Print Friendly

Nils Andrén; Kylig arkitekt byggde för stort imperium

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

0:::
U.J
~
u
:O
a)
SVENSK HISTORIA
Kylig arl<itel<t byggde
för stort imperium
Av Nils Andren
Axel Oxenstierna var den svenska stormaktens främste
skapare. När han tillträdde stod Sverige vid botten av sin
förnedring, när han dog var landet på höjden av sin
glansperiod. Men stormaktens styrka vilade på grannarnas svaghet, som inte skulle vara för evigt.
U
NDER ETT PAR årtionden i början av 1600-
talet leddes svensk
politik av två osedvanligt begåvade män,
Gustaf II Adolf och hans rikskansler
stormaktens ledning och utveckling
låg därefter under ett par årtionden
i stort sätt i händerna på Gustaf II
Adolfs främste rådgivare.
Ett annat välkänt uttalande från
Axel Oxenstierna är att han varje
kväll lade av sina bekymmer tillsammans med sina kläder. Drottning
Kristina har nedtecknat yttrandet.
Men han medgav två undantag, då
bekymren följde med honom i
sängen. De kom efter buden om
kungens död, 1632, och om den
militära katastrofen året därefter vid
Nördlingen.
Axel Oxenstierna. Läsare av Carl
Grimbergs böcker om våra ”underbara öden” minns kanske anekdoten
från Sveriges krig mot Polen på
1620-talet. Kungen och kanslern sitter och diskuterar en fråga, kungen
ivrig, kanslern eftertänksam. Gustaf
Adolfblir otålig. ”Om inte min hetta
hade värmt upp Er kyla, skulle Ni för
länge sen ha frusit till is.” Kanslern
blev inte svaret skyldig: ”Om inte
min kyla hade svalkat Ers Majestäts
Under gångna år har det många
gånger observerats att denne märkliga statsman aldrig gjorts till föremål för någon fullständig lev- ”Med dagens mått kan målet nadsteckning. Nils Ahnlund
nådde inte länge än till Gustav
fÖr stormaktstidens politik te II Adolfs död. Detta konstaterar
sig förfelat.”
hetta hade, hade Ers Majestät för
länge sedan brunnit upp.” Historien
har upprepats av senare författare,
både hemma och borta, till exempel
i C. V. Wedgwoods livfulla översiktsverk The Thirty Years War.
Kungens hetta drev honom till en
alltför tidig död i stridsvimlet vid
Lutzen. Mitt i sin saknad och sorg
noterade kanslern att han ”föga
annat förmodat, än att detta fallet en
gång skulle hända”. Den spirande
Gunnar Wetterberg med
respektlös självmedvetenhet i
efterordet till sin politiska biografi över Axel Oxenstierna. ”Någonstans” hade Wetterberg läst att det
inte fanns någon biografi över Axel
Oxenstierna. Han insåg så små-
ningom ”att det var den här boken
jag hade förberett mig för att skriva,
lika mycket när jag läste historia som
när jag arbetade i svensk förvaltning
och diplomati”.
”Någonstans” kan ha varit de
besvikna kommentarerna till att Nils
Ahnlund inte nådde ända fram till
IIISvensk Tidskrift 12003, nr 2 1
1654. Nu har Wetterberg fyllt den
stora luckan i sin studie Kanslern:
Axel Oxenstierna i sin tid. Det är ett
mäktigt opus på 1068 sidor, i två
band. Mycket är därmed sagt. Självmedvetenheten är välbefogad. Det är
utan allt tvivel en pionjärsbragd.
Den både besvarar och ställer frågor.
Åtskilligt återstår säkert för kommande generationer av forskare om
den svenska stormaktstiden.
AKTÖRSPERSPEKTIV
Wetterbergs bok passar väl in i en
riktning som präglat de senaste årens
historiska renässans. Den behandlar
Sveriges historia med utgångspunkt
från dess ledande aktörer. Medeltiden och stormaktstiden är två centralpunkter i den nya historievågen.
De nya stormaktsstudierna började
med Peter Englunds bok om det
svenska stormaktsväldets blodiga
solnedgång vid Poltava. Den följdes
av hans böcker om Ofreden med
Erik Dahlberg och om Den oövervinnerlige med Carl X Gustaf som
centralfigur. Kungens fälttåg beskrivs
även i Claes-Göran Isacsons Carl X
Gustavs krig (2002). Därtill kommer
ett par nya kungabiografier, Göran
Rystads över Carl XI och Bengt Liljegren över Carl XII. Men också
andra böcker visar det återuppståndna intresset för stormaktstiden.
Gunnar Eriksson har skrivit
den prisbelönta boken Rudbeck
1630-1702. Liv, lärdom, dröm i
barockens Sverige. Lägg härtill att E.
W. Dahlbergs redan 1923 publicerade bok om stormaktstidens dominerande entreprenör, Louis de Geer
1587-1652, kommit i ett uppmärksammat nytryck…
Allt detta är utryck för ett
nymornat, stärkt intresse för vår historia. Den nya vågen visar att årtionden av försummelser i skolornas
undervisning visserligen försvagat
kunskaperna men inte lyckats
utplåna nyfikenheten på vårt förflutna. Lägg härtill att historien har
fått egna, nya fora, både i de årliga
historiedagarna och i bokklubbar
med helt historisk inriktning (till
exempel Clio och Svenskt militärhistoriskt bibliotek).
Gunnar Wetterberg befinner sig
således även i ett intressant akademiskt sällskap, när han bidrar med
de båda volymerna om den störste
av dem alla under 1600-talet, Axel
Oxenstierna. Bokens titel (Axel
Oxenstierna i sin tid) visar att författaren inte är ute för att nyttja vår
egen tids värderingar till att moralisera över en gången tid. Det gäller
att bedöma dess aktörer efter den
tidiga barockens villkor, inte efter det
självbelåtna tvåtusentalets. Genom
sin uppläggning och detaljrikedom
fyller det en viktig plats i vår nyaste
1600-talshistoria.
Axel Oxenstierna ledde Sveriges
politik under förmyndarregeringen
för drottning Kristina. Han förblev
rikskansler till sin död, kort efter
Carl X Gustafs regeringstillträde
Axel
Oxenstierna.
1654. Under drottning Kristinas
regeringsår var hans inflytande
kringskuret både av vikande hälsa
och av kunglig onåd. Boken tycks
mig visa att spänningen inte enbart
berodde på monarken.
När man läser en gången tids historia kan det ske med olika perspektiv. Ett grundläggande perspektiv är
Rankes, att utröna wie es eigentlich
gewesen ist. Man kan också använda
historien för att söka sina rötter, inte
bara som individ utan även i samhälle och kultur. Söker man rötterna,
dominerar andra teman och händelser som kan ha fått sin betydelse
senare i tiden. Dit hör förvaltningens och författningens utveckling
och maktkampen mellan stånden,
näringslivets förkovran, och mycket
annat. Wetterberg tecknar den nya
svenska stormaktens både internationella och nationella problem. Det
lämnar därigenom samtidigt betydande utrymme åt det moderna
svenska samhällets historiska rötter.
Boken är full av snabba scenväxlingar, som ofta rubbar ansatser till
en striktare kronologi.
En enda illustration. Aret 1636
får vi följa händelsernas lopp, från
det blodiga slaget vid Wittstock, till
oroligheter i Sverige, bekämpade
med lagens hårdaste straff, till slottsbygget på Tidö och till högadelns
frälseköp och förläningar. Sedan
växlar scenen åter till det tyska kriget. Där hade överlägsna kejserliga
trupper omringat Johan Baners
arme, men glömt att ”knyta till
säcken.” Utgången av denna fas vittnade även om krigets karaktär i det
förhärjade Nordtyskland. ”De svenska knektarna svalt i garnisonerna,
men de kejserliga hungrade ihjäl
utanför:”
STATSNYTTA
Kanslern hade ett finger eller mer
med i det mesta som skedde. ”Därför
blir biografin”, påpekar dess författare, ”i lika hög grad en beskrivning
av tiden som av kanslern själv. Oxenstierna är hela tiden där, även när
hans egen person inte befinner sig
mitt i rampljuset.”
I ett perspektiv, som sträcker sig
förbi den korta stormaktstiden, ter
sig konsekvenserna för det svenska
rikets administrativa och ekonomiska modernisering mer betydande. Den kan ses mot bakgrunden
av att Sverige ständigt måste vara på
sin vakt mot yttre fiender men också
öppet för chanser till egna erövringar. Samhällets inre reformer blev
i detta perspektiv instrument för att
bygga upp dess yttre styrka. Efter
reformationen och de nordiska
inbördeskrigen i övergången mellan
medeltiden och den nya tiden fanns
obegränsade behov av uppbyggnad
och förnyelse. De omfattade egentligen allt, bildningsväsen och förvaltning, ekonomi, maktspelet mellan
kung, högadel och övriga ständer.
Oxenstierna var en ledande företrädare för rådsadeln. Wetterberg
OJ
O:
n
;>:;
m
;;o
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 21 m
0:::
w
~
u
:Q
c:o
noterar att ”Oxenstierna delade sina
samtida kretsars bördsstolthet”.
Handlingsutrymmet begränsades
dock alltid av hänsynen till statsnyttan. Rykten om att Oxenstierna frestades av tanken att gifta en av sina
söner med drottning Kristina skulle
rimligen kunna spela på högfärd. De
äterges utan att bekräftas eller avvisas. De strider uppenbart mot Wetterbergs uppfattning att Oxenstierna
var nöjd med sin roll som monarkernas tjänare. Möjligen skulle det
vinna något mer tilltro som ett led i
strävanden att reducera kungamakten till aristokratins fördel. Hos
Wedgwood, som inte ingår i Wetterbergs referensram, förekommer liknande äktenskapsspekulationer i ett
franskt diplomatiskt dubbelspel
redan under 1630-talet. Kristina
skulle vara ett lockbete för att fånga
in både Oxenstierna och kurfursten
Johan Georg i Sachsen. En notis som
fladdrar förbi.
Kort tid efter Gustaf II Adolfs
död var Axel Oxenstierna klart
intresserad av propåer om att han
skulle utnämnas till kurfurste av
Mainz. Om det var fåfänga eller hans
insikt om positionens betydelse för
att främja svenska intressen lämnas
outrett. Så också här. Tanken förlorade all aktualitet efter nederlaget vid
”Sveriges framgångar
berodde på de traditionella
fiendernas svagheter.”
Nördlingen. Han fick så småningom
nöja sig med att bli greve av Södra
Möre och herre över 11 socknar och
610 hemman.
STRATEGISK TÄNKARE
Oxenstiernas scen var det korta svenska stormaktsväldets högsommar.
Hans centrala roll var dess skapares.
Utrikes- och krigspolitiken gav
mänga nya brickor till det religionspolitiska och Östersjöpolitiska maktIIISvensk Tidskrift l2003, nr 21
Drottning
Kristina.
spelet. Men Sverige blev därmed
också en bricka i många andra aktö-
rers spel. Dessa omfattade större
delen av Europa: gamla ärkefiender
som Danmark, Ryssland och Polen.
Därtill kom genom den tyska politiken Böhmen, tyska kurfurstar
och mindre potentater. Huvudfiende blev för en tid Habsburgi Wien och i Madrid. Avgörande
för Sveriges europeiska balans
blev ofta Frankrike och sjömakterna, Nederländerna och England. Allt får sin plats, inte minst
under Oxenstiernas like, kardinal
Richelieu. Frankrike fick en nyckelroll för Sverige, när nederlaget vid
Närdlingen i ett slag undergrävde de
positioner Gustav Adolfbyggt upp.
I den situationen ställdes Oxenstiernas egenskaper på prov. Han var
”strateg, han var ledare, han var analytiker och han var en lysande förhandlare”. Axel Oxenstierna var en
klok pragmatiker, som såg möjligheterna, och en realpolitiker som
också insåg deras gränser. Rikskanslerns besinningsfulla kyla brukar
illustreras med ett uttalande, som
tillskrivs honom inför sonen Johans
tvekan inför uppdraget att leda den
svenska fredsdelegationen i Osnabrtick: ”Vet du icke, min son, med
huru lite visdom världen styres.” Det
är ett av den politiska världslitteraturens klassiska yttranden. Inför
eftervärlden ha det fått bekräfta
Oxenstiernas klokhet. Wetterberg
gör dock sina läsare besvikna genom
att, på goda grunder, ifrågasätta
bevisen för dess autencitet. Vi får
trösta oss med medgivandet att
Oxenstierna ändå mycket väl kunde
ha sagt det.
Det var egenskaper som också
gjorde honom till de främste – om
än längt ifrån den ende – skaparen
av en ”svensk modell”, inte bara i sin
egen tid. 1600-talets administrativa
lösningar har ända in under den
moderna demokratin satt tydliga
spår i utvecklingen av landets styrelse och förvaltning.
I allt tog han väl vara på rikets
väl, men också på rådsaristokratins
och därmed på sina egna intressen.
Det belyses i redogörelserna för den
svenska centralförvaltningens reformering under Gustav II Adolfs tid
och den följande regeringsformen
1634. Med dagens mått kan målet
för stormaktstidens politik te sig förfelat, att bygga upp en stark militärmakt och att låta denna ambition
dominera rikets omdaning. Men det
finns också likheter, om man ser
Oxenstiernas politik som ett uttryck
för en vilja att markera Sveriges plats
i världen. I fredligare former har liknande ambitioner i vår samtid inte
varit främmande för Olof Palme, för
Carl Bildt eller för Göran Persson.
HISTORIENS FACIT
Boken om kanslern imponerar
naturligtvis främst genom sin centralfigur. Oxenstierna lotsade skickligt fram Sverige till en kort maktpolitisk glanstid. Eller med Wetterbergs egen formulering: ”Under Axel
Oxenstiernas tid som kansler gick
det svenska riket från nadir till zenit”
Den började med den förödmjukande freden i Knäred och Älvsborgs
lösen. Vid dess slut hade Sverige börjat söka det som senare kallats dess
”naturliga” gränser till Danmark och
genom fotfäste i Nordtyskland blivit
en europeisk kontinentalmakt. Sjö-
segern vid Fchmarn 1644 tycktes
under några korta år förverkliga
drömmen om Östersjön som ett
svenskt mare nostrum.
Det var en utveckling på gott och
ont. Det fanns i Sverige både ett
krigsparti och ett fredsparti. Oxenstierna bar en stor del av ansvaret för
att kriget fortsatte. Det var dock
enligt Wetterberg kanske ”en förutsättning för en fred som bekräftade
det tysk-romerska rikets lösliga
struktur”. Den direkta orsaken var
dock en annan, att garantera Sverige
tillräcklig ”satisfaktion” för krigets
kostnader. Till dessa hörde också
demobiliseringskostnader av olika
slag. ”Soldatescans contentament”,
hette det på tidens latiniserade byrå-
kratspråk
Om Oxenstierna, liksom hans
sentida efterföljare, kunnat kika i
historiens facit, skulle han kanske
också förstå den kritik som senare
riktats mot stormaktstidens riksbyggare. Deras konstruktion var för
stor och för bräcklig för att
kunna hållas vid makt av ett så
litet folk en så osäker värld. Det
låg en varning för framtiden i
Axel Oxenstiernas egen säkerhetspolitiska analys inför freden 1648.
Sveriges framgångar berodde på de
traditionella fiendernas svagheter.
Oxenstierna sammanfattade dem
som ”den alltför stora moskovitiska
träldomen, polackernas alltför stora
frihet, Danmarks inre bekymmer”.
Ett citat från Wedgwoods bok om
trettioåriga kriget faller mig här i
minnet. ”Oxenstierna served his
country and his King with all his
powers, but both they and the time
exacted the wrong service.”
UTRIKESPOLITISK HÖK
Axel Oxenstiernas internationella
roll sägs inte ha rymt ”mycket av de
konstruktiva och uppbyggande
inslag som dominerade hans gärning
hemmavid”. Ett par undantag noteras dock. Det ena var införandet av
svenska förvaltningsprinciper i Baltikum, det andra upprättandet av
universitetet i Dorpat (nu Tartu).
Utrikespolitiskt var kanslern ”med
dagens mått” en hök. Men även
hökens insatser blev av stor betydelse
för det civila svenska samhället.
Civila strukturer fanns på plats när
militärstaten efterträddes av ämbetsmannastaten. ”De hade kommit till
för att möjliggöra den militära kraftsamlingen, men de visade sig vara
mera seglivade än dessa.”
I kyrkliga frågor framtår kanslern som pragmatiker. I Sverige stod
han, av Wetterbergs exempel att
döma, uppenbarligen på Uppsala
mötes (1593) grund. Oxenstierna såg
lutheransk renlärighet som ett
instrument för nationell sammanhållning. Men ”när det gällde utrikespolitiska och säkerhetspolitiska
frågor stater emellan spelade trosfrågorna en underordnad roll för
kanslerns bedömning av lämpliga
allianser och fördrag”.
”I kyrkliga frågor framtår
kanslern som pragmatiker.”
Wetterbergs slutrader i bokens
förord får sätta punkt även för dessa
reflexioner kring Axel Oxenstiernas
storhet som statsman och samhällsomdanare. ”Axel Oxenstierna var först
och främst en trägen arbetare i kronans tjänst. [—–] Han var inte självutplånande – han var väl medveten
om den respekt han måste fordra för
rikets skull- men skulle han synas, så
var det för att kunna verka: det var
resultatet och följderna som var och
förblev det väsentliga genom hela
hans långa värv som rikskansler.”
Wetterbergs bok fyller en viktig
lucka i den svenska historieskrivningen. Den har väckt ett senkommet medvetande både om Axel
Oxenstiernas betydelse i sin tid och
om lärdomar för vår egen tid. Det
mer än tusen sidor tjocka verket är
en både spännande och lättläst text.
Den första upplagan försvann snabbt
ur marknaden. Helt tveklöst måste
man imponeras av en författare som
funnit tid att omsätta breda kunskaper, strukturerade av egna erfarenheter, till ett så fängslande resultat.
Nils Andren (n.andren@swipnet.se)
är professor emeritus i statskunskap.
BOKFAKTA
Gunnar Wetterberg
Kanslern: Axel Oxenstierna i sin tid.
Del I -2.
Atlantis, 2002.
ro
O:
n
;;::>;;
m
;o
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 2! ~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner