Print Friendly

Nordisk kulturdebatt

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

126
NORDISK KULTURDEBATT
Den häftiga kulturdebatt, som
rasat i Sverige under de kalla vintermånaderna, har i många avseenden haft något isolerat över sig.
Efemära ting har ställts under debatt av radikala kretsar med största allvar. Ofta har man inte vetat,
om man skulle ta dem på allvar,
om de själva ville bli tagna på allvar – eller om alltsammans var
en lek med en förvirrad och godtrogen allmänhet.
Många människor har säkerligen
frågat sig vad som egentligen händer. Är denna debatt och det sätt
på vilket den förs något speciellt
svenskt eller förekommer det också i andra länder? Den sistnämnda
frågeställningen torde i hög grad
vara befogad. Är den svenska kulturdebatten en utlöpare av något
större eller är det fråga om en isolerad företeelse? Det är betecknande, att i den debatt som förts har
praktiskt taget aldrig skett någon
referens till debatten i andra länder – Vietcongfantasterierna och
liknande fenomen torde kunna
lämnas därhän. För Sv. T. har det
varit angeläget att försöka sätta
in den svenska debatten i ett ~stör?-
re sammanhang. Det nu föreliggande numret av tidskriften sysslar
praktiskt taget uteslutande med
kulturfrågor av olika karaktär. I
en artikel lämnas en redogörelse
för den debatt på kontinenten, som
förs av Sartre, av vår främste specialist i landet vad gäller existentialismen. Samtidigt visar det sig
hur fjärran den svenska kulturdebatten står från den europeiska.
Inte ens med England fungerar
kommunikationerna tillfredsställande längre.
I det sammanhanget uppstår frå-
gan vad som ‘sker i kulturdebatten
i de andra nordiska länderna. Vi
är glada att kunna lämna ett relativt fylligt svar. I detta nummer fö-
rekommer bidrag, som skildrar vad
som händer på den kulturella fronten i Norge, Finland och Danmark.
Det visar sig, att det finns vissa
gemensamma drag men att också
mycket är olika. I mångt och mycket skulle man önska, att kontakterna vore bättre, att det skedde
ett mera omfattande kulturutbyte
mellan de nordiska länderna. Men
kanske är det symtomatiskt, att
Sv. T. i och med detta nummer
har tvingats att bryta med en länge
omhuldad princip, då vi låtit översätta till svenska de danska och
norska bidragen. Vi har länge hoppats och trott, att det skulle vara
möjligt att publicera artiklar på
vilket nordiskt språk som helst –
finskan av naturliga skäl undantagen. Vi kan framhärda i en viss
idealism, men artiklarna på andra
nordiska språk visar sig erfarenhetsmässigt bli mindre lästa och
kommenterade. Detta är knappast
det öde, som vi önskar skall vederfaras våra skribenter från grannländerna. Det är ej heller smickrande för den svenska publiken.
Av allt att döma kan man dra
vissa paralleller mellan kulturradikalismen i Sverige och Finland.
Den ger emellertid intryck av att
vara häftigare i Finland än i Sverige eller det övriga Norden. Kanske beror detta på att det i Finland
alltjämt i realiteten finns kvar en
censur, som stimulerar till angrepp. Brytningarna mellan olika
uppfattningar, inte bara i kulturpolitiska frågor, har också varit
starkare i Finland än i det övriga
Norden. I Norge är avståndet mellan kulturdebattörerna och det »inre Norge» stort. Pietismen har alltjämt ett starkt grepp om den norska landsbygdsbefolkningen. Men
det förefaller helt klart, att det även
finns ett »inre Sverige», som reagerar häftigt mot kulturradikalismens överdrifter. Av betydelse för
den norska debatten är säkerligen,
som påpekas, att det filosofiska
klimatet i Norge är öppnare och
mera differentierat än i grannlän- 127
derna. Men också Norge har sina
problem, religionsdebatten och
språkstriden, där dock nynorskan
och dess anhängare stadigt har förlorat terräng. Med stort intresse
finner man, att norska radikaler
har ställt sig relativt kallsinniga
gentemot pornografin. Denna har
ännu ej nått Norge i samma avancerade omfattning som i Sverige
och Danmark. Man vill gärna hoppas, att myndigheternas ingripanden skall bli så få som möjligt, ty
utan den häftiga publicitet som
skapas kring sådana evenemang
torde detta utrslag av radikalism
snart förtvina.
En av kulturkonservatismens
främsta företrädare i Norden i dag
är folketingsmannen och författaren Hans JS:Srgen Lembourn från
Danmark. Även om han i sin artikel utgår från särskilda danska fö-
reteelser, ligger det dock mycket
av allmängiltighet i hans resonemang, som bör stämma till eftertanke. Kulturpolitik får inte bli liktydigt med understödspolitik –
understöd av ett konstnärsproletariat, som inte längre är i samklang med samhället.
Det är vår förhoppning, att debatten – på det kulturpolitiska
liksom på det allmänpolitiska planet – inom en snar framtid i betydligt större utsträckning än hittills skall kunna föras på en nordisk i stället för en nationell nivå.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner