Print Friendly

Nordiska realiteter

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NORDISKA REALITETER
»EN LANG erfarenhet som regent har lärt mig att sammanhållningen i Norden är ett livsvillkor för de nordiska folkens lyckliga
framtid», yttrade vår konung i sitt radiotal på Nordens dag. Alltsedan den gamla skandinavismens klang- och jubeldagar har det
nordiska samarbetets lov aldrig sjungits i så enstämmiga och
högstämda tonarter som nämnda dag. Men samtidigt förmärktes
hos de ansvariga högtidstalarna, hos statsöverhuvudena såväl
som hos de gästspelande utrikesministrarna, en tydlig obenägenhet att låta känslostämningen förleda till uttalanden, som skulle
kunna tolkas som ömsesidiga utfästelser. Det finnes i den moderna fyrsidiga »skandinavismen» en nykter realism, en mot
varje forcering misstrogen försiktighet. 1800-talets besvikelser
ligga ännu kvar på botten, tjänande som varnande exempel. Man
vill börja bygga nerifrån, från grunden. »Det er alene fordragelighet og god vilje, som kan gi resultater, som kan virke til varig
gagn», sade konung Haakon. Grundvalen skall sökas, yttrade
excellensen Sandler i sitt stora Oslotal, i »trofastheten mot det vi
fatta som vårt innersta själv och mot den yppersta realiteten i
det vi kalla Norden». Och själv definierade tydligen vår utrikesminister »vårt innersta själv» som fasthållande »vid våra uppfattningar om frihet och rätt, om framsteg och ordning, om humanitet
och kultur», även om han försiktigtvis skyndade att varna för att
»icke förhäva oss till en över tidens brottningar upphöjd självgodhet».
Det vore oriktigt att säga, att våra dagars nordiska samarbete
ej förmått avsätta betydande spår. Särskilt gäller detta de rent
kulturella förbindelserna, som nästan dag för dag blivit alltmer
livliga och oumbärliga. På lagstiftningsområdet ha genom ömsesidigt givande och tagande många viktiga resultat vunnits till
gagn för arbetet på rättsordningens successiva utbyggnad; presidenten Marks von Wiirtemberg har i senaste häftet av Nordisk
Tidskrift lämnat en synnerligen intressant redogörelse för frukterna av det initiativ till nordiskt lagsamarbete, som den svenska
669
Nordiska realiteter
regeringen tog år 1909. Excellensen Sandler var i sitt Oslotal
angelägen att betona den stora betydelse, som samarbetet haft på
tvenne andra områden: dels rörande de nordiska ländernas ställningstagande i Geneve och dels inom handelspolitiken, särskilt
då ifråga om livsmedels- och råvaruförsörjningen under världskrigets avstängning. Med största tillfredsställelse registrerar
man hans deklaration, att »tidsförhållandena äro tillräckligt allvarliga för att i tid den frågan bör begrundas, vad vi uti ett förvärrat läge numera skulle kunna göra för varandra till säkerställande av folkförsörjningen, till stärkandet av våra resurser att
värja våra folks välfärd under en ny järn- och blodsålder, skulle
en sådan bryta in». Just dessa vitala »militärekonomiska» problem
ha medverkat till Finlands orientering mot Norden, Kivimäkis
säkerligen betydelsefullaste politiska insats och av Holstis tal i
Stockholm att döma oavkortat omfattad även av den nuvarande
finska regeringen.
Ingen kan bestrida riktigheten av och klokheten i att det nordiska samarbetet spontant, så att säga organiskt växer sig fram.
Endast detta garanterar äkta och bestående vinster. Men denna
regel kan ej ha generell giltighet. Vill Norden värja sina folks välfärd, kan i denna internationella jäsningstid den beprisade varsamhetens och väntans politik icke vara tillämplig på det försvarspolitiska området. Frihet och trygghet i Norden skapas ej genom
fraser eller fioltoner. De vinnas blott på det sätt, varom hr Engberg i psalmboksdebatten undervisade den betänksamme biskopen:
genom beslutsamhet och handling. I detta fall måste handlingskraften ta sig utlopp i förberedande åtgärder, som icke komma
för sent. Åven för den nordiska politiken gäller satsen att
»gouverner c’est prevoir».
Svensk Tidskrift berörde i våras under rubriken »Sveriges försvar och Nordens» det nordiska samarbetets realiteter. Vi avvisade då såsom omogen tanken på en fast nordisk försvarsallians men tillrådde att expertförhandlingar utan förpliktande
verkan igångsattes för att förbereda ett eventuellt nordiskt uppträdande i fråga om gemensamma intressen, exemplifierade med
spärrandet av sunden för utombaltiska flottor och skyddandet av
Ålandsöarna mot kränkningar. Vi framhöllo vidare, hurusom ett
tillräckligt rustat Norden särskilt efter luftvapnets utbyggnad
måste utåt representera en sådan samlad styrka, att risken för att
antasta dess integritet ej kunde av stormakterna undervärderas.
670
Nordiska realiteter
Uvecklingen under det halvår, som förflutit sedan detta skrevs,
har än starkare understrukit ovanstående synpunkter, vilka vi
fortfarande till alla delar vidhålla. I den nyss citerade Sandlerska deklarationen vilja vi också utläsa ett erkännande av nödvändigheten av vissa preparatoriska åtgärder. Men allmänheten
har sig ej bekant, att dylika förhandlingar hittills gått över ramen för de rena krigsförsörjningsproblemen. Utan att måla i
skräckstämning och utan att förbise att de febrilt rustande stormakterna ännu ej torde anse sig »färdiga» för en uppgift, vilken
man endast med fasa vill föreställa sig, måste man räkna med
möjligheten av att den farliga gnistan kan tändas fortare än man
anar, kanske av våda, kanske med berått mod, kanske just därför
att en viss konstellation finner det förmånligt att ej invänta den
tidpunkt, då den förmenta motståndaren hunnit ekipera sig från
topp till tå i tidens modepansar.
Även om det sagts många gånger förut, måste det än en gång
inskärpas, att Danmarks hållning i försvarsfrågan måste uppfattas som en skärande disharmoni i den nordiska symfonien. I en
tid, då socialdemokraterna praktiskt taget i alla länder förpassat
till ideernas museum sin ursprungliga tro på människoförnuftets
supremati och lammens makt över ulvarna, lita de danska socialdemokraterna och, besynnerligt nog, än mer de få men utslagsgivande Muncharna till – ja, till vad~ Sannolikt finna de sitt
land ligga utom farozonen eller hylla precis som vår »egen» Elof
Lindberg vacuumteorien, vars tomhet dock måste vara allom
uppenbar. Något förrycktare än förre försvarsminister L. Rasmussens (efter Nationell Tidn. återgivna) nyligen fällda uttalande
kan ej gärna läsas: »Den största faran för Danmark under världskriget var existensen av vårt militärväsen, och det var för oss en
lycka att det inte var så starkt, att andra makter intresserade sig
för det. Man hade inte mer ammunition än att den skulle ha skjutits bort på en dag. J ag säger, att det var en lycka för Danmark,
att vårt militärväsen är miserabelt. Bäst vore att det vore ännu
sämre än vad det är. Ju svagare vi äro i militärt hänseende, desto
starkare äro vi i verkligheten.— Jag står på samma ståndpunkt som 1934, nämligen att Danmark bör gå in för fullständig
avrustning.» Visserligen lära vissa försvarsreformer vara under
förberedelse inom det danska försvarsdepartementet – således
utanför de fackmilitära myndigheterna – men allt tyder dock
på att Danmark ej tror sig om att kunna försvara Jylland, likaså
671
Nordiska realiteter
att Köpenhamns luftförsvar även om det icke negligerats dock
kommer att bli föga betryggande. Någon ängslan på grund av mer
eller mindre lösmynta tyska uttalanden om naturlig expansion åt
norr känna ej Danmarks styresmän, vilkas sorglöshet tillhör det
fatalistiska övermodets modstulna sort. Så länge Danmark visar
denna mentalitet, utgör dess grannskap för oss intet säkert skydd.
Förhandlingar om eventuellt gemensamt uppträdande vid en
europeisk konflikt i fråga om sunden få ringare värde än eljest
varit möjligt. Danmarks hållning brister i känsla för nödvändigheten av ett minimum av solidaritet till hävdandet av Nordens
styrka. Det skulle dåligt vittna om den nu så segerrika nordiska
socialismens förmåga att styra, ifall en något så när samstämmig
principuppfattning icke skulle kunna presteras i den fundamentala frågan om Nordens frihet. På grund av sin försvarspolitiska
negativism löper Danmark fara att faktiskt spränga kvartetten
eller åtminstone underminera den nordiska gemenskapens
trygghet.
Norges försvar tillhör icke de imponerande- läget och naturen
utgöra landets starkaste fästningsskydd – men uppfattningarna
i försvarsfrågan äro i Norge åtskilliga grader varmare än i Danmark. Uppenbarligen äro Norges socialdemokrater på glid mot
en positivare ståndpunkt till försvaret. Huruvida detta kan leda
till någon förstärkning på de särskilt svaga punkterna i landets
försvarsorganisation – t. ex. den korta övningstiden och den
otillräckliga befälsstyrkan – må dock lämnas osagt. Det viktigaste, under vissa omständigheter livsviktigaste nordiska intresset knyter sig till Norges förmåga att skydda sina uthamnar,
främst då mot luftanfall. Det är samma problem, som uppställer
sig för vår egen port till västerhavet, Göteborg, som av riksdagen
lämnats utan ett effektivt luftvärn, liksom utan något modernt inloppsförsvar till sjöss.
Primärt ett svenskt men sekundärt även ett nordiskt intresse
beröres av Lapplandsmalmen. Fastän många skäl tala för att
denna fråga ej bör dryftas alltför öppet, måste dock opinionen ha
någon kännedom om dess allvar. Den ofta omtalade ))spökflygaren)) – på vars existens väl ingen ·mera tvivlar – har låtit allmänheten åtminstone ana, vad saken kan gälla. I nuvarande
europeiska läge, med den mot Tyskland främst av Frankrike och
Sovjetryssland bedrivna inringningspolitiken, kan Tyskland i en
stor europeisk konflikt ha lika stort intresse av tillgång till svensk
672
Nordiska realiteter
malm som dess eventuella fiender att avskära Tyskland från
denna förbindelse. Tidigare kunde ett avskärande endast åstadkommas -bortsett då från politiska påtryckningar – antingen
genom en lantmilitär ockupation i norr eller genom angrepp på
malmångarna. Till följd av luftvapnets utveckling kan en avsikt
att direkt förhindra svensk malmexport numera effektivast realiseras genom luftanfall. På omkring två timmar kunna ryska luftflottiljer, baserade på eget territorium, överflyga norra Finland
och förstöra svenska transportförbindelser eller gruvanläggningar. Det kan t. o. m. tänkas att medelst flygplan ilandsätta en
icke föraktlig truppstyrka utan att Sverige med de övre Norrland
tilldelade försvarsresurserna omedelbart kan avvärja dessa faror.
Och utanför Narvik kunna ubåtar patrullera för bevakning av
lastfartygen- ryktesvis har det i år talats om ryska ubåtsmanövrer i dessa trakter. Det råder visserligen olika meningar om
Lapplandsmalmens betydelse för ett krigförande land – således
synes prof. Ivar Högbom enligt ett nyligen i Oslo hållet föredrag
böjd för att reducera denna- och ett angrepp på vår malm kan
väl blott tänkas som en sista utväg, eftersom ett sådant angrepp
ej gärna kan utmynna i annat än krigstillstånd. Men likafullt
kan malmens behövlighet för krigsändamål skapa i vissa situationer en stor fara för Sverige, vilken risk luftkrigets utveckling
starkt skärpt, och utlösa svåra komplikationer ej blott genom den
ena utan även genom den andra stridande partens påtryckningsåtgärder. Denna fara ej blott aktualiserar frågan om Sveriges
möjligheter att i övre Norrland försvara sin integritet utan upprullar även i olika hänseenden ett för Sverige, Finland och Norge
gemensamt övrenordiskt försvarsproblem, vars ingående dryftande ej borde kunna uppskjutas.
Ett av de viktigaste gemensamma svensk-finska försvarsintressena möta vi slutligen i Alandsproblemet. Detta gäller oavsett om
1921 års konvention angående ögruppens demilitarisering kvarstår oförändrad eller skulle kunna ändras. Enligt konventionen
har Finland som suveränitetsstat viss rätt att först i händelse av
hot mot ögruppen företa militära skyddsåtgärder. Då faran av en
utomståendes besittningstagande av Åland är lika stor för Sverige och Finland, ha båda länderna ett lika vitalt intresse av att
med till buds stående resurser med all kraft motsätta sig varje
kränkning av konventionen, vilken Ryssland inom parentes sagt
ej anslutit sig till. När under vårens försvarsdebatt en så aukto- 673
Nordiska realiteter
ritativ sjömilitär författare som kommendörkapten Helge Strömbäck i sin bok »Sverige och Östersjön» för sin del hävdade möjligheten att redan nu främst tack vare sjövapnet kunna trygga
ögruppens okränkbarhet, betonade han dock med styrka angelä-
genheten av att bägge länderna inledde förberedande överläggningar om denna gemensamma försvarsfråga.
Den officiella uppfattningen i Sverige synes vara, att en revision av Ålandskonventionen i syfte att medge ]’inland rätt till
att anlägga vissa fasta försvarsanläggningar, exempelvis då
fastlandsspärrar med front mot söder, icke skulle utgöra något
svenskt intresse. Är denna uppfattning tidsbetonad och beroende på ovilja att gå ett finländskt suveränitetsintresse till mö-
tes, innan universitetsfrågan fått en för svenskheten i Finland
tillfredsställande lösning, kan den behjärtas. Baseras den åter på
rent militära synpunkter, kan den åtminstone starkt diskuteras.
Grundas den slutligen på tvivelsmål om att i Geneve kunna förmå
vederbörande makter att ingå på en revision, skulle man blott
önska att i någon form få dessa svårigheter och orsakerna till desamma närmare fastslagna. Enligt vårt sätt att se har Ålandsfrågan i dess nuvarande mening kommit i ett något annat läge än
1921 dels på grund av Finlands orientering mot Norden, dels
till följd av flygets oanade utveckling. Sådana yttranden, som
man tidigare under den svensk-finska misstämningens period
kunde höra i Sverige, att ett befäst Åland vore ett svärd riktat
mot Sveriges hjärta, måste tystna och ha tystnat, sedan relationerna de bägge länderna emellan fått sin nuvarande mera hjärtliga prägel. Efter luftvapnets utveckling är det lättare än tidigare att taga den oskyddade ögruppen i besittning, och faran för
de båda länderna från en därstädes baserad främmande luftflotta
är numera mångdubbelt större än vad man vid konventionens avslutande med ledning av världskrigets erfarenheter kunde anta.
Framför allt i fråga om en relativt isolerad, oförsvarad ögrupp
synas möjligheterna stora för en fientlig makt att genom fallskärmar snabbt landsätta en ansenlig truppstyrka och därefter fortsätta landstigningen med transportflygplan. Så länge förbindelserna i luften med hemlandet kunna upprätthållas torde en sådan
truppstyrka ha vissa chanser att väl installerad på ön kunna försvara sin ställning. Mot den av Strömbäck förfäktade sjömilitära
uppfattningen – mot vilken vi redan i våras gjorde en reservation – kan anföras, att marinfartyg sakna möjligheter att
674
Nordiska realiteter
möta en ockupation från luften, och vidare, att de båda ländernas mariner kunna under tidigare strider ha gjorts mer eller
mindre bevaknings- och stridsodugliga, varigenom en fiendes
framträngande sjöv~gen till ögruppen trots mineringar och navigationssvårigheter måste underlättas; härmed underkännas givetvis icke de av Strömbäck med styrka förfäktade synpunkterna, att Ålandsöarnas skyddande under alla förhållanden och
särskilt så länge konventionen gäller kräver ett. effektivt svenskt
sjöförsvar. Då det finnes anledning förmoda, att den sjömilitära
uppfattningen påverkat både svensk utrikesledning och de pressorgan, som tidigare understött dess avvisande av revisionsspörsmålet, måste det sägas att denna uppfattning ej kan undanröja
farhågorna för att Ålandsöarna under nuvarande förhållanden
vid en europeisk konflikt kunna utnyttjas för syften, som ej blott
flagrant kränka ögruppens rätt utan även skapa ett hot mot Sverige och Finland.
En framtida revision av Ålandskonventionen måste därför även
vara ett svenskt intresse, såframt Sverige vill skapa största säkerhet för sig under nuvarande orostider. Ett utbyggande av kustartilleriet i bägge länderna så att hela halsen till Bottniska viken
kan nås av fasta kanoner och så att detta jämte sjöstridskrafter
och mineringar håller fienden utanför det svensk-finska havet,
samt vidare utplacerande på ögruppen av luftvärnsartilleri och
vissa förråd behöva dessutom icke draga oöverstigliga kostnader.
En förutsättning från svensk sida måste dock vara, att ögruppens
»militarisering» ej undergräver den svenskspråkiga befolkningens
internationellt garanterade skydd mot finsk invasion. Å andra
sidan kan Ålandsbefolkningens starka motvilja mot att underkasta sig värnplikt ej vara någon svensk hjärteangelägenhet att
stödja; vår tid har ej mycken respekt för en patriotism, som ej
uppbäres av vilja att påtaga sig ansvar och offer, och ålänningarnas eventuella värnplikt kan blott avse värnarrdet av deras
egna öar.
»En beredskap, som icke behöver sättas i funktion, är bättre än
en improvisation, till vilken nöden själv tvingar.» Denna excellensen Sandlers ypperliga sats från Oslo avsåg uppenbarligen i
främsta rummet blott krigsförsörjningens behov. Men den borde
också vara vägledande på de områden av nordisk politik, där
direkta vitala försvarsintressen av gemensam natur stå på spel.
Den 14 november 1936.
675

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner