Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; En borgerlig lockelse

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NII..S-ERIC SANDBERG:
En borgerlig lockelse
Socialdemokraterna har ett pedagogiskt övertag i kampen om
väljarna genom att de erbjuder
en samhällsvision, ett slutmål
som eliminerar alla problem.
Om de borgerliga ska ge väljarna motiv att rösta borgerligt
måste de erbjuda ett alternativ.
De måste beskriva det öppna
samhället som en lockelse. Förklara att staten inte kan garantera medborgarna mer än
vad de själva producerar men
däremot frihet för alla att försöka
forma en egen framtid.
Redaktör Nils-Eric Sandberg är
ledarskribent i Dagens Nyheter.
”D et här landet är inte riktigt färdigt”, sa en gång den nu kanoniserade Olof Palme. ”Gud bevare oss när det bli fårdigt”, replikerade
Jolo i DN.
Kan de borgerliga partiledarna idag
förklara att ”Medborgarna i det här landet är inte tillräckligt fria?”
Palmes formulering är viktig: den visar
hur partiet tänker, oavsett hur det talar.
Den reflekterar också en fundamental
skillnad mellan socialdemokratin och
dess motståndare, om det finns några.
Socialdemokratin har sedan 1920 haft
en grundritning för det fårdiga samhället,
ett program för samhällets omvandling
tills det blev fårdigt, så som partiet (och
historien) vill ha det. Därmed har partiet
också erbjudit alla människor en lösning
på nästan alla deras problem.
Socialisera ekonomin …
Först en liten repetition; det historiska
perspektivet kan vara mycket lärorikt, låt
vara också deprimerande.
Partikongressen 1920 antog ett program för socialisering av näringslivet. staten skulle överta produktionsmedlen.
Den privata äganderätten var grunden till
alla orättvisor och alla brister; den skulle
avskaffas, och därmed skulle välståndet
blomma och fördelas rättvist.
Nils Karleby, partiets självständige och
därmed ensamme tänkare, kritiserade
socialiseringen med pragmatiska argument. Att staten lade beslag på företagen
skulle inte automatiskt leda till större produktion av varor som alla ville ha, på-
pekade han.
Vid kongressen 1932 tonades socialiseringsaspekten ned något, och ersattes –
främst genom Wigforss – av en planhushållningside: Staten skulle styra ekonomin, men behövde för den skull inte överta all enskild egendom.
Planhushållningen återkom som
grundide i partiprogrammet 1944, i efterkrigsprogrammet samma år, och i Myrdalkommissionens förslag för en politik
som skulle lyfta Sverige över den väntade
efterkrigsdepressionen. Investeringarna
skulle styras, finans- och energibranscher
förstatligas. Etc, etc.
GunnarMyrdals huvudtanke varatt
planhushållning var nödvändig för
full sysselsättning. Han fick i detta,
liksom i mycket annat, fullkomligt
fel.
Nu gick det inte riktigt så. Orsaken är
intressant.
Huvudargumentet för först socialisering, sedan planhushållning, var ideologiskt: Partiet (och Historien) skulle via
dessa reformer nå slutmålet, det färdiga
samhället.
Men efterhand, sedan Historiens fullbordan dröjde, förändrades motivet för
planhushållningen. 1944 kompletterades
det ideologiska argumentet med ett pragmatiskt: Planhushållningen var – också –
ett nödvändigt instrument för att bevara
full sysselsättning och produktion i Sverige medan omvärlden gick ned i depression. Detta var Gunnar Myrdals huvudtanke. Han fick i detta, liksom i mycket
annat, fullkomligt fel.
Valkampanjen 1948 handlade mycket
om planhushållning. Kritikerna hämtade
argument från Rayeks bok ”Vägen till
107
träldom”, översatt 1944. Socialdemokraterna var nära att förlora regeringsmakten, och övergav därefter planhushållningsstrategin; makten var viktigare än
ideologin.
1949 devalverade England pundet
med 30 procent mot dollarn. Sverig~
följde med. Kronan devalverades med 10-
15 procent i genomsnitt mot de viktigare
konkurrentvalutorna. Ett år efter kom
Koreakriget. Den svenska industrin gick
med en undervärderad valuta in i en stark
internationell högkonjuktur. Industrins
enda problem var att få arbetskraft. Det
pragmatiska argumentet för planhushållning var därmed borta.
… eller vardagslivet?
Socialdemokratin släppte planhushållningsansatsen, frånsett försöket med löntagarfonder 1975. Industrin gick ju för
egen maskin..
Istället bröt partiet ned socialiseringsambitionen på andra mål. Familjen, skolan, vården, bostäderna – dvs allt som låg
utanför den internationella konkurrensens kontroll – skulle socialiseras.
Grundritningen gjordes av makarna Myrdal på trettiotalet. Föreställningen om det
färdiga samhället har därefter applicerats
på mälliskors vardagsliv: Kommunala
daghem för alla barn, oavsett vad föräldrarna vill, enhetliga skolor med i princip
samma undervisningför alla, oavsett skillnader i intressen och begåvning, hyreslä-
genheter i allmännyttiga hus för alla, oavsett var och hur människor vill bo.
(Undantag finns: de socialdemokratiska statsråd som styr bostadspolitiken bor
i villor i Tyresö, intei de allmännyttiga trerummare i Hallunda som de planerat åt
108
alla andra i landet. Jämlikheten är differentierad.)
Socialdemokratins olika ansatser, från
total socialisering till planhushållning och
generell välfårdspolitik, har som gemensam nämnare att de formulerar bestämda
mål, både för ekonomin och vardagslivet.
Samhället ska, en gång, bli fårdigt. Industrin ska producera sysselsättning åt alla, i
företag som fördelas rättvist över landet.
Alla ska ha lika lång utbildning, med samma betyg. Alla ska bo enligt socialstyrelsens norm för god bostad. Alla barn ska
tas om hand i kommunala daghem. Till
slut ska alla människor bli riktigt jämlika.
Viljan att styra utvecklingen är den
(just det!) röda tråden i partiets olika strategier. Den fullständiga socialiseringen
och sedan planhushållningen övergavs,
enbart av taktiska skäl, och tillämpades
sedan på vardagslivet.
Socialdemokratin har här ett pedagogiskt övertag i kampen om väljarna. Ett
bestämt slutmål för utvecklingen ger en
matris för tolkning av all i sig svårbegriplig och slumpmässig förändring. Alla frå-
gor om hur allt ska gå får ett svar. Denna
garanterade kontroll över utvecklingen, i
vardagslivet konkretiserad till löften om
omhändertagande, från daghemmet till
servicehemmet, skapar trygghet. Ingen
behöver bli utlämnad åt det ovissa, ta ansvar och risker. Samhället tar hand om
dig.
Detta statens heltäckningsansvar legitimerar statens rätt att disponera alla inkomster; det är ju nödvädigt för ansvarstagandets finansiering.
Den fundamentala skillnaden
Här ligger, vad jag förstår, den fundamentala skillnaden mellan socialdemokratin
och de borgerliga partierna (låt oss för enkelhets skull kalla dem det).
Socialdemokratin erbjuder en samhällsvision, ett slutmål som eliminerar alla
problem, ett omhändertagande som skyddar mot förändringens ovisshet. De
borgerliga partierna kan inte formulera
ett motsvarande alternativ. De kan inte
ställa ut en garanti för att ”samhället” ska
utvecklas på ett visst sätt. Inte om de är
liberala.
Ty poängen med liberalismen ärjust att
ingen- inte ens en demokratiskt vald majoritet – har rätt att styra utvecklingen i
Makten var viktigare än ideologin.
det liberala samhället. Utan där måste alla
ha rätt att själva påverka den egna tillvaron efter de egna önskemålen, så långt
resurserna medger. Därmed kan ingen i
förväg veta hur samhället i framtiden ska
se ut. Ingen kan ge några löften; ty löften
om en viss bestämd utveckling eller ett
visst slutmål förutsätter en styrning som
inte kan ta hänsyn till framtida, nu okända
individuella önskemål.
Liberalismen är därmed marknadens
politiska ideologi. Marknadsekonomins
utfall är inte förutsebart, inte styrbart. Ty
marknaden är en kontinuerlig process av
samvariationer mellan miljoner olika beslut, i ständig förändring. Komplikationsnivån omöjliggör även beskrivningar och
prognoser, givetvis också kontroll och
styrning – annat än genom den
ekonomiska diktatur som kallas planekonomi.
Den liberala marknadsekonomin är ett
helt öppet samhälle. Friheten för alla att
experimentera, att producera och efterfråga skapar en ständig förändring i helt
oförutsebar riktning.
Det pedagogiska problemet för de borgerliga partierna är att marknadsföra denna öppenhet. De kan inte erbjuda ett bestämt slutmål, inte lova trygghet i betydelsen skydd mot förändringar. I gengäld kan
Familjen, skolan, vården, bostäderna skulle socialiseras.
de lova frihet för alla att- inom en ram av
givna resurser – utveckla sina talanger,
välja efter egna önskemål. De kan inte
garantera alla medborgare total trygghet
men lova dem att få behålla en stor del av
sina inkomster själva.
Hittills har de borgerliga partierna i
stort sett kopierat socialdemokratins
budskap. På sextiotalet försökte folkpar- 109
tiet alltid bjuda över socialdemokratin
och lova två procent mer. De borgerliga
regeringarna efter 1976 följde samma recept: ännu mer statsstöd, ännu mer bidrag, och ännu högre skatter. De har därmed fastnat i skattesaxen; löften om omhändertagande i alla led leder automatiskt
till krav på skatter som drar in medborgarnas inkomster – och därmed låser
fast medborgama i beroendet av offentlig
service och bidrag.
Om de borgerliga ska ge väljarna motiv
att rösta borgerligt måste de erbjuda ett
alternativ. Då måste de också beskriva det
öppna samhället som en lockelse: Förklara att staten inte kan garantera medborgarna mer än vad de själva producerar, att staten kan garantera inte en bestämd framtid, men däremot frihet för
alla att försöka forma en egen framtid.
Det är detta budskap de liberala partierna måste formulera. Om de är liberala.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner