Nils Andrén; Det europeiska uppdraget är ännu inte slutfört


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


DET EUROPEISKA UPPDRAGET.. .. ..
AR ANNU INTE SLUTFORT
NILSANDREN
EV-omröstningen höll på att bli de populistiska värstingamas egen julcifton. Det understryker
att ja-sidans europeiska uppgifter ännu inte är avslutade.
V
åra tre kandidatländer har
nu alla tagit ställning till
valet; ut i Europa – eller ut
ur Europa? I Finland och
Sverige blev det ut i Europa, tydligare i
Finland än i Sverige. I Norge blev det
nej. Den norska nej-majoriteten var lika
knapp som den svenska ja-övervikten.
Fem procent kan visserligen verka som
en betryggande marginal för en demokratisk segrare. Ändå måste vi medge att
det i Sverige var nära ögat. Så nära att det
frestat en kompromisslös universitetslektor i Lund att överklaga valet på formella grunder.
Alla de nordiska folkomröstningarna
bekräftar intrycken från tidigare referenda, särskilt om Maastricht-fördraget i
Danmark och Frankrike. På många håll i
Europa är opinionen starkt splittrad. Det
bestyrks också av den brittiska regeringens kroniska, parlamentariska svårigheter i Europapolitiken. Slutsatsen måste
NILS ANDREN ärprofessor emeritus.
bli att Europaprojektet all~ämt saknar
den solida förankring som kan garantera
dess långsiktiga framgång.
Kampen inte slut
På vår hemmaplan är det en viktig,
kanske den just nu viktigaste, slutsatsen
att kampen för ett europeiskt Sverige inte
är slut. Mycket återstår alltjämt för att
stärka och fördjupa insikten om
Europaprojektets betydelse. Därför får jarösterna och deras organisationer inte
betrakta det europeiska uppdraget i
Sverige som fullbordat. Det krävs fortsatt
upplysning. Det är uppenbart att övergångsskedet måste medföra många kritiska irritationsmoment. Den alltjämt
vitala och aggressiva nej-sidan – med
vinklade förstoringsglas och ogenerad
marknadsföring av populistiska skrönor –
kommer säkert att utnyttja alla problem
som dyker upp på Europavägen (vi kan
kalla den ”E-1994”).
Efter omröstningen har flera av dess
ledare inte visat några tecken på att vilja
acceptera majoritetens demokratiska
SVEN SK TIDsKRIFT 35
beslut som definitivt. Efter forlusten i
den avgörande omröstningen rustar sig i
alla fall nej-rörelsens ”die hards” for att
efter formåga forsvåra och sabotera medlemskapet. Varje argument från ja-sidan i
debatten skall konstrueras som ett löfte, i
hopp om att locka fram en ny svekdebatt.
Det bör inte vara så svårt, eftersom media
älskar debatter som å den allmänna opinionens vägnar ger dem rollerna som
forhörsledare, åklagare och domare.
Fredssystem
ande. Det aktualiserar också frågan om
hur vårt demokratiska system fungerar
och borde fungera.
Saknarförtroende
Vi står uppenbarligen infor en krock
mellan olika demokratiska principer eller
definitioner. Om frågan hade lämnats åt
den representativa demokratins organ, åt
regering och riksdag, hade resultatet
blivit ett annat. I valrörelsen skulle nejopinionen ha disciplinerats av valets
huvudfråga, som gällde regeringsmakten.
Den pedagogiska uppgiften är lika Utslaget i europafrågan innebar uppenmycket nu som tidigare att inpränta skillnaden mellan väsentligt och oväsentligt i
Europapolitiken. Omröstningen den 13
november gällde inte bara vår framtid
som en framtidsinriktad industrination i
Europa. Ännu högre värden stod på spel.
Också ja-sidan såg och erkände riktigheten av olika negativa argument. Men
inget av dem uppfattades som så viktigt
att det kunde uppväga betydelsen av
EU:s roll som europeiskt fredssystem och
badigen att nära hälften av svenska folket
i dagens viktigaste fråga sade sig sakna
fortroende for de ledare som det utsett
två månader tidigare. Det är en klen tröst
att i Norge majoriteten vände sig mot sin
regerings europapolitik En oundviklig
fråga som kräver fortsatt analys, inte bara
i Sverige, gäller om kollisionen mellan
valutslag och folkomröstning måste uppfattas som tecken på en demokrati i kris.
av att vår egen röst far påverka det nya Demagogiska hellögner
Europa. Detta var och forblir de mest ”Nej till Europa” spelade på rädslan for
angelägna uppgifterna for oss, både som det annorlunda. Med skrämsel vinklade
svenskar och europeer. halvsanningar och demagogiska helPrincipiellt förskräckande
Men 46.8 procent av den svenska befolkningen delade inte denna uppfattning.
Det finns all anledning att fundera över
vad som hände och varfor nej-sidan forblev så stark, eller om man så vill varfor
formågarr att skilja mellan väsentligt och
oväsentligt var så svag.
Nej-sidans genomslag var både politiskt
överraskande och principiellt forskräcklögner hetsade nej-sidans propagandister
fram en rent populistisk opinionsrörelse.
De som trodde att populismens genomslag i ny demokrati var en tillfällig
olyckshändelse i lagomhetens Sverige har
all anledning att tänka om. Det är en
angelägen uppgift att klarlägga sammanhangen. Varfor blev argumenten infor
skrämselpropagandan inte effektivare?
Vad gjorde de djupa leden av arbetare,
arbetslösa kvinnor och pensionärer, till
36 SVENSK TIDSKR.IFT

aningslösa nej-röstare?
Några förklaringar kan anas eller läsas
ut av opinionsundersökarens snabbanalyser efter folkomröstningen. Men i stort
sett blir sambanden än så länge obestyrkta
men kanske inte helt orimliga gissningar.
I eftervalsdebatten har nej-sidans mest
populistiska lokomotiv, med Per gahrton
och Birger Schlaug i spetsen, gjort gällande att nej-sidans nederlag berodde på
att den hade mindre ekonomiska resurser
än ja-sidan. Riktig eller oriktig är det
knappast en övertygande förklaring. Det
hade ny demokrati också i valet 1991, i
jämförelse med de etablerade partierna.
Humor och glädje
Propagandamässigt har nej-sidan haft
samma slags fördelar som en gång ny
demokrati. Liksom ny demokrati kunde
nej-sidan rida på medias notoriska
intresse för den annorlunda utmanaren.
Men det måste medges att ny demokrati
hade en trumf. Den kryddade många
gånger sina utmaningar med en humor
och en glädje som helt saknades i nejsidans domedagsförkunnelse. Å andra
sidan vittnade ja-sidans affischerade påstå-
ende att det är ”roligare att säga ja” om
en fatal fantasilöshet som så när fatt katastrofala konsekvenser. ..
Redan nu vågar vi nog konstatera att
nej-sidan haft fördelar som sammanhängde med hur debatten fördes och
redovisades. Nej-rörelsen kunde spela på
medias fruktan att inte framstå som
”opartiska” i sin infotmation om fakta
och åsikter. Kvantitativa ”analyser” som
sagt sig bevisa motsatsen måste ha försummat att registrera när nej-sidans överdrifter har fatt slagkraftigare rubriker än
ja-sidans ofta alltför ineffektiva, lågmälda
saklighet. Lågmäldhet är ett uppenbart
handikapp i den moderna högtalardemokratin.
Höger-vänster mönstret
Vi som sagt ja till Europa insåg allvaret,
nästan alltför sent. Därför kunde nejrörelsen länge dirigera agendan för kampanjen. Det går inte bara att skylla på
kampanjens yttre former. Delvis följer ja
och nej-röstning det traditionella högervänster mönstret. Enligt Sören
Holmbergs preliminära undersökning
röstade inom den ”klara” vänstern 69
procent nej, inom den likaledes ”klara”
högern endast 13 procent. Av arbetarna
röstade 62 procent nej, bland tjänstemän
och företagare omkring 25 procent.
Hade kvinnorna fatt bestämma hade
svaret blivit nej, ungefår lika knappt som
det nu blev ja. Bland kvinnorna uppvisade endast åldersgruppen över 64 år jamajoritet. Bland män endast gruppen 18-
21 år nej-majoritet.
Rent moderat
En intressant fråga för vidare analys är i
vilken grad nej-röstandet var en reflex av
vänsteropposition mot ett projekt som av
många – trots den socialdemokratiska
ledningens klara ja-ståndpunkter – ändå
uppfattades som borgerligt, för att inte
säga ett rent moderat. Trots protesterna
under striden för folkomröstningen
borde man redan nu kunna dra slutsatsen
att risken för ett nej dessvärre hade varit
betydligt större om Sverige alltjämt haft
en borgerlig regering.
SVENSK TIOsKRIFT 37
Propagandans styrka och mediernas
vinklingar har inte varit det enda skälet
till nej-sidans relativa framgång. Flera
andra forklaringar är både möjliga och
rimliga. En kan kallas den historiska traditionens tyngd. Flera generationer har
matats med det hemrnagjorda ”axiomet”
att EEC sedan EG, var en skum samrnanslutning av NATO-stater, som det ädelt
neutrala Sverige borde akta sig for.
Erlanders ”Metalltal” 1961 var en höjdpunkt i denna åsiktsdeformation. Tio år
senare inpräntade Olof Palme samrna
axiom, efter en tid av tvekan, och formodligen under den egna partiopinionens tyngd. Förevändningarna var dock
helt andra. Axiomet om EG-medlemskapets oforenlighet med den svenska säkerhetspolitiken bestod ända till den
berömda bisatsen i en finansiell regeringsproposition 1990.
Sverige åt svenskarna
Till EU-fiendernas vinklade osanningar
hörde bland annat argumentet att den
svenska ”suveräniteten” är hotad. Den
fick inte läggas i händerna på ”byråkraterna Bryssel”. Än mindre på
Vatikanen. Sverige åt svenskarna. Sådana
forenklade argument kan tjäna som
påminnelse om att nej-anhängare i kampanjens tidigare skede även använde den
extrema rasismens lagstridiga forströelsemetoder.
Att rationellt bemöta experternas
analys av suveränitetsproblemet låg inte i
nej-fanatikernas intresse. Den har
inpräntat skillnaderna mellan formell och
faktisk suveränitet: ingen stat, inte ens
den mäktigaste, kan agera utan hänsyn till
andra. Kompromiss, konsten att ta och
ge, är all demokratis kärna. Ingen kan
diktera besluten. Ingen far till slut helt
igenom sin vilja. Varje fungerande pluralistiskt beslutssystem bygger på kompromisser. Det gäller både i Stockholrn och
Washington, Bryssel och Strasbourg.
Underkastade
Medlemskapet innebär formell delegering uppåt av den formella beslutanderätten i vissa frågor. Men endast marginellt i järnforelse med det beroende som
redan ligger i EES-avtalet. En grundlagsändring har for framtiden legaliserat
dessa inskränkningar. Om folkomröstningen hade tvingat oss att stå utanfOr
EU, skulle vi ändå forblivit underkastade
andras överenskommelser, men utan rätt
att påverka deras innehåll. Man behöver
inte vara rousseauan fOr att inse att vi
genom ja-beslutet har ökat vår faktiska
suveränitet. Som medlem har vi nu i realiteten tagit tillbaka den beslutanderätt
som vi genom EES-avtalet skrev bort
som pris for ekonomiska fordelar. I EU
delar vi beslutanderätten på samma
villkor som alla andra, med alla andra
medlemmar. Vi kan också utnyt~a vår
del i beslutanderätten genom att i koalitioner med likasinnade medlemsstater
påverka utvecklingen enligt våra egna
ideal.
Förhindra inbördeskrig
Viktigast av allt forblir att EU i grunden
är ett fredsprojekt, ett instrument for att
inom överskådlig tid, helst for alltid, forhindra de europeiska inbördeskrigen.
Detta argument har uppenbarligen sak- 38 SVENSK TiDSKRIFT
nats – och utestängts – i nej-sidans värdesystem eller världsbild. De har orubbligt
stött sig på och propagerat for en foråldrad officiell uppfattning. Varken historien eller samtidsutvecklingen har kunnat
påverka nej-sidan. 75 år efter forsta
världskriget och 50 år efter det andra,
glesnar det bland de minnesgoda politiker, opinionsbildare och väljande medborgare.
Den ekonomiska vägen
Vi talar gärna om solidaritet som den
svenska utrikespolitikens ledstjärna.
Ytterst är det detta som EU-processen
handlar om. När de politiska fårsöken på
1950-talet att ”ena” Europa, att skapa en
ny solidaritet mellan gamla fiender, misslyckats, valde de europeiska pionjärerna
den ekonomiska vägen: ett nätverk av
ekonomiska band skulle hindra gamla
rivaler att på nytt börja nya krig mot
varandra.
Neutralitetens koja
Försoningen över Rhenfloden har fårverkligats. Nu står den europeiska integrationen, trots bakslagen i Bosnien,
infår nya och kanske större utmaningar:
att skapa stabila, långsiktigt fredliga relationer över Wisla, Dnjestr och Dnjepr.
Ytterst gäller det därmed att lösa också
Sveriges historiska, säkerhetspolitiska
problem. Då far vi inte ligga och kura i
den gamla neutralitetens koja. Det gjorde
bland annat de nej-anhängare som i kampanjens slutskede argumenterade mot
svenskt EU-medlemskap därfår att
Sverige inte skulle kunna påverka
WEU:s kärnvapenpolitik. Om nu WEU
verkligen har en kärnvapenpolitik, vilket
är ett högst tvivelaktigt påstående, hade
det väl snarare varit ett argument for att
söka sig till både EU och WEU och
utnyttja vår rätt till inflytande – tillsammans med likasinnade småstater.
Pappersorganisationen WEU har av
ledande nej-sägande socialdemokrater
utmålats som en brutal och aggressiv
militärmakt. Den socialdemokratiska
regenngen är betydligt klokare då den
fårebådar svenskt observatörsskap
WEU.
Egen dynamik
Västfårsvaret är alltjämt NATO och de
nationella fårsvaren. Det ändras inte av
villkorliga framtidsdrömmar i Maastrichtfordraget.
Vi har, ofta med mycket blandade
känslor observerat hur det europeiska
fredsprojektets viktigaste redskap, den
ekonomiska integrationen, har fatt sin
egen dynamik. Den har, som vi väl vet,
också lett till många både korvröda och
snusbruna småaktigheter. Dessa uttryck
for byråkratisk klåfingrighet innebär
påtagliga risker. De kan väcka kritiska
reaktioner och därigenom motverka sitt
eget syfte, att bygga upp en gemenskap.
Vår egen EU-debatt kan tas som ett varnande exempel.
Okynnesinterventioner
Medvetenheten om riskerna har i EU
verksamt bidragit till närhets- eller subsidiaritetsprincipen. I tillämpningen borde
denna leda till en hel del okynnesinterventioner inom EU kan återfåras till
medlemsstaternas egen lagstiftning. I
SVENSK TIDSKRIFT 39
grunden ligger det i alla berörda staters
intresse. Detta är viktigt, om EU inte
skall undergtäva sin egen ställning bland
sina medlenunar. Ju starkare EU:s politiskt-federala drag, desto mindre borde
behovet bli av att framtvinga sanunanhållning med absurda ekonomiska detaljregler. Som medlemmar i EU kan vi nu
verka för en rimligare balans mellan
beslutsnivåerna, for att närhetsprincipen
forverkligas på ett sätt som stärker
utvecklingen av det europeiska fredsprojektet.
Nationell manifestation
Rationella argument av detta slag hamrades på olika sätt in i debatten inför den
13 november. Många accepterade deras
riktighet. Valresultatet visar dock att
alltfor många tog sin näring ur nej-propagandans stora sophög av oväsentligheter.
Folkomröstningen borde ha blivit en
mera samlad, upplyst nationell manifestation både för Europa och for vår egen
framtidstro. Med stödet från stora skaror
av både vilseledda och vettskrämda väljare höll den på att istället bli de populistiska värstingamas egen julafton! Bara
nästan men ändå alltfor nära.
Det understryker att ja-sidans europeiska uppgift ännu inte är avslutad.
40 SVENSK TIDSKRIFT