Print Friendly

Nils Andrén; Släpp in de baltiska republikerna i Europa

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SLÄPP IN DE BALTISKA
REPUBLIKERNA I EUROPA
NILSANDREN
De baltiska republikernasfrihet är en skör planta som kräver omtanke och omvårdnad. Inte bara
Sverige borde bli medlem i den Europeiska Unionen. Det är dags att släppa in även de baltiska
republikerna. Och det är bråttom.
D
et finns i vår mediatyranniserade tidsålder en
benägenhet att i stort som
smått både överdriva och ta
ut allting i förskott. När FN med framgång befriade Kuwait från Irak, var politiker, diplomater och andra experter rö-
rande eniga om att FN äntligen har blivit
vad det borde vara. Illusionen skingrades
snabbt inför nya kriser, i Somalien och i
vad som en gång var Jugoslavien. Det
sovjetiska imperiet föll samman och
många upplysta experter visste berätta att
den eviga freden var nära. När det fyra år
senare känns en pust av en isande vind
från öster – i form av valresultaten från
Ryssland- hörs klangen mäktig och stark
från de mediala domedagsklockorna.
Alltför ofta saknas nyanserna. Det är alltför lätt att glömma att revolutionära processer brukar ta lång tid att värka ut.
NILS ANDREN är professoremeritus i statskullskap
Franska revolutionen började 1789 och
slutade enligt historieböckerna 1815. Vår
tids europeiska revolution började
1989…. När den ryska förändringsprocessen är slut och vilket dess resultat
blir, återstår alltjämt att se.
Ekonomiska medel
Händelserna i Ryssland är en obehaglig
men ändå till dels en nyttig läxa. Vad vi
just nu kan säga är att ett parti vars ledare,
Vladirnir Zjirinovskij, före valet öppet
pläderat för att Ryssland skall återta de
förlorade provinserna och kanske genomföra en ny delning av Polen, med
Tyskland som tänkt partner, har vunnit
omkring en fjärdedel av mandaten i det
nyvalda ryska parlamentet. Efter valet har
han dock försäkrat att Ryssland inte skall
gå in med militära styrkor i andra stater.
Han tror att de ”avfilliga” kan tvingas
tillbaka med ekonorruska medel. Den aggressiva grundtonen har dock inte ändrats. Till bilden hör också kravet att omSVENSK TI DSKRIFT 87
ställningen av rustningsindustrin skall avbrytas. Det kan därtill tas som ett bevis
for bristande ekonomisk realism.
Än så länge balanseras ”liberaldemokraternas” inflytande av en president
vars makt stärkts av den nya författningen. Men vad skulle hända om Boris
Jeltsin forsvinner från scenen, på grund
av ohälsa eller nederlag i nästa presidentval? Och om det forförda folket till hans
efterträdare skulle välja parlamentsvalets
segerherre? Demokrati är ofta granne till
kaos, särskilt om den grundläggande
värdegemenskapen är ringa, om traditioner och erkända spelregler saknas.
Skydd mot Ryssland
De som svarar for vår långsiktiga forsvars- och säkerhetspolitik har kanske
inte haft så fel, ändå när de också placerade ett nytt tryck eller hot från en stormakt i öster bland möjliga framtidsscenarier. I varje fall har deras farhågor
full förståelse i de forna kommuniststater
som nu räknar sig till Nord- och Mellaneuropa. Det framgår bl a av att den dörr
mot väst som symboliseras av nya
acronymen PFP Partnership for Peace i
dessa stater allmänt välkomnas därfor att
den uppfattas som ett skydd mot Ryssland. Misstron till Sovjetimperiets främsta arvtagare är alltjämt mycket stor i de
forna lydstaterna. Polen har reagerat infor vad det betraktar som ett hot om en
ny delning av landet mellan mäktigare
grannar och på nytt ställer krav på medlemskap i NATO. Kanske en positiv reaktion från NATO skulle vara den signal
som Ryssland behöver?
Handlingifrihetsprincip
Vår uppgift just nu bör vara att allvarligt
överväga vad som kan göras både for att
främja vår egen säkerhet och for att
bromsa eventuella tendenser till ny rysk
expansionism i vår egen närregion. Det
beklagliga är att vår ekonomiska situation
sätter hinder i vägen for en försvarspolitik, som tar hänsyn till situationens risker.
Den traditionella reaktionen när det blå-
ser kallt är välkänd. Vi sveper in oss i
neutralitetspolitikens forhoppningsvis
vindtäta och värmande jacka. En sådan
politik pläderar socialdemokraterna for.
Sedan länge har bristen på neutralitetspolitisk renlärighet varit ett stående tema
i Ingvar Carlssons kritik av sin efterträ-
dare. Neutraliteten finns också som en
valmöjlighet i den borgerliga, säkerhetspolitiska strukturen. Men inte som en
alternativlös maxim. I grunden innebär
den nya svenska säkerhetspolitiken en
återgång till den handlingsfrihetsprincip,
som gällde fram till slutet av 1950-talet.
En återgång till spänning mellan Västeuropa, med USA i ryggen, och ett
revanchsuget Ryssland skulle givetvis
återställa de yttre forutsättningarna både
for NATO och den traditionella svenska
neutralitetspolitiken. Men vi bör allvarligt ställa oss ett par frågor: I vilket tidsperspektiv är ett ”nytt” Ryssland åter ett
trovärdigt hot? Och är det vår gamla, välkända hybrid mellan en igelkott och en
snäcka i sitt skal som är vad Sverige och
Nordeuropas säkerhet skulle kräva inför
88 SvENsK TI Ds KRIFT
ett fornyat tryck från öster. Den situation
som ligger i det mest hotfulla baltiska
scenarier är just av det slag som enligt
Carl Bildts tal i november på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm skulle
kunna leda Sverige till att avvisa neutralitet, for att som icke-krigforande land ha
en folkrättslig grund for att ge bistånd.
Serbiskt grannskap
Det har – ända till det ryska valet – varit
vanligt att avfärda tanken på ett ryskt hot
som något mycket avlägset, och egentligen ganska orealistiskt. Det är säkert riktigt om man tänker sig en fornyad rysk
roll som en världsmakt. Men som ett
”Serbien” mot sina grannar har Ryssland
säkert redan i dag alla erforderliga resurser, och därtill ett åtminstone delvis fungerande kärnvapen.
Därfor är den primära uppgiften inte
att bestämma vad Sverige bör göra, om
ett nytt kallt krig skulle bryta ut, eller än
värre, om det skulle bli ett hett krig i Europa. Uppgiften är att redan nu konsolidera Östersjöområdet, så att en eventuell
nationalistisk regim i Ryssland inte frestas
att gå i Peter den stores spår – mot svaga
grannar i Baltikum, i Finland och mot
Sverige. Det var en for stor uppgift redan
for 1600-talets svenska stormakt och
långt mer så for dagens lilla Sverige. Men
låt oss vända på den gamla trösterika
”marginaldoktrin” som säger att en stormakt endast kan utnyttja en marginell del
av sina resurser vid en operation mot
Sverige. Låt oss i stället säga att den marginella insats Sverige kan göra for att
bygga upp ett trygghetssystem i Östersjön – till egen och hela regionens
fromma – kan bli ett viktigt, och kanske
avgörande säkerhetspolitiskt tillskott.
Först av allt måste vi själva bygga in oss i
Europa.
Det gäller inte bara Sverige utan också
om Finland, som redan är på god – kanske bättre – väg in i unionen, och om de
tre baltiska republikerna.
Chimär suveränitet
För att främja stabiliteten i Östersjö-
området bör vi spola småkrafset i
EV-debatten och koncentrera oss på det
väsentliga. Detta är att helt och hållet och
så snart som möjligt komma in i det europeiska huset, så att vi kan påverka dess
sätt att fungera och så att det ger oss skyddet av att tillhöra den europeiska gemenskapen. ställningstagandet till EV-medlemskapet är inte bara, eller ens främst, en
fråga om att väga forlusten av en allt mera
chimär suveränitet mot vinsten av att ra
vara med och bestämma om Europas affärer. Ju mer oredan växer i vår omvärld,
desto viktigare blir medlemskapet som
instrument for vår säkerhetspolitik. Det
bidrar till att stabilisera vårt område och
därmed också till att öka vår egen trygghet.
Om man skulle tro de många kritikerna av EU och av den officiella svenska
Europapolitiken, skulle medlemskapet
öka vår egen osäkerhet i otrygga tider. I
själva verket måste det vara tvärtom. Ju
större osäkerheten blir i vår nära omvärld, desto viktigare blir det att tillhöra
SVENSK TJOSKRIFT
89
en stabil organisation sammanhållen av
starka intressen och lojaliteter. Desto viktigare blir det att säga ja till Europa. Låt
oss inte falla for politiska bedragare eller
eget självbedrägeri till att tro att det var
vårt neutralitetspolitiska dubbelspel som
räddade freden i Nordeuropa under det
kalla kriget. Det var NATO:s styrka och
båda blockens diplomati. Vi var, trots
Unden, trots Palme och hans efterföljare,
egentligen bara moraliserande åskådare.
Alltid europeer
Ett ja till Europa betyder inte att vi fornekar oss själva och vårt förflutna. I Europaunionen forblir danskarna danskar, tyskarna tyskar, fransmännen fransmän osv.
Svenskarna konuner att forbli svenskar.
Europa borde inte uppfattas som något
nytt och avskräckande. Tvärtom. Vi har i
grunden alltid varit europeer. ”Blott
barbariet var en gång fosterländskt”,
docerade den lärde skalden och Växjöbiskopen Esaias Tegner. Eller, med andra
ord, vår historia har alltid varit en – mer
eller mindre marginell – del av den europeiska historien. Därfor betyder ett ja till
Europa också ettja till Sverige, till Norden
och till Östersjöregionen.
För att nå det angelägna målet att
vårda den ömtåliga planta som heter de
baltiska republikernas frihet, krävs det
dock mycket mer än att EU:s gräns flyttar
fram till Östersjön och Finska viken.
Skuggan från öster gör det angeläget att
Estland, Lettland och Litauen så snart
som möjligt upptas som medlemmar i
BU-unionens europeiska gemenskap.
Och det bör ske, innan farorna blivit
akuta, innan ett medlemskap av någon
kan uppfattas som en hotande upptrappning av en spänd yttre situation. Det
borde vara en uppgift for alla demokratier kring Östersjön – både medlemmar
och kandidater till medlemskap – att med
en snabb diplomatisk offensiv mot Bryssel öppna vägen till Europa for de tre
republikerna.
Utmanande gränsdekoration
Europa med olika format och benämningar, EU, WEU, EFTA, EES, ESK,
måste se till att de baltiska republikerna
inte uppfattas som en utmanande gränsdekoration kring ett sargat och bittert
Ryssland utan som en integrerad del av
det nya, forenade Europa.
Sverige kan agera inom tre av dessa organisationer och dessutom som medlem av
det Baltiska rådet – inom ramen for dess
fastslagna uppgift att stödja demokratiseringsprocessen i de forna kommunistiska staterna. Vi bör fullfölja den dubbla
baltiska politik som forts under de senaste
åren: genom ekonomiskt och annat stöd
och samverkan och genom diplomatiskt
stöd till kraven på ryskt tillbakadragande av
trupperna. Men samtidigt bör vi fortsätta
att uppmuntra och stödja de krafter i de
baltiska republikerna – särskilt i Estland
och Lettland – som eftersträvar en rimlig
politik mot sina stora ryska minoriteter,
präglad av respekt for mänskliga- och
medborgerliga rättigheter. Trots att just
dessa egenskaper saknades hos de forna
sovjetiska herrarna.
90 SV EN SK TIDSKRI FT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner