Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Varför behöver vissa länder bistånd av andra

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
.r::.
E
ro
(/’)
Varför behöver vissa lär
l av Nils-Eric Sandberg
Många länder som aldrig fått bistånd har blomstrat medan några av de största
bidragstagarna hamnat i krig och förvärrad svält. Kanske finns felet i länderna
själva och inte i bristen på bistånd?
B
ISTÅNDET TILL SÄRSKILT afrikanska länder
borde rationaliseras, föreslog en skribent i
Wall Street Journal, för några år sedan. Vi vet
ju att mycket av pengarna småningom hamnar på konton i schweiziska banker. Att då
först skicka dem till Afrika är en kostsam administrativ
omväg. Enklare vore att industriländerna sätter in pengarna direkt på diktatorernas nummerkonton.
mycket stöd. Det sjönk på slutet av 1990-talet från 26
till 8 miljoner kronor per år, men steg till 16 miljoner
år 1999.
Kuba är det land som skickat den största andelen
av sina författare i fängelse. Det svenska biståndet har
kanske direkt eller indirekt gått till fängelsebyggen.
Antag att biståndet vore frivilligt. Svensk-kubanska
vänskapsföreningen hade då fått gå runt och samla in
Möjligen skulle denna förenkling dämpa entusiasmen för
u-landsbistånd något, i industriländerna. Men man kan inte
veta säkert.
”Trots massiva injektioner
pengar till fängelser för regimkritiska författare. Det vore
intressant att se den svenska
kulturvänsterns argument för
denna stödaktion.
av pengar från väst har länder
Ty biståndet hör till de heliga
ämnena i svensk debatt, de som
ytterst sällan diskuterats kritiskt.
Jag minns hur de av mina forna
kolleger på DN, som
hade biståndet som eget ämne,
bestämt vägrade läsa och kommentera böcker med kritiska
som tidigare levde i fred och
INGET MOTTAGARLAND
relativt välstånd hamnat i VÄRDIGT
ett kaos av inbördeskrig, av
Men nu, 4 mars, har den svenska Globkom-utredningen föreslagit att vi ska halvera antalet
mottagarländer och sätta som
villkor för bistånd att mottaprisregleringar, och fattigdom.”
perspektiv, exempelvis Peter Bauers ”Biståndsmyten” (Tirnbro 1984). Jag satte boken i handen på dem- förgäves.
På FN-konferensen i Monterrey i Mexico i mars lovade
EU och USA att öka sin hjälp till den fattiga världen med
ytterligare 25 miljarder dollar till 2005. Det räcker inte på
långt när, enligt Världsbankens kalkyl över hur fattigdomen i världen ska halveras till 2015 -vilket är FN:s mål.
Det nya, och intressanta, är att USA satte villkor för
sitt ökade bistånd: de länder som får hjälp ska åtminstone
garantera mänskliga rättigheter, och helst inrikta sina
ekonomier på tillväxt.
Det svenska biståndet kommer, kanske, att omprövas.
Hittills har svenska staten skänkt skattemedel till ett
40-tal länder, utan minsta tanke på mänskliga rättigheter. Mycket stöd har gått till regimer som vägrat de egna
medborgarna mänskliga rättigheter. Kuba- en av Olof
PaJmes och Pierre Schoris favoritdiktaturer – har fått
garländerna dels försöker mildra fattigdomen, dels på
något sätt accepterar mänskliga rättigheter. Utredningens ordförande Maj-Lis Lööw säger att ”vi kan inte hitta
20 länder nu (som motsvarar kriterierna). Kanske kan vi
börja med ett sådant här samarbete med fem länder på
några års sikt.” (DN 5/3.)
En expert i utredningen säger: ”Av de länder vi samarbetar med idag fi nns det nog inget som lever upp till
kriterierna.” (DN 4/3.)
Den logiska frågan borde då bli: Varför ska vi fortsätta att ge bistånd, när inget av de länder som får svenska skattebetalares pengar uppfyller de mest elementära
villkor för ett beteende som gör bistånd försvarbart?
HJÄLPER BISTÅNDET?
Vi behöver nu, äntligen, en rationell diskussion om kriterierna för svenskt bistånd.
EIJ lSvensk Tidskrift l2002, nr 21
ler bistånd av andra?
Lång tid, i bortåt 40 år, har diskussionen mest handlat om hur vi ska nå ett visst mål för biståndet, det vill
säga l procent av BNP, senare BNI. (BNI, det vill säga
bruttonationalinkomsten, är lika med bruttonationalprodukten korrigerad för nettot av transaktioner på
utlandet.) Men biståndsdebatten har förtvivlat lite handlat om biståndets resultat. Huruvida vi ger 0.5 eller
2 procent av BNI är ointressant ; den relevanta frågan
är i vilken mån vårt bistånd förbättrar levnadsstandard
och tillväxtkraft i de fattiga länderna.
Resultaten är inte uppmuntrande. De flesta av dagens
mottagarländer var relativt välmående som kolonier, före
självständigheten. Så blev de självständiga, i början av
sextiotalet. England och Frankrike gav sig iväg. Och de
Mats Lundahl, professor i utvecklingsekonomi vid
Handelshögskolan, har gjort en översikt av biståndets
resultat (Ekonomisk debatt 2001/2). Han går igenom
resultatet för SIDA:s favoritländer i Afrika – Etiopien,
Guinea-Bissau, Eritrea, Tanzania, Mocambique, Uganda,
Kenya, Zambia, Angola, Zimbabwe, Kap Verde, Namibia, Sydafrika.
Och resultatet är ledsamt. Några av länderna har startat inbördeskrig och omsorgsfullt förstört den egna infrastrukturen. Andra har satsat på en socialistisk ekonomi,
förstatligat företag, drivit dem med subventioner, och
infört priskontroller. Flera har kombinerat dessa ansatser. Följden har blivit att tillväxtmekanismerna skadats.
Så: trots massiva injektioner av pengar från väst har
nya staterna fick ett enormt
stöd, särskilt från Sverige. Allt
skulle bli så bra.
”Mätt efter naturti llgångar
länder som tidigare levde i fred
och relativt välstånd har hamnat i ett kaos av inbördeskrig,
av prisregleringar, och fattigdom. Industriländerna och
Världsbanken pumpar in pengar. Men de ger inte nämnvärt
resultat.
Men de senaste 40 åren har
nästan allt blivit sämre, nästan
överallt. Länder som tidigare
var nettoexportörer av spannmål har blivit beroende av
bistånd utifrån.
hör flera av de afrikanska
länderna till de rikaste i
världen. Och där bor många
Det svenska biståndet koncentrerades till de regimer som
annonserade en socialistisk
politik. Tanzania blev därmed
av världens fattigaste
Afrika tycks vara ett specialfall, ett problem utan lösning.
Ytterst få av länderna har lyckats mobilisera egna resurser och
bygga institutioner för ekonomänniskor.”
mest gynnad nation. Nyerere satsade på planekonomi:
han tvingade bönderna att flytta till storbyar, ungefär
som Sovjets kolchoser; han införde prisregleringar på
livsmedel. De som bodde i städerna blev glada, inledningsvis, eftersom priserna på livsmedel sjönk. Men när
bönderna fann att de inte kunde tjäna något på att producera livsmedel för försäljning nöjde de sig med att
producera för självhushåll.
Vid ett besök i landet 1971 hyllade Olof Palme
Tanzania som ett föredöme för socialistisk utvecklingspolitik (Rydenfelt: Bönder, mat, sociallism, Liber 1983).
Och hur har det gått?
SOCIAL15M OCH INBÖRDESKRIG
Trots massiva insatser av bistånd, bilateralt och multilateralt, har Afrika misslyckats. Pengarna har forsat in,
men de flesta länderna har blivit fattigare – inte bara
relativt, utan också i absoluta tal.
misk tillväxt. De har ingen teknisk och intellektuell struktur som kan absorbera bistånd i produktiva investeringar.
Varför? Det går inte ens att ställa frågan utan att bli
anklagad för att vara rasist.
Nu är jag inte rasist. Men jag är intresserad av verkligheten, och särskilt av mekanismerna bakom tabueringarna i debatten.
En delförklaring: De afrikanska länderna är till stor
del koloniala skapelser. Kolonialmakterna drog nationsgränserna, ibland med linjal (se på en karta över Centralafrika!). Men den afrikanska grundstrukturen
byggde inte på nationer utan på stammar. De artificiella
nationsbildningarna har i en ”nation” byggt in många
stammar, mänga språk, och inbördes motsättningar.
INGA INVESTERINGAR
Instabiliteten i de afrikanska länderna är inget hinder
för utländskt bistånd- tvärtom. Men den stoppar inves- (./)
Q)
3
::r
Q) :
(‘[)
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21 m
Q)
:ro
..c:
E
ro
(./)
teringar. Företag som ska investera stora pengar, i hopp
om framtida avkastning, måste ha någon liten garanti
för att dotterbolagen överlever- alltså någon stabilitet i
mottagarlandet. Och det är just detta de afrikanska länderna inte kan erbjuda, med sina ständiga inbördeskrig.
1994 gick mindre än l procent av privata direktinvesteringar i Tredje världen till Afrika.
VEM SKA KRITISERAS FÖR DETTA?
Mätt efter naturtillgångar hör flera av de afrikanska länderna till de rikaste i världen. Och där bor många av
världens fattigaste människor.
I den internationella debatten, och lite, lite, i den
svenska, fanns kritisk granskning av biståndet. Bo Karlström – ekonom på IMF, en tid chefekonom på SIDAkritiserade biståndet för att pengarna inte gav någon
rimlig nytta. Samma kritik kom från lord Peter Bauer.
Enligt den svenska Globkom-utredningen ska vi sanera lite i biståndsgivandet, och reducera antalet mottagarländer till cirka 20. Men utredningen föreslår att vi ska
lägga pengarna direkt i mottagarländernas budgetar.
Därmed ökar risken att mycket av pengarna hamnar i
Schweiz.
Fortsatt bistånd tillländer som är diktaturer eller ligger i krig leder till att diktaturerna förstärks, och att mer
resurser kan användas för krigföring- en föga produktiv verksamhet.
FRIHANDEL OCH LÄKEMEDEL
Det mest rationella industriländerna kan göra, tycks vara
att omorientera stödet.
Afrika härjas av några sjukdomar som sätter ned
arbetsförmågan och/eller leder till extrem mortalitet i
yngre arbetsföra åldrar. Alltså malaria, bilharzia, och
Han hade studerat utvecklingsländernas ekonomi i trettio år,
och undervisat på London
School of Economics. Ett antal
av hans artiklar publicerades av
Timbro 1984.
”Grundfrågan, som nästan
aids. Med tanke på sina stora
kostnader för krig kan få av de
afrikanska länderna köpa
medicin och medicinsk forskning. Lösningen, enligt debatten, har hittills legat i att regeringar och organisationer ska
tvinga läkemedelsbolag att ge
eget bistånd. I längden blir det
aldrig ställs i debatten, är
varför vissa länder behöver
Bistånd är inte en nödvändig förutsättning för utveckling.
I annat fall vore ekonomisk
bistånd från andra.”
utveckling otänkbar. Västeuropa har inte fått något
bistånd; men Västeuropa ska förse större delen av resten
av världen med bistånd för att den delen av världen ska
”utvecklas”.
Sydostasien har fått obetydligt bistånd, men utvecklats ekonomiskt. Afrika har fått enorma mängder bistånd,
men inte utvecklats, utan ekonomiskt retarderat. slutsatsen blir att bistånd är varken en nödvändig eller tillräcklig förutsättning för utveckling.
Den radikala slutsatsen- som i svensk debatt leder till
anklagelser för rasism- lyder: Om vissa länder utvecklas sämre än andra kan det vara deras eget fel.
ÄGANDERÄTT
Ekonomhistorikerna Douglass North, Nathan Rosenberg, L E Birdzell med flera har analyserat mekanismerna bakom Västeuropas ekonomiska framgång. Och de
har funnit att en huvudförklaring ligger i att Västeuropa utvecklade stabila institutioner som skyddade äganderätten. Först med detta skydd vågade människor satsa
pengar i långsiktiga investeringar.
David Landes ger i sin ”The Wealth and Poverty of
Nations” i huvudsak samma förklaring. Västeuropa
byggde de institutioner som gav grundförutsättningen
för tillväxt. En del andra länder, särskilt de i Afrika, har
inte förmått göra sammalunda.
Så vad kan Väst göra? Ska vi skyffla in mer pengar?
ekonomiskt omöjligt.
Industriländerna borde istället använda en del av
biståndspengarna till att beställa forskning på vacciner
mot malaria och bilharzia, och köpa bromsmediciner
mot aids. Ett sådant program kan ge Afrika den medicinska hjälp kontinenten bäst behöver, utan att slå sönder läkemedelsindustrins ekonomi.
En annan del av biståndspengarna kan industrivärlden använda till omställningsförsäkringar för den egna
arbetskraften. Ett av de hinder för utveckling i bl. a Afrika som industrivärlden enkelt kan avveckla är de egna
tullarna på främst livsmedel och teka-varor, och de subventioner av livsmedelsexport som ibland slår sönder
marknaderna i afrikanska länder. Om USA och EU helt
slopar de här handelshindren får vissa av deras egna
branscher kanske övermäktig konkurrens av import. En
del av biståndspengarna kan då finansiera buffertar, i
form av försäkringar, investeringsprogram etc, för att
absorbera de inhemska effekterna av en frihandelsansats.
Grundfrågan, som nästan aldrig ställs i debatten, är
varför vissa länder behöver bistånd från andra. Det är
kanske den vi bör diskutera. Om det går.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är
författare och frilansskribent.
Em J Svensk Tidskrift l2oo2, nr 2 j

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner