Print Friendly

Nigeria – ett u-land på marsch

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NIGERIA – ETT U-LAND PÅ MARSCH
Av CLAES NYMAN och CARL-JOHAN BOUVENG
DET KANSKE viktigaste tillskottet
till kretsen av självständiga afrikanska stater under 1960 var den
forna brittiska kronkolonin, numera federationen, Nigeria. Skälen
härtill är flera. I Nigeria finns
en femtedel av Afrikas svarta befolkning, och landet har därjämte
betydande naturtillgångar. De inrikespolitiska förhållandena präglas av en, efter afrikansk måttstock, ovanlig stabilitet. Detta torde
i icke ringa mån kunna tillskrivas
den brittiska vidsyntheten i förvaltningen av landet, vilken bidragit till en smidig övergång från
koloni till självständig stat.
Geografiska förhållanden
Nigeria är drygt dubbelt så stort
som Sverige, beläget vid Guineabuktens innersta del ca 50 mil norr
om Ekvatorn. Landet kan indelas
i tre huvudregioner, Nordregionen
(med 80% av arealen) samt Västoch östregionen (med 12 respektive 8% ).
En snabb blick på kartan ger
vid handen, att landet från nordväst respektive nordost genomflytes av floderna Niger och Benue,
vilka i områdets mitt förenar sig
och under namnet Niger flyter ut
i Guineabukten. Vid Nigers utlopp
i havet har ett sumpigt delta bildats med osunda klimatiska betingelser. Norr om detta delta ligger ett platåområde av varierande
höjd, vilket i öster fortsätter i Kameruns högland med bergstoppar
på upp till 4 000 meter. Nordregionen domineras av den bergiga
Bauchi-platån, som längst i norr
övergår i ökenområden.
Befolkningen beräknas uppgå till
närmare 40 miljoner, varav drygt
hälften i Nordregionen samt en
knapp fjärdedel i vardera öst- och
Västregionerna. Nigerianerna utgör, som ovan antytts, i det närmaste en femtedel av Afrikas
svarta innevånare – antalet vita
uppgår till endast ca 15 000. Den
största befolkningstätheten uppvisar området runt den federala huvudstaden Lagos och vissa delar
av östregionen. Glesast befolkade
är delar av Nordregionen. De tre
dominerande stammarna är Hansa,
Yoruba och lbo, och därjämte finns
en mängd mindre stammar i olika
delar av landet.
Norden domineras av Hansa- 358
stammen. Muhammedanska folkgrupper trängde på 1800-talet in
från nordost, tillvällde sig makten
och grundlade den nuvarande centraliserade administrationen. Genom att utnyttja denna kunde
britterna på ett mycket tidigt stadium introducera systemet med
»indirect rule». Detta har möjliggjort ett gott samarbete mellan
britterna och de infödda, och, i
motsats till många andra afrikanska områden, har Nigeria, enkannerligen Nordregionen, varit befriad från allvarligare slitningar
mellan svarta och vita.
östregionen behärskas av !bofolken, som bor i små byar i de
täta skogarna. Trots den geografiska spridningen hålls de samman
av starka kulturella, religiösa och
språkliga band. Ibo-folken karakteriseras av stark framåtanda och
individualism.
De muhammedanska Yorubafolken är i majoritet i Västregionen. Redan före europeernas ankomst bodde de i stora, väl utvecklade statsbildningar och blev till
följd av sin geografiska belägenhet först föremål för europeisk
påverkan, vilket givit dem ett visst
försprång framför de andra folken.
Deras stolthet över sitt språk och
sin kultur har dock förhindrat en
kulturell assimilation.
De tre huvudstammarna har var
sitt språk vilka benämnas efter
respektive stam. Förutom de tre
huvudspråken finns något hundratal dialekter av mindre betydelse.
Den därav uppkomna språkförbistringen har nödvändiggjort, att
engelskan, liksom i Indien, användes som officiellt språk. I religiöst
hänseende kan befolkningen indelas i tre grupper. Muhammedanerna är i stor majoritet, 50 till
70% av befolkningen och företrä-
desvis bosatta i Nordregionen. Av
återstoden av folket är ungefär
hälften hedningar, dvs. tillhör nå-
gon inhemsk naturreligion, och
hälften kristna. Kristendomen har
i huvudsak vunnit terräng i kustområdena, där missionärer, dock
ej svenska, länge varit i verksamhet.
Administration efter brittiskt
mönster
Nigeria är i administrativt hänseende indelat i fyra områden:
Nordregionen, med huvudstaden
Kaduna, östregionen, med huvudstaden Enugu, Västregionen, med
huvudstaden Ibadan, samt den federala huvudstaden Lagos.
Federationens statsöverhuvud är
generalguvernören (en afrikan),
den engelska drottningens representant. Nigeria är en federalt uppbyggd stat, där de federala myndigheternas befogenheter är tämligen vidsträckta och omfattar frå-
gor som utrikespolitik, försvar, utrikeshandel, bank- och myntvä-
sende. Det bör dock beaktas, att
de regionala myndigheterna har ett
stort mått av självstyrelse, som ger
dem rätt att lagstifta beträffande
bl. a. arbets- och näringspolitik.
Parlamenten är organiserade enligt
engelskt mönster, dock med den
skillnaden, att överhusets medlemmar ej är självskrivna utan väljas.
Rösträtten är i öst- och Västregionerna allmän, medan i Nordregionen endast männen har rösträtt.
De regionala och federala valen är
helt åtskilda.
Progressiv skolpolitik
Blott ca 5% av befolkningen är
läs- och skrivkunnig, varav majoriteten bor i kustlandet. Undervisningen på lågstadiet sker i viss
utsträckning på traktens språk,
medan all övrig undervisning bedrives på engelska. Utvecklingen
har under senare år gått raskt
framåt mot en allmän avgiftsfri
undervisning på lågstadiet. Folkbildningen har givits en central
roll, och såväl öst- som Västregionen förbrukar 40% av statsinkomsterna för undervisningsändamåL
Trots de stora ansträngningarna,
som gjorts på detta område, har
utbildningsbehovet ej kunnat tillfredsställas, 1958 erhöll ca 2,7 miljoner barn i åldern 6-12 år (av
totalt 5 miljoner) undervisning på
lågstadiet. I Nordregionen är bristerna klart framträdande redan på
lågstadiet, medan behovet av utbyggnad i söder är störst på mellanstadiet.
För undervisningen på högstadiet finns flera universitet bl. a.
359
»University College» i lbadan
(drygt l 000 studenter) med nära
förbindelser med »London University», samt »Nigerian College
of Arts, Science and Technology»
(l 200 studenter) med undervisningsställen i Zaria, Ibadan och
Enugu. Vid landets tre högre yrkesskolor studerar f. n. 7-8 000
elever. Den svåra lärarbristen har
ej kunnat avhjälpas trots förekomsten av drygt 300 skolor för
lärarutbildning C1958).
Differentierad jordbruksekonomi
Nigerias karaktär av u-land
framgår av att per capitainkomsten blott utgör ca 450 svenska kronor per år – totala nationalinkomsten uppgår till 15 å 20 miljarder svenska kronor. Belysande
är också att jordbruket dominerar
Nigerias ekonomiska liv och sysselsätter hela tre fjärdedelar av
den manliga befolkningen. År 1956
var lO% av landets yta uppodlad,
32% skogbevuxen, medan 57% utgjordes av okultiverat land. Av
dessa 57% har en del varit uppodlat tidigare och torde åter kunna
utnyttjas, för vilket dock krävs
en omläggning av brukningsmetoderna.
Det viktigaste jordbruksområdet
ligger i mellersta Nigeria, där man
odlar bl. a. hirs, majs, jams och
ris, och det övriga landet är för
sin försörjning i stor utsträckning
beroende av denna produktion.
Effektiviteten är låg, och jordbru- 360
ket har ofta karaktär av hackbruk
men förmår trots dessa brister
täcka större delen av landets livsmedelsbehov och därtill bidraga
med fyra femtedelar av landets
export. Dessa jordbrukets exportprodukter är av yttersta vikt för
utrikeshandeln, men de representerar blott en femtedel av Nigerias
totala jordbruksproduktion. Jordbrukets viktigaste uppgift är alltjämt produktion för hemmamarknaden.
Jordbruksexporten utgöres
främst av kakao, jordnötter, produkter av oljepalmen, bomullsfrö
och -fibrer, sesam samt sojabönor.
Kakaoproduktionen, vilken i storlek är den tredje i världen, är koncentrerad till Västregionen, och
skeppas framför allt till Storbritannien och USA. Landets export
av jordnötter, främst från Nordregionen, utgör ca en tredjedel av
världens totala handel med denna
produkt. Den ej exporterade delen
av produktionen går till privatägda
kvarnar för inhemsk utvinning av
olja. Även ifråga om oljepalmprodukter ligger Nigeria väl framme
och svarar för över 50% av världshandeln ifråga om palmkärnor och
över 30% ifråga om palmolja. På
senare tid har man _också börjat
odla bomull, främst i de sydliga
delarna av Nordregionen, medan
sesam odlas i områdena kring floden Benue.
Många av Nigerias små enskilda
jordbruksproducenter har slagit
sig samman i kooperativa föreningar, vilka tillkommit på brittiskt initiativ. Varje region har ett
särskilt departement, som enbart
sysslar med hithörande frågor. Det
är sannolikt, att denna form av
frivilligt samarbete bidragit till
att jordbruksproduktionen kunnat
hålla jämna steg med den hastigt
ökande befolkningen. Av stor betydelse för såväl jordbruksproduktionens kvantitet som kvalitet är
också att, alltsedan kriget, all försäljning utomlands av kako, vegetabiliska frön samt bomull handhaves av statliga organ benämnda
»Produce Marketing Boards», ett
slags råvarupooler, vilka arbetar
på regional basis. Genom auktoriserade agenter uppköpes en regions
hela produktion av vissa exportvaror till ett på förhand fastställt
pris. Försäljningen på världsmarknaden sker sedan genom en centralorganisation, »Nigerian Produce
Marketing Company Ltd.», som
även utför viss gradering och
kvalitetskontroll. Detta system
möjliggör en uppsamling och kontroll av de många småproducenternas utbud samt en ordnad, gemensam transport och försäljning
av produkterna.
De från ekonomisk synpunkt
viktigaste naturtillgångarna är
tenn, kolumbit, kol och olja, medan bly, zink och guld brytas i
små kvantiteter. Tenn finns i stora
mängder nära staden Jos på
Bauchi-platån, och Nigeria är en
av världens ledande tennproducenter. Under senare år har landet
exporterat ungefär 11 500 ton tenn
årligen. I anslutning till tennförekomsterna finns legeringsmetallen
kolumbit, och Nigeria svarar för
ca 80% av världsproduktionen av
denna metall. Koltillgängarna, ca
28 miljoner ton, ligger vid Enugu
i öster. De hittills enda kända oljefälten i Västafrika ligger i Nigerias
östregion, där produktionen f. n.
uppskattas till 800 000 ton per är.
Man hyser förhoppningar om att
denna vara mot slutet av 1960-
talet skall bli en av Nigerias viktigaste exportprodukter.
Nigeria har framför allt i söder
uppnätt en för afrikanska förhällanden relativt hög industrialiseringsgrad, och man finner industrier, vilka framställer varor så-
som palmoljeprodukter, konserver
och torrmjölk. Vidare finns cement- och textilfabriker, sågverk,
bryggerier samt anläggningar för
metall- och träbearbetning.
Beträffande utrikeshandelns länderfördelning torde det vara nog
att fastslå, att Storbritannien alltjämt är Nigerias viktigaste handelspartner – nästan hälften av
det totala handelsutbytet sker med
det forna moderlandet. Denna andel har emellertid sjunkit sedan
kriget, medan länder som Västtyskland, Holland (främst tack
vare dessa länders handelshus),
Israel och Japan utvidgar sina
positioner på den nigerianska
marknaden. Inom landet svarar
Västregionen för inte mindre än
40% av totalimporten och närmare
361
50% av totalexporten, vilket i nå-
gon män illustrerar skillnaderna i
utveckling och industrialisering i
landets olika delar.
Vägnätet är relativt väl utbyggt
och har, sett med afrikanska ögon,
en ganska god standard. Sålunda
upprätthällas busslinjer i de större
städerna och mellan de viktigare
städerna i öst- och Västregionerna.
Huvuddelen av denpassagerar-och
godstrafik, som går landvägen, utföres dock av lastbilar. Kano i
Nordregionen är fortfarande en
viktig centralpunkt i ett nät av
karavanvägar omfattande bl. a. Sudan och SenegaL Järnvägsnätet
täcker relativt väl landets transportbehov. Två områden saknar
dock järnvägsförbindelser. Det ena
är deltat samt trakterna kring
floderna Niger och Benue, vilka
traditionellt betjänas av flodtrafiken. Det andra är landets nordöstra hörn, som dock beräknas fä
direkt förbindelse med kusten
1963.
Nigeria har två flygfält av internationell första klass, Lagos och
Kano, samt ett trettiotal mindre
flygfält för den inhemska trafiken.
Förutom utländska flygbolag är ett
inhemskt, Nigerian Airways, till
största delen. statsägt, verksamt i
landet.
Regionala och religiösa partilinjer
Partiväsendet har i stor utsträckning vuxit fram efter regionala och religiösa skiljelinjer. Pro- 362
vinsseparatismen är stark, speciellt
markerad av motsättningar mellan
de rika, tättbefolkade kustprovinserna och den fattiga, relativt glest
befolkade muhammedanska Nordregionen. De tre stora partierna
dominerar i var sin region och
kontrollerar där de regionala parlamenten.
I Nordregionen härskar det muhammedanska, konservativa Northern Peoples’ Congress (NPC), vilket uppstått ur regionens islamitiska administration, och som begränsar sin verksamhet till Norden. Utrikespolitiskt önskar det
nära samarbete med övriga västafrikanska stater. Man anser vidare, att den nigerianska självständighetsdagen infallit för tidigt,
och fruktar, att kustprovinsernas
sociala och ekonomiska dominans
till följd av Nordregionens efterblivenhet skall bli än mer markerad under en federal regering
undandragen britternas kontroll.
Därjämte har Nordens feodalherrar, de muselmanska emirerna, en
annan uppfattning än Söderns mer
»progressiva» ledare om behovet
av en social framstegspolitik. NPC
motarbetar övriga partiers strävanden att uppdela landet i flera regioner.
Ledare för partiet är sir Ahmadu
Bello, en muhammedansk ledare,
som även är Nordregionens premiärminister. Sedan 1957 innehar
partiets andra man Alhaji sir Abubakar Tafawa Balewa, den federala
premiärministerposten. Balewa har
även tidigare varit medlem av den
federala regeringen.
The National Council of Nigeria
and the Cameroons (NCNC) har
sitt starkaste fäste i östregionen
men utgör även en stark opposition i Västregionen. Partiets vänsterbetonade inrikespolitik är inriktad på en ökad federal kontroll
över undervisning samt sjuk- och
hälsovård, skapandet av en ny regionsindelning i Västregionen samt
ett utvidgande av Lagos’ gränser.
NCNC har även sökt vinna insteg
i Norden, bl. a. genom förbund
med Northern Elements Progressive Union (NEPU), ett litet parti,
vilket kämpar mot emirernas feodalstyre.
Partiledare är Nnamdi Azikiwe,
som i åtskilliga år spelat en förgrundsroll i nigeriansk politik. Han
är den ende av nationalistledarna,
som från början arbetat för ett
enat, självständigt Nigeria och bekämpat de separatistiska stampolitikerna likaväl som det brittiska
kolonialväldet. Under studieår i
USA visade Azikiwe sympatier för
socialismen. Därvid blev han också
på grund av sin färg utsatt för
rasdiskriminering, vilket något
torde ha påverkat hans inställning till europeerna. Efter återkomsten upprättade han en tidningskedja, affärsföretag och banker samt blev 1954 östregionens
förste premiärminister. Azikiwe
har både i politik och affärer använt sig av hårda metoder. Hans
talang som folktalare och organisatör har emellertid förskaffat honom många anhängare. Azikiwe
efterträddes i början av 1960 på
östregionens premiärministerpost
av M. I. Okpara och tillträdde i
november 1960 posten som Nigerias generalguvernör, vilket innebär, att han har mindre möjligheter att spela en aktiv politisk
roll.
I en mellanställning mellan det
konservativa NPC och det tämligen
radikala NCNC står The Action
Group (AG), som är starkast i
Västregionen, där det har regeringsställning. Det uppställer emellertid kandidater i samtliga regioner och utgör i östregionen det
officiella oppositionspartiet.
Utrikespolitiskt kämpar AG för
skapandet av en västafrikansk
union. Inrikespolitiskt vill partiet
värna Yoruba-folkens ekonomiska
ställning, skapa ett nationellt hälsooch sjukvårdssystem samt etablera
tre nya nigeriska regioner – en
i södra Nordregionen, en i mellanvästern och en i Calabar-Ogojaområdet. Syftet är att skapa en
federal och delstatlig administration, som i möjligaste mån kan
eliminera minoritetsproblemen. AG
understödjer United ~fiddle Belt
Congress (UMBC), ett litet parti,
vilket i den södra, ej islamitiska
delen av Nordregionen motarbetar
NPC.
AG:s ledare och grundare är
Obafemi Awolowo, en från »London University» utexaminerad jurist. Premiärminister i Västregio- 363
nen efter Awolowo blev i december 1959 S. L. Akintola, en jurist,
som tidigare verkat på det federala
planet dels som oppositionsledare
i parlamentet dels som regeringsmedlem.
situationen efter de federala valen
december 1959
Vid valen till det federala representanthuset i december 1959 avgjordes, vem som skulle styra Nigeria de första självständighetsåren. Väljarkåren uppgick till .9
miljoner, varav 85% deltog i valen.
NPC ställde endast upp i Nordregionen medan NCNC och AG presenterade kandidater i alla tre regionerna. De exakta mandatsiffrorna blev: NPC 142, NCNC (inklusive NEPU) 89, AG 72 och övriga 9.
Valresultatet visar, att NPC :s
ställning som starkaste parti är en
följd av dess i det närmaste totala
dominans i Nordregionen, där det
erövrade 142 av 174 mandat. I öst
dominerar på motsvarande sätt
NCNC. Risk föreligger, att dessa
båda partier genom sin regionala
förankring kan komma att stimulera till partikularism i stället för
att bidra till federationens sammanhållning. Som en motvikt mot
dessa splittrande tendenser står
AG, oppositionsparti i det federala
parlamentet och det enda parti,
som vunnit landsomfattande anslutning.
NPC:s ledare Balewa erbjöds av
364
generalguvernören efter valet att
bilda regering. Efter förhandlingar
mellan NPC och NCNC .tillkom en
koalitionsregering bestående av tio
ministrar från NPC och sju från
NCNC. Av dessa kom tio från Nordregionen, tre från vardera öst- och
Västregionerna samt en från Lagos.
Försiktig utrikespolitisk kurs
Den nigerianska regeringen har
vid ett flertal tillfällen tillkännagivit, att man i utrikespolitiska
frågor kommer att hålla en neutral kurs, dvs. man avser att bedriva en alliansfri politik, närmast
efter indiskt mönster. Det är dock
icke att ta miste på att majoriteten nigerianska ledare gärna vill
samarbeta med Västerlandet för
landets ekonomiska och sociala
uppbyggnad. Man är väl medveten
om att man icke kan täcka de därvid uppkommande kapitalbehoven
enbart med inhemska kapitalresurser och har därför erbjudit gynnsamma investeringsvillkor för det
utländska kapitalet samt tull- och
skattelättnader vid nyetableringar.
För att främja och planera investeringsverksamheten finnas därtill
två speciella institutioner, »The Investment Company of Nigeria Ltd.»
och »The Colonial Development
Corporation», vari såväl nigerianska som utländska, icke minst
engelska, intressen är företrädda.
I den muhammedanska Nordregionen finns naturligt nog också
starka sympatier för samt en
känsla av samhörighet med arabvärldens politiska målsättningar.
Vid några tillfällen vill det synas,
som om särskilt tunisiska och nigerianska synpunkter sammanfallit, icke minst i vissa kontroversiella frågor på FN :s dagordning.
I förhållandet till grannländerna
har man hittills begränsat samarbetsviljan till att gälla specifika
problem, såsom skapandet av ett
gemensamt transportsystem i Afrika. Man har i övrigt hittills iakttagit en avvaktande, för att inte
säga trevande, hållning inför flera
av de i dagens Afrika mest brännande problemen. Gentemot den
panafrikanska rörelsen har emellertid attityden varit negativ, enär
man ansett frågan vara för tidigt
väckt. På nigerianskt håll har man
i stället hävdat, att det för ögonblicket är betydligt viktigare, att
varje stat ägnar all uppmärksamhet åt sina interna ekonomiska och
politiska problem. Denna inställning har haft till följd, att förhållandet mellan Nkrumah och
Bolewa inte blivit särskilt hjärtligt. Nigeria har också i en annan
av dagens aktuella frågor frångått
sin relativt passiva politik, i det
man, liksom grannländerna, uttalat sin förkastelsedom över den
sydafrikanska apartheidpolitiken
genom att officiellt avbryta handelsförbindelserna med detta land.
Vid en diskussion av Nigerias
förhållande till övriga afrikanska
stater förtjänar också dess position
i Kongofrågan att framhållas. Ni- —
gerianerna stödde Lumumba, vilken de betraktade som Kongos laglige regeringschef, och den främsta
orsaken till detta torde varit, att
Lumumba företrädde de enande
krafterna i Kongo, dvs. kämpade
för samma statsform i Kongo som
den nuvarande nigerianska regimen söker realisera i Nigeria.
Nigerias relationer till östblocket
har karakteriserats av större
stramhet än de flesta andra afrikanska staters. Visserligen har
man upprättat diplomatiska förbindelser med denna maktgrupp,
men man har icke varit lika lyhörd för löften om ekonomiskt och
tekniskt bistånd som t. ex. Guinea
och Ghana. Nigeria har vidare begränsat det antal ambassadmedlemmar Sovjetunionen får hålla i
landet. Av intresse är också att
man vid en röstning i FN angå-
ende Kommunist-Kinas ställning
uttalat sig för landets upptagande
som FN-medlem.
Om Nigerias inställning till den
för de afrikanska producenterna
av tropiska produkter så betydelsefulla integrationen i Europa kan
blott sägas, att man med viss oro
ser på en fortsatt association av
de forna franska kolonierna med
de Sex. En sådan händelseutveckling medför ju risker, att den för
landets ekonomi livsviktiga exporten av jordbruksprodukter blir diskriminerad. Detta förklarar också,
varför flera av det brittiska samväldets afrikanska medlemmar uttalat sig för Storbritanniens an- 365
slutning till de Sex – uppenbarligen i hopp om att en sådan även
skulle avse samväldesländerna och
ge dem tillgång till stora avsättningsmarknader, vilka de nu fruktar att förlora.
Sammanfattande synpunkter
Av ovanstående torde framgå att
Nigerias ekonomi i sin helhet är
väl balanserad och ej, liksom
många andra afrikanska stater,
beroende av någon speciell produkt, även om landets huvudnä-
ring, jordbruket, har en ur lokaliseringssynpunkt tämligen ogynnsam struktur. Varje jordbruksprodukt har nämligen – i stort sett
– ett begränsat odlingsområde för
sig, varför landet kan indelas i dels
några områden med huvudsakligen
exportvaruproduktion och underskott på livsmedel för hemmakonsumtion, dels områden utan exportvaruproduktion men med överskott av livsmedel för hemmamarknaden. Även mineraltillgångarna är lokaliserade till ett begränsat område. I en sådan situation
blir kommunikationsväsendet av
strategisk betydelse för landets utveckling, och främst torde en utbyggnad och förbättring av vägnä-
tet och på längre sikt även järnvägsnätet vara en förutsättning för
ökad produktion och industrialisering. En annan konsekvens av
produktionens lokalisering är, att
en splittring av Nigeria skulle
tvinga till svårgenomförbara pro- 366
duklionsomläggningar med en
sänkning av nationalinkomsten
och utrikeshandeln som oundviklig följd.
Bortsett från vissa minoritetsproblem av religiös och etnografisk natur ter sig Nigeria, som ovan
framhållits, politiskt tämligen stabilt. Samtliga de ledande männen
har en god utbildning och är politiskt erfarna, en följd av att de
infödda tidigt fick majoritet i styrelseorgan av olika slag. Vidare
syns någon större ovilja gentemot
de vita ej finnas, och samlevnaden
mellan vita och svarta har hittills
varit tämligen friktionsfri. Den
brittiska koloniala administrationen har redan på ett tidigt stadium vidtagit åtgärder för att förhindra rasmotsättningar, bl. a. genom kontroll av immigrationen
och förbud för vita att äga jord.
Utspridningen av landets tillgångar bidrar också, trots de negativa aspekterna, till att understryka nödvändigheten av sammanhållning. Man måste hålla i minnet, att Nigeria, liksom de flesta
afrikanska stater, är en artificiell
skapelse, som fått sina gränser
fastställda genom politisk köpslagan mellan europeiska stater
utan hänsyn till geografisk eller
etnografisk samhörighet. Det fanns
därför risker för att Nigeria efter
frigörelsen skulle vandra samma
väg som Kongo, men de avskräckande händelserna där synas ha
verkat i enande riktning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner