Print Friendly

Nordiska Unionen och Hansan 2.0

Av Hans Wallmark | 23 november 2018



Hur bör vi navigera framöver, i en europeisk och internationell kontext som präglas av politiskt tumult, kortsiktig populism, oklara allianser och ett politiskt landskap med allt för många ”starka män”? Hans Wallmark slår ett slag för lokalt samarbete.

Fredag 23 november håller moderaterna Partiråd, där bland annat valsedeln i nästa års europaval ska fastställas. Det finns skäl att tro på ett växande intresse för kontinentens utveckling i den allmänna debatten i och med valet i maj 2019.

Svenskt utrikespolitiskt 1970- och 80-tal kom att präglas av synen på det uppdelade Europa med Berlinmuren och järnridån som skiljde åt. På ena sidan stod vi som påminde om Röda arméns ockupation i Baltikum och kommunismens brott mot mänskligheten. På den andra sidan undfallande krafter som försökte bortförklara och avfärdande talade om korstågsfararromantik.

Medan vänstern formats av revolutionsromantik och sympati för gerillaledare på andra kontinenter kom borgerligheten att finna sina hjältar på andra sidan Östersjön och därmed också att återknyta till historia, kontakter och utbyte som varit självklarheter århundraden tidigare.

Kampen för demokrati, den ideologiska udden mot kommunismen, var det ideologiska kitt som höll samman det som sedan blev samverkan, solidaritet och alliansbygge med några av våra närmsta grannländer med vilka vi delar historia, geografi, kultur och värderingar. Solidaritetsarbetet för de baltiska staternas frihet bort från sovjetisk ockupation kom att bli en av de tydligaste och mest handfasta moderata positionerna i utrikespolitiken.

Flera av dagens statsmän i de nu självständiga baltiska staterna, som Estlands Mart Laar och Litauens Andrius Kubilius, har under årens lopp haft nära band till M i Sverige. Med starka band västerut, grundade i gemensamma värderingar och ett gemensamt närområde, tog de tre staterna sina rättmätiga platser kring ett mer fritt Östersjön och i ett enat Europa, till slut även som medlemmar i Nato och EU. Och prioriteringen var just sådan. Först ett tydligt fundament i det militära samarbetet och sedan den politiska unionen. I dag vet vi alla hur avgörande och viktiga dessa vägval var! Även om det är en kontrafaktisk fråga går det ju ändå att undra hur dagens Europa, rent av hur världsfreden, gestaltat sig ifall inte Estland, Lettland och Litauen blivit del av den västliga gemenskapen i form av Nato och EU?

De baltiska staterna gick från fångenskap bakom järnridån till världsledande positioner. Trots decennier av sovjetisk ockupation, och stagnation, ligger man nu i framkant vad gäller exempelvis digitalisering. De tre ländernas utveckling sedan befrielsen är unik. Välståndet växer även om mycket förstördes under decennier av ockupation och socialistisk misshushållning.

De gemensamma banden är värda att vårda och att stärka. Med kommunismens fall och vår kontinents enande var en av de viktigaste striderna vunnen. Med utvidgningen av NATO och EU tog många av oss för givet att den västliga demokratin och världsordningen med fria människor och fria marknader var här för att stanna.

Men historien varken var eller är slut och det finns fortsatt krafter som önskade utmana och försvaga den fria världens ideal. Hur bör vi då navigera framöver, i en europeisk och internationell kontext som präglas av politiskt tumult, kortsiktig populism, oklara allianser och ett politiskt landskap med allt för många ”starka män”? Vi befinner också i ett skifte bort från industrialismens politiska uppdelning i höger och vänster mot ett flerblockssystem där andra parametrar gör sig gällande som traditionalism-modernism, centrum-periferi och pessimism-hoppfullhet. Med alla dessa utmaningar finns det anledning att reflektera över den styrka i vårt samhälle och vårt sätt att leva som bidrog till Berlinmurens fall och järnridåns raserande.

Ett aktivt och värderingsburet samarbete mellan Nordens fem stater och Baltikums tre, ibland betecknat som NB8, bör vara en viktig plattform för värnandet av säkerhet, fred och utveckling i vår del av världen. Och breddas detta i förlängningen mot andra länder i närområdet som Polen, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien kan rent av konturerna av den nya Hansan för vår tid skönjas. En nordeuropeisk allians. Sådan bör Sveriges position och hållning vara, trygga i EU men också utgående från insikt om vårt geografiska läge.

EU är vår allra viktigaste plattform i utrikespolitiken. När vi når enighet är Europas röst stark. Samtidigt präglas det europeiska samarbetet av de olika medlemsstaternas skilda historia och geografi, värderingar och prioriteringar. För att få genomslag för våra svenska positioner i unionen krävs ett långsiktigt och proaktivt alliansbyggande bland medlemsstaterna. Det nordisk-baltiska blocket bör här vara en naturlig utgångspunkt för att bygga en stark nordeuropeisk kraft i EU. Alltid beredd att breddas mot andra länder i vårt närområde.

I en tid av inåtblickande och protektionism bör vi tillsammans i Östersjöområdet beakta vad som gjort våra länder framgångsrika och välmående. Idéer om en Hansan 2.0 och ett gemensamt förhållningssätt för en fördjupad inre marknad och mer frihandel kan vara en viktig väg att gå i ljuset av Brexit och den rådande politiska utvecklingen i Europa.

I en tid av ökad polarisering mellan EUs medlemsstater, och block, kan en nordisk-baltisk front även fungera som brobyggare. Med sina historiska erfarenheter kan de baltiska staterna ha en viktig roll vis à vis andra delar av Central- och Östeuropa. I flera frågor, inte minst kring utrikespolitiken och den europeiska säkerhetsordningen, bör vi tillsammans stärka våra positioner i en tid där den europeiska center-högern förändras och genomslaget för populismen blir allt starkare. Detta kan vara en viktig nyckel till större genomslag för våra moderata prioriteringar i utrikespolitiken. Inte minst ser vi en ökad snäv nationalism och attacker på nuvarande västlig rättsordning sker i olika länder. Genom att ännu närmare knyta banden mellan Norden och Baltikum kan förhoppningsvis partier från mitten och högerut förmås undvika att göra samma politiska resa som nu håller på att förgifta klimatet i ett antal andra europeiska stater. Med starka band kan vi försöka hålla ihop vår nordeuropeiska värderingsgemenskap.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och ordförande för Utrikesutskottet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism