Print Friendly

Normal nog?

Av Dag Elfström | 4 oktober 2013

satis_polito_largeJimmie Åkesson
Satis polito
Asp & Lycke 2013

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin attackerade boken i stort sett samtidigt som Åkesson själv kommenterade den för första gången. Vilket, rent PR-mässigt, får ses som extremt lyckat. I våras, flera månader innan den hade gått i tryck, läckte nämligen Sverigedemokraterna ut att boken skulle innehålla ett fiktivt förord av Per-Albin Hansson. Det vill säga ett förord där Åkesson, på ganska taffligt imiterad äldre svenska, vilt spekulerar i hur mycket Per-Albin Hansson hade tyckt om Sverigedemokraterna. PR-mässigt lyckat som sagt, men knappast speciellt smakfullt.

När boken väl lanserades upptogs istället uppmärksamheten av det faktum att Jimmie Åkesson villigt erkände att han inte visste hur man uttalade den egna bokens titel. Publiciteten skiftade från Jämtins raseri till bokens titel. Något som Åkesson själv rimligen måste har förutsett med tanke på att han ägnar större delen av bokens inledning åt att försvara titeln (som alltså är Satis polito, vilket skall översättas till ”välpolerad nog”).

En intresseförskjutning till bokens innehåll har vi ännu inte sett, och kommer nog inte heller att få se. Det är synd, för den innehåller rätt mycket för den som är intresserad av att förstå Sverigedemokraternas självbild. Att det är en partsinlaga, och nog med visst fog får ses som en mjukstart inför den kommande valrörelsen, känns ganska givet i sammanhanget. Men just därför blir också självbilden ännu mer tydlig.

Men det är inte ”välpolerad” som dominerar den bild som tonar fram. Istället är det den ständiga jakten på vanlighet som Åkesson presenterar. Eller snarare; på normalitet. Han försöker presentera sig själv och de sina som genomsnitts-svensson. Eller med andra ord: den Jimmie Åkesson som presenteras är en person som lär ha ganska hög igenkänningsfaktor hos Sverigedemokraternas kärnväljare. Trovärdigheten är inte alltid jättehög (exempelvis det här med att han inte är ett dugg ledsen för att han inte får gå på nobelmiddag, eftersom han hellre vill gå hem och ha fredagsmys med tacos och film). Å andra sidan är Åkessons folkliga framtoning betydligt mer bärkraftig än hos andra partiledare som försökt sig på samma sak. Vi har exempelvis en statsminister som på allvar hävdar att han spenderar semestern med att läsa Camilla Läckberg.

Satis polito består dels av Jimmie Åkessons egna politiska historia, där läsaren får följa honom från skolåren till partiledarutnämnandet och vidare in i riksdagen. Parallellt med den sedvanliga kronologiska biografi får läsaren också ta del av (vad som sägs vara) nedslag i Åkessons egna dagboksanteckningar från valåret 2010. Om man föresätter sig att läsa resultatet av detta upplägg med öppet sinne blir det faktiskt ganska informativt. Visst vävs en politisk analys in i det hela. Men det finns också en kärna av ovedersägliga händelser och skeenden beskrivna från Åkessons horisont som ger ett mervärde alldeles oavsett var läsarens politiska åsikter hör hemma. Kanske speciellt om de hör hemma någon annan stans än i Åkessons parti. För oss som var aktiva i valrörelsen 2010, i en annan ringhörna än Åkesson, blir upptakten till valet 2010 kanske bokens största behållning. Om valrörelsens skandaler och rubriker, om blockpolitiken och om medievärldens sätt att hantera Sverigedemokraterna.

Åkesson menar att en serie enskilda händelser som alla vållade stor medial debatt var avgörande för att partiet slutligen tog sig över riksdagsspärren. Att islamism seglade upp i debatten, genom rondellhundar och annat, under förra mandatperioden tillmäter Åkesson en större betydelse än jag uppfattat att han och partiet tidigare gjort i sina offentliga eftervalsanalyser.

Att riksdagsinträdet skulle vara kopplat till en djupare folklig rädsla för islam är nog en analys som få utomstående bedömare skulle dela. Att Åkesson själv berättade ”sanningen” om islam på Aftonbladets debattsida i oktober 2009 förstoras i boken upp och tillskrivs en alldeles orimligt stor betydelse. Men i andra delar har Åkesson desto större poänger om bakgrunden till framgångarna. Väljarna såg det osakliga och hysteriska bemötandet från såväl politiska motståndare som medievärlden under valrörelsen. Tillmäles-retoriken gynnade Sverigedemokraterna. Och om det är någonting som genomsyrar hela boken så är det alla dessa citat med både onödiga och osakliga angrepp från journalister, partiledare, och tyckare.

Visst, det är inte särskilt motvilligt som Åkesson ikläder sig martyrskapets mantel. Men det Åkesson mellan raderna, och med spelad förundran, frågar är varför hans politiska motståndare hela tiden är villiga att sträcka över sagda mantel. Frågan är berättigad.

dag_elfstrom_portraitDag Elfström är handläggare på Kristdemokraternas riksdagskansli men skriver här som privatperson. Han går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner