Print Friendly

Nils Andrén; Demokrati i kris

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS ANDREN:
Demokrati i kris
70-talets reaktion mot centralistisk
demokrati och ”kulturrevolutionen” i
Västeuropa ledde till en omfattande
experimentverksamhet i jämlikhetens
och medinflytandets tecken. Detta har
bidragit till att etablera det svenska
samhället på en för hög
konsumtionsnivå. Det utmärkandeför
den svenska demokratiska modellen är
polariseringen. I dess ställe behöver vi
en så bred samling över blockgränserna
att åtminstone de två starkaste partierna
ingår i regeringen, anser professor Nils
Andren.
En demokrati som har upphört att
som ett effektivt ekonomiskt och
socialt system och som för flertalet
borgare inte fungerar som ett
vilket de uppfattar sig som
meningsfulla delar är en demokrati
För omkring 20 år sedan
grupp politiker, kommunalmän och
hällsvetare på Biskops-Arnö för
kutera ämnet ”demokratins
tet”. Enligt det då dominerande
tet gällde frågan främst de cternol<r11
institutionernas förmåga att fatta
nomföra ”effektiva” beslut.
en naturlig inställning, inte minst
expansionsglada borgarråd under
timistiska 1960-talet.
Syftet med diskussionen var
så att försöka lyfta fram en
aspekt. Den gällde demokratins
svenska demokratins – effekt” ·
som demokratiskt system. Bakom
vinkling låg de långsamt
farhågorna för att de
krafterna på olika nivåer i det
demokratiska systemet kunde
mokratins livsnerv, dess
instrument för folkligt inflytande
medverkan, för kontakt och
Samhällsforskarna berikade
”participation” för att slippa säga
så banalt som delaktighet och
började så småningom bekymra
”gräsrötterna”.
Reaktionen mot centralistisk
Under slutet av 1960-talet och
1970-talet växte en reaktion
den centralistiska demokrati
satt sin prägel på stora delar av
samhällsliv, i rikspolitik, i
sj
el
relse, i fackföreningsrörelse och
· ka organisationer. ”Kulturres” verkningar i Västeuropa
också hos oss till att den starka
.,..u'””‘”‘” utvecklingen åtföljdes av en
experimentverksamhet i
_.”·””””‘”‘ och medinflytandets leekDen materiella effektiviteten togs för
, samhället resurser tycktes oför- ~-lrh~r:. och utrymmet för experiment
nrrmc:d också praktiskt taget obegränSamtidigt blev effektivitet, framåtoch lönsamhet i många mediastarka
tvivelaktiga företeelser – och
politiker och opinionsledare som
ha begripit bättre duckade fegt,
Jjed demokratisk ”lyhördhet” som legition.
Alla reagerade naturligtvis inte på detMen tillräckligt många gjorde det
att, idemokratisk ordning, driva polii en sådan riktning. Somliga följde
ted av övertygelse, andra av bekväm- ~t, de flesta av oförstånd. Det visade
vara en föga lyckosam riktning. De
åonomiska jämlikhetssträvandena och
•godhjärtad men släpphänt generositet
tio politikerna bidrog till att etablera
Ilet svenska samhället på en högre konllllltionsnivå än det kunde bära upp.
ir egen dumhet och ogynnsamma
äridshändelser ändrade de ekonomiska
~~’utsättningarna för ”världens rikaste
lind”, som vi ibland under åberopande
av någon därför lämpad statistik har kallat oss.
Donomisk obalans
l god storsvensk stil fortsatte vi dock
alltför länge att leva som om nästan ingenting hade hänt. Jämlikhet och social
179
rättvisa spelas ut så snart som något
gruppintresse naggas i kanten av en alltför långsamt och halvhjärtat genomförd
omställning av vår konsumtion till bättre
överensstämmelse med våra resurser.
De politiska kriserna kring sparförslag
handlar om bagateller i jämförelse med
de problem som vi måste lösa för att
klara oss som välfärdsstat och demokrati. Med kuslig snabbhet bygger vi upp en
ny faktor som på sikt ytterligare undergräver välstånd och förutsättningar för
återhämtning – en stor skuldsättning
och en outhärdlig räntebörda. På sådana
ränteskulder kan varken vi själva eller
våra barn eller barnbarn yrka avdrag!
Slutsats: När vi diskuterar demokratin
och hoten mot denna måste vi ägna större uppmärksamhet åt skälen till vår oförmåga att ta vår situation på allvar och att
ta tillräckligt kraftiga tag för att på nytt
nå ekonomisk balans. Teoretiskt – men
bara teoretiskt – är problemet mycket
enkelt. Det finns i princip två vägar till
balans. Den ena är att öka folkhushållets
inkomster till den nivå som vi har svårt
att överge som konsumenter. Den andra
är att skära ner konsumtionen till den
nivå som vi genom våra arbetsinsatser
och internationella konkurrenskraft kan
göra rätt för. Den första utvägen verkar
politiskt tilltalande men ekonomiskt orealistisk – och passar därför oppositionen. Den andra brännmärks som
”svångremspolitik”. Alla regeringar har
sedan krisens början vacklat mellan de
båda – och inte lyckats riktigt med nå-
got.
Det finns många diagnoser, mer politiska än vetenskapliga, men få recept
som baseras på en klar insikt om vårt
faktiska dilemma. Debatten dribblar bort
— – —
180
problemen i principer och ideologier.
Somliga menar att blandekonomin har
kört fast i ett träsk av byråkrati och
kvasisocialism. Liberalismens principer
har blivit mera munväder än realiteter.
Andra menar tvärtom att botemedlet
heter mera socialism, rent av att dagens
svårigheter är kapitalismens kris eller
bankrutt. Sedan länge koncentreras en
stor del av den ekonomisk-ideologiska
dialogen till de snart odödliga motsättningarna kring löntagarfonderna.
Polariseringen
Fondfrågan illustrerar på ett slående sätt
ett utmärkande drag för den svenska demokratiska modellen: polariseringen.
Dagens tillämpning ligger långt ifrån det
som en gång uppfattades som karakteristiskt för medelvägens land: upplysta
kompromisser, ”saltsjöbadsanda”. Formellt var väl det svenska systemet polariserat också under 1930-talet och de
närmast följande årtiondena. Skillnaden
är inte desto mindre påtaglig. Delvis betingades den av personfrågor. De dominerande ledarna var mera samförståndspolitiker än konfrontationspolitiker. Den
faktiska polariseringen doldes också på
andra sätt – först av krismedvetande,
därefter av beredskapsanda och under
de goda efterkrigsåren av en allt tjockare
välfärdsridå. Parterna köpte fred på den
stora produktionens bekostnad. Felet
var att detta spel fick fortsätta alltför
länge. Ingen ville eller kunde bromsa i
tid; det var ju fult att vara ”reaktionär”.
Nu är ridån bortriven. Nu ställs åter
större krav på alla demokratiska aktörer
om den svenska demokratin skall fungera effektivt – i båda bemärkelserna. På
arbetsmarknaden kan man ibland
tecken till en ökande tillnyktring.
läget är alltjämt instabilt och ·
långt ifrån entydiga. Ledarna
fortfarande mindre realistiska än
medlemmar. Makt- och
mellan och inom organisat
åter leda till svåra bakslag. Mindre
elgrupper utnyttjar hänsynslöst sin
härlighet i samhället. De förs
igenom en bred uppslutning kring
vändiga kompromisser. För
ganisationsmedlemmar blir
mellan facklig lojalitet och det
nuftet svår att uthärda.
Den svagaste punkten ligger
den politiska sidan. Den
konflikten mellan arbet
ganisationerna och de formella
varna – regering och riksdag –
latent och tämligen ofarlig under
miska expansionsskeden. Under
ekonomiska förhållanden, med
regering som ängsligt skelar
ger och vänster, blir de politi ka
nens svaghet uppenbar och farlig.
Jämnstarka block
Inte heller på den politiska sidan
mellt sett några större tr’,r<>’r\rln,..
rum. Svensk politik har sedan
länge varit präglad av två
starka block, av vilka det ena
rat i tre delar med stora och
svårigheter till inbördes
Vänstersidan hade under sin
dominansperiod fördelen både
sammanhållning – ·
har nästan alltid varit marginell
den borgerliga trepartigruppens
avundsjuka och bristande
182
gens svenska demokrati är högst impopulärt, och ibland censureras, måste det
sägas och upprepas, intill dess att tillräckligt många inser att det är riktigt: Vi
måste – för en tid som inte får bli för
kort – dämpa polariseringen. Vi måste
släppa extrema krav på systernförändrande och splittrande samhällsomdaningar. Det är nödvändigt att samla alla
krafter i det svenska samhället kring ett
krisprogram präglat av en realistisk syn
på samhällets behov och förmåga. Vi
måste gemensamt göra den läckande
svenska samhällsskutan sjövärdig. Än så
länge grälar vi dessvärre inte bara om
hur djupt skutan skall få sjunka innan
alla pumpar sätts igång utan också om
hur pumparna skall vara konstruerade.
Minst sex år har konstruktionsdebatten
pågått. Resultat – halvhjärtade experiment och halvdana resultat.
En krisduglig demokrati måste kunna
mobilisera samverkan och gemenskap.
Målet måste vara att finna en bärkraftig
kompromiss mellan kraven på jämlikhet
och nödvändigheten av dynamik som
kan lyfta landet ur krisen. Om så inte
sker, snart, blir resultatet en bestående
kris inte bara för ekonomin utan för
själva demokratin.
Många tecken tyder på att det nuvarande kristillståndet inte är snabbt övergående, vare sig hos oss eller i den omvärld, av vilken vi är starkt beroende. Vi
borde därför utan dröjsmål enas om så-
dana institutionella arbetsformer som
också på längre sikt underlättar samstämmighet och motverkar rituell polarisering och förlamande splittring. Elis
Håstad (Svensk tidskrifts redaktör under
1940-talet) var förespråkare för ”en permanent samlingsregering”. Förebilden
var Schweiz men inspirationen
krigsårens nationella samling. l
lets debatt om samlingsregeringen
politisk arbetsform borde tas
nytt. Vanligen avfärdas alla
den riktningen med en hänvisning
samlingsregering är bra i krig men
andra förhållanden förkastlig. Det
felaktig, rent av lättsinnig
ring. Politisk samling borde vara
klar i alla situationer då
vår demokratiska värdege
hotade. Hotet mot vår välfärdmot vår existens – är i dag
nomiskt men lika verkligt som
var ett världskrig.
Vi behöver en så bred samling
blockgränserna att åtminstone
starkaste partierna ingår i
realiteten kan detta förmodligen
vinnas genom att en
das genom en frivillig ovc~reJnsK,OIQ
mellan de politiska partierna.
Det är inte någon djärv
redan nu en stor del av det s
ket också i denna fråga – vårt
nationell samling för att kunna
”stark” politik – är mera upplyst
politiker och fackliga ledare som
för sina revir och förväxlar
sen med gemensamma mål. En
svensk politik skulle därför
kunna leda till en bättre politik
kare framtidstro. Den skulle
också kunna bidra till att
kernas skamfilade trovärdighet
fektivt motverka det
”politikerföraktet”. Men den
större krismedvetande och
arbetsvilja och kurage hos våra
presentanter och styresmän än
visat på mycket länge.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner