Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Vem äger min inkomst

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ven1 äger
n1in inkon1st?
l av Nils- Eric Sandberg
Riksdagen har avvisat tanken på att sätta en gräns för hur högt
skatteuttaget får vara. I princip anser sig riksdagen därmed kunna ta ut
100 procent av lön eller förmögenhet i skatt. Den enskilde äger inget
utan allt är statens potentiella egendom.
A
••RDET ORÄTTvisT att en sänkt statsskatt ger
större belopp i skattesänkning åt en grupp
än en annan? Ja, det är utgångspunkten för
den socialdemokratiska skatteansats som
också moderaterna nu accepterat.
”Rättvisa” används i svensk politisk debatt som ett
begrepp med en viss bestämd innebörd. Varje parti som
använder begreppet utgår- utan vidare analys- från att
just deras definition är den rätta.
statens ideologer säger att detta är rättvist. Då innebär det
att A får dubbelt så hög lön, netto, som B, för exakt
samma arbete.
I vilken mening är detta rättvist?
Exemplet visar att skatt baserad på timinkomst kanske
skulle bli mer ”rättvis” än skatt baserad på årsinkomst.
Ett annat exempel. A börjar arbeta vid 20 års ålder
och tjänar X kronor per månad. B studerar, avlägger
högre akademisk examen, börjar arbeta vid 35 år, och
Men ”rättvisa” är inget endimensionellt begrepp. Det kan ha en ”En huvudtanke i varje
rad olika betydelser.
kritik mot sänkt skattGrundbetydelsen innebär en
korrelation: om fyra äpplen ska fördelas på två barn är det ”rättvist” säger att om skatten sänks
tjänar Y kronor per månad. Fram
till 65 har de tjänat lika mycket,
alltså haft samma livsinkomst, justerat för B:s återbetalning av studielån. Men eftersom skatten baseras inte på livsinkomst utan på årsinkomst har B, via högre marginalskatt på sin årslön, betalat in
mer skatt än A- och därmed fått
lägre livsinkomst, efter skatt.
att varje barn får två äpplen; det är
orättvist om ett barn får ett äpple ger det mer i kronor för
och nästan barn får tre.
Rättvisa betyder alltså, ungefär, dem i högre inkomstskikt
Är detta rättvist?lika fördelning.
Hur ska då detta begrepp appli- än för dem i lägre.” Ja, säger socialdemokraterna, det
är rättvist att B får lägre livsin-ceras på beskattningen?
En enkel mening kan betyda att alla ska ha lika stor
inkomst, före skatt. Ska detta betyda lika inkomst relaterat till arbetsinsatsen, eller lika inkomst oavsett arbetsinsatsen? Det första inkomstbegreppet kan vara rättvist
i en betydelse och orättvist i en annan. Samma gäller det
andra inkomstbegreppet
Ett problem ligger i beräkningsgrunden för skatten.
Den baseras nu på årsinkomsten.
Antag att personerna A och Bhar samma yrke och tjä-
nar lika mycket per timma. A arbetar 6 timmar per dag,
medan B jobbar extra och arbetar 12 timmar per dag.
Antag att staten via skatten utjämnar inkomsterna
så att båda får samma årsinkomst, efter skatt. Antag att
komst eftersom han är akademiker, och förmodligen inte
röstar på partiet.
LO har haft ett stort inflytande på skattepolitiken. Och
långa tider har LO arbetar mer för höjda skatter på akademikerna än på höjda löner för de egna medlemmarna.
Jag drar de här hypotetiska fallen bara för att visa att
rättvisebegreppet är mångdimensionellt, och där inte
användbart i en analys av skatteutfallen-utan preciseringar.
I TOPPEN FINNS LITE
En huvudtanke i varje kritik mot sänkt skatt säger att
om skatten sänks ger det mer i kronor för dem i högre
inkomstskikt än för dem i lägre. Och det är en logisk
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21 ED
följd av att skattesystemet är progressivt. Men är detta
orättvist, i en genuin mening? Just eftersom skattesystemet är progressivt betalar de med högre inkomst mer i
skatt, både i relativa och absoluta tal. Om skatterna sänks
med X procent för alla faller skatten mätt i kronor mer
för dem som har högre inkomst än för dem som har
lägre. Frågan är varför detta ska vara orättvist. Alla får
lika skattesänkning i procent av sin inkomst. Det kan
sägas motsvara ett rättvisekriterium, av flera.
Att sänka skatten i de högre inkomstskikten kostar
lite, att sänka skatten i de lägre inkomstskikten kostar
mycket Detta är en matematisk följd av att den svenska
inkomststrukturen pressats samman. Det mesta av
inkomsterna ligger i mitten. I toppen finns lite.
Några siffror, beräknade på skattebetalarnas analys av
SCB:s inkomststatistik, 2003:
Brytpunkten, där överstigande inkomster drabbas av
20 procents statsskatt, låg 2003 på 30l 000 kr, dvs ca
25 000 kr/mån. I inkomstskikten över brytpunkten finns
11.5 procent av de totala inkomsterna. De inkomstskikten betalar 16 procent av den totala inkomstskatten. Och
i de inkomstskikten finns 9,5 procent av den totala
inkomsten efter skatt.
Den svenska staten tar ut extremt hög skatt på också
låga inkomster. Allt sammanräknat tar stat och kommun
nästan två tredjedelar av all inkomst i skatt, även från
de lågavlönade. Statens (dvs socialdemokratins) vanliga
argument för detta är omfördelningen kräver detta skatteuttag. Det är dunkelt tal, syftande till desinformation.
Utan: det extrema skatteuttaget innebär att staten tar in
lliJ lSvensk Tidskrifth oo4, nr 21
två tredjedelar av alla medborgares inkomster: därmed
styr staten medborgarnas liv. skattetrycket är ett system
för statens kontroll av medborgarna.
Orwell- han som skrev 1984- skulle, om han studerat det svenska skattesystemet, ha sagt att här är en
statsmakt som begrep vad jag kritiserade, och tog det
som ett uppslag.
SKATT EFTER PRINCIP
I den teoretiska litteraturen kan vi urskiljda olika principer för beskattning. En är skatt efter förmåga- lanserad av den tidigare socialdemokratin. Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi- från Lund- och moderat riksdagsledamot, refererar till den i en liten briljant
skrift hon gjort för Timbro 2001: ”Århundradets skattereform -århundradets bidragsfälla”. Pålsson menar att
den tidigare principen om skatt efter förmåga helt eliminerats i skatteomläggningen 1990. skatten därefter
tas ut efter inkomst, oavsett hur många som ska leva på
inkomsten.
Visst; det stämmer. Skillnaden i skattebetalningsförmåga mellan olika hushåll p g a skillnaden i antalet barn
ska korrigeras via barnbidrag och bostadsbidrag. Ett problem är att bostadsbidragen är inkomstrelaterade, och
därmed bidrar till höga marginaleffekter.
Anne-Marie Pålsson har ett eget förslag till nytt skattesystem. Hon vill att skatten ska relateras till de personer som ska leva på inkomsten. Flera argument talar för
det. En kostnadsrelaterad skatt kan reducera bidragsflö-
det och minska bidragsberoendet.
Nästa princip kan kallas optimal taxation. Med det
menas att skattetrycket ska ha en nivå och en struktur
som maximerar en social nyttofunktion och skatteintäkterna. Lite förenklat: staten ska ta ut så mycket skatt
det går utan att BNP faller. Exakt hur hög denna optimala skattesats är har ingen lyckats räkna fram- antalet
osäkra faktorer blir för stort. Men en av dem som försökt,
och belönats med ekonomipriset, amerikanen Mirrlees,
fann att de optimala marginalskattesatserna bör ligga på
20-30 procent för den som har en genomsnittlig inkomst.
En närmare titt i statistiken visar på en negativ korrelation mellan skattetryck och tillväxttakt. USA har lägre
skattetryck än EU, högre tillväxt och högre BNP per
capita. Sverige fick från 1971 dels ett allmänt höjt skattetryck, dels en kraftigt skärpt progression- dvs marginalskatten steg snabbt vid ökande inkomst. Utbytet av
ökat arbete och sparande blev mindre. Tillväxttakten
hade varit 3,4 procent per år under femtiotalet, 4,6 per
år under sextiotalet. I början av sjuttiotalet föll den till ca
1,5 procent- och där har den stannat kvar, trendmässigt.
I OECD:s ranking över BNP per capita har vi sedan 1970
fallit från 3:e till l7:e plats. I Världsbankens lista, som
upptar fler ekonomier, har vi gått ned från 4 till 21.
En statistisk korrelation är inte identisk med ett kausalsamband. Men om vi utgår från att människor påverkas
av ekonomiska incitament vore det mycket egendomligt
om det höjda skattetrycket inte påverkat tillväxten.
Och i så fall har skatterna stigit långt över den optimala skattens nivå.
En bilaga (nr 14) till den kommande långtidsutredningen, ”Vem tjänar på att arbeta?”, har beräknat att 15
procent av befolkningen har marginaleffekter överstigande 60 procent, och ca lO procent har en marginaleffekt över 80 procent. Det är alltså kombinationen av stigande skatt och fallande bidrag för den som börjar
arbeta, eller går från deltid till heltid.
Drygt en miljon personer i arbetsför ålder arbetar
inte.
En tredje princip, intresseprincipen, säger att alla ska
tjäna på att betala skatt. Dvs alla ska få bättre trygghet
och levnadsstandard via de kollektiva nyttigheter som
skatterna finansierar. Den här principen lanserades av
Knut Wicksell i en liten skrift 1896. Wicksell skrev på
tyska. Skriften var länge bortglömd. Men den hittades
av James Buchanan, ekonomen som grundade public
choiceskolan. Buchanan är en av de ytterst få amerikaner
som kan tyska. Han såg till att den blev bekant. 1987
utgavs den av Ratio i svensk översättning: ”Principer för
en rättvis beskattning”.
Det finns givetvis en enkel invändning mot Wicksells
bok. Den skrevs ju innan vi hade allmän och lika rösträtt.
Alltså kunde då en minoritet erövra den politiska makten och därmed införa skatter som inte låg i majoritetens
intresse. Omvänt var skattetrycket i Sverige, när boken
skrevs, lägre än 5 procent av BNP.
Men oavsett detta är Wicksells princip viktig. Om
skatterna finansierar kollektiva nyttigheter- med en
smal eller bred definition- kan alla tjäna på dem. Ingen
utsätts för tvång.
Nivån och strukturen på dagens skattetryck bygger
på statens tvång över medborgarna, och ytterst på majoritetens tvång mot minoriteten. Det tvånget är svårt att
motivera i ett samhälle byggt på liberala principer. I
dagens svenska statsmakt ter det sig naturligt.
Vem äger min inkomst?
Vem äger min inkomst? Jag, eller staten? Detta är
högskattestatens centrala fråga.
skattetrycket har skruvats upp. Totala skattetrycket är
nu ungefär 53 procent av BNP. Men BNP är ingen skattebas. Utan skatterna tas ut på lönesumman, två gånger,
sedan på konsumtion och egendom. Och om man räknar samman alla skatter – löneskatter, inkomstskatter,
indirekta skatter, egendomsskatter – tar det offentliga
bortåt 63-65 procent av den enskildes inkomst.
Det finns en begränsningsregel i beskattningen, som
säger att inkomst- och förmögenhetsskatten får ta högst
60 procent av inkomsten. Men denna begränsningsregel har två inre begränsningar: dels måste hela kommunalskatten betalas, dels måst minst hälften av förmö-
genhetsskatten betalas.
Vidare är begränsningsregeln bara vanlig lag; den kan
alltså slopas ”med ett pennstreck”, med OlofPalmes formulering.
Fri- och rättighetskommitten (SOU 1993:40) skulle
enligt direktiven ”klarlägga beskattningsmaktens gränser”. Men de socialdemokratiska ledamöterna ”lurade
skjortan av de borgerliga” (ordagrant enligt min sagesman) . Och kommitten skrev i sitt betänkande:
”Inte heller har vi funnit det lämpligt att på annat
sätt i grundlagen ange en gräns för det högsta tillåtna
skatteuttaget.”
Och så blev det. Inte ens en ”borgerlig” riksdagsmajoritet ville i grundlagen sätta någon gräns för skatteuttaget.
Principiellt innebär detta: riksdagen säger att det
finns ingen övre gräns för skatteuttaget; alltså kan riksdagen ta 100 procent av inkomsten och egendomen i
skatt. Och detta innebär att den enskilde äger inget av
sin inkomst och sin egendom; allt han/hon tjänar och
äger är statens potentiella egendom.
Det finns en korrekt beteckning på den typ av samhälle där individen inte har säker äganderätt till sin
inkomst.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är frilanskribent och författare.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism