Print Friendly

Nils Daag; En amerikansk kolumnists minnen

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS DAAG:
En amerikansk kolumnists minnen
D
e flesta associerar nog i första
hand begreppet kolumnist med
de stora amerikanska tidningarnas op ed-sidor, även om företeelsen på
senare år spritt sig snabbt och också återfinns exempelvis i Sverige. För den som
inte haft tillfälle att regelbundet läsa
amerikanska tidningar kan det vara svårt
att föreställa sig vilket inflytande dessa
krönikörer utövar på den allmänna opinionen. Genom att de mest framstående
kolumnisterna syndikeras i ett stort antal
tidningar, når de i likhet med 1V, men till
skillnad från de stora drakarna, ut till hela
befolkningen.
James Reston: Deadline. Random House
1991
Varje tidning med självaktning har ett
flertal kolumnister med olika politisk
åskådning som tillsammans skall ge läsaren en balanserad kommentar till dagsnyheterna. Ett gemensamt drag är att de
ofta är kritiska till de politiska makthavarna, men inom givna ramar. De lever i en
slags symbios med varandra och det ömsesidiga beroendet är påtagligt. Riktigt
”muck raking” lämnas för det mesta åt
andra journalister.
Några kolumnister erövrar en mer
central roll i det amerikanska politiska livet än andra. 1900-talets första hälft
dominerades i detta avseende av Walter
Lippmann. Om denne skrev akademikern
Ronald Steel en synnerligen intressant
biografi för några år sedan, vari bl a framgår att Lippmann var medförfattare till
president Wilsons 14 punkter.
Om man på liknande sätt skulle utse
efterkrigstidens mest inflytelserike
kolumnist, skulle nog de flesta fastna för
New York Times James ”Scotty” Reston.
Han anställdes på tidningen vid andra
världskrigets utbrott och arbetade som
utrikeskommentator, chef för Washington-kontoret och blev till slut också bitr.
chefredaktör. Men det är som kolumnist
under nära ett halvsekel som han kommer
att ihågkommas. Hans adelsmärke var att
klart och koncist förklara och kommentera komplicerade samband. Han var
också, trots sin ofta kritiska inställning, en
uppskattad samtalspartner för makthavarna och han kände dem alla väl.
Det är således med stort intresse som
man öppnar hans nyutkomna memoarer.
Den som minns hans raka språk från kolumnerna blir inte besviken. Särskilt hans
personkarakteristiker blir till mästerliga
miniporträtt och är ofta förödande i sin
precisa knapphet; ”A suspicious bully”
(Lyndon Johnson), ”He was called Tricky
Dick, and few would say he didn’t earn his
name” (Richard Nixon), ”Roosevelt raised his voice to rescue the needy, Reagan
used his power to defend the greedy”.
Restons skotska puritanism går som en
röd tråd genom hans kommentarer. Ingen
tolkade bättre den nationella stämningen
efter Kennedy-mordet: ”America wept
tonight, not alone for its dead young president, but for itself’.
Det är med mer blandade känslor som
man tar del av Restons översiktliga kommentarer till de händelser som han sett
passera revy. Då framgår med all önskvärd tydlighet att han har sin styrka i det
lilla formatet och i den träffande formuleringen snarare än i det analytiska. Restons
rätt banala reflexioner ökar knappast vår
förståelse av efterkrigstidens händelser,
även om boken förvisso utgör en bra repetitionskurs med tonvikt på det ·ameri- –
kanska persongalleriet. Inte ens skildringen av händelser där New York Times varit
direkt involverad, såsom publiceringen av
de s k ”Pentagon Papers”, ger särskilt
mycket nytt.
Intressantast är nog hans diskussion
om förhållandet mellan massmedia och
de politiska makthavarna. Reston är
egentligen inte tillfreds med att kolumnistema utnyttjas av USA:s ledare för att
sända informella signaler till främmande
makt. Likväl har han själv vid åtskilliga
tillfållen påtagit sig den rollen, t ex under
Berlinkrisen 1961. Reston menar vidare,
härtill påtagligt influerad av den amerikanska försvarsmaktens skickliga mediapolitik under Gulfkriget, att balansen förskjutits till politikernas fördel. Han bortser då ifrån att media under de senaste
decennierna verksamt bidragit till tre presidenters fall. Lyndon Johnson sade själv
att han insåg att spelet var förlorat, när
han fick både Walter Lippmann och Scotty Reston mot sig och avstod då från att
kandidera för ytterligare en valperiod. Ett
annat tecken på hur konsensus hade förskjutits 1967/ 68 var att de stora lV-bolagen blev alltmer kritiska. Inte minst spelade här ett besök i Vietnam av CBS avgudade nyhetsankare Walter Cronkite en
stor roll. Mönstret var likartat när Nixon
tvingades att avgå efter Watergate och när
Carter förlorade valet 1980, främst p g av
gisslandramat i Teheran. Kolumnister
som Reston och nyhetsuppläsare som
Cronkite gick inte alltid i bräschen, men
när de bytte fot var den avgörande svängningen i den allmänna opinionen inte
långt borta.
Restons kommentarer om amerikanska politiker går för det mesta i svart eller
343
vitt. Bland hans hjältar återfinnsTrumans
aristokratiske utrikesminister Dean
Acheson, som enligt Reston var den verkliga kraften bakom både Marshallplanen
och Trumandoktrinen. Vidare den misslyckade demokratiska presidentkandidaten Adlai Stevenson, ”my favourite Joser”
och intressant nog även president Eisenhower. Till dem som inte finner nåd inför
hans ögon hör självfallet Nixon, ”who
trusted nobody”, men också Ronald Reagan. Carter får ett förhållandevis gott betyg: ”he deserves better marks than he got
when he was still in the White House. For
he tried to apply moral purpose to his
decisions, and set a standard worthy for
the presidency”.
Med tanke på de senaste årens utveckling, men även efterkrigshistorien i sin
helhet, är det högst remarkabelt att Reston inte har något alls att säga om Europa.
Den ende europeiska politiker som ägnas
tillstymmelsen till ett porträtt är Jean
Monnet. I övrigt begränsas Restons utrikespolitiska kommentarer till Sovjetunionen, Kina och Latinamerika.
Om Restons memoarer stundtals
känns en smula träiga beror det nog på att
han i alla år, trots sin allmänt liberala
framtoning, representerade den präktiga
huvudfåran i amerikansk politik utan alltför stora avvikelser åt vare sig höger eller
vänster. Själv ser Reston sina krönikor
som brev till en inte alltför välinformerad
god vän. Mot slutet blev han också lite för
mycket av en institution, ”the dean of the
Washington press corps”. Reston karakteriserar själv det amerikanska folket som
”ärligt, alldagligt och storsint”. Så skulle
man nog också kunna sammanfatta hans
egen publicistgärning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner