Print Friendly

Nils-Eric Sandberg; Det socialdemokratiska skattefusket

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
o…
Det socialdemokratisk2
1av Nils-Eric Sandberg
Det har varit en medveten strävan från socialdemokraterna att dölja
för medborgarna hur mycket de betalar i skatt. Och det bedrägeriet är nästan
allvarligare än det höga skattetrycket.
D
ET ÄR HÄKTE OCH FÄNGELSE på att tricksa med bokföringen- för företagare. Men
inte för politikerna.
Ombudsmännen lägger beslag på huvudmännens inkomster, utan att ge dem en
korrekt redovisning. Detta är den största skandalen i
Sverige. Den borde vara huvudämnet i valrörelsen.
Snart blir det val. Alla opinionsundersökningar visar
att det socialistiska lägret leder. Men en del hoppas väl
ändå att de borgerliga partierna ställer upp i valet.
Den här valdebatten, liksom de senare, handlar mest
gen 1973-76 – då 175 socialister stod mot 175 borgerliga
-fördubblades löneskatterna från 11 till 23 procent. Olof
Palme sade i en debatt att regeringen hittat ”en ny
skattekälla”. Han var ekonomisk analfabet, och trodde
förmodligen på sina ord.
42 PROCENT AV SKATTEN SYNS
Sedan dess har alla regeringar höjt de indirekta skatterna.
Enligt den beräkning som Danne Nordling och
Martin Karlsson på skattebetalarnas förening gjort är
42 procent av de totala skatterna synliga- det vill säga de
om vad den politiska sektorn
ska göra -vård, skola, omsorgoch om hur mycket mer resurser olika grupper och områden
behöver.
” Allt sammanräknat tar
redovisas direkt på lönebesked
och på skattsedeln. Resten är
osynliga – det vill säga ”arbetsgivaravgifter”, moms, punktskatter, företagsskatter som
övervältras på konsumenterna
via priserna. De redovisas inte,
på lönebeskeden, i priserna, på
skattsedeln.
den politiska sektorn cirka två
skattetrycket i Sverige ligger
på drygt 53 procent av BNP.
Det låter mycket. Men det är
värre än så. Ty BNP är ingen
skattebas. skatterna tas inte ut
på BNP utan på inkomst, egentredjedelar av totala inkomsten
för den som har en
genomsnittslön.” Detta innebär att regering
och riksdag totalt vilseleder väljarna om hur mycket de betalar i skatt. Medborgarna ser
bara 42 procent av det totala skattetrycket.
dom , konsumtion. Allt sammanräknat tar den politiska
sektorn cirka två tredjedelar av totala inkomsten för den
som har en genomsnittslön.
Antag att medborgaren fick ut hela inkomsten, det
vill säga även den del som staten tar i förväg som ”arbetsgivaravgifter”. Antag vidare att han fick betala alla skatter med en gång. Han skulle då varje månadsskifte få ett
utbetalningskort på 30 000 kronor, och ett skatteinbetalningskort på 19 500 kronor.
skattetrycket skulle då ha redovisats korrekt för medborgaren. Då skulle vi kanske haft ett annat underlag för
en debatt om beskattningen.
Men skatterna redovisas inte korrekt.
Från 1971 höjde den socialdemokratiska regeringen,
med Sträng som finansminister, skattetrycket våldsamt.
Progressiviteten skärptes. Men skattehöjningarna togs
främst ut via indirekta skatter – det vill säga löneskatter (för desinformationens skull kallade arbetsgivaravgifter), punktskatter, och moms. Under jämviktsriksdaAntag att ett börsbolag uppträtt på samma sätt som
regering och riksdag. Då hade bolagets styrelse i sin verksamhetsberättelse redovisat endast 42 procent av företagets intäkter.
Revisorerna hade haft några synpunkter på bokslutet.
På bolagsstämman hade det blivit diskussion – om aktieägarna fått veta hur mycket styrelsen vilselett dem.
I ett börsbolag vore detta otänkbart. Den styrelse som
inte redovisat 58 procent av bolagets intäkter skulle röstats bort av bolagsstämman, och blivit åtalad för bedrägeri.
Men regering och riksdag kan bedra väljarna genom
att inte redovisa hur mycket staten tar av medborgarnas
inkomster.
BEDRÄGERIET VÄRRE ÄN SKATTETRYCKET
Det principiellt allvarliga är inte skattetrycket, utan bristen på redovisning. Politikerna, särskilt de socialdemof.l lSvensk Tidskrift l2002, nr 3-41
skattefusket
kratiska, ser sig själva som medborgarnas förmyndare,
med obegränsad rätt att lägga beslag på undersåtarnas
inkomster. Men enligt den författning som åtminstone
formellt gäller är politikerna medborgarnas ombudsmän; de agerar på medborgarnas uppdrag; medborgarna är huvudmännen. Därmed är ombuden redovisningsskyldiga mot huvudmännen.
Och om ombuden döljer 58 procent av de pengar de
tar från sina huvudmän gör de sig skyldiga till bedrägeri.
Bristen på korrekt redovisning kan ses som ett indiskatt som finansierar både ungdomens bidrag och ålderdomens pension.
Men en sådan intertemporal omfördelning kan den
enskilde själv klara, via kreditmarknad, sparande och
egna försäkringar.
Den realekonomiska nettoeffekten av det extrema
skatteuttaget är istället att staten övertar beslutanderätten över inkomsten. Makten över inkomsten har omfördelats, frän den enskilde, som tjänar ihop pengarna, till
politikerna, som tar dem.
rekt medgivande från skattepartiet att väljarna förmodligen inte
skulle accepterat skattetrycket,
om de fått det på pränt.
”Politikerna tar individernas
Visserligen kan individerna
ofta få pengar tillbaka – via
barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning, sjukpenning, Akassa, offentligt finansierad
barnomsorg, sjukvård, sedan
pension, etc. Men denna äterbetalning går helt på politikernas villkor. Den beror på vilken partikombination som får
pengar, utan att vara
Åren omkring 1980 krävde
LO att en del av skatten skulle
tas ut ”direkt på produktionen”.
Vad det tekniskt innebar kunde
ingen av förslagsställarna förklara. Men tanken var att skatten skulle göras än mer osynlig.
redovisningsskyldiga,
och utan att tvingas
leverera något i gengäld.”
Socialdemokratin har alltid motiverat höjda skatter
med rättviseskäl: skatterna omfördelar från rika till fattiga. Detta mantra har partiets megafoner- i organisationer och media- upprepat i en så stark och samstämd
kör att budskapet verkar ha gått hem. Majoriteten tycks
tro att en höjd skatt alltid betalas av de andra; det är därför den accepteras.
Men: 35 år av facklig fördelningspolitik har pressat
samman lönestrukturen på ett unikt sätt. Utbildningspremien är nästan borta. När staten då tar två tredjedelar av genomsnittsinkomsten kan detta inte motiveras
med fördelningsargument
Det mesta av omfördelningen är istället intertemporal: skatterna omfördelar främst den enskildes totala
inkomst över livstiden. det vill säga staten förskotterar
barnbidrag och studiebidrag, och tar sedan ut en hög
majoritet.
Individen har ett relativt starkt skydd i marknaden,
som konsument. Om han betalar för en vara och företaget inte levererar enligt avtal kan han stämma och få
pengarna tillbaka. I marknaden finns kontrakt mellan
producent och konsument.
Men i den offentliga sektorn finns inga sädana kontrakt. Andersson betalar landstingsskatt i hela sitt vuxna
liv. Men han kan inte stämma landstinget när han inte får
behandling för sin dåliga höftled, eller starr.
Bengtsson betalar 31 procent av sin inkomst till kommunen. Men om den kommunala skolan släpper ut hans
son som funktionell analfabet efter nio år kan han inte
stämma kommunen, och kräva kompensation.
\J
o
lSvensk Tidskrift l2002, nr 3-41 f!J
o
o…
I marknaden är konsumenterna starka mot producenterna. I den offentliga sektorn är de maktlösa. Politikerna tar individernas pengar, utan att vara redovisningsskyldiga, och utan att tvingas leverera något i gengäld.
Varför får vi inte en folkresning mot detta förmyndarskap?
”oM DE VORE LIBERALA ”
Högskattestaten reducerar individen till en skattebetalare. I sina budgetpropositioner beskriver regeringen
ekonomin, och medborgarna, helt i ett statsfinansiellt
perspektiv. Medborgarna – som företagare och löntagare- levererar in pengar till politikerna, som fördelar
dem. I detta finns en instrumentell syn på individerna
som statens redskap. För ett liberalt samhälle av fria
BNP. Med en mycket generös definition, som omfattar
grundforskning, omsorg om de äldre, grundskola, etc,
blir det cirka 20 procent av BNP.
SVAGA SKÄL FÖR HÖG SKATT
Huvuddelen av de offentliga utgifterna, och skattetrycket,
går till sådant som kan finansieras individuellt.
För dem som vill ha en radikal utjämning av levnadsförhållande, oavsett arbetsinsatser, kan stora inkomstskillnader motivera en omfattande kollektiv finansiering.
Men Sverige, som har den största andelen kollektiv finansiering, har den jämnaste lönestrukturen – och därmed
det svagaste argumentet för ett högt skattetryck.
Halva ekonomipriset 1996 gick till amerikanen James
Mirrlees för hans utveckling av teorin om optimal
individer vore den totalt främmande. ”Men varför inte vända på perbeskattning. Den går, kortfattat, ut på att staten ska maximera skatteintäkterna- det vill
säga hitta den skattesats som
ger maximal skatteintäkt utan
att skada de incitament i ekonomin som genererar skatteintäkterna.
Det är denna instrumentella människosyn som de liberala partierna i första hand borde
kritisera. Om de vore liberala.
spektivet: Hur mycket har medborgarna råd att avvara till den
Alltså: skattetrycket beskär
incitament och bromsar tillväxten. Det gör oss alla fattigare. Och det är ett elände.
som förvaltar det offentliga?
Har de råd att avstå två tredjeNu har Mirrlees i sina kalkyler
funnit att den ”optimala skattegraden” ligger på ungefär 25 procent. Han visar alltså att det svenMen: det principiellt mest
stötande i högskattestaten är att
den flyttar makten över tillvadelar av inkomsten?”
ron från individerna till staten, och reducerar individerna till instrument för statsnyttan.
Ett argument för skattetrycket- som jag ofta hörde
i mitt tidigare liv- är att ”staten behöver pengar”. Visst.
Staten, det vill säga regeringspartiet, behöver alltid köpa
så mycket röster så att det räcker till makten – makten
över inkomsterna, över medborgarnas tillvaro, bostäder,
barnomsorg. I en valrörelse behöver partierna förmodligen ”pengar” som motsvarar hela BNP, eller dubbla.
De kan lova hur mycket som helst.
Men varför inte vända på perspektivet: Hur mycket
har medborgarna råd att avvara till den som förvaltar
det offentliga? Har de råd att avstå två tredjedelar av
inkomsten? Hur mycket frihet att bestämma över sin
konsumtion har de då kvar?
En tredjedel.
Ekonomisk teori skiljer mellan kollektiva och privata nyttigheter. Kollektiva nyttigheter
är det som, förenklat, inte kan
konsumeras individuellt- exempelvis rättsskydd, försvar, central förvaltning – och därför
måste finansieras kollektivt, via
skatter. Med en snäv definition blir det 6-8 procent av
ska skattesystemet är inoptirnalt:
det ger en lägre levnadsstandard för normalfamiljen än vi
skulle fått med ett annat tillväxtorienterat skattesystem.
Men: det man kan ifrågasätta är just teorin för optimal beskattning. Vad säger att staten ska maximera sina
skatteintäkter? Varför inte vända på perspektivet och
säga att vi ska ha en beskattning som maximerar individernas inkomster?
TVÅ ENKLA FRÅGOR
Man kan koka ned frågorna till två enkla:
Består samhället av politiker som har makt att fritt
disponera medborgarnas inkomster, för den egna politiska nyttan?
Eller består samhället av individer som har en genuin rätt att behålla huvuddelen av sin inkomst, använda
och investera den – och av politiker som har medborgarnas uppdrag att bevaka deras intresse av att samhällsorganisationen ger dem rätt, försvar och skyddäven skydd för deras inkomster?
Socialdemokraterna svarar ett bestämt ja på den första frågan.
Hur många partier svarar ja på den andra frågan?
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är författare och frilansskribent.
~~~ ~ Svensk Tidskrift l2002, nr 3-41

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism