Print Friendly

Nobelprisets förväntade överraskning

Av Ola Mårtensson | 9 december 2016

Äntligen någon man vet vem det är! Eller? Ola Mårtensson funderar denna Nobelhelg över folkliga priser i elitens salar.

Vi har det gemensamt med vårt broderfolk i väster, Nobelpriset. Blickarna riktas mot våra länder när tillkännagivandena av årets pristagare genomförs och när festligheterna och utdelandet av prisen sker. Det är dags för det sistnämnda i helgen.

Lite då och då överraskas vi när det går att hitta ett för allmänheten välkänt ansikte bland de medaljförsedda.

Utnämningen av Tranströmer gladde jag mig åt. Det var överraskande eftersom jag faktiskt inte trodde att han skulle bli aktuell, trots hans förhandstippade position i åratal. Obama överraskade mig också, dock inte på något positivt sätt. Inte hade han hunnit uträtta särskilt mycket. Men med sitt fagra tal om fred och förändring blev han medaljerad, en enkel match för honom och en pinsam tillställning för den norska Nobelpriskommittén skulle jag vilja hävda.

Så till årets pristagare. Som den humanist jag är uppehåller jag mig helst kring litteraturpristagaren.

Bredvid mig på tåget en dag i oktober satt en kvinna i 75-årsåldern och läste en veckotidning. När klockan började närma sig 13 pluggade jag in mina hörlurar och rattade in iPaden på SVT:s sändning från Svenska Akademiens tillkännagivande av årets nobelpris i litteratur. Under sändningen såg jag damens blickar vandra över till min padda. Så utbrast hon med hög och förvånad stämma: ”Dylan, men är det möjligt?!”

Dylan dröjde med att kommentera akademiens beslut. Huruvida Dylan skulle dyka upp för att ta emot priset var länge osäkert. Nu blir det nog inget med det.

Den ständige sekreterarens besked var en besvikelse både för damen bredvid och mig själv. Men jag vet inte om jag blev särskilt överraskad. Fenomen och tonfallen i samhällsdebatten är ofta så långt ifrån det som tidigare var comme il faut, så långt ifrån att det oväntade och okonventionella snarare blivit det förväntade.

Det finns många författare, också amerikanska, som borde kommit ifråga före Dylan, det var jag och damen bredvid rörande överens om. Och redan då tvivlade vi på huruvida han skulle komma till Sverige för att hämta priset.

Författare, poeter och diktare har fått priset, liksom dramatiker. Och så nu en musiker. När Ebba Witt Brattström av Sydsvenskans reporter fick frågan huruvida hon var besviken över att priset gått till en musiker svarar hon:

”Tvärt om, tvärt om! Jag väntar mig att de sätter upp Beyoncé på kortlistan. Hon är en framtida kandidat.”

Så talande för radikalernas syn i samhällsdebatten, provocerande, ständigt i färd med att flytta gränser.

Institutionen Svenska Akademien lägger av en bit prestige, blir lite folkligare. Så blir vi av med mystiken, verken, de jobbigt skrivna raderna och kanske framförallt ”helighållandet” av något.

Folkligt populärt och kanske också en smula prestigelöst, så skulle man väl kunna karaktärisera årets Nobelpris i litteratur. Men den yttre omgivningen är den samma. Anrika lokaler, kunglig dekor, tiaror och galaklänningar. Sverigedemokrater är fortfarande inte välkomna på denna glittriga gala för eliten, däremot halvkommunister och kanske till och med en alltjämt troende trotskist. Vem vet?

På lördag sitter säkert många av oss och tittar på utdelning och Nobelmiddag. Det är tradition och som sådan är vi många som uppskattar den, med eller utan litteraturpristagare i Blå hallen.

Jag kan inte låta bli att avsluta med att citera Sydsvenskans Per Svenssons syrliga kommentar apropå Dylans nobelpris:

”Så skulle man ju lika gärna kunnat ge Horace Engdahl Polarpriset. Han kan faktiskt spela orgel.”

Klockrent!

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner