Print Friendly

Nils Elvander; Behövs TCO

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ELVANDER:
Behövs TCO?
Professor Nils Elvander analyserar TCOs
politiska engagemang. Han konstaterar att
ett sådant är nödvändigt, då
samhällsutvecklingen tvingatJacket att gå in
i politikens mest omstriddafrågor för att
kunna tillvarata medlemmarnas intressen.
Under 70-talet har emellertid TCO glidit allt
närmare LO och SAP. Det styrs nu av en ·
aktiv övervägande socialdemokratisk ”elit”,
medan den passiva maktlösa ”massan” har
ungefär samma partisympatier somfolk i
allmänhet men med en viss överviktför den
borgerliga sidan. Remissyttranden och andra
uttalanden avspeglar däiför inte längre
medlemmarnas åsikter. Särskilt markant är
detta ifråga om löntagaifonderna.
Författaren drar slutsatsen att TCO bör
upplösas och ersättas med vertikala
”industriförbund” av typ PTK.
TCO: s partipolitiska neutralitet har diskuterats alltmer intensivt de senaste åren. Den
borgerliga pressen har pekat på en lång rad
ställningstaganden i partipolitiskt omstridda
frågor, där TCO gått på ungefår samma
linje som LO och socialdemokratin. Man har
sagt att denna hållning står i dålig överensstämmelse med åsikterna hos medlemskårens majoritet, som bevisligen är borgerligt
inställd. Man har också varnat för att alltför
många bestämda uttalanden från TCO-ledningens sida i kontroversiella politiska frå-
gor utanför det rent fackliga området kan
bli ett hot mot organisationens sammanhållning. Det har slutligen sagts – även från
statsvetenskapligt håll – att de fackliga organisationernas allt starkare engagemang i alla
slags politiska frågor rubbar balansen och
arbetsfördelningen i det politiska systemet
mellan partier och intresseorganisationer
och leder till ett korporativt system. På detta
sätt vävs problemen kring partipolitisk neutralitet, medlemsdemokrati och korporativism samman, och hela diskussionen får udden riktad särskilt mot TCO-ledningen.
Den kritiska debatten kring TCO: s roll i
politiken är ingalunda ny. Den fördes med
nästan lika stor intensitet och med ungefår
samma argument under 50-talet. Kritiken inriktades emellertid mera än nu på personfrågor – med den socialdemokratiske riksdagsmannen och TCO-direktören Valter
Åman som främsta måltavla. Åman hade
starka motståndare även inom TCO. Den
ledande motståndaren var Harald Adamsson, som förenade posterna som ordförande
i TCO och ordförande i det största förbundet SIF och som lustigt nog också var social- 312
demokrat. Personmotsättningarna och de
ideologiska spänningarna inom TCO kulminerade under ATP-striden 1957-59.
Åman och Adamsson företrädde de båda
huvudlinjerna i pensionsfrågan, lagfåst obligatorium respektive avtalsgrundad frivillighet. ATP-striden hotade att splittra TCO i
två ungefår jämnstarka läger. Problemet
löstes genom att TCO avstod från att ta ställning i huvudfrågan obligatorium contra frivillighet.
Men det blev inte lugn och ro inom TCO
förrän både Åman och Adamsson lämnade
sina befattningar, som 1961 övertogs av en
och samma person, Otto Nordenskiöld. Därmed hade TCO fått en partipolitiskt obunden chef; detsamma gäller efterträdaren
Lennart Bodström. Nordenskiöld förklarade i samband med sin utnämning till den
sammanslagna ordförande- och direktörsposten, att samhällsutvecklingen sannolikt
skulle komma att kräva ställningstaganden
av TCO i allt flera politiska frågor. Så blev
det också, och detta accepterades under 60-
talet av de borgerliga tidningar, som tidigare
menat att neutraliteten måste innebära återhållsamhet i partipolitiskt kontroversiella
frågor. Försöken att misstänkliggöra TCO: s
politiska neutralitet upphörde och återupptogs först i mitten av 70-talet.
Politiskt engagemang är nödvändigt
Inte heller TCO: s försvar för sin tolkning
av den partipolitiska neutralitetens innebörd
och för det politiska engagemangets nödvändighet är mycket annorlunda i dag än det
var på 50-talet. Nu som då försöker man
klargöra för medlemmarna och för utomstå-
ende kritiker att partipolitisk neutralitet innebär ettdera av två ting: antingen att organisationen avstår från ställningstaganden i
kontroversiella frågor, avger menlösa yttranden och därmed i det långa loppet berövar
sig själv allt inflytande, eller att den tar ställning i politiska frågor utifrån ledningens bedömning av vad medlemsintresset kräver –
utan att fåsta avseende vid partiernas inställning – och därmed riskerar att synas komma i konflikt med än det ena, än det andra
partiets ståndpunkt.
Ett par nya argument har tillkommit som
en naturlig följd av samhällsutvecklingen
under 70-talet. Kampanjen för arbetslivets
demokratisering, som främst drivits av LO,
TCO, socialdemokratin och folkpartiet, har
ytterligare utsuddat skiljelinjen mellan rent
fackliga uppgifter och allmänpolitiska frå-
gor. Arbetslivets problem griper in i de flesta inrikespolitiska ställningstaganden. Samma effekt har utvecklingen inom löne- och
skattepolitikens områden haft. För att nå-
gorlunda kunna skydda medlemmarnas
reallöner efter skatt i tid av stark inflation
och växande marginalskattetryck i alla inkomstlägen måste de fackliga organisationerna ingripa i skattepolitiken på ett mycket
mera aktivt sätt än tidigare. Det som var
sanning i SACO och lögn i LO på 60-talet är
nu allas mening. I denna utveckling har
TCO inte bara följt med utan rentav varit
pådrivande. Många andra exempel kunde
nämnas. Hela samhällsutvecklingen tvingar
facket att vidga sitt intresseområde och gå in
i politikens mest omstridda frågor för au
kunna tillvarata medlemmarnas intressen på
ett effektivt sätt.
När TCO-ledningen säger att det är vi
själva som skall avgöra när, var och hur
TCO skall ta ställning i politiska frågor, och
inte de politiska partierna eller utomstående
kritiker, har den utan tvekan rätt. Men ändå
finns alla de problem kring neutralitetens
trovärdighet, ledningens representativitet,
organisationens sammanhållning och dess
roll i det politiska systemet, som kritikerna
pekar på. Problemen låter sig inte avfärda
med självsäkert tal om att det här ska inte
andra lägga sig i.
Partipolitisk obundenhet
Debatten kring fackets problem i allmänhet
och TCO: s i synnerhet är nödvändig. Men
det är en förvirrad debatt, där båda sidor
tycks ha rätt utan att det har klargjorts på
vad sätt. Troligen beror förvirringen till
största delen på att debattörerna inte har
definierat begreppet partipolitisk neutralitet
ordentl~gt. Det finns skäl att försöka bena
upp detta begrepp i olika komponenter eller
rättare sagt dimensioner och se efter vad det
innebär inom var och en av dessa dimensioner. Utgångspunkten bör vara ett accepterande av de fackliga organisationernas välmotiverade ståndpunkt, att neutralitet aldrig får innebära att facket i strid mot medlemsintresset avstår från att ta ställning i politiskt kontroversiella frågor som angår medlemmarna. För att undvika all oklarhet på
den punkten bör man ersätta termen partipolitisk neutralitet med partipolitisk obundenhet. Så gjorde KF häromåret, och så fö-
313
reslås det i den i år framlagda rapporten
”TCO och samhället” att TCO skall göra.
Man kan urskilja tre dimensioner av partipolitisk obundenhet. Den första kallar jag
den organisatoriska dimensionen. Den innebär att en organisation för att kunna anses
vara partipolitiskt obunden ej får ha någon
form av organiserat samarbete med ett visst
politiskt parti eller med en intresseorganisation som samverkar med partiet. Man kan
genast konstatera att TCO är obunden på
den organisatoriska dimensionen. Bland
TCO: s kritiker finns kanske föreställningen
att TCO är indirekt bunden till SAP via organiserat samarbete med LO i form av samrådsorgan, gemensamma arbetsgrupper etc.
Men så är faktiskt inte fallet, med något enstaka undantag. Den samverkan som förekommer mellan TCO och LO sker i huvudsak ad hoc och rent informellt.
Den andra dimensionen kan kallas den
personella. Vad det här gäller är att ett visst
parti inte får ”favoriseras” vid rekryteringen
till förtroendeuppdrag och funktionärsbefattningar. Det är tveksamt om TCO numera är helt obunden på den personella dimensionen. Till skillnad från 50-talet, då kritiken
mot TCO för bristande ”neutralitet” gällde
just denna dimension men i realiteten avsåg
en enda person (Valter Åman), tycks det
under 70-talet ha rekryterats en mängd socialdemokratiskt inställda personer till
TCO: s centrala kansli och till en del förbundskanslier. Det är tyvärr svårt (eller snat·ast omöjligt med hänsyn till den personliga
integriteten) att belägga denna iakttagelse
vetenskapligt. Men förhållandet är allmänt
omvittnat bland dem som har god insyn i
314
TCO: s inre liv. Detsamma gäller rekryteringen till förtroendeuppdrag på alla möjliga nivåer. Huvudorsaken till dessa tendenser till minskad partipolitisk obundenhet
på den personella dimensionen torde vara
vad jag här kallat kampanjen för arbetslivets
demokratisering och därmed förbundna socialdemokratiska strävanden att bygga upp
en ”löntagarfront”, där TCO gärna inrangeras vid sidan av LO. Det är naturligtvis
inte fråga om en av SAP styrd rekrytering
till förtroende- och funktionärsjobben inom
TCO. Men en stark personlig övertygelse
hos dem det gäller, att SAP är det parti som
bäst yänar löntagarintressena, får i praktiken ungefär samma effekt. Sannolikt har
denna rekryteringsmekanism förstärkts efter regeringsskiftet.
Den tredje komponenten i den partipolitiska obundenheten är den ideologiska dimensionen. Den är självfallet den viktigaste
av de tre dimensionerna – den handlar ju
om resultaten av organisationens verksamhet – och den har till stor del ömsesidiga
orsakssamband med de två andra. Innebörden av den ideologiska dimensionen kan lättast uttryckas negativt: om en obunden organisation upprepade gånger under en längre
tid tar ställning i politiska frågor på ett så-
dant sätt, att den kommer på samma linje
som ett visst parti eller en intresseorganisation som samverkar med partiet, förlorar
obundenheten sin trovärdighet. Här gäller
samma regel som i utrikespolitiken: trovärdighet är ett livsvillkor för neutraliteten
(obundenheten), och trovärdigheten måste
kunna hävdas åt alla håll. Naturligtvis är det
här fråga om en glidande skala: från den
”rena” ideologiska obundenheten via en rad
relativt trovärdiga mellanlägen till ett tillstånd, som kan kallas ideologisk identifikation med ett visst politiskt parti.
Var står TCO?
Var på denna skala befinner sig TCO idag?
Frågan kan inte besvaras med vetenskapliga
anspråk på precision, eftersom det skulle
kräva en typ av komparativa statsvetenskapliga undersökningar, som tyvärr inte har utförts: undersökningar av dels TCO: s remissyttranden och andra uttalanden i inrikespolitikens alla huvudfrågor under såväl
70-talet som 60-talet, dels motsvarande ställningstaganden från andra fackliga organisationer och från alla politiska partier under
samma period. Jag har själv redovisat en
delstudie av denna typ i boken ”Svensk skattepolitik 1945-1970. En studie av partiers
och organisationers funktioner” (1972). Min
undersökning tyder inte på att TCO äventyrade den ideologiska obundenhetens trovärdighet i skattepolitiken under perioden
1945-1970. Men den skulle alltså behöva
kompletteras med jämförande undersökningar av en rad andra frågor, och även av
skattefrågorna, som förs fram till dags dato.
I brist på forskning av detta slag är man
hänvisad till sporadiska iakttagelser av remissyttranden etc och till mer eller mindre
välgrundade gissningar, när det gäller att
bedöma TCO: s ideologiska position idag,
jämfört med läget på 60-talet. Men det intryck man får vid ett sådant impressionistiskt
studium är att TCO i de flesta politiska frå-
gor glidit allt närmare LO och SAP under
70-talet och nu nalkas ändpunkten, ideologisk identifikation. Framförallt gäller detta
allt som rör det stora området ”arbetslivets
demokratisering”. Den gemensamma LOTCO-linjen i såväl gamla som nya arbetsrättskommitten är ett typexempel. Många
andra exempel kunde anföras.
Hur ser TCO-medlemmarna på frågan
om sin huvudorganisations partipolitiska
obundenhet? Den i en annan artikel i detta
nummer av Svensk Tidskrift redovisade
SeB-undersökningen av medlemskårens attityder till TCO och politiken ger ett tämligen grovt svar på denna fråga; det har av
naturliga skäl inte varit möjligt att specificera frågeställningen efter obundenhetens
olika dimensioner. Men det framgår att nära
hälften anser, att TCO i hög grad eller i
någon mån har övergivit sin obundenhet under senare tid. Endast ca 25 % menar att så
inte alls är fallet; resten har ingen uppfattning.
Svaren vittnar om en uppseendeväckande
brist på tilltro till TCO: s partipolitiska obundenhet. Ännu mera markant blir svarsfördelningen om man bortser från dem som
inte tagit ställning i frågan; då framkommer
det att även bland socialdemokratiskt inställda medlemmar en knapp majoritet anser att
TCO mer eller mindre givit upp obunden,__
heten. Att de socialdemokratiska TCO-medlemmarna skulle tro att detta skett till borgerlighetens favör är föga troligt. Det framgårju av undersökningen, att de SAP-inställda har betydligt större tilltro till TCO: s
obundenhet än vad de borgerliga sympatisörerna (särskilt de moderata) har.
315
Medlemmarnas politiska sympatier
Många tecken tyder alltså på att TCO
trots organisatorisk obundenhet – tenderar
att bli alltmera bunden till SAP och LO i
personellt och ideologiskt avseende samt att
medlemmarna i förvånande stor utsträckning är medvetna om detta. Hur går nu
detta förhållande ihop med det kända faktum, att en ganska stor majoritet av TCOmedlemmarna i regel sympatiserar med de
borgerliga partierna? Kan då inte medlemmarna påverka sin huvudorganisation, så att
dess ledning blir mera representativ för majoritetens åsikter?
Innan denna frågeställning tas upp till diskussion, kan det vara lämpligt att titta lite
närmare på den partipolitiska fördelningen
inom TCO och dess förändringar under det
senaste decenniet. Den aktuella SeB-undersökningen visar, att drygt 48 procent av
TCO-medlemmarna sympatiserar med det
borgerliga blocket – ungefår likformigt fördelade på de tre partierna – medan nära 40
procent håller på socialdemokratin och totalt 45 procent tyr sig till det socialistiska
blocket. Partifördelningen överensstämmer
i stora drag med den som råder inom hela
väljarkåren, och så har det länge varit. Men
förändringarna under de senaste åren är
ganska dramatiska. Av Olof Peterssons redovisning i rapporten ”Väljarna och valet
1976” (SCB: Valundersökningar, rapport 2,
1978, s. 44) kan man se, att andelen TCOmedlemmar som röstade socialdemokratiskt
i valep 1968-76 förändrades på följande
sätt (den aktuella SCB-siffran tillagd för jämförelsen skull):
316
1968
46 %
1970
38 %
1973
35 %
1976
41 %
1978
40 %
Vi ser att den stora socialdemokratiska valsegern 1968 inte helt slog igenom inom TCO
(50 respektive 46 %) och att SAP:s nedgång i
de två följande valen motsvarades av en
ännu större tillbakagång inom TCO-kollektivet. Den borgerliga dominansen i TCO var
orubbad och förstärktes rentav kraftigt t o m
1973 års val. Men i 1976 års val visar sig
opinionen inom TCO ha svängt högst betydligt, tvärt emot den allmänna tendensen i
hela väljarkåren. SAP går nu upp till 41 %,
nästan samma andel som bland samliga väljare. Vad beror denna omsvängning till
SAP:s favör på? En välgrundad gissning är,
att LO-SAP- kampanjen för arbetslivets demokratisering tillsammans med den växande oron för sysselsättningen har fått
många ursprungligen borgerliga eller odeciderade TCO-medlemmar att tänka om och
börja se socialdemokratin som det pålitligaste löntagarpartiet.
Enligt 1978 års SCB- undersökning är andelen SAP-sympatisörer i TCO nästan oförändrad, medan å andra sidan stödet för det
borgerliga blocket har minskat från 55 % i
1976 års val till drygt 48 % i år – en förändring som har sin motsvarighet i hela väljarkåren, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Här är dock en viss försiktighet i
slutsatserna på sin plats: man kan inte utan
vidare jämföra faktisk röstning i ett val med
tilltänkt röstning enligt en opinionsundersökning vid senare tidpunkt. Vad man ganska säkert kan säga är, att osäkerheten bland
TCO-medlemmarna har ökat sedan 1976:
den socialdemokratiska frammarschen
1973-76 har nu hejdats, och en stor del av
den kraftiga majoritet som röstade borgerligt 1976 är odeciderad.
Socialdemokratisk dominans i toppen
Låt oss nu återvända till den nyssnämnda
frågeställningen kring medlemsinflytande
och representativitet. Varför kan inte det
starka ”borgerliga blocket” inom TCO mera
än som tycks ske för närvarande sätta sin
prägel på ledningens agerande? Svaret
torde ligga i det resonemang som fördes
ovan om orsakerna till att socialdemokraterna avancerade i TCO från 35 % 1973 till
41 % 1976, trots att de samtidigt förlorade
den knappa procentenhet i väljarkåren som
behövdes för att behålla regeringsmakten.
Känslan av växande stöd inom TCO-kollektivet, av allt starkare frammarsch för ”löntagarfronten” i en tid av stora förväntningar
om demokratisering av arbetslivet och ökande oro för sysselsättningen, stimulerade de
socialdemokratiska aktivisterna i TCO och
ökade deras antal. I en känsla av att vara i
pakt med tiden började de snabbt besätta allt
flera förtroendeuppdrag och ledigblivna eller nyinrättade funktionärstjänster. På så
sätt blev TCO – och förbundsledningarna
alltmera ”socialdemokratiska” i mitten av 70-
talet, och den tendensen har fortsatt, trots
att SAP ingalunda har förstärkt sin ställning
bland de vanliga medlemmarna.
Mot denna bakgrund är det kanske inte så
konstigt, att endast en tiondel av TCO-medlemmarna anser sig ha mycket stora eller
ganska stora möjligheter att påverka TCO:s
beslut i viktiga samhällsfrågor, medan nära
82% känner sig helt eller nästan maktlösa –
allt enligt den färska SCB-undersökningen.
Förhållandet torde för övrigt ha sin motsvarighet mom andra folkrörelseorganisationer; medlemsinflytandet och medlemsaktiviteten är dåligt utvecklade överallt. Mera
anmärkningsvärt är, att hela 77 procent av
SAP-sympatisörerna i TCO anser sig sakna
inflytande. Å andra sidan är det just bland
socialdemokraterna, som vi finner en någorlunda stor grupp som verkligen tycker att de
kan påverka TCO:s beslut- ca 15 % mot 5-
9% bland borgerliga sympatisörer. Detta är
kärntruppen av socialdemokratiska aktivister; bland dem som överhuvudtaget anser
sig ha något inflytande är SAP överrepresenterat med 58 %, och i den lilla grupp som
tycker att de har mycket stort inflytande är
nästan alla socialister. slutsatsen är klar: den
aktiva, inflytelserika ”eliten” är övervägande
socialdemokratisk, den passiva, maktlösa
”massan” har ungefär samma partisympatier som folk i allmänhet men med en viss
övervikt för den borgerliga sidan.
Den politiska effekten av denna åsiktsmässiga diskrepans mellan aktivister och vanliga
medlemmar i TCO torde bli, att ledningen
alltför lätt tror sig ha medlemmarna med
sig, när den går ut med sina förslag till remissyttranden och andra uttalanden men i
själva verket nästan enbart möter de socialdemokratiska aktivisterna i klubbstyrelser
och på medlemsmöten. Man ropar till medlemmarna, men man får bara tillbaka ett eko
från aktivisterna.
317
Fondfrågan
Denna mekanism av toppstyrd demokrati –
som här beskrivits i avsiktligt tillspetsade ordalag för att förhoppningsvis framkalla debatt och självkritik inom TCO – förklarar
mycket av TCO:s märkliga agerande i löntagarfondsfrågan. SeB-undersökningen bekräftar vad som länge varit känt: en stor
majoritet av TCO-medlemmarna – liksom
av väljarna i gemen – föredrar ett fondsystem med individuella andelar enligt borgerliga ritningar. Endast 27 % är anhängare av
den kollektiva LO-SAP-modellen. Till och
med bland socialdemokraterna i TCO håller
en så pass stor minoritet som 28 % på den
individuella linjen (hela 39 procent av dem
som tar ställning i frågan). Ändå går TCO:s
fondarbetsgrupp i februari 1978 ut med en
rapport, som starkt pläderar för ett kollektivt, fackföreningsstyrt fondsystem av i stort
sett samma typ som LO-SAP-gruppen framlade en vecka senare! Därtill påstås det, att
arbetsgruppens förslag var förankrat hos
nästan alla TCO-förbundens ordförande.
Den nya rapporten, som kom i början av juli
i år, innebär inga större förändringar. Om
medlemsdemokratin är någonting värd
inom TCO, kommer ledningen med all sannolikhet att få se sig besegrad i fondfrågan
på kongressen 1979.
Sammanfattningsvis kan det konstateras,
att TCO i dag är en topporganisation som
står inför en rad allvarliga problem: medlemmarnas tilltro till den partipolitiska
obundenheten sviktar på ett uppseendeväckande sätt, medlemsdemokratin fungerar
dåligt, organisationernas politik formas av
ett tunt skikt av funktionärer, förtroendevalda och aktiva medlemmar, bland vilka so- 318
cialdemokratiska sympatier är starkt överrepresenterade.
Det kommande ställningstagandet i löntagarfondsfrågan ställer alla dessa problem på
sin spets. TCO står här inför en prövning;
som kan bli ännu svårare än pensionsfrågan
i slutet av 50-talet. Den gången var man mycket mera återhållsam än nu, bl a beroende
på att medlemsförbunden hade distinkta,
skarpt divergerande intressen, vilket tvingade TCO-styrelsen att avstå från att ta ställning i själva huvudfrågan om obligatorium
contra frivillighet. Nu däremot är medlemsintresset mera diffust (även om bank- och
försäkrings~änstemännen visar mycket starkare sympatier än andra medlemsgrupper
för ett fondsystem med individuella andelar). Ledningen har de facto sträckt sig så
långt i riktning mot ett bestämt ställningstagande, att det blir svårt att backa ur före
kongressen och låta styrelsen förhålla sig
neutral i huvudfrågan, så som man gjorde
under ATP-striden. Just därför kan något så
unikt i svenskt organisationsväsende som en
kongressens revolt mot styrelsen i en facklig
och politisk stridsfråga av första ordningen
tänkas inträffa. Men det troligaste är att styrelsen driver igenom sin linje – på medlemsdemokratins bekostnad. Hur det än går i
fondfrågan, riskerar TCO att sprängas
just det som kritikerna varnat för.
Behövs TCO
Skulle det vara en stor olycka för de TCOorganiserade ~änstemännen och för det politiska systemet i Sverige om TCO upplöstes?
Behövs verkligen TCO? Jag är numera benägen att svara nej på dessa frågor. Från att
tidigare ha betraktat TCO som en effektiv,
partipolitiskt obunden och relativt demokratiskt fungerande företrädare för gänstemännens intressen och som en värdefull aktör i
det politiska livet med såväl pådrivande som
stabiliserande funktioner, har jag den senaste tiden kommit fram till en i alla dessa avseenden starkt kritisk syn på denna topporganisation. Detta beror inte på nyförvärvade sympatier för de borgerliga åsikter,
som medlemsmajoriteten omfattar och som
ledningen gör så litet för att företräda. Det
är av principiella skäl som de senaste årens
utveckling i riktning mot något som under
obundenhetens täckmantel alltmer börjar
likna en socialdemokratisk täckorganisation
fyller mig med motvilja. Dessa skäl är följande.
För det första är det naturligtvis den bristande åsiktsöverensstämmelsen mellan ledningen och medlemsflertalet samt den därmed sammanhängande urholkningen av
den partipolitiska obundenheten som ter sig
stötande ur demokratisk synpunkt. Det verkar svårt att komma ur detta tillstånd – det
skulle kräva en enorm mobilisering av de
borgerligt tänkande medlemmarna och en
omfattande förnyelse av funktionärskåren.
Men även om detta mot förmodan skulle
lyckas inom rimlig tid, kvarstår en rad problem kring en stor, partipolitiskt heterogen
och obunden organisation av TCO:s typ.
Det är här – för det andra – väsentligen
en fråga om intressebevakningens effektivitet. Om TCO utvecklas vidare i riktning mot
att bli en socialdemokratisk täckorganisation, försvagas naturligtvis respekten för
dess ståndpunkter hos den borgerliga halvan av befolkningen och dess politiska företrädare, vilket kan bli bekymmersamt särskilt när de borgerliga partierna innehar regeringsmakten. Men om denna utveckling
skulle brytas och den borgerligt sinnade
medlemsmajoriteten skulle få mera att säga
till om, kan man fråga sig hur pass effektiv
intressebevakningen då skulle bli. Ledningen måste i ett sådant läge rimligtvis ta större
hänsyn till den socialdemokratiska minoritt>-
ten än vad den nuvarande ledningen gör i
förhållande till den borgerliga majoriteten.
Resultatet skulle bli en serie urvattnade,
kompromissbetonade ställningstaganden,
som i längden inte blir till glädje för någon
– allraminst för medlemmarna. En organisation som inte längre kan på ett trovärdigt
och slagkraftigt sätt tillvarata sina medlemmars intressen i fackligt relevanta samhällsfrågor – och det gäller numera nästan alla
inrikespolitiska stridsfrågor – har inget existensberättigande.
Detta för över till mitt tredje skäl för att
TCO kanske bör försvinna. Det gäller organisationens roll i det politiska systemet. Om
TCO utvecklas i riktning mot bättre interndemokrati och åsiktsrepresentativitet och till
följd därav får en alltmer diffus politisk profil, måste man fråga sig om en sådan topporganisation har någon vettig funktion att fylla
i det politiska systemet. Blir inte TCO då en
spegelbild av väljarkåren, tenderande att
sammanfalla med denna till följd av tjänstemannagruppernas snabba tillväxt i det postindustriella servicesamhället? Blir inte då
TCO en konkurrent till riksdagen, som ter
sig skäligen överflödig och rentav skadlig?
319
Det är ju dock partiernas uppgift att göra de
övergripande intresseavvägningarna i hela
folkets namn; det är inte förenligt med den
politiska demokratin att en ”allomfattande”
intresseorganisation, vars styrelse inte kan
väljas och vrakas i allmänna val, mer eller
mindre övertar denna funktion.
Men låt oss i stället anta, att TCO förblir
en socialdemokratiskt dominerad men formellt obunden organisation. I så fall blir
dess makt enorm; den blir ett verkligt hot
mot den parlamentariska demokratin. Den
redan nu påtagliga tendensen att partierna
anpassar sig till de TCO-anslutna marginalväljargrupperna kommer att förstärkas –
ännu mera än om TCO blir en diffust ”borgerlig” organisation. Kampen om väljarna
blir kampen om makten i det mäktiga TCOetablissemanget. Partierna abdikerar och
TCO regerar i det helt korporativa slutstadiet.
Hur det än går – vare sig TCO blir en
borgerlig papperstiger eller ett socialdemokratiskt lejon – är och förblir TCO en omöjlig topporganisation, så länge fiktionen om
partipolitisk obundenhet upprätthålles. Det
vore kanske bäst om TCO sönderfaller i sina
beståndsdelar genom en serie demokratiska
medlemsbeslut. Ett antal vertikala ”industriförbund” av typ PTK, ett stort statstjänstemannaförbund, ett enat lärarförbund, en
allomfattande ”sjukvårdstjänstemannakartell” etc vore ett fullt tänkbart och ur många
synpunkter bättre alternativ. Dessa förbund
kunde då – med iakttagande av reell partipolitisk obundenhet – bedriva en effektiv
intressebevakning inom sina respektive fackliga specialområden. ställningstagandena i
l
{
320
de allra mest övergripande samhällsfrå-
gorna och sammanvägningarna av de fackliga särintressena kunde med fördel överlåtas
till de politiska partierna i enlighet med den
parlamentariska demokratins spelregler.
Ett annat alternativ till det nuvarande
ohållbara tillståndet är naturligtvis att TCO
ger upp obundenheten och helt går samman
med LO-SAP. Detta skulle säkert ge en i
vissa avseenden effektiv bevakning av stora
tjänstemannagruppers intressen. Men
många medlemmar skulle lämna skutan, och
även i detta fall skulle den svenska organisationsbilden bli betydligt brokigare än nu.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism