Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Skattehöjningarna 1971 blev räntehelvete 1992

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

skattehöjningarna 1971
blev räntehelvete 1992
l av Nils-Eric Sandberg
Den intellektuella ohederlighet som gör att människor som begriper
bättre gång på gång skyller den ekonomiska krisen under 90-talet på den
borgerliga regeringen är upprörande.
O
NSDAGEN DEN 16 september 1992 höjde
Riksbanken sin utlåningsränta till 500
procent. På en fråga om var gränsen för
räntan låg svarade riksbankschefen Bengt
Dennis: The sky is the limit.
”The sky” låg högt, men hade ändå en viss begränsning.
Minnesgoda läsare kommer ihåg vad som hände den
hösten, för tio år sedan. De borgerliga vann valet 1991.
Det blev deras förbannelse, eftersom de fick ta ansvaret
för en kris som byggts upp av politiska misstag under
tjugo år. Räntorna steg. Företag gick i konkurs på löpande band. Allt fler miste jobbet.
tas med att han inte förstår ekonomi. Men handelsminister Pagrotsky begriper en del. Det hindrade inte
honom att göra sammalunda. Han kan inte ursäktas med
okunnighet. Eller?
Det som upprör mig är den intellektuella ohederligheten i debatten om vad som hände på nittiotalet. Jag
följde det hela, från början. Jag gjorde hundratals kalkyler och skrev hundratals artiklar. Här en kort sammanfattning.
D ET BÖRJAD E 1970
I början av 1970 kokade ekonomin över- priserna steg,
bytesbalansen visade underskott. Det var val på hösten.
Dagens Nyheter har i en artikelserie beskrivit dramatiken från 500-
procentsräntan den 16 september,
till den 19 november då Riksbanken släppte kronkursen. Som vanligt har DN inga perspektiv bakåt,
och alltså inga förklarande analyser.
”Det som upprör mig är
Men på våren krävde den borgerliga oppositionen att momsen skulle höjas. Ett unikt tilltag för en
opposition. Socialdemokratin sade
nej, och gick till val med ett löfte
att ”Inflationen ska bekämpas med
en fast ekonomisk politik – inte
med skattehöjningar”
den intellektuella ohederligheten i debatten om
Kronan föll, bortåt 25 procent
mot ett valutaindex.
vad som hände på
Men då hade konkurserna lett
till att arbetslösheten ökade enormt,
nittiotalet.”
Denna nästan kriminella bluff
bidrog till att socialdemokratin och
kommunisterna fick en gemensam
med bortåt en halv miljon personer. Regeringen tvingades låna 200 miljarder om året för att betala arbetslöshetsersättning och hålla konsumtionen uppe.
Overbelånade fastighetsbolag knäcktes av räntorna.
Förlusterna gick i en kedjereaktion som slutade i bankerna. De förlorade totalt 175 miljarder. Regeringen fick
gå in med 24 miljarder i den hårdast drabbade banken,
statens egen bank, Nordbanken.
I tre valrörelser har socialdemokraterna och deras
lydtidningar gett den borgerliga regeringen hela skulden för nittiotalskrisen. Göran Persson skyllde problemen på Bo Lundgren i en valdebatt. Persson kan ursäkmajoritet, som vanligt.
Några veckor efter valet höjde partiet nästan alla indirekta skatter. Och från årsskiftet höjde partiet marginalskatterna våldsamt. Finansministern Gunnar Sträng
arbetade själv fram en ny skatteskala, som skärpte progressionen. Han gjorde skattetrappan brantare: marginalskatten sänktes på låga löner, höjdes på högre. Varje
lönelyft möttes därmed av en högre marginalskatt.
På den tiden var inflationen cirka 7 procent per år.
Lönerna steg betydligt mer. Alltså fördes snart LO-grupperna upp i de inkomstskikt där marginalskatterna blev
60-65 procent. Och det var inte LO:s mening- sådana
m
;:>;;'”
o
::J
o
3
lSvensk Tidskrift l2002, nr si DJ
E
o
c
o
..::.:::
u..J
marginalskatter skulle bara drabba akademiker. (LO:s
ordförande Arne Geijer hatade akademiker.)
Regeringen och folkpartiet försökte mildra skatteeffekterna med en ny bluff i de så kallade Haga-överenskommelserna. Marginalskatterna sänktes en aning, och
löneskatten höjdes med motsvarande belopp. Tanken
var att löntagarna skulle se summan av minus två och
plus två som något positivt.
1973 kom jämviktsriksdagen. Mandaten i riksdagen
hade i en politisk uppgörelse bestämts till 3SO. I utredningen fanns ingen matematiker som kunde upplysa
politikerna om att 3SO är jämnt delbart med två.
Men socialdemokraterna regerade 1973-76. De, och
folkpartiet, röstade igenom en fördubbling av löneskatterna, från Il till 23 procent. Detta kom ovanpå höga
löneökningsavtaL Följden blev att industrins arbetskraftskostnader steg med 60 procent på tre år. Detta
enligt LO:s statistik. SAF menade att ökningen blev bortMina informationer visade att de flesta inom storfö-
retagens styrelser räknade med en ny devalvering. Denna
information fanns också utomlands.
Vid årsskiftet 1990 slopade Sverige valutaregleringen
(inte frivilligt, men det ingick i EES-avtalet). Och därmed
bestämdes de svenska räntorna av den internationella
marknadens förtroende (eller misstroende) för den svenska ekonomin.
Följden blev att räntan på ett vanligt banklån steg
från 12 procent hösten 1989 tilll8 procent våren 1990-
det vill säga en höjning med SO procent. Varför? Jo,
omvärlden hade lånat mycket pengar till Sverige. Och
nu ville långivarna ha kompensation för devalveringsrisken, via högre ränta. Alltså steg räntorna i Sverige.
Företag gick omkull, människor miste jobbet, fastighetsbolag kunde inte betala räntorna, förlusterna ackumulerades i bankerna.
Men, som jag försökt visa: krisen startade inte 1991.
åt 70 procent.
Sedan 1973 var Sverige med i
EEC:s (dåvarande EU:s) valutasamarbete, den så kallade ormen.
Därmed skulle Sverige i praktiken
hålla fast växelkurs mot D-marken.
Det var det allvarliga. Ty tysk
”Räntechocken från
Utan den grundlades av socialdemokratins skattehöjningar 1970-71.
De startade en kedjereaktion av
skattehöjningar, kostnadschocker,
devalveringar, fler devalveringar –
och detta skapade en förväntan på
nya devalveringar som drev upp
1990 berodde inte på
regeringsskiftet 1991.”
industri var huvudkonkurrent till svenska företag på
många marknader. Och i Tyskland steg inte arbetskraftskostnaderna med 60 procent.
Följden blev en chock för svenska företag. Deras kostnader steg brant. Företag som höjde priserna för att täcka
kostnaderna slogs ut av den internationella konkurrensen. Företag som inte höjde priserna knäcktes av kostnadschocken.
DEVALVERINGAR
Regeringarna hade drivit upp kostnaderna genom att
höja löneskatterna. Men när krisen kom sänkte de inte
skatterna. Utan de devalverade.
Socialdemokraterna devalverade 1973 med S procent. De borgerliga devalverade 1976 med 3 procent, och
1977 först med 6 procent och sedan med lO procent. Så
devalverade de en gång till, 1981, med lO procent.
Socialdemokraterna tog makten 1982, och började
med att devalvera med 16 procent. (De tänkte ta till 20
procent, men fick backa när Finland protesterade.)
Följden av allt var att kostnaderna steg. Devalveringarna gav företagen ett andrum, varpå facket drev
upp lönerna. Och devalveringarna drev upp inflationstakten, genom att importpriserna steg.
Priser och kostnader steg i Sverige på åttiotalet. Vi
gick mot en ny kostnadskris.
Men då hade alla, inom och utom landet, lärt sig att
Sverige alltid devalverar när kostnaderna ökar.
räntorna från 1990.
Till detta kom så något som ingen kunde förutse.
Först: den tyska återföreningen drev upp räntorna
kraftigt, eftersom den västtyska regeringen försökte
finansiera återföreningen med lån, utan skattehöjningar. Det gick inte; efter 40 år av socialism var Osttyskland
praktiskt taget värdelöst, och behövde byggas upp från
grunden.
Sedan: inflationen försvann i svensk ekonomi. Inflationstakten gick ned 1990-1992 från 10.4 till 2.6 procent. Därmed steg realräntorna automatiskt.
Jag menar inte att socialdemokraterna ensamma bar
ansvaret. De borgerliga har en stor del av skulden, genom
att de försökte devalvera bort kostnadskrisen, istället för
att sänka löneskatterna. De förde ju hela tiden, 1976-82,
en strikt socialdemokratisk politik: de sänkte inte skatterna utan höjde dem, de höjde de offentliga utgifterna,
och de devalverade.
Men räntechocken från 1990 berodde inte på regeringsskiftet 1991. Den grundlades tjugo år tidigare, av
en genuint socialdemokratisk politik.
Vilket påminner mig om hur Friedrich von Hayek
dedikerade sin bok ”The Road to Serfdom”:
Till socialister i alla partier.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är författare och frilansskribent.
IIJ lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner