Print Friendly

Nils Andrén; Vådligt är att dröja-farligt att gå vidare

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ANDREN:
Vådligt är att dröja
– farligt att gå vidare
Debatten om EG och neutraliteten har flammat upp igen trots
att en nästan enig riksdag för ett
och ett halvt år sedan stod bakom den svenska medlemsansö-
kan. Också EG-motståndarna
borde kunna inse att vi bevittnar
en helt ny europeisk scen. De
regionala stormaktsmotsättningarna som alltid motiverat vår
neutralitetspolitik är borta.
Skall vi som hittills låta oss
sys in i ett nytt europeiskt ekonomiskt system utan att kunna
påverka processen? Eller skall
vi öka vårt inflytande genom att
sälla oss till de europeiska beslutsfattarna?
Nils Andren är professor emeritus i statskunskap.
•• n månghundraåriga visdomsd kan vara tillämpliga i den
tuella politiken. Den heliga
Birgittas iakttagelse är tillämplig också i
den nytända debatten om EG och neutraliteten. Den har vaknat till nytt liv, trots att
en nästan enig riksdag för ett och ett halvt
år sedan stod bakom den svenska ansö-
kan om medlemskap. Det stora paradigmskiftet har blivit en för hård nöt att
knäcka för generationer av neutralitetsindoktrinerade svenskar.
Invändningarna i den svenska Europadebatten är av flera slag. EG-organens inställning till det av många svenskar älskade, äckliga våtsnuset är i sak på sin höjd
en kuriositet. Men snusfrågan irriterar
främst därför att den ter sig som ett symboliskt uttryck för den maktmedvetna
Brysselbyråkratins retsamma småaktighet och interventionism. Den aktualiserar
också frågan om den reella innebörden av
den deklarerade ”subsidiariteten”.
EnJigt ”subsidiaritetsprincipen” skall
inga frågor avgöras på högre nivå än nödvändigt. I tillämpningen borde denna regel innebära att Gemenskapens centrala
organ endast bör befatta sig med det som
är nödvändigt för att nå Gemenskapens
överenskomna mål. Ett sådant agerande
är helt nödvändigt om EG (eller Unionen) skall bli tillräckligt hållfast inför
kommande påfrestningar.
Centrum bör således inte utmana delarna eller regionerna med onödiga och
okynniga initiativ som kränker deras behov av respekt och identitet. Även om
Brysseltåget går mot ett mera enat Europa, borde dess förare kunna dra lärdom
av utvecklingen i öster. Den visar hur starka de etniska, religiösa och nationella
intressena kan vara och hur farligt det är
att utmana dem. EG-Europa är dess
bättre inte något Balkan. Men det är ändå
fyllt av dolda och öppna motsättningar.
Inte ens det demokratiska Europa är
osårbart mot nedbrytande krafter. Ibland
kan det vara klokt att dämpa ambitionerna och skynda långsamt, också i Bryssel.
En förgriplig tanke: Om Jacques Delors
efterträdde Mitterand i Paris skulle kanske tempot bli lite måttfullare och den
europeiska utvecklingen på längre sikt
stabilare.
Endast neutralitetsfrågan har sagts
vara avgörande för den svenska EG-politiken. Trots detta har en stor del av Europadebatten allt mera kommit att handla
om helt andra frågor, snus, skatter, sysselsättning, kvinnofrågor etc. Neutralitetsfrågan har på nytt dragits in i debatten,
men oftast mer som tilläggsargument än
som huvudfråga. Opinionsundersökningar har antytt att de gamla argumenten i
den nya tappningen har gjort intryck. I en
opinionsundersökning visade sig föga
mer än en fjärdedel av de tillfrågade vara
beredda att acceptera ett EG som skulle
utgöra en obligatorisk försvars- och sä-
kerhetspolitisk gemenskap.
Argumenten mot EG är av flera slag.
De flesta är välkända sedan minst trettio
år tillbaka. Ett sådant gäller suveräniteten. I den nuvarande, integrerade världen
har Sverige, liksom alla andra stater, reellt
förlorat stora delar av den självbestämmanderätt som suveräniteten förutsätter.
Medlemskapsfrågan gäller i realiteten om
vi skall vara med om att fatta beslut som i
praktiken styr också vårt eget agerande.
Skall vi fortsätta att leka blindbock, med
Tage Erlanders monumentalt negativa
”metalltal” från 1961 neddraget över ögonen? Eller skall vi uppfatta verkligheten
sådan den är, ny?
201
Kärnvapenfrågan
Ett annat argument som EG-motståndarna har mobiliserat gäller kärnvapnen.
Inga Thorson har förskräckts över att
Sverige som medlem av EG skulle bli delaktigt i – och därmed också skulle bli
medansvariga för – de franska kärnvap- -nen som president Mitterand i någon
obestämd mening lovat ställa till EG:s
förfogande. Förmodligen är detta att tillmäta ett situationsbetingat utspel från
Elyseepalatset alltför stor reell betydelse.
Det är en lång väg till en situation där de
båda europeiska kärnvapenmakterna har
abdikerat. Och ännu längre till en situation där en europeisk union ter sig som en
trovärdig och självständig förvaltare av de
yttersta förstörelsemedlen.
Om vi går in i ett EG som efter hand
förvandlas till en försvarsunion kommer
uppenbarligen de engelska och franska
kärnvapnen att i någon form ingå i unionens gemensamma arsenal. ~n förutsättning är dock att den internationella
nedrustningen inte skapat en helt ny kärnvapensituation. En sådan utveckling kan
inte uteslutas. Men kärnvapenmakterna
har fått ett nytt argument för att inte gå för
långt. De vill bevara en trovärdig avskräckningsförmåga mot nya och mindre
nogräknade kärnvapenstater.
Kärnvapenmakterna kommer säkert
att se till att deras avskräckningsinstrument inte råkar i okontrollerbara händer.
Den aktiva pådrivaren av internationell
nedrustning Sverige kommer såsom medlem av EG knappast att behöva känna belastningen av att vara en kärnvapenmakt,
vare sig materiellt, politiskt eller moraliskt. Vi behöver inte avsvärja oss vårt förflutna. Däremot kan vi tänkas bli skyddade av ett i någon mening gemensamt,
— – -~
202
europeiskt kärnvapenparaply. Den barska thorsonska moralismen reagerar mot
denna tanke med självsäker indignation.
Ändå finns det mycket att invända.
Kärnvapenparaplyet är ingenting nytt,
inte ens för Sveriges – eller Finlands –
säkerhet. Under det kalla kriget levde
Sverige under skyddet av terrorbalansens
kärnvapenparaply. Den omständigheten
att de befångda ideerna om ett svenskt
kärnvapen avvisades – och här spelade
Inga Thorson och hennes medsystrar en
viktig roll – befriade oss från många onö-
diga bekymmer. Men inte från det beroende av kärnvapen som låg – och alltjämt
ligger – i det faktiska eller potentiella
skyddet av terrorbalansen.
Europeisk försvarsunion?
Ett annat argument bygger på föreställningen om risken att dras in i krig. EGmotståndarnaförsöker ge oss bilden av en
ny, europeisk imperialistisk supermakt
som hotar att dra in Sverige och andra
små fredliga länder i oönskade krigiska
äventyr. Föreställningen bygger på EG:s
nya strävanden efter säkerhets- och försvarspolitisk gemenskap. I själva verket är
EG- och kommer säkert att förbli- alltför heterogent, alltför präglat av olika
intressen, för att kunna enas om en utåt
aggressiv militärpolitik. Passivitet på
gränsen till ”neutralitet” verkar vara ett
troligare scenario. Och det borde ju passa
också Sverige.
De gamla- man frestas säga ”före detta” – neutrala staterna borde därför inte
behöva känna någon större oro inför den
upprepade vägran från Bryssel att acceptera neutralitetsreservationer från stater
som söker inträde.
Denna syn har länge varit känd. Den
fanns med redan då den förra regeringen
ledde tåget till Bryssel. Då kom man runt
svårigheten genom att markera att det
gemensamma europeiska försvaret inte
uppfattades som ett trovärdigt scenario.
Om det är trovärdigare i dag är tveksamt.
Maastrichtfördragets öde under ratificeringsprocessen bör ge svaret. Men lika
litet som sommaren 1991 är den europeiska försvarsunionen på längre sikt ett
helt orimligt scenario. Det är därför riktigt att redan nu ta hänsyn till det i en realistisk EG-debatt. Vi måste klargöra tänkbara konsekvenser, skälen för och emot.
Vi måste också klargöra gränserna för vår
egen vilja att ge lika mycket som vi vill ha,
att ta gemensamma risker för att nå ett
större mål.
Detta större mål är naturligtvis att få till
stånd ett hållbart europeiskt samarbetsoch fredssystem, starkt nog att motstå de
påfrestningar som kan uppstå mellan stater med olika intressen, mellan etniska
och religiösa grupper, med sekler av
historiska konflikter bakom sig. Västeuropa är inte Jugoslavien eller Ryssland.
Men det vore oförsiktigt att tro det vara
helt immunt mot inre slitningar. Det var
fruktan för sådana som låg bakom den
europeiska ekonomiska integrationen, då
den 1951 inleddes med Kol- och stålunionen.
Vårt säkerhetspolitiska motstånd mot
att dras in i det europeiska samarbetets
beslutande organ har hittills motiverats av
Europas politiska uppdelning. Vår neutralitetspolitiska renhet eller trovärdighet
skulle inte smutsas av att vi deltog i beslutsorgan dominerade av NATO-länder.
Nu är Warszawapakten upplöst. Många
av dess medlemmar ingår i ett annex till


NATO, som börjar bli känt under aeronymen NACC (North Atlantic Cooperation
Council). Deras högsta önskan är att få
tillträde till den Europeiska Gemenskapen, som, om Maastricht-avtalet ratificeras, skall bli den Europeiska Unionen.
En ny europeisk scen
Ett självklart förhållande, som också EGmotståndarna borde kunna inse, är att vi
bevittnar en helt ny europeisk scen. De
regionala stormaktsmotsättningar som
alltid motiverat vår europeiska neutralitetspolitik är borta. Nu ligger osäkerheten
i att vi befinner oss i en oavslutad revolutionär process. Vart den till slut leder kan
många gissa men ingen förutse.
I det europeiska perspektivet är den
yttersta frågan om vi vill vara med och
bygga upp ett nytt solidaritetssystem, som
kan komma att styra också vårt säkerhetspolitiska agerande. Eller vill vi på nytt
ställa oss på sidan, av fruktan – eller kanske i förhoppningen – att systemet skall
spricka och skapa nya förutsättningar för
en traditionell svensk neutralitetspolitik.
Då skulle vi slippa tänka om.
Dess bättre förefaller det som om inget
av de ledande partierna öppet vågar uttala den uppfattningen. Ändå verkar det
som om också klara ”Europapartier” inför opinionssvängningarna börjar sväva
på målet. De gömmer sin tvekan bakom
omsorg om en objektiv information. Det
ligger dock en med rätta påtalad risk i att
information utan ställningstagande på sikt
uppmuntrar till passivitet i opinionsbild- 203
ningen. En sådan kan tolkas som inledningen till en reträtt till tidigare EG-kritiska positioner.
EG-debattens syfte
Vad EG-debatten ytterst bör syfta till är
att klargöra innebörden av det politiska,
ekonomiska och moraliska val vi står inför. Politiskt och ekonomiskt är problemet enkelt: skall vi som hittills låta oss sys
in i ett nytt europeiskt ekonomiskt och i
realiteten även socialt system utan att
kunna påverka denna process. Eller skall
vi öka vårt inflytande – befria oss – genom att sälla oss till de europeiska beslutsfattarna.
EG-frågan innebär både ett politiskt
och ett moraliskt problem. Detta har hittills uppfattats främst av dem som fruktar
– eller är övertygade om – att EG är en
självisk rikemansklubb, inriktad på att utsuga den fattiga eller ”tredje” världen. Industrivärldens moraliska ansvar eller
skuld i förhållande till tredje världen är
dock en långt mera komplicerad fråga.
Den stora moraliska utmaningen är av
annat slag, mera obestridlig. Den bottnar i
EGs ursprungliga syfte att bygga en intressegemenskap i Europa som är så stark
att riskerna för ett nytt krig mellan Europas ledande makter helt tonar bort. För
Sverige och andra ”egoistiskt” neutrala
stater blir frågan ytterst: Vill vi vara med
om att befästa och bevara Europa som en
fredsmiljö?
Svaret borde vara givet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner