Print Friendly

Norges syn på gymnasieutredningen

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

469
NORGES SYN PÅ GYMNASIEUTREDNINGEN
Den nya skolan i Sverige är
grundad på alldeles verklighetsfrämmande principer.
Alla skall ha bildning och
teoretisk bildning, antingen
de kan eller inte. För många
unga är de sista åren bortkastade, de vet om det själva
och uppför sig därefter. Den
norska kritiken mot gymnusieutredningen är förödande,
framhåller i denna artikel
professor J. Svennung, Uppsala.
Sällan har väl en statlig utredning
fått en så skarp kritik från kulturpersonligheter i vårt land som
1960 års gymnasieutredning (SOU
1963:15, 22, 41-43). Vid den stora
debatten i höstas med Stellan
Arvidson o. a. i Uppsala Universitets aula hördes utropet ”Vilken
storartad humbug!” från den sociAv professor J. SVENNUNG
ka folket. Och historieprofessorn
Erik Lönnroth, ordförande i Statens humanistiska forskningsråd,
avgav sitt betyg över utredningen
under rubriken ”En studie i bluff”.
Vad säger man nu i frågan utanför Sveriges gränser? Med det kulturella samarbete, som i stor utsträckning äger rum mellan Nordens brödrafolk, är det ju naturligt att ett så viktigt problem följs
av våra grannar med största intresse, särskilt som det nyligen på
ett möte i Nordiska rådet lär ha
antytts, att de nordiska länderna
bör få en gemensam skolordning.
Man kan dock knappast påstå, att
utredningens utformning – med
nära tre tusen tvåspaltiga sidor,
där läsaren drunknar i tabeller och
utredningar- gör studiet av saken
lätt; det kan befaras att allmänheten drar sig för att nalkas de
tjocka volymerna.
Ett nytt klassamhälle
aldemokratiske litteraurforskaren Låt oss först se, vad en granntidVictor Svanberg, som sade sig skola
med glädje skriva under den då
pågående massprotesten mot religionsundervisningens extrema nedskärning — den samlade så små-
ningom över två miljoner av svensning i väster, det norska Arbeiderbladet, alltså av den sittande regeringens politiska färg, har sagt.
I en ledare i våras utgick den från
följande tanke: En så jättelik utbyggnad, som avses i Sverige, av
470
allt vad skola och uppfostran heter, är i själva verket en intellektualisering av livet, som kan föra
oss in i ett nytt klass-samhälle,
mera dystert och slutet i sin sociala
klassindelning än det gamla. Skall
de, som är bäst utrustade i teoretiskt avseende, få alla fördelar, medan de, som inte kan hävda sig i
det teoretiska, kommer helt i skuggan? ”Får vi en ny makt-elit, som
har monopol på den sociala prestige
vilken följer på en allsidig upplysning och allmänbildning? Och samtidigt en ny underklass, som närmast är dömd att vara mindre värd
på grund av sitt biologiska arv?”
Så långt Arbeiderbladet. Dess
ord påminner om ett uttalande av
den kände pedagogen och naturvetenskapsmannen professor Carl
H. Lindroth i Lund (IdunNJ 115
1964) : ”Den nya skolan i Sverige
är grundad på alldeles verklighetsfrämmande principer. Alla skall ha
bildning, och teoretisk bildning,
antingen de kan eller inte. För
många unga är de sista åren fullkomligt bortkastade: de vet själva
om det och uppför sig därefter.
Här ligger den egentliga orsaken
till disciplinproblemen. Man tror
att det är miljön, som skapar personligheten. Ironiskt nog är detta
en av de viktigaste dogmerna i en
diktatur …”
Historien urholkas
En utförlig granskning har ägnats
utredningen av den norske idehistorikern, Osloprofessorn Eiliv
Skard, i Norges största tidning
Artenposten (28/3, 2114 1964).
Först kastar han en blick på utredningens historiesyn: ”Den har
många vackra ord om ämnet historia och hävdar i princip, att vi
måste känna till forntiden för att
förstå vår egen tid. Men dylika ord
blir fraser, eftersom man i praktiken förvisar äldre historia, alltså
hela antiken, från skolschemat.
Därmed avskärs eleverna från en
djupare förståelse av vår kultur.
Än mindre kan en så lemlästad
undervisning ge unga människor
något förpliktande förhållande till
den kulturtradition vi har. Den senaste generationens historia, med
skildringar av Europas inbördeskrig, är föga ägnad att inge ungdomen kärlek till denna kultur,
som — trots sina brister – har
krav på vår tillgivenhet. Skall de
unga få ett personligt förhållande
till vårt kulturliv, måste de möta
detta på dess höjdpunkter: det
klassiska Hellas, den äldsta kristendomens mäktiga utbredning,
högmedeltidens enhetskultur. Men
vad blir det av allt detta i den här
planerade skolan? Historien urholkas och mister perspektiven.”
Alltså precis som den gamle
föreståndaren för Brunnsviks folkhögskola – Sveriges första arbetarfolkhögskola – Alf Ahlberg anser: han hoppas innerligt att våra
nordiska folk inte skall slå in på
en så ödesdiger väg, som leder till
att vår ungdom blir historielösa
barbarer.
Helt i stil med bortamputerandet
av äldre tiders historia står den
ödeläggande nedskärningen av det
bl. a. för historiska studier värdefulla latinstudiet Och även grekiskan, som i våra hederliga svenska gymnasier skapade många små
kulturcentra runt om i landet, har
fått sina timmar hårt beskurna.
Inte desto mindre vågar man för
det nya gymnasiet ge exempel på
”arbetsuppgifter, lämpade för specialarbete”, så avancerade att man
har svårt att ta dem på allvar.
T. ex. ”Latinismer i den nytestamentliga grekiskan”, ”Stilistiska
egenheter hos Paulus”!
Potemkinkulisser
Skard kallar sådant att slå blå
dunster i ögonen på folk. Och när
gymnasisterna på några timmar
skall införas i alla möjliga sidor av
1700-talets oändligt rika idehistoria, kallar han detta för ryska
Potemkinkulisser. Det var väl
främst dylika falska förespeglingar
och resonemang som framkallade
Svanbergs och Lönnroths inledningsvis relaterade omdömen.
Lika orimliga förhållanden avslöjas, när ämnet religionskunskap
inte endast skall meddela en inledning i kristendomen av i dag,
utan också redogöra för de tankeriktningar som är ”alternativ” till
kristendomen och behandla naturfolkens religioner, judendomen,
buddhismen, islam osv. Och detta,
sedan eleven i hela två år inte haft
någon som helst undervisning i
471
religion. ”Den som under gymnasiets sista skolår skall söka genomföra denna kurs, kommer väl snarast att ge sin klass en handledning i ytlighet”, tillägger Skard.
Det bör nämnas, att Artenposten
sedermera intervjuade redaktör
Evert Sverkman som representant
för svenska skolöverstyrelsen för
att höra vad denne kunde ha att
säga till Skards kritik. Svaret blev
bl.a. att alla ämnen, inte bara religion, skall verka uppfostrande.
Men, genmäler Skard, i utredningen (IV 203) står: ”Det är betydelsefullt, att eleverna görs medvetna
om moral- och rättsuppfattningars
relativitet”. Främst får eleven orientering i vad man kunde kalla
kampen mot kristendomen under
det senaste seklet. Men kristendomens insats i form av filantropi
och mission (för att inte tala om
kyrkans betydelse genom tiderna
för den andliga odlingen överhuvud) kommer helt till korta.
Här bör de protesterande miljonerna svenskar ha gett vederbörande
en grundlig tankeställare.
Kulturrealisation
Angående ämnet filosofi påpekar
Skard följande. Den tänkare, som
framför alla andra representerar
den humanistiska traditionen i
västerländskt kulturliv, är Platon,
antikens störste filosof, idelärans
och idealismens fader. (Till den,
som ”har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”, utdelar
ju Sverige, följande Alfred Nobels
472
testamente, ärligen sitt litteraturpris.) Jämte Platon ligger det nära
att nämna Kant, den nyare tidens
störste tänkare. Vilken plats ger
nu utredningen åt dessa två? Jo,
den säger: ”På grund av sin stora
betydelse i nutiden bör marxismen
under alla förhällanden genomgås”
— varken Platon eller Kant ”kan
på samma sätt anses obligatoriska”, de kan utelämnas.
Vilken enastäende prestation,
utbrister Skard, av Karl Marx att
ur filosofins historia tränga ut Platon och Kant! I ett par tusen är har
Platons lära om ideerna varit en
makalös inspirationskälla för diktare och tänkare, den har gått som
en bred ström genom svensk andlig odling, filosofi och poesi.
Skard har gjort en liten jämförelse med moderna framställningar av filosofiens historia. Professor G. Aspelin (1958) ger Platon
och Kant vardera ungeför 25 sidor,
Karl Marx 4. Hos Bertrand Russel
(1948) har Platon minst fem gänger så stor plats som Marx. Lärobok
i filosofi av Sjöstedt & Sunden
(1952) nämner Marx blott i samband med dennes historieuppfattning, men redogör för svenska tänkare som Benjamin Höijer, Ch. J.
Boström och Hans Larsson – dessa är inte ens omnämnda i utredningen!
Professor Skard slutar sin
granskning med att konstatera:
Utredningens förslag innebär ett
raserande av grundvalarna för ett
folks kultur.
Här i Sverige var det Victor
Svanberg, som för gyronasieutredningen präglade stämpeln kulturrealisation.
Men våra grannar har inte bara
ord utan också i handling visat
sin kritiska inställning.
Den norska regeringens gymnasiekommitte, som förbereder en ny
högre skola i Norge, har tillfrågat
det norska näringslivets representanter angående deras önskemål.
Den har förelagt dem ett frågeformulär, som synes vara upplagt
efter svenskt mönster: de skulle
ange den nytta, uttryckt i procent,
som de olika ämnena kunde anses
ha för anställning inom industri
och handel etc. Men näringslivets
talesmän har ansett detta formulär oanvändbart. Det skulle ge en
felaktig bild av deras intressen, så
att ämnen som antikens historia
eller kristendomskunskap skulle fä
en mycket liten procentsats, då
dessas direkta betydelse för t. ex.
en ingenjör ej utan vidare kunde
påvisas. De har vid ett möte med
kommitten gjort klart att de ej
önskar en yrkesmässigt betonad
skola med väsentligen dagsaktuella behov för ögonen. Vad som
främst behövs är en bred allmänbildning på humanistisk-kristen
grundval. Här gäller det inte bara
att fullgöra ett tekniskt arbete utan
också att ha sinne för mänskliga
problem och värden, som endast
en kulturmedveten undervisning
kan ge inblick i.
Näringslivet negativt
Denna samlade front från näringslivets sida skall enligt det norska
”Morgenbladet” (22/5, 29/5 1964)
ha varit en stor besvikelse för dem,
som hade hoppats kunna i stillhet
uppdraga linjerna för ett nytt gymnasium efter det nya mönstret från
Sverige.
Aktionen har redan givit genljud
i stortinget, där statsrådet Sivertsen fått mottaga en interpellation
angående planerna för en gemensam nordisk undervisningsstruktur; däri beröres även den svenska
gymnasieplanens kulturbrott.
Av stort intresse är att ”Norsk
Lektorlag” de norska lektorernas
förening, efter två års arbete i maj
framlagt en fullt utarbetad plan
för ett reviderat gymnasium, medan regeringens kommitte nätt och
jämt börjat med sitt uppdrag.
Arbetet bär titeln ”Gymnaset i
s0kelyset” (Cappelen, Oslo 1964,
311 sidor). För två år sedan utkom
en inledande del med mera principiella uttalanden.
I den nu publicerade boken
framläggas fullständiga undervisningsplaner för femton gymnasieämnen, utarbetade av lika många
fackkommitteer efter en omfattande försöksundervisning. Man förutsätter att andra skolor skall ha
hand om den mera tekniskt och
473
kommersiellt betonade utbildningen på detta stadium. Man bygger
på det nuvarande gymnasiet, men
med utvidgat ämnesområde och
revision av undervisningsformerna.
Man vill ge gymnasiet en hög
standard. Inom t. ex. historia börjar man med antiken. Konst- och
idehistoria bör omhuldas, ”delvis
som en reaktion mot teknikens
dominerande ställning i vårt samhälle”. Gymnasiet skall vara ”kulturmedvetet”. Filosofiundervisningen bör ge eleven möjlighet att
orientera sig i vår tids verklighet,
ge en bild av de centrala filosofiska
frågor, som har intresserat människorna genom tiderna, visa de
ideer, som vår kultur bygger på,
alltifrån Platon och Aristoteles till
Kant, Bergson och Russel. Latinet
skall bibehållas obeskuret.
Om kristendomskunskapen framhålles, att ämnet i vår tid fått ny
aktualitet, bl. a. därför att den
materiella framgången ej kunnat
hindra en utbredd känsla av tomhet. Vi har heter det, i våra dagar
upplevat hur människor planmässigt kan uppfostras till att begå de
värsta förbrytelser utan att deras
samvete reagerar. Vi ser att en
uppväxt utan fasta normer och
utan trons grund lätt kan föra till
hållningslöshet och moralisk nihilism.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner