Print Friendly

Nils Andrén; Samtidshistoria i porträttformat

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

L.
(J)
…:::.:::
u
😮
co
utsetts av regeringen skall denna se
till att lagarna följs helt självständigt
från påtryckningar av statsråd.
Rikets styre under lagarna garanterades av självständiga ämbetsmän.
Det har varit illa att de sedan en del
år inte tillsätts på livstid utan att de
måste fjäska för regeringen för att bli
omförordnade efter sex år. u vill
Persson inte bara att en verkschef,
som Irhammar, kan avsättas av statsrådet på begäran av underlydande
personal utan nu skall han eller hon
dessutom avskedas som en vanlig vd
i ett börsbolag, men med sämre
anställningstrygghet. När statsrådet
inte är belåtet avskedas ämbetsverkets gd utan skyddsnät.
Anders Isakssons bok tränger på
djupet i principiella frågor om rikets
styre och demokratins förutsättningar på ett sätt som är alltför sällsynt numera. Det behövs mycket diskussioner om de grundläggande
DIPLOMATI
Samtidshistoria i porträttformat
Av Nils Andren
Svenska diplomatprofiler under 1900-talet handlar om
aderton bortgångna svenska diplomater, som på olika
sätt gjort en anmärkningsvärd, oftast positiv, någon
gång omstridd, insats inom diplomatin.
R
EDAKTÖRERNA säger i
sin inledning att boken
egentligen kommit att
handla om den moderna svenska utrikesförvaltningens tjänstemän som kollektiv. Tolkningen är kanske ett sätt att
undvika kritik för bristande oväld i
valet mellan många meriterade. Kollektivet är en speciell mix av världslig klokhet och intellektuellt tillvä-
gagångssätt; sällskapslivets medvetna
och aktiva användning; och den på
handling och resultat inriktade attityden. Vågar man tillägga: När det
är som bäst!
En under senare år allt vanligare
kategori saknas i urvalet, beskickningschefer som rekryterats utanför
diplomatkarriären, främst politiken.
Det är möjligt att ingen av dessa anses
förtjäna en plats i galleriet. Några
namn faller anmälaren i minnet:
Hans W:son Ahlmann, Rolf Edberg,
Gunnar Heckscher och Alva Myrdal.
Historikern Torvald Höjer (d. ä.)
var en drivande kraft i utrikesförvaltningens modernisering i början
av detta sekel. Dessförinnan hann
Höjer uppleva det behagliga gamla
UD, vars organisation varit i det närmaste oförändrad sedan Oscar I:s
dagar. Han var politiskt konservativ
men hade, framhåller Gunnar Aselius, en fördomsfri inställning när
det gällde det moderna samhällets
krav på öppenhet och effektivitet hos
statliga verk och myndigheter. Han
har kallats första världskrigets grå
eminens , var lärjunge till Harald
Hjärne och såg sig ibland som en
urspårad historiker. Torvald Höjer
inpräntade, som chef för den av
honom själv initierade pressbyrån,
att tidningarna i nationens intresse
måste ålägga sig en viss återhållsamhet. Hans grundsyn var realpolitisk;
han pläderade för en rent svensk
intressepolitik åt alla håll. I Ålandsfrågan ville han göra större utfäste!-
lm lSvensk Tidskrift l2002, nr 3·41
principerna. Fler bör engagera sig.
Den politiska adeln är en bra början
på en sådan fördjupad diskussion.
Men det behövs flera aktörer.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int)
är redaktör för Svensk Tidskrift.
BOKFAKTA
Författare: Anders Isaksson
Titel: Den politiska adeln
Förlag: Wahlström&Widstrand, 2002
ser till Finland för att återfå öarna.
Under krigets slutskede var han chef
för den politiska och handelspolitiska avdelningen. Han avled 1937 som
envoye i Oslo.
Flertalet porträtterade hade sin
mest aktiva diplomattid under mellankrigsåren och andra världskriget.
Torvald Höjers efterträdare i Oslo
blev envoyen och författaren Christan Gunther. Krister Wahlbäck spekulerar: Möjligen hade han varit
inställd på att stanna kvar i Oslo till
pensioneringen [—] och odla sitt
intresse sen ungdomen för norsk litteratur och scenkonst. Knappt två år
senare var han dock tillbaka i Stockholm för att hantera svensk utrikespolitiks svåraste år, under andra
världskriget. Oftast fick Sverige
inskränka sig till den nog så svåra
uppgiften att på ett balanserat, och
fredsbevarande, sätt reagera inför
yttre händelser.
Inför samtidens och eftervärldens
kritik har Gunther själv formulerat
ett svar: Alla med oss jämförliga folk
har fört eller försökt föra samma
politik som vi. Att Sverige lyckats
med vad alla velat, nämligen att
undgå kriget, ger ingen anledning till
förhävelse, men inte heller till förebråelse. Krister Wahlbäck sammanfattande omdöme om Gunthers
insatser är helt tveklöst: Christian
Glinther har spelat en större roll i
svensk utrikespolitik än någon annan
av våra diplomater under 1900-talet.
EFTERV ÄRLDENS KRITIK
Efter kriget drabbades många diplomater med svåra roller under andra
världskriget, liksom Gunther, av det
som Karl Molin kallar ett uppgörelse- och utrensningstänkande. Kent
Zetterberg noterar att fördömelsen
drabbade dem som främst haft till
uppgift att förhandla med tyskarna.
Zetterberg manar till eftertanke: Det
var faktiskt möjligt att ”Tysklandsförhandlarna” gjorde mer för att
rädda den svenska neutraliteten och
freden under andra världskriget än
några andra enskilda personer.
Krigsårens hjälteroller har oftast tillerkänts dem som fått sköta relationerna västerut. Politisk eller vetenskaplig, än mindre moralisk, enighet om slutomdömena lär inte ligga
bakom hörnet. Värderingarna blir
svårförenliga, när krav på mod ställs
mot tvång till försiktighet.
Karl Ivan Westman blev under
tio år Sveriges diplomatiska stämma
både i Bern och i Geneve (Nationernas Förbund). Därefter följde ett par
år i Madrid, med ett kort mellanspel
under kriget i Helsingfors. Westman
var kritisk mot fortsättningskriget I
Finland ansågs han som oförstående. De blev snart av med honom.
Efter en kort tid som kabinettssekreterare blev slutposten den efterlängtade, Paris. Wilhelm M. Carlgrens omdöme är att Westman var
en förgrundsfigur i svensk utrikesförvaltning, kvick och kritisk, men
mera respekterad än omtyckt.
Under större delen av det första
kalla kriget var Sveriges man i Helsingfors Gösta EngzeU. Som rättschefi
UD hade han visat ett mänskligt och
balanserat handlag med flyktingfrågor.
I Helsingfors tjänstgjorde han mellan
1951 och 1963. Göran Andalfnoterar
Karl-August Fagerholms omdöme:
utan alla jämförelser den mest populära diplomaten vi har i Helsingfors.
Omdömet speglar säkert EngzeUs intelligens och medkänsla. Men kanske
också att han var verksam under en
mindre påfrestande tid än Westman.
Carl Hamilton var ett av förvaltningens underbarn. Omdömet är
Erik Bohemans. Hamilton var envoye
i Helsingfors, kabinettssekreterare,
envoye i Köpenhamn och avböjde två
gånger att bli utrikesminister. Den
andra gången blev det i hans ställe
Christian Gunther. Hamilton var en
småstatsrealist. Sverige måste föra en
försiktig politik, anpassad till de starkaste makterna i det egna närområ-
det. Han lämnade diplomatin redan
1941, för att vid 51 års ålder bli
landshövding i Linköping. 1948-49
var han ordförande i den skandinaviska försvarskommitten (ej noterat
av Kent Zetterberg).
BOHEMAN UTRIKESMINISTER?
Sverker Oredsson sätter sin hjältegloria på’ Erik Boheman, en av alla
tiders främsta diplomater.
annan svensk utrikespolitik. Boheman fick i stället bli en kritisk röst i
UD.
På sin sista post, i Washington,
lade han skicklig moteld inför den
irritation som den svenska politiken
väckte i USA. Som pensionär åtog
sig Boheman styrelseuppdrag i
näringslivet och blev riksdagsman
(fp). År 1970 avgick han efter sex år
som Första kammarens siste talman.
En annan realpolitiker var Ragnar Kumlin. Som biträdande chef för
den politiska avdelningen formulerade han balanserade bedömningar
av den tyska faran. Klaus R. Böhme
följer Kumlins reflexioner inför krigets utveckling. Det låg i både Finlands och Sveriges intresse att Tyskland eliminerade den sovjetiska
krigsmakten (underförstått: och därHans livsverk tillhör de främ- ”Inom UD kan det inte alltid
sta under svenskt 1900-tal.
Hans roll som förhandlare i
väst väcker ett personligt
minne. Tre svenska studenter
i Cambridge bjöds före jul
ha varit lätt att förena ideologiska appeller med den
internationella verkligheten.”1944 på middag hos Sveriges
sändebud, Björn Prytz.
Huvudgäst var Erik Boheman, som
efter en riskfylld färd kommit till
London. Han förnöjde då denne
anmälare med sin historia om Winston Churchills lockbete. On Sverige
gick med i kriget, skulle det återfå
två gamla krigsbyten från trettioåriga kriget, Bremen och Verden. Tjugu
år senare återfann jag naturligtvis
godbiten i Bohemans memoarbok
På vakt.
Efter kriget gick det rykten om
att Per Albin Hansson skulle önskat
få Boheman till utrikesminister.
Uppgiften betvivlas av Undens biograf, Yngve Möller. Kanske ändå, om
Per Albin förverkligat sin vision om
en samlingsregering efter kriget. Vid
valet 1948 var Boheman lika nära att
bli utrikesminister (med Sven Grafström som kabinettssekreterare) som
Bertil Ohlin att bli statsminister.
Några få röster hade räckt för en helt
efter besegrades av sjömakterna).
Kumlins prognoser ter sig i efterhand som en karta över skeendet,
alltid några steg före verkligheten.
Redan ett par månader efter krigsutbrottet i juni 1941 diskuterade
Kumlin tänkbara följder av tyska
motgångar. Efter ett tyskt nederlag i
öst skulle Sovjetunionen behärska
Europa fram till Elbe och bli Centraleuropas hegemon. Sverige borde
bibringa Sovjetunionen uppfattningen att det i sitt eget intresse ville
verka för att hålla stormaktsinflytande borta från Norden. Kumlin
blev efter kriget Sveriges förste representant i Förbundsrepubliken Tyskland. Slutstation blev Paris.
Arvid Richert har uppfattats som
alltför undfallande gentemot tyskarna.. Han blev illa hanterad av den
efter kriget allt mera heroiska svenska opinionen. Historikern Karl
OJ
o :
()
A””
ro
……
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 1m
._
Q)
~
u
😮
CCl
Molins slutord manar till besinning.
Visst kan man drömma sig in i rollen
som den okuvlige Torgny Segerstedt.
Men till vad nytta [—-], i en värld
av dolda intressen, motstridiga krav
och uppslitande moraliska konflikter. Trots tidens snålblåst av efterklokhet och självgodhet fick Richert
fick återupprättelse som landshövding i Älvsborgs län. Det uteslöt inte
hans egen självkritiska eftertanke om
brist på kyla som skulle ha satt mig i
stånd tilllugnare bedömanden.
KRYPTOKOMMUNIST?
Även Rolf Sohlman behandlas av en
fackhistoriker, Olof KronvalLUnden
såg Sohlman som en föredömlig
företrädare för Sveriges intressen ,
medan högt uppsatta tjänstemän
ansåg att han var landsförrädare,
eller näst intill. Västambassader i
Moskva uppfattade honom som
kryptokommunist
”Sverige är en småstat som
kriget och kalla krigets första fas.
Sven Grafströms roll under större delen av kriget var som byråchef
på UD:s pressbyrå. 1944 kom han till
den politiska avdelningen och blev
dess chef mellan 1945 och 1948. På
pressbyrån var uppgiften, med Kent
Zetterbergs formulering, att hantera
floderna av utländska påtryckningar
och protester mot svensk press och
politik , utan att rubba motståndsviljan mot det yttre trycket. Grafströms konsekventa atlantism och
kritik av den svenska utrikespolitiken gynnade kanske inte hans karriär, men gav honom sinnesfrid.
Staffan Söderblom har karakteriserats som en av de främsta företrä-
darna för en mot Tyskland och därefter mot Ryssland tillmötesgående politik. Efter kriget drabbades han av fördömelsen. Danskarna stoppade 1945
en svensk önskan att placera Söderblom som sändebud i Köpenhamn.
har en stormakts resu rser på
Kent Zetterberg beskriver
honom som en komplicerad
personlighet med en viss politisk svartsyn men med en klart
anglofil, demokratisk grundsyn.
det diplomatiska området”
Lennart Petris mängårige kollega
Lars Bergquist har också redigerat
Petris postumt utgivna, mäktiga dagböcker. Dessa kan ses som uttryck för
två kardinaldygder, briljans och järnflit. Till dessa egenskaper fogar Bergquist också hans vitalitet, bevisad av
bland annat äventyrliga bilfärder som
ung diplomat i Sydamerika, och hans
talförhet: Han var ointresserad av
konversation. Han talade själv, klart,
tydligt, kunnigt- och ändlöst.
Sven Grafström inledde sin
utlandstjänst 1928 i Oslo, under den
grå eminensen Torvald Höjer. Då
han, endast 52 år gammal, omkom i
januari 1955, skulle han tillträda
posten som beskickningschef i Bern.
Grafström förde en omfattande dagbok under åren 1938 till 1954. Inom
UD var han en kritiker av utrikespolitiken, under både andra världsLl!l lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41
Det finns flera dock ouppklarade punkter i hans agerande.
Eftergifterna mot Tyskland 1940-42
ansåg han vara nödvändiga för att
hålla Sverige utanför kriget. Det gällde
att utan underdånighet hålla tyskarna
på gott humör och att undvika onö-
diga svårigheter och slitningar. Han
var realpolitiker. Sverige ligger där det
ligger och världen är som den är och
det kan vi inte ändra på.
Som ambassadör i Moskva delade han dock skulden för försummelserna i Raoul Wallenbergmålet
med sin chef i Stockholm. Göran
Perssons ursäkt till Wallenbergs
efterlevande, när felstegen avslöjades (2001), kan tas som en bekräftelse på skuldbördan.
REALPOLITIKER
Den nuvarande Londonambassadö-
ren, docenten Mats Bergquist, har
skrivit om en av sina företrädare.
Gunnar Hägglöf hade ringa förstå-
else sin chef under 1930-talet, Rickard Sandler. Det blev för mycket
Nationernas Förbund, nordiskt samarbete och annat som inte hade
någon reell inverkan på händelsernas gäng.
Hägglöfhade vid 35 års ålder blivit chef för UD:s handelsavdelning.
Verksamhetens vikt markerades
under några korta månader före
krigsutbrottet av att han flyttades in
i regeringen. När samlingsregeringen bildades, återgick Hägglöf till
departementet. Under de följande
åren var han, vid sidan av Giinther
och Boheman, en av de tre realpolitiker som ledde den svenska utrikespolitiken. Boheman har beskrivit
Hägglöf som en enastående begåvning, arbetsam, kunnig och med förmåga till vida utblickar, skicklig och
kallblodig som förhandlare. Efter
kriget följde kortvariga placeringar
i Belgien, Nederländerna, Moskva
och FN. slutposterna var som
ambassadör först i London, därefter
i Paris. Som pensionär var han en
lysande självbiografisk och samtidshistorisk författare. Han har på ett
mycket njutbart sätt hjälpt mänga
att förstå vår egen tids historia och
Mats Bergquist att skriva en spännande essä om sin forne chef. Det
obestridliga slutbetyget är en av
detta sekels största diplomater.
Det kortaste bidraget är Sverker
Åströms porträtt av Leif Belfrage.
Hans ursäkt är att Belfrage knappast
lämnat någon skriftlig kvarlåtenskap.
Han blev den mest anonyme av de
ledande svenska diplomaterna efter
kriget. Belfrages metod var den
insiktsfulle, kritiske och uppslagsrike granskarens. Som sådan utövade
han stort inflytande hos både Tage
Erlander, Osten Unden och Torsten
Nilsson. Åström understryker särskilt hans varma relationer till
Unden och Dag Hammarskjöld. Leif
Belfrage hade inga ovänner. Han
kom så nära begreppet gentleman
som man kan komma.
Harald Edelstam torde ha fått
plats i den distingerade profilkretsen i sin egenskap av, enligt tidningen Expressen, Sveriges mest omstridde ambassadör. Orsaken var givetvis
hans mera varmhjärtade och frimodiga än diplomatiska agerande både
som ung vicekonsul i Oslo under
den tyska ockupationen och som
ambassadör i Chile vid Pinochets
statskupp. Allt beskrivs med kritisk
medkänsla av Ingemar Lindahl.
Sven Backlund började sin UDkarriär som vikarie på pressbyrån,
med andra ambitioner än en diplomatisk karriär. Han blev dock kvar
och pensionerades från departementet 1983 efter elva år som ambassadör
i Bonn. Som generalkonsul i Berlin
hade han dessförinnan genom tyst
och effektiv diplomati spelat en central roll för avspänningspolitiken mellan öst och väst. Sven Backlunds unika
insats i Tysklandspolitiken gör honom
förmodligen till den ende diplomaten
från Sverige som i nyaste tid också har
en plats i världshistorien. Tyskarna
tackade honom med Ernst Reuterplaketten och behandlade honom
som en stormaktsambassadör. Bland
hans egenskaper lyfter Lars-Göran
Engfeldt särskilt fram civilkurage inåt
och frispråkighet utåt.
Backlund var länge socialdemokrat säkerhetspolitiskt var han en
realpolitiker, i Torvald Höjers och
Ragnar Kumlins anda. Han hade allt
mindre förståelse för Olof Palme.
Det verkar som om bristen på förståelse var ömsesidig. När Backlund
skulle tillträda i Bonn, ställde Palme
villkoret att han skulle följa givna
instruktioner. Svaret: Naturligtvis,
men inte instruktioner om vad han
skulle rapportera. Inför sin avgång
citeras Backlund ha sagt: Om ni har
hört mig säga något positivt om
Palme, har ni hört fel.
NEUTRALITET IN G ET MÅL
Den yngsta proflien tillhör den alltför
tidigt bortgångne Lars Åke Nilsson,
kabinettssekreterare under Carl
Bildts regering och till slut ambassadör i London. Född 1943, död 1996,
var han, som LeifLeifland framhåller,
den enda genuina efterkrigsdiplomaten. Det finns flera likheter mellan
författaren, och hans föremål. En
sådan speglar spänning mellan politik och byråkrati i UD-arbetet. Jag
citerar: samarbete mellan [politiska]
statssekreterare och kabinettssekreteraren kräver att alla har samma
politiska uppfattning. När så inte var
fallet, uppstod problem. Nilsson var
kabinettssekreterare under ett skede,
då en omprövning av centrala utrikes- och säkerhetspolitiska trossatser
hade blivit naturlig eller rent av nödvändig. Men alltjämt måste Nilsson
påminna: Neutralitetspolitiken har
aldrig varit ett mål i sig utan ett
medel för utrikespolitiken.
Många av diplomatporträtten
markerar den spänning som fanns
inom UD mellan den politiska ledningen (Sandlers idealism, Undens
buttra kålsupartolkning av samtidshistorien) och realismen hos diplomaterna av facket. I allt belyser diskrepansen mellan politik och expertis ytterst ett tidlöst problem. Inom
UD kan det inte alltid ha varit lätt
att förena ideologiska appeller med
den internationella verkligheten.
Den svenska ämbetsmannalojaliteten tycks ändå ha gjort problemet
hanterbart. Diplomaternas insatser
kan väl motivera den danske statsministern Hans Hedtofts kanske
avundsjuka omdöme för omkring ett
halvsekel sedan: Sverige är en
småstat som har en stormakts resurser på det diplomatiska området.
Även Mannerheim är citerad för en
liknande uppskattning. Det låter
betryggande.
Lovorden aktualiserar också frå-
gor. Vad är det som krävs för att en
utrikesförvaltning skall fungera?
Redaktörerna talar om den moderna
utrikesförvaltningen som en kollektiv. Ett fungerande kollektiv måste
ha inbördes förtroende och förmå-
ga till samarbete. De pekar också på
den diplomatiska tjänstens specifika egenheter och positiva egenskaper. Diplomatporträtten kan ge en
nyfiken läsare svar på många frågor.
Som alltid gäller det att veta vad man
vill söka. I grunden är det enkla sanningar som gäller i alla organisationer. Hur får man tillräcklig och relevant information, förmåga att sovra,
erfarenhet och kunskap som kan
leda till riktiga rekommendationer
eller beslut? Hur kan man skapa tillförlitliga nätverk för personliga kontakter och förtrolig information?
Blindskären finns dessvärre inte bara
ute i världen. De finns också på
mycket nära håll. Lars Bergquist
antyder några, när han konstaterar
att hans föremål, Lennart Petri, brast
i förståelse för utrikespolitikens inrikespolitiska matnyttighet.
Alla aktuella frågor får inte svar.
Hur påverkas rollerna av den internationella integrationen, med dess
nya beslutssystem och kanaler? De
traditionella strukturerna har fått
konkurrenter med både nordiska,
europeiska och globala förtecken.
Vilka följder har informationstekniken fört med sig? Ökar den kraven på
den egna underrättelseverksamheten,
eller enbart på förmågan att sovra i
ett allt mera omfattande material?
Diplomatprofiler är en stimulerande lektyr. Jag föreställer mig att
boken redan är en både frivillig och
obligatorisk läsning, såväl bland dem
som redan finns i Arvfurstens palats
och bland dem som vill komma dit.
Porträttgalleriet är naturligtvis värt en
fortsättning, gärna långt innan 2000-
talet ligger bakom nästa generation.
Nils Andren
(n.andren@swipnet.se) är professor emeritus i statskunskap. Han skrev första gången i Svensk Tidskrift för 55 år sedan.
BOKFAKTA
Författare: Gunnar Arteus och Leif Leifland (red)
Titel: Svenska diplomatprofiler under 1900-talet
Förlag: Probus, 2001
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 LiJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner