Njut av julpoesi under helgerna

Julen är en orgie i repriser och favoriter, ett återvändande till det som är känt och tryggt – så varför inte passa på att återvända till den klassiska poesin, föreslår Peter J Olsson.

Så känslomässig som julen är, vore det inte konstigt om poesi och dikter fick fånga oss under helgledigheten. Den traditionella julboken är förstås en deckare – det anses uppenbart som mest avkopplande att läsa om bestialiska mord och galna brottslingar. Eller också är det endast för att något väga upp en lätt överdriven julfrid.

Julen är, för att citera en amerikansk skämtteckning, vår mest borgerliga högtid. På engelska sas den givetvis vara ”so republican”, och det betyder nästan samma sak – även för oss som lyssnar på konungens jultal till svenska folket. Men den har också en annan sida:
Julnatten är höjdpunkten för den kristna julen, med det vackra budskapet om Gud blivit människa för att både dela våra villkor och ta på sig våra missgärningar.

De stora helgerna är en påminnelse om vår tusenåriga historia som kristet land och julen kan inte separeras från den traditionen. Julpsalmerna sätter stämning och vad vore julen utan till exempel julkrubban?

Julen har förstås inte enbart kristen grund. Diskussionen om vad julen egentligen betyder fördes säkert lika intensivt för tusen år sedan. ”Är inte julens egentliga syfte att frossa i god mat?” ”Varför har folk glömt den gamla midvinterfesten med blot och andra traditioner?”

Förståsigpåare har sedan länge fört fram att Jesus kanske inte alls föddes på vintern, en hel del talar för en tidpunkt några månader senare: Till exempel herdarna som var ute och behövde skydda sin hjord, vilket var rimligast när det fanns nyfödda djur.

Viktor Rydberg, som både var astronomiskt kunnig och författare till den kritiskt granskande ”Bibelns lära om Kristus” diktade i psalmen ”Gläns över sjö och strand” – ändå ett tungt inslag bland julpsalmerna – om Orion som går ner i väster. Det gör Orion på våren. Men oavsett exakt datum så firas julen nu där den ligger – om än lite förskjuten i seder och bruk över den kristna världen.

Rydbergs psalm stod först i hans roman Vapensmeden, men lever främst i sjungen form. Och så är det, för att också anknyta till Bob Dylans Nobelpris: Mycket av julpoesin är visor och psalmer som sjungs, spelas och framförs.

Så inte en annan dikt, som jag tänkte lyfta fram. Den heter å andra sidan just ”Pilgrimens julsång” och är skriven av Verner von Heidenstam, som bekant en annan Nobelpristagare. Också denna dikt är från början en del av en roman, Heidenstams fantastiska rövarhistoria ”Hans Alienus” – vars hejdlösa förvecklingar faktiskt är byggt på hans egen ungdom och hans resor till orienten. På flykt från hans tillkortakommande i den fördömande släktens ögon – dock inte mer fördömande än att de betalade hans resor och liv. Temat är hemkomsten, och den inleds bedövande skönt:

”Höstens slagregn och stäppens sol
blekte pilgrimsdräkten.
upp jag stod, då hanen gol
tidigt i morgonväkten.
Hundramilade
hän mot Sverge
vägarna stego, och först mot kvälln
trött jag vilade;
natthärbärge
bjöds på halmen vid spiselhälln.
Korsfararsagor och pilgrimsskrock
letade tanken tillrätta.
Snart i dörren en lantlig flock
tyst mig hörde berätta.
Kvinnorna lutade
tätt sig samman
arm i arm i lyssnande led.
Gnistorna sprutade?högt ur flamman,
lågorna slickade härdens ved. ”

Heidenstam har först i Österlandet börjat längta tillbaka till hemlandet. Exilen föder den senare nationalismen. Men i julsången är det fortfarande en dragning som inte fullt ut accepteras av honom själv.

”Skriande tranorna flyktat ren.
Vita bolstrar och putor
flingorna bädda kring häll och sten.
Kojornas trånga rutor
glimta immiga.
Sparven i hunger
letar kärven vid bondens skjul.
Djupt ur dimmiga höstkvälln sjunger
pilten vid foran om vinter och jul.

Röster från barndomens år, till er
snöiga stigar mig föra,
men ni nå ej mitt hjärta mer,
mumla blott i mitt öra.”

Dikten andas alltså inte julfrid och ogrumlad glädje över hemkomsten. Han är fortfarande avskuren från den lyckliga barndomen, och vantrivs i det samhälle som omgiver honom. Men inser att den antika skönhetsvärlds han sökt och knutit an till bara är en drömvärld, han ”sökte i skuggornas hem ett hem”.

”Aldrig kan jag som fordom glatt
stundens frågor dryfta;
tankarna famla dag och natt
nederst i skuggornas klyfta,
där ej flämtande
facklan sänder
livets sken,
men en underjords.
Aldrig bland skämtande
bröder och fränder
skall jag muntert sitta till bords.”

Så talade i alla fall Hans Alienus i romanen, och så talade måhända Verner von Heidenstam till dels genom sin romanfigur. Med hans eget liv hade det föga att göra, hemlandet lärde han sig åter att älska, och han blev både en stridbar debattör om ”stundens frågor” och efter framgången med den första diktsamlingen en uppskattad och ivrig gäst i det stockholmska umgängeslivet.

Dikten är också ett bevis för att svenska språket kan tämjas till en skönhet som inte står antiken efter.

Julen på tv är en uppvisning i repriser av gamla kära filmer och program. Varför inte ta chansen att även när det gäller poesi och läsning vända tillbaka till en klassiker. Ta då gärna en av Heidenstam, Karlfeldt, Lagerlöf eller någon annan i den fantastiska 1890-talsgenerationen. Det är väl värt ansträngningen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne