Print Friendly

Nils Andrén; Europa som ideologiskt och historiskt projekt

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EUROPA
Europa som ideologisl<t
och historisl<t projel<t
Av Nils Andren
Den som vacklar i sina åsikter om EU erbjuds nu en
ideologisk checklista. Samtidigt kan man passa på att
återfinna våra östersjögrannar.
T
VÅ VÄRLDSHJSTORISKA
processer har förvandlat
Europa. Den ena är det
europeiska samarbetets
envisa utveckling till
dagens Europaunion. Den andra är
att Sovjetunionens söndervittring,
som frigjort många förslavade stater
i Central- och Östeuropa
Europa som politiskt projekt sätter sin prägel på politikens både inå-
triktade och utåtriktade aspekter.
Det kan dock vara en tankeställare
att den nya europismen varit starkast i länder som direkt drabbades
av Europas två stora inbördeskrig
under 1900-talet. Europa som ett
fredsprojekt är mera självklart bland
de krigshärjade än bland dem som
fick eller lyckades hålla sig utanför.
Men också dessa skördar gärna frukter av den nya freden.
De nya europismen började efter
försök att skapa en fredsgaranti
genom en försvars- eller politisk
union i vilken både Frankrike och
Tyskland skulle ingå. När försöken
misslyckades fick man pröva en
annan väg, att binda de båda länderna vid varandra genom en fördjupad ekonomisk sammanvävnad.
Så tillkom först kol- och stålunionen
och därefter den europeiska gemenskapen och till slut unionen, EU. I
den minimalisriska europismen var
målet att åstadkomma så starka
band, särskilt ekonomiska beroendeförhållanden, att freden säkrades.
Fredsprojektets framgångar och
trycket av Romfördragets målsättning om en allt starkare union lade
grunden för en maximalistisk europism. Nu uppställdes ovillkorliga
mål om fri rörlighet för varor, människor och ideer. Europismen som
först omfattat sex stater blev allt
mera alleuropeisk. Under trycket av
ett ökat medlemsantal ökades kraven på en ny konstitutionell ram för
den Europeiska Unionen. Författningsförslagets motgångar i Bryssel
2003 kan tolkas som en defensiv
framgång för de europeiska mini –
malisterna. Hur bestående framgångarna blir, får vi se om Irland
(ordförandeland under första halvå-
ret 2004) lyckas genom föra en ny
förhandling om konstitutionen.
SUBSIDIARITETEN
MEST MUNVÄDER
Dagens maximalisriska europister ser
knappast någon gräns för utvecklingen. Det oroar dem som alltjämt
håller fast vid minimalismens principer. Subsidiaritet skulle bli ett lockbete för minimalisterna. Den har
under de år som gått mest blivit
munväder. Ett allt starkare EU kan
väcka oro också hos principiella
maximalister. En alltför snabb federal utveckling skulle kunna driva EU
över de gränser som flertalet medlemsstater är beredda att foga sig i.
Den hotar den traditionella maktbalansen inom unionen. En medlemsrevolt mot Bryssel skulle kunna skaka
hela det europeiska fredsverket.
Sedan Sverige 1991 efter lång tvekan bestämde sig för EG (EU)
påminns vi ständigt om vår roll som
europeer. Vi märker också att många
alltjämt har svårt att acceptera den
nya rollen. De vill alltjämt se den snö-
iga Nord som vårt enda fädernesland.
Som medlem av EU vacklar Sverige mellan maximalism, och minimalism. Folkomröstning den 14 september 2003 blev en tydlig minimalistisk framgång. Den inpräntade att
Europa ännu inte stöds av någon allsvensk folkrörelse. Tveksamheten
skar- och skär alltjämt- rätt igenom
den traditionella partistrukturen.
Debatten inför folkomröstningen
fick ett abrupt avbrott på grund av
det tragiska mordet på Anna Lindh.
Den har lämnat kvar olösta spänningar som borde garantera att
Europa kommer att behålla en central plats i den svenska debatten.
HALVT SEKELS INDOKTRIN E RING
Under tiden efter europisternas
nederlag följde en utvärderingsfas.
ED-motståndarna ville att Sverige
skulle dra ytterligare konsekvenser i
sin Europapolitik av nederlaget. Mot
detta höll regeringen fast vid att
omröstningen gällt eurons ställning
i Sverige och ingenting annat. Debatten kryddades även av spekulationer
om nederlagets verkliga orsak. Blev
omröstningen måhända endast en
c:o
Q:
n
A
m
;:o
lSvenskTidskrift l2004, nr 2! ~~
0:::
UJ
:::<::
u
:Q
C(}
förevändning för folkligt uppror mot
etablissemanget? I så fall kunde
resultatet också ses som en parallell,
i mildare form, till de norska EUanhängarnas upprepade nederlag.
Kanske var det även en logisk
konsekvens av att svenska folket i ett
halvsekel indoktrinerats om den
moraliska och politiska riktigheten
av en allomfattande neutralitet. Den
politiska bannlysningen omfattade
ju under många och långa år, alltsedan Metalltalet 1961, också medlemskap i den Natoinfekterade europeiska gemenskapen.
Maximalister av olika schatteringar kan mycket väl vilja se folkomröstningen och dess resultat som
ett isolerat olycksfall. Också maximalismens europister kunde medge
att minimalisternas framgång mot
det EMU-vänliga etablissemanget på
kort sikt kunde medföra fördelar. På
längre sikt måste dock utanförskapet begränsa både Sveriges nyttighet
eller inflytande i EU och dess ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
Kritikernas och tvekamas framgång
kan dock även bli ett led i en dynamisk process, där framgång föder
framgång. Styrkan och färdriktningen skulle kunna förtydligas, om
planerna på ett särskilt, europakritiskt parti förverkligas inför det
IIISvensk Tidskriffl2004, nr zl
kommande valet till Europaparlamentet.
Man kan än så länge spekulera;
forskare kan måhända så små-
ningom ge mer exakta svar. Nya rön
om politiken får ofta politisk betydelse. Också detta kan vara en
garanti för en intensivare EU-debatt.
Ambivalensen inför den europeiska
unionens utveckling understryker
vikten av att det allsmäktiga folket i
den svenska demokratin fördjupar
sin kunskap om den europeiska
dynamikens grunder
TANKELEK
Mot denna bakgrund är det tacknämligt att Europafrågan även har
börjat uppfattas som något av ett
bildningsprojekt. Inför sina nya roller i ett nytt Europa behöver europeerna- inte minst svenskarna -lära
sig att förstå det förflutna. Det gäller
både Europas historia i stort och
våra svunna roller i Europa. Vi kan
glädjas åt en växande litteratur om
europismens rötter, om Europas historia och om Sveriges roll i denna.
Uppmärksamheten riktas här
speciellt på två böcker, av skilda slag.
Båda har Europa som gemensam
nämnare. Kjell Goldmann har i sin
bok om EU som ideologiskt projekt
gjort något som kan kallas en idehistorisk efterlysning av EU:s ideologiska rötter inom konservatism,
liberalism, socialism och ekologism.
Den leder rätt in i en fråga som
borde ha varit aktuell 14 september
för de ideologiskt medvetna. Vilket
förhållande till Europaprojektet är
rimligt, om man utgår från grundsatserna i respektive idetradition?
Kristian Gemers och Karl-Magnus
Karlssons mäktiga volym om Nordens medelhav är betraktelser i ett
långt historiskt perspektiv om Europas konfliktfyllda historia. Båda har
en gemensam riktpunkt i strävan att
öka förståelsen för europismens förutsättningar, både hemma och borta.
Goldmann inleder sin bok med
en förbryllande ambitionsbestämning. Denna bok är en tankelek
Ordet kan väcka olika slags förväntningar. Tankelekar kan ha många
funktioner. De ger tankelekaren ett
nöje som han kan förmedla till sina
läsare. Den kan väcka läsarens aktivitet, genom instämmande, motsä-
gelse eller eftertanke. Men tankeleken kan också vara ett instrument
för lekarens egna pedagogiska ambitioner. En sådan kan vara att öka förståelsen för ideologiernas begreppsvärld och funktioner. Internationaliseringen blir både en riktpunkt och
en förevändning för att analysera
ideologier och spekulera över deras
varaktiga betydelse. Det gör Goldmanns bok minst lika viktig för idehistoriker och ideologer som för
politiska europister.
Tankeleken består i att sammanföra fyra ideologiska traditioner med
det europeiska integrationsprojektet
och att pröva vart detta kan leda.
En tankelek kan dock även göras
till en allvarsam lek. Kjell Goldmann
ställer i grunden normativa krav som
griper in i varje politisk valsituation:
Man bör förhålla sig till stora frågor
på grundval av generella principer
snarare än konkreta intressen. Han
vill även mera specifikt hjälpa dem
som skall ta ställning till det europeiska projektet och dess aktuella
faser. Det gäller nu särskilt det
monetära samarbetet, EU:s institutioner, det säkerhetspolitiska samarbetet, invandringen, massmedia.
Hans rekommendation är att handla
i enlighet med sina ideologiska preferenser, knutna till de utpekade idetraditionerna. De gäller särskilt de
frågor som han utpekar som ideologiskt särskilt laddade. Dessa rör
människan, stabiliteten, nationen,
freden och det europeiska projektet.
IDEOLOGISK CHECKLISTA
Allt pekar mot en ambition som är
större än tankelekens: att erbjuda en
checklista för dem som eftersträvar
att förhålla sig till internationaliseringen på ett ideologiskt sätt. Allt
sammantaget skymtar bilden av en
europist bakom normerna och
rekommendationerna.
De fyra ideologiernas riktkarlar
är väl valda: Edmund Burke, John
Stuart Mill, Edouard Bernstein och
Arne Nress. Två ideologier är grå-
nade i den politiska historien.
Reformsocialisten Bernstein står
närmare och ekologisten Nress närmast dagens politiska verklighet.
Goldman ganskar tre skäl som
han finner tala för att ideologiska
identiteter kan ha politiska konsekvenser: psykologi, strategi och vad
man kan kalla lämplighet. Han pekar
ut tre områden för internationalisering. De betecknas som internationalisering av problem, samhällen och
beslut. Preciseringarna har naturligtvis ett egenvärde. De tycks dock inte
ha varit till hjälp för att lösa det uppställda problemet. Ofta strandar de
på Burkes, Milis och andras stimulerande blandningar av ideologiska
infall och empirisk pragmatism.
Goldmann ger själv exempel i sin
vandring genom idehistorien. Han
finner förvisso tydliga tecken på
internationalism hos Mill och på den
positiva betydelsen av att blanda
nationaliteter. Men han hävdar samtidigt det nationella systemets betydelse som verktyg för att förverkliga
hans liberala ideer. Integrationen av
olika nationaliteter kan tvinga
honom till avkall på det grundläggande idealet om fria institutioner.
Det kan kräva tillfällig despoti. Det
erinrar anmälaren om en desperat
tysk liberal devis: Und willst du nicht
mein Bruder sein, so schlag ich dir
den schädel ein.
Författaren har inte gjort det lätt
för sig. Det är inte så lätt att uttrycka
1700- och 1800-talens ideologiska
ideer så att de blir relevanta i dagens
internationella Europapolitik Som
underlag för sin bestämning av ideologiernas innehåll väljer Goldmann
det som han betecknar som handboksmetoden. Det innebär i praktiken att han utgår från sammanfattningar som gjorts av honom själv
och hans akademiska medbröder.
Han betraktar inte metoden som
idealisk, men bättre än andra tänkbara alternativ. Den som inte övertygas kan måhända anse att frågan
hade varit värd en djupare borrning
även i andra alternativ.
EKOLOGISMEN OCH EU
De ideologiska profilerna skall relateras till politiken inom de dominerande partierna i Europaparlamentet Varför detta artificiella jämfö-
relseobjekt? Hade det inte varit av
större intresse att ge ökad tyngd åt
internationalismen roll i den europeiska politikens rötter, i medlemsstaternas politik? Goldmanns analys
av motsättningarna inom torypartiet och hans reflexioner kring brytningarna inom socialdemokratiska
partier visar att också detta är en
fruktbärande vinkling. Men en djupare granskning skulle naturligtvis
ha krävt en långt bredare forskarinsats. Den skulle därtill kanske ha
resulterat i en annan bok än den
författaren ville skriva.
Och klockan tickade naturligtvis, obönhörligt, fram till den
14 september 2003.
Trots respektabla ansträngningar lyckas Goldmann inte vaska
fram så många guldkorn om de olika
traditionernas konkreta uppfattning
om ideologi och Europa. Men han
står själv villigt till tjänst med ideologiskt rimliga argument.
Endast den ekologiska ideologin
har tydlig anknytning till dagens po]jtiska debatter kring och inom EU.
Den svenska avvikelsen från den
europeiska gröna huvudlinjen kan
rimligen ges flera förklaringar. Goldmann har pekat på pessimism och
misstro inför EU:s förmåga att förverkliga de grönas miljöpolitiska mål.
Han finner också argument för att
den lilla staten bäst bör anses kunna
sköta sitt eget land och vatten. För en
europist verkar det som om grönt
bytänkande fördunklar miljöpolitikens självklara behov av bredast möjliga samarbete och solidaritet.
EUROPEISK ÖVERIDEOLOGI
Vilket svar kan Goldmann till sist ge
på sina frågor? Den första: Vilken
hållning är naturlig för anhängare av
de valda ideologierna? Den andra:
Vilken roll spelar dessa för det europeiska projektet och internationaliseringen i stort? Och hur ser en
checklista ut som kan hjälpa de ideologiskt medvetna?
Trots alla mödor ger Goldmann
inga tydliga svar på frågan om de
klassiska ideologiernas betydelse
som vägledare för dagens europister.
Tvärtom. Idetraditionerna öppnar
för skilda, ja motstridiga, slutsatser
om det europeiska projektet. Det
kunde vara värt någon eftertanke,
om det beror på frågornas art eller
på den valda metodiken för att finna
svar. Goldmann noterar att boken
inleddes med antagandet att det
europeiska projektet bars upp av att
”Goldmann anser sig ändå
ha bevisat att EU är ett
ideologiskt projekt.”
det från olika utgångspunkter stöddes i de olika lägren. Men hans slutsats blir närmast en annan. De tre
idetraditionerna har påverkat varandra till den grad att projektet kan ses
som ett uttryck för en europeisk
överideologi eller majoritetsideologi.
Vi snuddar vid den gamla frågan om
ideologerna är döda.
Goldmann anser sig ändå ha
bevisat att EU är ett ideologiskt projekt. De mänga osäkerheterna gör
det dock skäligt att fråga om det
verkligen häller. Räcker det att EDprojektet drivs fram av politiker
inom partier med en ideologisk bakgrund? Det kanske hade hällit om
bakgrunden givit ett entydigt svar
om det europeiska projektets positiva karaktär. Det gör den inte. Ur
o:J
Q:
n
;;>;:
m
/O
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21 ~~
0:::
L.U
::,::
u
:Q
c:o
samma ideologiska läger kommer
både positiva och negativa attityder.
De motsägelsefulla slutsatserna
utmynnar i att de fyra traditionerna
ger bestämda anvisningar om vilka
frågor som bör ställas men inte om
vilka svaren är. stutsatsen kan uppfattas som en besviken suck. Författaren sökte ett samband, men mer
än sä kunde det inte bli.
AMERIKANSKA PERSPEKTIV
Bokens slutord kan vara värda ytterligare en kommentar eller ett frågetecken: Här finns mycket att studera
för den som är intresserad av de
politiska ideologiernas betydelse i
globala sammanhang. Frågan är vilken roll europaprojektet överhuvudtaget kan spela i den globala kontexten. Det handlar ju enbart om en
regional organisation, vars gränser
är Europas. Den är klämd mellan
både nationella och globala intressen och ideal. I den globala politiken är EU en aktör, vid sidan av och
ofta i konflikt med andra aktörer
med andra intressen.
Goldmann är uppenbart besviken över att finna sä litet ideologiskt
intresse i forskningen om det europeiska projektet. Han finner en orsak
i den amerikanska europaforskningens inflytande. Det kan mycket väl
IJlSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21
vara ett gott exempel pä hur den
vetenskapliga analysen av europeisk
politik har påverkats av att statsvetenskapen är dominerad av personer
med bakgrund i USA:s: politiska och
akademiska kultur. Tesen är till självklarhet rimlig men ändå inte okontroversiell. Det är inom samhällsvetenskaperna ofta en risk förbunden
med att inte vara tillräckligt amerikansk. Men tesen kan ändå inte utesluta att Europaprojektet faktiskt inte
är ideologiskt. Det kan även i allt
väsentligt ses som ett praktiskt
uttryck först för krigströtthet och
därefter för reaktion inför en regional ekonomisk och politisk svaghet.
Projektet väcker också förhoppningar om att kunna tillfredsställa
både gemensamma och individuella
ambitioner hos medlemsstaterna.
ÅTERFUNNA GRANNAR
VID ÖSTERS)ÖN
Historiskt är Östersjön en mötesplats
mellan öst och väst, politiskt, ekonomiskt, kulturellt och religiöst.
Under det kalla kriget blev Östersjö-
området ett välbevakat ingenmansland mellan det kalla krigets två
huvudläger. Området pä den östra
och sydöstra sidan av Östersjön var
både samtidshistoriskt och politiskt
en okänd kontinent för flertalet
svenskar. Nu har allt förändrats.
Den andra bok som här skall
uppmärksammas är en genomarbetad historisk översikt av erkända
fackhistoriker. Men båda har i grunden samma pedagogiska budskap. Vi
vet för litet om våra äterfunna
grannstater. Förr visste vi mer och
det är hög tid att pä nytt fä en balanserad kunskap.
Först dock några ord om en helt
annorlunda bok kring samma tema.
Det är en filatelistisk bilderbok om
länderna kring Östersjön.. Dess titel
är Folken kring Östersjön, Den har
underrubriken Glimtar ur vår
gemensamma historia och dess författare, Lars Enkler, är filatelist och
amatörhistoriker. För de historiska
texterna har han haft en kongenial
rädgivare i professorn i historia med
inriktning pä historiedidaktik, Hans
Albin Larsson. Frimärken med
motiv frän östersjöländerna är grunden för en bok, som har väckt entusiasm bland experter, både historiker och frimärkssamlare. Den är
typografiskt elegant, underhällande
och lärorik.
Enklers bok kan te sig som en
intellektuell aperitif inför en solid
historisk anrättning. Den är skriven
av två välkända lundahistoriker,
Kristian Gerner och Klas-Göran
Karlsson. Dess titel, Nordens medelhav, anger också dess perspektiv. De
två orden rymmer minst lika mänga
frågetecken: Vad menas med Norden? Och vad är ett medelhav? Ett
medelhav är det som geografer ofta
kallar innanhav. Östersjön är ett
medelhav och Norden bestär av de
länder som när fram till Östersjön.
Denna geografiska definition stämmer med växande krav pä ett vidare
nordiskt begrepp än det femstatsnorden som präglat det senaste halvseklets nordiska samarbete.
Historiskt är Medelhavet dock
framför allt ett geopolitiskt begrepp,
ett län frän antiken. Liksom senare
Östersjön var detta hav lika mycket
en vallgrav och en krigsskådeplats
som ett kulturellt och ekonomiskt
förbindelsesystem. Greker och karthager var länge framgängsrika rivaler till de italienska folken. Det relativa lugnet under Roms följande
dominans har i historien fått hedersnamnet pax romana, den romerska
freden. Också Östersjön har ibland,
med skilda syften, proklamerats som
ett fredens hav.
HISTORIEN SOM MYT
Medelhavets geopolitiska laddning
gör det relevant att fråga om Östersjöstater verkligen uppnådde ett
dominium rnaris baltici som liknade
den romerska förebilden. Mänga
länder har under historiens gäng
varit regionala stormakter vid Östersjön. Det var inte bara de självklara
– Danmark, Hansan, Sverige, Ryssland och till slut Tyskland, i olika
skepnader. Alla stötte på avgörande
hinder. Inbördes rivalitet och sjö-
makternas (Hollands och Englands,
till slut USA:s) balanspolitik blev
ofta avgörande. Dessa var inte
strandägare vid Nordens medelhav.
Men de var havens herrar och blev
därmed i avgörande ögonblick även
historiska östersjömakter..
Historiebegreppet inte är entydigt. Historien är inte bara vetenskapliga tolkningar utan också, med
en fyndig alliteration, medvetande,
meningsskapande, mentalitet, minne,
monument och myt. Historiens
myter är alltid närvarande i boken.
Myterna är historiska kuriositeter
men framstår även som en nedärvd
del av det historiska medvetandet.
Men de framstår även som en nedärvd del av det historiska medvetandet. De fokuseras mot den andre, en
traditionell fiende. De svenska arvfienderna var självklara, Ryssland
och Danmark, så även de danska,
Sverige och Tyskland. När myternas
betydelse skall exemplifieras i slutkapitlet, är dock den dansk-svenska
relationen näst intill utsuddad. De
tycks ha förlorat sin betydelse och
kraft i skandinavismens och nordismens århundraden.
Det nordiska Medelhavets stater
är ändå fyllda av myter. Många har
kvar sin livskraft som inspiration. De
förblir därmed en kraft i utvecklingen. Här uppmärksammas (liksom i frimärksboken) namnet Alexander Nevskij, som på trettonhundratalet vann segrar över både svenskar och tyska orden.. Bland tyskarnas heroiska myter namnges Teutoburgerskogen, där Augustus förlorade Varus och hans legioner, och
Fredrik Barbarossa i förhållande till
islam och araberna.
Författarna är sparsammare med
illustrativa, nordiska myter knutna
till händelser och individer. Några
revideras dock enligt forskningens
nyare lärospån. Kalmarunionens
betydelse som myt upplever vi alltjämt, i den moderna skandinavismens och nordismens högtidsrituaL
Det fick vi nyligen en påminnelse
om vid unionens 600-årsjubuleum.
Nordens medelhav är en nyttig
läsning för både vetande och fantasi.
Den drar fram undanskymda delar
av vår egen historia men levandegör
framför allt det som hänt i regionens
återuppståndna stater. Den kan
utplåna många vita fläckar på vår
egen tids historiska bildningskarta.
Det utesluter dock inte frågetecken,
eller t.o.m. invändningar. Det är
positivt. En bok som är så perfekt att
den aldrig väcker en läsare till frågor
eller invändningar, blir lätt ett sömnmedel.
Nordens Medelhav fyller väl
ambitionerna att analysera utvecklingen från den tidigaste historien
till dags dato och att ge insikt i villkoren för nutida identitetsprojekt
och mytskapande i Östersjöområdet
Den kan ge både farasignaler och
visioner för den framtida utvecklingen. EU har en historisk roll i det
konfliktfyllda, mångnationella
Europa. Det finns många ännu inte
desarmerade laddningar kvar i detta
historiska minfält. Samtidshistoriskt
fyller den väl tomrummet i de flesta
läsares vetande om många grannfolk
kring Östersjön. Inte minst kan detta
bli till nytta om eller när vi på nytt
får ta ställning till Sveriges – och
Nordens- framtid i det nya Europa.
Boken är imponerande heltäckande, i tid och rum, i kultur, ekonomi, politik och strategi. Den är en
särskilt nyttig läsning för alla som
under det kalla kriget förlorade
intresset och kontakten med det sovjetiska satelliteuropas länder.
KONSERVATIV HÅLLNING
De behandlade böckerna kan synas
ha en gemensam ambition med
aktuell koppling. Ingendera stod på
något sätt på barrikaden inför folkomröstningen 14 september 2003.
Inför Europas historiska förändringar ger de dock stoff till dem
som söker svar på frågor om vägvalen i Europa. Goldmann gör det
genom tankelekar om europaprojektets tänkbara eller faktiska rötter.
Gerner och Karlsson antyder
åtminstone implicit möjliga svar i
teckningar av vår världsdels positiva
och negativa, historiska erfarenheter.
I Goldmanns perspektiv kan
måhända Gerner-Karlssons bok närmast betraktas som en konservativ
betraktelse. Liksom den senaste
svenska demokratiutredningen
(Bengt Göranssons) är både den och
Goldmanns en plädering för långsiktighet och eftertanke. Också
Goldmanns nyfikenhet på gamla ideologiers relevans i dagens politik
skulle kunna tolkas som konservativt färgad. I mitt eget perspektiv
belyser den även den begränsade
nyttan av att sätta gamla historiska
etiketter på aktuella företeelser.
När allt kommer omkring är allt
detta kanske inte så viktigt. Det är ju
bara en tankelek. Men ändå en tankelek på allvar, som mycket väl kan
locka en uppmärksam läsare till nya,
kanske lika långa lekar, både med
författaren och med sig själv.
Nils Andren (n.andren@swipnet.se)
är professor emeritus i statskunskap.
BOKFAKTA
Kjell Goldmann.
Övernationella ideer. EU som
ideologiskt projekt.
(SNS förlag, 2003).
Lars Enkler.
Folken runt Östersjön. Glimtar ur
vår gemensamma historia.
(Hjalmarsson &Högberg, 2003).
Kristian Gerner, Klas-Göran Karlsson
med Anders Hammarlund.
Nordens Medelhav. Östersjöområdet
som historia, myt och projekt.
(Natur och Kultur, 2002).
OJ
Q:
n
;:>;;
m
;;o
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner