Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Konsten att ta död på spararna

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Konsten att ta
död på spararna
l av Nils-Eric Sandberg
Fördelningsfundamentalism och bristande respekt för äganderätt är
viktiga orsaker till att sparande och företagande straffbeskattas i Sverige.
K
LOCKAN VAR 16.50 en fredag i slutet av april
1995. Då kom en flash från TT: regeringen
och kommunisterna hade beslutat att halvera avdraget för pensionsförsäkringar, från
ett till ett halvt basbelopp.
Detta var fullständigt oväntat: ingen utredning, ingen
presskonferens. Endast en flash från TT. Den nya lagen
skulle träda i kraft från måndag morgon.
Med lite besvär lyckades jag övertala någon informationsfigur på finansdepartementet att faxa över ett
kryptiskt pressmeddelande. Sedan fick jag raskt skriva
en ny huvudledare för DN.
Det här var ingen detalj. I ett land med ett extremt
lågt privat sparande och alarmerande obalans mellan
Ty: rätten att dra av premien i pensionsförsäkringen
innebär INTE en skatteförmån.
Premien -sedan 1995 i princip ett halvt basbeloppfår dras av mot skatten. Men när pensionen betalas ut
blir den beskattad som inkomst.
Dessutom: den som sparar på bank betalar kapitalinkomstskatt på 30 procent på räntan. Den som sparar i
pensionsförsäkring får sin avkastning adderad till kapitalet. När pensionen betalas ut beskattas den som
inkomst. Det innebär att även avkastningen beskattas
med 57 procents marginalskatt.
Dessutom beskattas avsättningarna under sparandets gång med en schablonskatt på 19 procent- även
om värdet av sparandet minskat.
generationerna hade regeringen
accepterat kommunisternas förslag
om att halvera avdraget, och därmed att i princip halvera det privata pensionssparandet.
”Enpartistaten vill inte ha
Alltså: skatteförmånen av avdrag
för pensionssparande finns bara i
kommunisternas fantasi och i bankernas propaganda. I realiteten
innebär den endast en periodisenågot privat sparande.”
(Jag vet att kommunisternas parti numera har ömsat
etikett och kallar sig ”vänsterpartiet”. Men deras dåvarande partiledare förklarade i en TV-intervju inför valet
att hon föredrar Fidel Castro framför George Bush. Hon
föredrar alltså en kommunistisk diktator framför en
demokratiskt vald ledare för en demokrati. Jag anser att
kommunister ska kallas kommunister så länge de är
kommunister. Massmedia skulle göra den svenska debatten en stor tjänst genom att använda detta språkbruk.)
Åter till sparandet.
Det finns ett sorgligt missförstånd om innebörden
av avdragsrätten för pensionssparande: den uppfattas
som en skatteförmån. Bankerna har använt detta i sin
marknadsföring. ”Utnyttja skatteförmånen, satsa på din
pension!” står det i brevet till mig frän Handelsbanken,
daterat Solna 11 december 2002.
Jag tycker att bankerna bör utbilda sin personal bättre antingen i ekonomi, eller i etik, eller, om möjligt, i
bådadera.
ring av skatten.
De enda som tjänat netto på pensionssparandet är
de som började spara på sjuttio- och åttiotalen, som drog
av premien mot 70-80 procents marginalskatt, och nu
slipper undan med 57 procents skatt på utfallet. Å andra
sidan lade den socialdemokratiska regeringen beslag på
17 miljarder kronor av spararnas kapital 1987 – den så
kallade engångsskatten. För desinformationens skull kallade
dåvarande finansministern Kjell-OlofFeldt konfiskationen
för en ”skatt på försäkringsbolagen” – som om pensionsspararnas pengar var försäkringsbolagens egendom.
VI SPARAR FÖR LITE
Välstånd bygger i sista hand på investeringar, som i sin
tur bygger på sparande. Ett grundproblem i svensk
ekonomi är att vi har för lite sparande- det vill säga för
lite privat sparande.
Sparkvoten – det vill säga den andel av disponibel
inkomst som hushållen sparar- var åren 1963-98 i
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 1 liD
genomsnitt 3.6 procent. Det är en extremt låg nivå, i ett
internationellt perspektiv- de flesta jämförbara industriländer ligger 2-3 gånger så högt.
Det låga svenska hushållssparandet har tekniska och
politiska förklaringar. Först de tekniska.
Från 1971 skärpte den socialdemokratiska regeringen progressiviteten. Det vill säga: marginalskatten steg
kraftigt när inkomsten gick upp – i alla inkomstskikt.
Genomsnittsinkomsttagaren fick snart en marginalskatt
på 60-65 procent. Därmed berövade socialdemokratin de
flesta människor marginalerna för sparande.
Det var kanske meningen.
De höjda marginalskatterna på arbete drabbade
främst dem som hade sin arbetskraft som enda tillgång
-alltså arbetarklass och medelklass. Alternativvärdet av
arv steg därmed kraftigt. Endast folk med nyavlidna
arvtanter i garderoberna klarade sig undan Gunnar
Strängs jämlikhetspolitik
ATP SÄNKTE TILLVÄXTEN
Ett huvudinstrument för socialdemokraternas strategi
att proletarisera medelklassen var ATP. Här finns inte
fD lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
no mest omsatta..,
Enesson B
EuropoOtan
SEBA
-SHBA
H&MB
AstraZeoeca
-..soo
E-B
TeliaSortefa
854,6
57,,1
490,4
465,0
423,0
..,4,1
394~
‘JHJ.7
301,1
278,3
4s52.5
Detta motsvarar 58 prooent
av den totala omsättniogen
Extremt omsatta”””
summa
15
BÖRS
”Vinster från gamla företag
ska lyftas ut i marknaden, via
aktieutdelningar, och sedan återinvesteras.”
utrymme för en genomgång av det olyckliga pensionssystemet. Bara en reflexion om följden för sparande och
tillväxt.
ATP är ett rent fördelningssystem. Det innebär att
inbetalade avgifter finansierar utgående pensioner. Ingen
sparar alltså till sin egen pension.
AP-fonden ingår inte i ATP. Utan fonden konstruerades som en egen finansiell institution.
Den ekonomiska tanken bakom fonden var: ATP
garanterar alla en pension; därmed minskar incitamenten för privat sparande; alltså måste staten hålla uppe
det totala sparandet i ekonomin. En viss del av
pensionsavgiften gick till AP-fonden, just för det totala
sparandet.
Den politiska tanken bakom AP-fonden var att
sparandet i ekonomin skulle bli kollektivt, styrt av staten.
Kollektiviseringen lyckades, fast inte sparandet.
Det privata sparandet sjönk, eftersom medborgarna
inte längre behövde spara för ålderdomen. I gengäld
ökade det kollektiva sparandet, via AP-fonden.
Regeringar av alla sorter fann att det blivit enkelt att
finansiera budgetunderskott. AP-fondens placeringar
styrdes ju av regeringen. Fonden fick som första plikt att
placera pengar i statsobligationer, som finansierade
budgetunderskotten.
Den realekonomiska innebörden av detta blev:
AP-fonden skulle garantera sparandet i ekonomin,
det vill säga det sparande som skulle gå till investeringar. Men regeringarna tog pengar ur fonden för att täcka
löpande utgifter i statsbudgeten. De utgifterna finansierade konsumtion – det vill säga offentlig service och
transfereringar.
Så: det sparande i AP-fonden, som skulle garantera
investeringarna, kanaliserades via budgetunderskotten
till konsumtion. Och investeringskvoten -det vill säga
den andel av BNP som gick till investeringar – sjönk
trendmässigt, från slutet av sextiotalet, från 24 till 12
procent. (AP-fondens placeringar i statspapper var givetvis inte huvudorsaken, men måste ha spelat in.)
Här ligger en förklaring, av flera, till att tillväxttakten
föll i svensk ekonomi, så att vi, mätt med BNP per capita,
Jag kan se två alternativa, relativt skonsamma, sätt
att hantera den här fördelningskonflikten.
Det första är en total omläggning av pensionssystemet, från fördelning till fondering. Ett problem är att
detta skulle möta politiskt motstånd, ett annat är att det
skulle ta lång tid. En snabb övergång från fördelning till
sparande kräver att den arbetande generationen betalar
två gånger – det vill säga först till de pensionerade, sedan
till sin egen pension. Med det svenska skattetrycket är
detta orimligt. Delvis kan processen kortas om förmö-
genheten i AP-fonderna delas ut till de arbetande.
Det andra alternativet är att vi får fart på tillväxten.
Om den reala inkomsten per capita ökar betydligt
mildras fördelningskonflikten mellan generationerna;
garanterad levnadsstandard för pensionärerna behöver
då inte förutsätta att de arbetandes standard sjunker.
Och denna ökade tillväxt förutsätter investeringar,
vilket förutsätter sparande.
Detta förutsätter i sin tur en radikal omläggning av
främst beskattningen.nu ligger som 17 på OECD:s ranking, och som nr 20 på Världsbankens. När det gäller köpkraften i
BNP per capita hamnar Sverige på
plats 24, i den ranking som The
”Om Sverige haft Japans
tradition för hantering av
GUDS GISSEL & DJÄVULENS
BLÄNDVERK
Economist gjort upp, för 2002. personliga katastrofer skulle
Sedan början av åttiotalet har visserligen hushållens förmögenhet
ökat- måttligt. Anne-Marie Påhlsson, docent i ekonomi i Lund, har
gjort flera analyser av sparande och
förmögenhet. Hon visar i en sammanfattning (Ekonomisk debatt
I pensionssystemet ligger också
fröet till en kommande fördelningskonflikt som kommer att skaka ekonomin och det politiska systemet.
vi fått rader av harakirifall
i Rosenbad.”
De som är 64 år och äldre motsvarar nu en tredjedel av dem som är i arbetsför ålder, det vill
säga 25-64 år. 2030 motsvarar de hälften av de arbetsföra.
Pensionärernas konsumtion ska alltid tas ur den
löpande produktionen. I denna mening bygger alla pensionssystem på fördelningsprincipen.
Antag att vi haft ett pensionssystem byggt på individuellt sparande. Då hade pensionärerna fått sina pengar från egna konton. Deras pensioner hade inte krävt
kontinuerliga höjningar av skatten på de arbetande.
Men i det ”nya” pensionssystemet kommer endast 13
procent av pengarna från eget sparande – den dag systemet är fullt utbyggt. Resten kommer från de arbetandes inkomster. Pensionsavgiften fungerar därmed till 87
procent som en skatt.
När andelen pensionärer ökar stiger därmed automatiskt skatten på de arbetande. Följden blir en fördelningskonflikt mellan generationerna. Och eftersom
pensionssystemet är politiskt bestämt tvingas politikerna
gå in i denna fördelningskonflikt. Vilket innebär att den
skärps och förvärras.
Om Sverige haft Japans tradition för hantering av
personliga katastrofer skulle vi fått rader av harakirifall
i Rosenbad.
2002/8) att medianhushållet 1983-99 ökade sin förmö-
genhet med endast 16 000 kronor- det vill säga en liten
tusenlapp om året. Denna medianförmögenhet är internationellt sett mycket låg.
Vilket är en logisk följd av att den svenska sparkvaten är internationellt sett låg- liksom den svenska BNP
per capita.
Låt oss ta en lite djupare titt i statistiken.
Enligt en rad analyser har förmögenheterna ökat
främst genom att tillgångspriserna stigit. Det vill säga:
aktiekurserna och bostadspriserna har gått upp.
Men i analysen av sparande och investeringar är dessa
tillgångsvärden ett Guds gissel och Djävulens bländverk.
De lurar analytiker och politiker.
Ty: det enda som genererar ökade tillväxt, och ökade realinkomster, är ökad real produktivitet. Och detta förutsätter i princip ökade investeringar, i teknik och humankapital.
Hela diskussionen om tillväxt och kapital förmörkas
av statistik om aktiekurser och småhuspriser. Att dessa
tillgångspriser stiger innebär bara att de som köpt billigt
och säljer dyrt gör sig en hacka. Värdet på Anderssons
aktieportfölj stiger. Det ger honom en vinst bara när,
och om, Bengtsson köper hans aktier.
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 1 lEIJ
En än strängare lag gäller för bostadspriserna.
Andersson säljer sin bostadsrätt med vinst – men om
han köper en annan bostadsrätt, eller ett småhus, i
samma region, går vinsten helt till nästa bostad. Ty i
varje region stiger priserna på alla bostäder i ungefär
samma takt.
De potentiella vinsterna av stigande bostadspriser är
alltså inlåsta i marknaden. Detta är ett mycket enkelt
teorem som ekonomerna i finansdepartementet och
beslutsfattarna i skatteutskottet aldrig tycks ha begripit.
Produktionsapparaten växer INTE i takt med tillgångspriserna. Det enda som i längden genererar tillväxt, och därmed stigande realinkomster, är investeringar
som ökar produktiviteten.
Investeringar förutsätter sparande. Utan privat sparande får vi i längden inga privata företag, inga egna
bostäder.
De socialdemokratiska makthavarna var helt ointresserade av analyserna av tillväxt och industristruktur.
Det viktiga för dem var att ingen privatperson skulle
kunna tjäna pengar på att äga aktier.
Investering i företag innebär en risk. Inte ens Ericsson kan ju tvinga konsumenterna att köpa företagets
produkter. skatten på aktiesparande och på reavinst
blir därmed en skatt på risktagande, och ett hinder för
investeringar.
Ett rimligt litet första steg vore att de utdelningar
och reavinster som återinvesteras slipper beskattning.
Men inte ens denna lilla lättnad tycks vara tänkbar för
fördelningsfundamentalisterna.
Marginalskatten på individer blir en skatt på företagande, detta via 3:12-reglerna, som säger att fåmansföretagarna i huvudsak ska ta ut sin inkomst från företaget på det sätt som maximerar skatten. Regelsystemet
Men den extrema skatten på
inkomster bromsar investeringar.
När skatten på marginalen är 57
procent -snart 60 – har den normalarbetande ingen marginal för
det sparande som en investering i
ett företag förutsätter.
”Investeringar förutsätter
tar ingen hänsyn till att företagaren
tar en risk med egna pengar, och
lånade.
sparande. Utan privat Tillväxt kräver investeringar som
kräver sparande, och risktagande.
Socialdemokratin har särskilt sedan
1970 tagit ut extrema skatter på
sparande och aktieägande. Förmodligen har detta varit en huvudfaktor bakom fallet i tillväxttakt,
som lett till att de svenska hushållen
sparande får vi i längden
Visserligen prisar sig näringsoch finansministrarna sig dagligen
för att Sverige har så låg bolagsskatt, endast 28 procent. Men för
inga privata företag,
inga egna bostäder.”
den som vill starta ett företag är detta ingen tröst. Företagaren måste betala först 35 procents löneskatt, sedan 57
procents inkomstskatt, och till sist procents avkastningsskatt, på det sparande som ska generera företagets
insatskapital.
Den svenska företagsbeskattningen utgår sedan 1938
från att företag ska vara storföretag, som ägs kollektivt.
1938-1990 var bolagsskatten 52 procent. För investerande företag fanns en rad avdragsregler. Men den vinst
som skulle delas ut beskattades med 52 procent, i bolaget.
Aktieutdelningen lades på toppen av spararens
inkomst, och beskattades med full marginalskatt- som
från 1970 blev 65-85 procent. Så: den totala skatten på
utdelad vinst blev 86-93 procent.
I teorin ska vinster delas ut, så att de efter en test på
förväntad framtida lönsamhet kan omallokeras. I praktiken innebär detta att att vinster från gamla företag ska
lyftas ut i marknaden, via aktieutdelningar, och sedan
återinvesteras.
Men via dubbelbeskattningen av aktieutdelningar
konfiskerade staten nästan all vinst som lyftes ut ur ett
företag.. Alltså kunde vinster inte omallokeras mellan
företag och branscher. Vinsterna låstes in i gamla företag.
Denna inlåsning konserverade den svenska industristrukturen.
BliSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
fått lägre relativ inkomst än människor i de flesta andra
industriländer.
Grundförklaringen till denna perversa beskattning
av sparande och ägande kan vara endast en: att socialdemokratin inte accepterat den privata äganderätten.
Där den finns ska partiet hårdbeskatta den – oavsett
följderna för tillväxt och levnadsstandard.
Antag att Sverige sluppit denna institutionaliserade
krigsförklaring mot det privata ägandet. Vi kunde då
fått individuella investeringsfonder- exempelvis rätt för
alla personer att före skatt avsätta säg ett basbelopp, för
investering i eget företag, eller egen bostad.
Ett sådant system skulle gett många en rimlig chans
att skaffa sig en egen bostad, eller starta ett företag. Vi
skulle sluppit raset i bostadsbyggandet, och fått ett nyföretagande som hållit uppe tillväxttakten och sysselsättningen.
Men enpartistaten vill inte ha något privat sparande.
Sverige är det enda industriland i världen där regeringen
aktivt försöker hindra människor att spara för ålderdomen.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är
frilansskribent och författare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner