så många som
en miljon chaufförer.
Hursom helst ärfamiljen McGonagle
år 2020 en typisk kärnfamilj med pappa,
mamma och två tonåriga barn. Vänstersociologer hävdar att kärnfamiljen är på
väg att dö. Det är dock inte det enda
skälet för att anta att kärnfamiljen förbereder sin dramatiska återkomst över hela
världen. Ett annat skäl är att fåder och
mödrar oftare kommer att arbeta hernifrån i telekommunikationsåldern. Så var
det vid början av 1900-talet, när över 70
procent av Nordarnerikas familjer uppfostrades på gårdar, och barnen hade
händerna fulla av arbete. Detta är ett
recept för mer fast knutna kärnfarnljer. I
samma riktning bidrar fruktan för
destruktiva sexuella sjukdomar, den
hegelianska omsvängningen mot puritanism och pryderi, liksom mycket annat.
SVENSK TJDSKRIFT 143
År 2020 har fru McGonagle ett ganska välbetalt jobb som marknadsundersökare. Hon sitter vid sin dator i
den skotska byn och analyserar tabeller
från inlästa kontrollpunkter över hela
världen. Hon råder små och i vissa fall
större foretag, varmarknadschanserna är
sädana att lämpliga lagerorter kan skapas. Till herr McGonagle gerjagär 2020
ett lågbetalt jobb, som inte fordrar lika
snabba insatser, nämligen att bistå med
att skapa bärkraftiga internationella databaser. Detta ger herr McGonagle mer
tid att vara hemmapappa for sina yngre
tonåringar. Jag låter familjen bo i en
skotsk by, där det finns en fin golfbana
och en erkänt bra byskola, eftersomjag
känner till ett sådant samhälle. Byns
skola står i dag inte i kontakt med det
databaserade läromedelssystem som är
bäst anpassat for varje enskilt barn, men
år 2020 är detta fullt möjligt.
Försäkringsbolag styr
År 2020 är min formodan att detta slags
skotska eller kaliforniska eller mexikanska ~amhälle kommer att ha utsett ett
forsäkringsbolag som sin lokala styresman, kanske ett holländskt sådant, men
nu helt internationaliserat. En rad forsäkringsbolag kommer att erbjuda kontrakt enligt grovt sett foljande riktlinjer:
vi tar ifrån er denna summa i egendomsskatt eller fastighetsskatt och gör en vinst
pä detta, samtidigt som vi erbjuder a)
miljötjänstersom åtminstone far betyget
AB från era ombud och ett av er valt
miljöbedömningsforetag, plus b) en
brottslighetsnivå som högst är den och
den, samt c) en rad andra överenskomna
sociala tjänster. Om resultatet understiger avtalet, tvingas forsäkringsbolaget
återbetala en del av den egendomsskatt
som det tagit upp.
Familjen McGonagle av år 2020 har
ett problem, ty den äldre tonårspojken
har begått vissa huligandäd. Det holländska forsäkringsbolaget vill därfor
belasta familjen med ett särskilt påslagpå
dess egendomsskatt, och detta bolag
håller inte sädana brott dolda sä som
vissa andra forsäkringsbolag gör. Därfor
känner familjen McGonagle att de vill
flytta. De kontaktar någon av de databaser som ger upplysningar om tusentals
olika livsstilar över hela världen.
Dessa spänner mellan ganska auktoritära, kostsamma sådana, till närmast
hippie-liknande samhällen. Den auktoritära livsstilen kan t ex utvecklas på ett
dyrt hotell. Om en läsare lockades att
hylla mina glada synpunkter genom att
fortjust resa sig upp i en hotellmatsal och
naken rusa runt bland borden, formodar
jagatt hotelledningen skulle ingripa och
diplomatiskt antyda att gästen borde ge
sig iväg, även om denna begäran var
odemokratisk därfor att flertalet av
matgästerna gillade synen. Vid den andra ytterligheten kan man framfor sig se
144 SV ENSK T!DSKR.IFT
samhällen med skäggprydda vegetariska
pacifister, som föredrar cykling och förbjuder bilåkande medan de erbjuder
gratis marijuana och genomdriver fri
kärlek. Om folk önskar leva så på tillräckligt avstånd från mig själv, bör jag
nog inte förmena dem det. Men jag
skulle föredra att människor först vid en
viss ålder tilläts ansöka om inträde i
sådana samhällen. Helst borde det ske,
sedan individerna övergått från tonåren
till vuxentillvaron.
Mellan dessa ytterligheter kan det
finnas rader av alternativa utformningar
av försäkringsstyrda samhällen liksom
även kufiska gemenskaper som föredrar
lokalt valda ombud. Familjen
McGonagle kan välja, och kanske skulle
de föredra, att flytta till Nya Zeeland
eller Rio deJaneiro eller till någon av de
13 000 ljuvliga tropiska öarna i Indonesien. Föräldrarna kunde fortsätta sina
nuvarande arbeten därifrån, och inte ens
skolan skulle behöva avbrytas eftersom
barnenvia telekommunikationerkunde
behålla kontakten med olika utbildningssystem. En hake är förstås att verkligt populära samhällen inte gärna ser, att
fler människor blir medlemmar. Därför
måste det skapas ett slags övergångsavgift, vilket gör att det holländska försäkringsbolaget kanske säger: ”Tre familjer
till önskar ansluta sig till vårt samhälle,
och erbjuder sig att betala en entreavgift
på så och så mycket, vilket kan minska er
egendomsskatt och öka er vinst.” Andra
samhällen kanske önskar fler medlemmar, eftersom de är för små att klara sig
vid nuvarande storlek.
Frihandel och framtida välstånd
Kanske invänder läsaren, att det vid
sidan av de regler som försäkringsbolaget lokalt uppställer måste finnas en mer
central myndighet med vissa uppgifter,
särskilt att omfördela inkomster från
mer välmående till fattiga familjer. Ja,
det kan säkert ske. Jag är dock rädd att
jag måste upprepa den kända predikan
som den skotske prästen höll: ”Till sist,
kära vänner, kommer vi till en mycket
stor svårighet. Låt oss syna den öppet –
och sedan fortsätta.”
I dag trorjagattvi måste tala betydligt
mer öppet om ett frihandelsområde för
Nord- och Sydamerika, liksom om hur
detta lättare kan passas ihop med det val
av livsstilar som vi diskuterat. Jag är en
varm vän av ett sådant interamerikanskt
frihandelsområde. Ett stort sådant borde
sträcka sig från Hudson Bay till Kap
Horn, inte bara omfatta det futtiga området från Yukon till Yucatan. Vi måste
lära oss något av EG:s misslyckanden.
Den första läxan är: ”För Guds skull,
inför ingen samordnande byråkrati likt
EG-kommissionen i Bryssel, eller något
interamerikanskt parlament, eller andra
nonsensorgan av det slaget”. Vi satte ju
upp ett frihandelsområde i Västeuropa,
Sv ENsK TIDsKRIFT 145
och skapade därpå en kommissionfor att
återfora detta till en korrumperad protektionism. Bryssels gemensammajordbrukspolitikbeståri att betala fem gånger
världspriset tilljordbrukare i rika länder,
samt hindra att livsmedel infors från mer
effektiva, fattigare länder. Härigenom
motverkar vi att jordbruket skjuter fart
i de fattiga områdena, där det största
hälsohotet är undernäring, medan vi
staplar upp livsmedelsberg i områden
vars största hälsohot är fetma.
Inom Nord- och Syrlamerika borde
det råda oinskränktfrihandel. Manborde
avskaffa icke-tariffåra handelshinder,
även om en sådan åtgärd lätt väcker
motstånd. Tvärtemot EG:s modell tror
jag inte, att man bör ha en gemensam
tullmur mot omvärlden (dvs jag tror
inte, att Mex.ikos eller andra medlemsstaters tullar eller andra hinder mot Japans eller Taiwans varor måste vara
desamma) . Vår erfarenhet av EG är att
en gemensam yttre tull framkallar ett
oerhörtprotektionistiskt tryckmotamerikanska och andra varor, tryck som ofta
muttras fram till tjänstemännen i Bryssel
på franska. Jag tror att det kunde vara av
värde for många länder att befinna sig i
detta allamerikanska frihandelsområde,
och att samtidigt individuellt driva frihandel mot den övriga världen, vilket
export av vissa produkter, kommer det
nästan som regel att skapa överproduktion. Iutvecklingsländerna kommerman
att inse vilka industrier som bör undvikas samtidigt som det blir möjligt att
köpa de behagligt billiga produkter som
andra länders skattebetalare subventionerar.
Jag vet att någon gammaldags person
kommer att fråga sig: ”Vari ligger poängen med ett amerikanskt frihandelsområde, om andra länderskall ha frihandel med delar av detta block?” Jag tror
att sådana människor helt rnissforstår,
hur framtiden for välskötta foretag ser
ut. Det kommer inte att finnas några
nationellt baserade foretag längre, och
de kommer inte att fortsätta med sina
varaktiga tillverkningslinjerpå bestämda
platser. Hur modellen är tänkt att verka
belyses av hur den amerikanska klädaffårskedjan The Lirnited arbetar. Varje
kväll samlar man in en datalista över vad
som har sålts över hela USA, och denna
bildar dagordern for fabrikerna i Asien
foljande dag. Fyra dagar senare lämnar
en Boeing Hong Kong for att fylla på
lagren hos The Lirnited i rätt tid. Så
kommer morgondagens tillverkning att
ske, och en rad faktorer påskyndardenna
tendens.
ävenbordeinnefattaenvettig”dumping- Två, tre, många Hang Kong
uppmuntrande” politik. Omnågotdum- En faktor är, att det stora Indien och
dristigt land verkligen skulle vilja stödja Kina håller på att träda in i detta slags
146 SVENSK TIDSKRIFT
underkontrakterandets värld. I Västeu- ring som väntar. En japansk tillverkare
ropa kan vi nu se den utbildade av maskinredskap hävdar, att järnfett
ex.kommunistiske arbetaren i länderna med det tidiga 1980-talet behöver en
öster om oss. En välutbildad arbetare i komponentfabrik i ett utvecklingsland
Tjeckien i dag flr en femtondel av den nu bara cirka en femtedel så stort utlön, som den tyske arbetaren i genom- rynune och endast en sjättedel så många
snitt fortjänar, en person som ofta är
gästarbetare eller mindre utbildad än sin
motsvarighetiTjeckien. Självfalletkommer hela den tyska bilindustrin att flyttas
österut. Med ett allamerikanskt frihandelsområde är jag säker på att vissa
mexikanare hoppas att Detroit kommer
att flytta till Mexiko.
Här måste jag fråga: har ni sett Detroit nyligen? Morgondagens bilindustri
kommeratt tillverka sina delar på många
olika platser. I General Motors byggnad
i Detroit sitter direktörerna ännu ovanfor det löpande bandet och räcker varandra sina analyserfor hand. Deras motsvarigheter på Toyota iJapan ger i stället
sina produktionsorder till vilken del av
klotet som helst genom några få
tryckningar på datorn.
Självklart har latinamerikanerna en
del att säga om dessa nyheter. Säkert
kommer de inte att sjunka ned till en
kinesisk eller ens exkommunistisk
levnadsnivå. Men sannolikt underskattar de vilka fordelar en allamerikansk
frihandel skulle skänka, givet att engelska och spanska kom att etableras som
världens huvudaffårsspråk. Det är likaså
lätt att underskatta tempot i den forändmedarbetare. Däremot fordras det långt
bättre rörlighet i processerna, eftersom
produktionslinjerna hela tiden forändras. Järnfort med det avlägsna Kina eller
Prag kommer Latinamerika att erbjuda
stora fordelar for USA:s foretag.
Döda advokaterna!
Jag vill samtidigt understryka att amerikanska affårsvanor har en betydande
nackdel vid sidan av många fordelar.
Japans större framgångar antyder nämligen att detfinns ett yrke ivilket Arnerika
har 20 gånger fler befattningshavare än
vad som är av godo for ett civiliserat
land. ”Detforsta vi bör göra,” råder den
beundransvärde bonderebellen i Shakespeares Henry VI, ”är att döda alla
advokater”. Denna fornuftiga reform
behöver givetvis inte drivas till ytterlighet, men USA är överhopat av advokater liksom Australien brukade vara med
kaniner. Man bör inte låta det goda
frihandelsprojektet stupa på denna omständighet.
Som har framgått utgår jag ifrån, att
ett frihandelsområde kommer att ha fria
rörelser for varor, kapital och kunskap,
men däremot inte for människor. Jag
SvENsK TIDSKRIFT 147
. r
tror att migrationen kornmer att styras
av lokala myndigheter, vilka dessvärre
kan väntas göra det mer effektivt än de
nationella regeringar, vilkas gränsstyrkor
lyckligtvis måste kornrna att misslyckas
med sin sak. Vi har därtill problemet
med att givna tillverkningslinjerblir mer
kortlivade, här i dag od· i Indien i
morgon. Människor som sköter manuella sysslor kornmer därfor oftare än nu
att sakna jobb. Det kornmer samtidigt
att finnas formildrande omständigheter.
Latinamerikanska foretag kornmer t ex
att ligga väl till for att dra nytta av
marknadsundersökningar som dem familjen McGonagle gör, när den tar reda
på vilka amerikanska lager som bör fyllas
på och varifrån. Likaså kornmer nya
fabriker att kunna byta produkter snabbare. Till sist tror jag också, att folk
kornmer att visa sig mer lättrörliga. Om
undersysselsättning drabbar ett område,
lär sigmänniskor att via databaser ta reda
på var jobben finns. Att friska upp sina
kunskaper via datorer kornmer också att
bli mycket lättare än forr.
Uppgifterför en centralregering
Den sista frågan är, vilka uppgifter den
centrala makten – eller olika regionala
eller internationella organ – alltjämt
skall ha kvar. Jag tror att dessa är två: a)
forsvaret och b) vad vi britter kallar
ornfordelning, och amerikanerna kallar
välfärd.
Först forsvaret. I min 2024-rapport
kallades 1990-talet kanonbåtarnas årtionde, då den enda supermakten USA
(understödd av Exsovjet) avlossade konventionella robotar for att på 350 mils
avstånd döda Tredje världen-diktatorer
eller terrorister som dessa understödde,
särskilt då de forsökte skapa egna
kärnvapenstyrkor. Något sådant fordras
snart vad gäller Saddam Hussein, kanske
även Nordkorea, och möjligen måste
fredsbevarande styrkor sättas in även i
det just sönderfallande Sovjetunionen
om ingen lösning nås for alla de stridsspetsar som finns spridda där, och eftersom arbetslösa atomfysikerfinns att tillgå.
Imin bok beklagarjagmigäven över, att
alltfor mycket av rollen som världspolis
tas över av USA och Exsovjet, vilket gör
att ”trycket ökar på att kanonbåtsrollen
skall internationaliseras, utan att någon i
forstorre inser vad detta rimligen kan
betyda”.Jag tänker mig, att det som ter
sig mest självklart 2024 for en arme, en
flotta eller ett flygvapen, varsomhelst, är
att bilda en insatsstyrka for nödlägen,
betald i efterskott av ett kraftigt forändrat FN.
Jag gjorde några andra ytterst elaka
forntsägdser om forsvaret, och jag står
(väsentligen) ännu for dem. Medan militärutgifterna 1984 tog kring 5 procent
avdenglobalaBNP i anspråk, trorjagatt
de 2024 endast svarar for cirka 0,01
procent. Vi bör hädanefter skaffa oss
148 SV ENSK TIDSKRIFT
vapen på de billigaste marknaderna. Eftersom Japan har engagerat sig i
konsumentelektronik och inte iförsvarselektronik, har det förra blivit allt billigare, och det senare allt dyrare, ofta utan
att ens fungera. De soldater som skall
ingå i den nämnda alarmstyrkan måste
vara sådana, som tycker om att vara
soldater; gurkhas och andra krigiska stammari Indien t ex.De nationella armeernas
nedgång ”inträffar inte därfor att man
hållit någon internationell konferens om
saken. Det sker därfor att det blir alltmer
vettlöst kostsamt att hålla nationella armeer. ” Jag är oense främst med vissa
latinamerikanska regeringar som verkar
att ha hållit större värnpliktsarmeer huvudsakligen for att bekämpa sina egna
befolkningar.
Stoppför hjälp
Så kommer vi till ornfordelningsfrågan.
Sannolikt behöver världen någon form
av omvandlingsinstrument vid internationella transaktioner. Eventuellt dollarn eller något slags dollarersättning i
den allamerikanska frihandelszonen, en
ecu i en vidgad Europagemenskap, och
möjligen särskilda dragningsrätter hos
Internationella Valutafonden, IMF, om
vi som jag hoppas fortsätter att internationaliseras.Jag hävdar inte att lokala
valutor måste ha en fast växelkurs gent- 140emot sådana forvandlingstal, ty jag
hoppas och tror att de kommer att flyta.
Däremot trorjag att vi måste sätta stopp
for hjälp från rika länders regeringar till
fattiga länders. Ett skäl till sådana länders
fattigdom är, att deras regeringar forbrukar alltfor mycket av nationalinkomsten.
Jag hoppas att IMF:s hjälp kan ta
följande väg. Först om fattiga länder for
en politik som hämmarden ickeinflationära tillväxten, kan jag tänka mig att
särskilda dragningsrätter skapas for dem.
En del menar,attsådantavsiktligt kreditskapande är mycket inflationsdrivande.
I 2024-rapporten sägerjag hoppfullt, att
under ett enda år mellan 2000 och 2024
har ökningen av IMF-krediter ökatvärldens penningtillgångar med mer än 0,2
procent, ochjag tillstår attjag är beredd
att godta en sådan inflationsnivå.
För det andra, och viktigare, skulle
jag välkomna leveranskontrakt runt om
i världen. Om ett medicinskt team i dag
håller en 87-årig Texasmiljonär vid liv
under smärta i tre veckor extra, har det
rätt att lyfta 400 000 dollar från hans
olycksfallsförsäkring. Om ett team drastiskt nedbringar dödstalen i fattiga områden i Mrika, genom att införa billiga
och sannoliktdatoriserade vårdmetoder,
samt genom att forändra dieten och
fårskvattensystemen, finns det ingen
marknadsmekanism som låter det fortjäna ett enda öre. Jag tror att vi snart
kommer att arbeta långt mera enligt
leveranskontrakt, vilka har fordelen att
SVE NSK TI DS KR I FT 149
marginalisera politikerna i fattiga länder
än mer.Jag tror inte att sådana kontrakt
kan erbjudas av institutioner som bygger på en man, en röst. Mer sannolikt
utgår de från system, vars princip är en
dollar, en röst, vilket IMF:s till del redan
är. Jag kan se för mig, hur kontrakt
skapas för att höja levnadsnivån över
existensminimum i världens fattigaste
delar. Men om vi skall införa sådana
internationellavälfärdssystem, ärdetviktigt att minnas den nya forskningen om
fattigdomen. Fastän 14 procent av amerikanerna sägs leva under fattigdomsgränsen, är chansen får en amerikan
mindre än l procent att fårbli fattig en
längre tid, fårutsatt att vederbörande
gör tre saker: avslutar high school, gifter
sig och förblir gift, samt behåller sitt
fårstajobb i mer än ett år, även om det
endast innebär en minimal lön. I våra
angrepp på världens fattigdom tror jag
att vi måste införa leveranskontrakt
byggda på dessa antaganden.
Jag gillar att avsluta mitt predikande
med en antipredikarhistoria. När president de Gaulle gjorde sitt statsbesök i
Latinamerika på 1960-taletpå ett franskt
slagskepp, sägs det att han stod vid sin
amirals sida, medan fartyget löpte in i
hamnen i Ecuadors största hamnstad,
varvid presidenten frågade: ”Känner ni
till vad detta lands president heter?”
Amiralen svarade att haninte gjorde det,
men att de hade någon hemma på
amiralitetet som gjorde det. Så budskapet sändes ut: ”Från franska republikens
president till kapten HenriDubois, Quay
d’Orsay, högsta presidentiella prioritet.
Innehåll: ‘Känner ni till namnet på
Ecuadors president?’ – undertecknat
de Gaulle.” Kaptenen blev ytterst besvärad, så han spottade endast ur sig det
Bordiga svaret: ‘Ja”. Nästa meddelande
var mer i den de gaulleska stil vijournalister kände igen. ”Ja, vad då? Idiot.”
Som man närmade sig hederstribunen i
detta land, inflöt den fårskrämde
byråkratens nästa svar. ”Ja, general.”
Jag tror att vi måste sluta upp att säga
‘Ja, general,” och jag gläder mig åt att
allt fler runt världen tycks börja inse
detta.
(Artikeln återges med tillståndfrånforfattaren och The Cato Policy Report, Washington, DC, USA.)
150 SVENSK TIDSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism