Print Friendly

Nils Andrén; Inrikes utrikespolitik – anakronism eller verklighet

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

förslaget skulle innebära.
W ellin ogillade högeligen epitetet
kvinnosakskvinna, trots att hon under
många år var starkt engagerad i bl.a.
högerns Centrala kvinnoråd, det som
senare skulle bli dagens Moderata kvinnoförbund. För henne var det viktiga att
i samarbete med männen vinna förståelse
för kvinnornas önskemål.
Stark lojalitetskänsla
”Främst tänker och handlar jag som
svensk medborgare, därnäst som
högern1an och forst i tredje rummet
känner jag mig som kvinnornas representant”, hävdade hon i en intervju 1929 i
Medborgaren. Så var det nog. Trots en
stark lojalitetskänsla pläderade hon ibland
mot det egna partiet som i frågor om
bemanningen inom sinnessjukvården
eller införandet av ett moderskapsstöd där
NILS ANDREN:
hon ägde djup sakkunskap.
Stina Nicklasson återger en festlig
ögonvittnesskildring av Bertha Wellin i
full aktion i andra kammaren, skriven av
en både respektfylld och road syster:
”Hon lägger numera säkert inte an på att
vara förtjusande kvinnlig.” Att motståndaren denna gång var partikamraten, vice
talmannen och greven Raoul Hamilton,
som hon ”tvärsäkert undervisade” visar
Bertha Wellins självständighet och fasta
tro på sin egen erfarenhet.
Färgstark kvinna
Boken slutar 1936 då Bertha Wellin
gav tillkänna att hon inte skulle kandidera
inför höstens val. Den ger en utomordentlig bild av en kunnig, engagerad och
färgstark kvinna samtidigt som den förmedlar en både tänkvärd och spännande
bild av denna tids politiska liv.
lNRIKES UTRIKESPOLITIK
– ANAKRONISM ELLER
VERKLIGHET?
V
ilken roll spelar utrikespolitiken i det inrikespolitiska
maktspelet och vilken roll
borde den fa spela? Båda
frågorna kan ställas, också den senare.
Utrikespolitiketr som slagfolt, av Ulf Bjereld och
Marie Demker, 1995.
Blotta misstanken att rikets säkerhet kan
vara en insats i inrikespolitiken är en
uppenbar kränkning av den gamla doktrinen om enighet som ett styrkebälte i
säkerhetspolitiken. Kravet på nationell
enighet kan dock komma i konflikt med
partidoktriner, baserade på ideologiska
värderingar. Frestelsen att partitaktiskt
utnyttja också en utrikes fråga kan bli för
SVENSK TIDSKRIFT 405
—~· – … —
stark for det parti som tror sig kunna
vinna fordelar. Inrikespolitiskt kan utrikespolitik ta sig uttryck i angrepp for
bristande lojalitet, for oenighet och for
avvikelser från den rena läran. När kravet
på renlärighet är forankrat i opinionen,
kan det utnyttjas med partistrategisk
fordeL
Det finns kända exempel. Jarl
Hjalmarsson straffades 1959 av regeringen Erlander for att ha tagit upp frågan l
om Bomholms forsvar och kritiserat
Sovjetunionens ledare. Carl Bildt uppväckte mer än tre decennier senare Olof
PaJmes vrede, då han reste till
Washington for att berätta om ubåtsskyddskommissionens betänkande om
kränkningar av svenska vatten.
Moderaterna utnämndes till säkerhetsrisk.
Utrikespolitiken har blivit ”ett legitimt politiskt slagfalt for såväl ideologiska
som strategiska strider mellan de politiska
partierna”, säger Ulf Bjereld och Marie
Demker. Hur slagfaltets olika arenor, från
den breda opinionen till den slutna
eliten, ser ut har de forsökt kartlägga i sin
bok Utrikespolitiken som slagfält.
Riktpunkten ligger i frågan: ”Varfor
väljer de politiska partierna, trots värdet
av inrikespolitisk konsensus i utrikesspolitiska frågor och trots att endast ra röster
finns att vinna, att ibland ta offentlig strid
om utrikespolitiken?”
Det gäller att mäta graden av politisering. l utrikesdebatterna har Bjereld/-
Demker som mått valt graden av polemik
och kritik. De forsöker också gradera
”debattemperatur”. Någon annan mätmetod än tyckande har de inte, och är väl
knappast heller möjlig. Temperaturens
”Jarl HJalmar-son straffades 1959 av regeringen
Erlanderför att ha tagit upp
frågan om Hornholms försvar
och kritiserat Sovjetunionens
ledare. Carl Bildt uppväckte
mer än tre decennier senare
Olof Falmes vrede, då han
reste till Washington för att
berätta om ubåtskskyddskommissionens betänkande
om kränkningar av svenska
vatten. Moderaterna utnämndes till säkerhetsrisk

betydelse måste rimligen sättas i relation
till hettan i politiken överhuvudtaget.
Om denna generellt blivit hetare, vilket
blev fallet när Olof Palme fick sätta sin
prägel på den politiska debatten inom
och utom riksdagen, blir genomslaget i
den utrikespolitiska debatten endast en
reflex av debattklimatet l stort.
Det finns olika slag av utrikes frågor.
Bjereld/Demker skiljer mellan dem som
präglas av nationellt intresse och av internationalism. Indelningen tycks utesluta
att främjande av internationella ideal
(internationalistisk politik) också kan
fungera som ett instrument av relevans
for nationell säkerhet. Många, bl a regering och riksdag, hävdar att internationalismen är ett medel for att skapa en fredligare värld. Lägg därtill att Sydafrika-,
Chile- eller Vietnampolitiken kan tolkas
som ett socialdemokratiskt instrument for
406 SVENSK TIDSKRIFT
att markera avståndstagande från amerikansk politik, en psykologisk motvikt till
Sveriges uppenbara koppling till västsidan. Troligen till en tid mera effektivt
inför de egna väljarna än gentemot supermakterna. l så fall också ett uppenbart
exempel på inrikes utrikespolitik.
Undersökningen innehåller både en
bred översikt över utrikesfrågor som varit
omstridda under efterkrigstiden och fyra
fallstudier, som belyser olika typer av
utrikespolitik: Debatten om alliansfriheten 1946-52, Sverige och
Algerietkriget 1954-62, Bai Bang samt
striden om utrikespolitiken 1982-85. Av l
dessa blev Algerietfrågan nätt ochjämt en
alltjämt. Jag minns ett självkritiskt uttalande på 1950-talet av innebörd att
högern tyngdes av ett obefintligt regeringsansvar. I utrikespolitiken fanns alltjämt spår av en koalitionsfunktion genom
partiledaröverläggningarna. Kanske hade
de berörda därtill fatt titta i det facit som
i dessa yttersta tider avslöjats av Wilhelm
Agrell och som närnure granskats av
Neutralitetspolitikkommissionen.
fråga i svensk politik överhuvudtaget. l Författarna frågar om inte försvarspoliDebatten om alliansfriheten gällde ett tiken borde ha varit en ideologisk forutvitalt nationellt intresse; trots motsätt- sättning for högern att ta strid?
ningar mellan partierna blev frågan enligt Traditionell ideologi och tillämpad
forfattarna aldrig politiserad. Det fanns politik sammanfaller inte alltid. En aldrig
dock hela tiden en lågmält, kritisk och så ytlig blick på forsvarsfrågans utveckling
ibland bitsk dialog om säkerhetspolitiken, in på 1960-talet visar det absurda i en
tydligen alltfor dämpad for att falla in konflikt om denna med en så säkerhetsunder politiseringsdefinitionen. politiskt medveten regering som den
Författarna har två förklaringar till den dåvarande socialdemokratiska.
politiska återhållsamheten. Den ena att Bai Bang, papperskombinatet
det borgerliga blocket högern-folkpartiet Vietnam, blev starkt partipolitiserad
var splittrat. Inom båda fanns starka spänningsfältet mellan socialdemokrater
minoriteter som inte ville rubba den alli- och moderater. Socialdemokraternas
ansfria politiken. Den andra att man engagemang beskrivs som defensivt, mot
avstod i vetskap om att socialdemokra- moderaternas och centerns kritik. Bai
tema (och rimligen även bondefor- Bang-projektet kunde dock ses som en
bundet) inte skulle tveka att ta strid. förlängning av hela den kontroversiella
Författarna tycks dock, måhända av Vietnampolitiken. Frågan kan vara värd
metodiska skäl, ha missat några faktorer. att ställas om inte detta samband bakåt var
Till dessa hör den ofta outsagda men avgörande for politiseringen. Att ett så
alltid närvarande hänsynen till Finlands stort stöd åt det kommunistiska
svåra läge. Tyngden av krigsårens säker- Nordvietnam måste utmana inte bara
hetspolitiska enighetsdoktrin verkade moderaterna var självklart.
SVENSK TIDSKRI Fr 407
Striden om säkerhetspolitiken 1982- ‘i kriget” inte uppfattats som ett reellt hot
85, blev starkt politiserad, åter med soci- mot Sveriges säkerhet, än mindre som ett
aldemokrater och moderater som huvudaktörer. Den rubriceras som ”Rivna
broar och knivar i ryggen”, båda ur
indignerade Palme-citat i debattens hetta.
De speglar stänmingsläget i den polemiska debatten kring de aktuella, östinriktade frågorna – ubåtskränkningar,
gränsdragning i Östersjön, kärnvapenfri
zon i Norden och korridor genom
Europa.
Inget självändamål
Under det tidiga 1980-talet tyngdes
moderaterna inte längre av det obefintliga regeringsansvaret, som högern trettio
år tidigare. ”Enigheten har ett värde men
är inget självändamål”, noterade Ulf
Adelsohn. Liknande citat också från Olof
Palme visar att enighetskravet börjat
minska i styrka som ett användbart argument. Stridens verbala våldsamhet,
egentligen utan motsvarighet i vår
moderna historia, gör den egentligen till
det enda verkligt slående exemplet på
utrikespolitik som slagfält.
En småstat brukar vara känslig får
krigshot. Situationen medgav taktlös
öppenhet, också gentemot Sovjetunionen.
Frågor utanfår ramen är både vad
mediautvecklingen och generationsskiftet
betytt får tonen i den politiska debatten,
inte bara om säkerhetspolitiken. De båda
huvudaktörernas, Olof Palmes, och hans
växlande motståndares polemiska och
mediala begåvning, understryker personligheternas betydelse.
Författarna gör distinktionen i olika
sammanhang mellan att söka strid och att
ta strid. Normalt är det moderaterna
(ibland också folkpartiet), som söker och
socialdemokraterna som tar. Egentligen
är distinktionen inte så anmärkningsvärd.
Att söka strid anses vara att kritisera, att ta
strid att besvara kritiken. Det är den normala funktionsfårdelningen mellan
opposition och regering i en parlamentarisk demokrati Frågan kan också ställas
om konklusionerna inte påverkar undersökningens kriterier. Strid kan sökas på
flera sätt, inte bara genom oppositionell
kritik. En regering som lägger fram ett
internationella maktkonstellationer. utmanande fårslag kan betraktas som den
Historiskt har Sverige varit försiktigt, offensiva parten, lika mycket som eller
både under andra världskriget och de kri- mer än de oppositionspartier som krititiska åren därefter. Hurdant var det inter- serar.
nationella läget vid början av 1980-talet?
Var det en akut situation full av hotfyllda
spänningar? Eller var den egentligen
ofarlig? Författarna målar upp en situation fylld avspänningar, med kärnvapenhot och ubåtskränkningar. Att den
inrikespolitiska debatten tilläts bli så
häftig, antyder dock att det ”nya kalla
Sitta still i båten
En generell invändning är att den internationella arenans strategiska villkor far
får liten plats i fallstudierna. Mot uppfattningen att partierna under kris och oro
skall ”sitta stilla i båten”, ställer fårfattarna
frågan om ”spänning i systemet medfår
408 SVENSK TIDSKRIFT
att partierna känner sig manade att driva att ”för en förklaring av de enskilda frå-
sin linje hårdare än under perioder av gornas politisering är emellertid –
avspänning”. Svaret är inte helt tydligt. utöver de ideologiska förutsättningarna
Det är bl a att ”det nationella intressets – väljarstrategiska och medlemsstrateåterhållande effekt på politisering av utri- giska förutsättningar nödvändiga villkor
kesfrågorna har försvagats”. En väl- för att ett parti skall söka strid och fa en
grundad misstanke kan, som redan politisering till stånd”. Förvisso. Socialantytts, vara att havet egentligen inte demokraterna adopterade Vietnamfrågan
kändes så hotfullt, när partierna bröt mot för att hålla samman sitt eget parti.
regeln att sitta stilla.
Vallokomotiv
Inrikespolitiska fördelar Miljöpartiet använde EV-frågan – och
Slutsatsen att talet om ”Inrikes utrikespo- neutralitetspolitiken – som vallokolitik” numera är anakronistiskt är tvärsä- motiv vid riksdagsvalet 1994. Etc, etc.
kert men kan vara förtjänt att synas. Det enda som kan kallas anakronistiskt
Frågan är om författarna kunnat visa om, blir till slut föreställningen att det är fel att
hur och varför inrikes utrikespolitik är sätta partinyttan framför den utrikespoliinte detsamma som utrikesfrågornas poli- tiska vagnen. Tyvärr.
tisering på de olika demokratiska are- Bokens främsta intresse ligger i dess
norna. Den föreligger först om frågorna karaktär av ett metodiskt experiment och
tas upp för att vinna inrikespolitiska för- dess belysning av utrikespolitikens inridelar av det ena eller det andra slaget. kespolitiska villkor. Något väsentligt,
Anakronism borde i så fall innebära att nytt bidrag till kunskapen om den
partistrategiska motiv inte längre är svenska utrikespolitiken har jag inte
intressanta. En sådan slutsats drar dock kunnat finna.
inte författarna. Tvärtom. De inpräntar
HELENA RIVIERE:
BALKAN BETYDER BERG
E
n krigsreporter på Balkan
som mte är konvenabel,
varför känns det så befriande?
Efter allt moraliserande på
makronivå, efter allt krav på internatio- l
nellt ansvar, är det här en historia som
kryper närmare själva gåtan, kriget utan
själ, kriget där instinkterna har släppts
loss, stamkriget, rivaliteten. Ansvaret
hamnar närmare dem som faktiskt
mördar och föröder. Skildringen blir strä-
vare. Sannare, skulle jag vilja säga. Inte
SVENSK TIDSKRIFT 409

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner