Print Friendly

Niels Jörgen Haagerup; Efter det danska valet

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Efter det danska valet
Hur är det med dessa rådvilla danskar
och deras många partier? V et de inte
vad de vill? Jo, skriver Svensk Tidskrifts
korrespondent i Danmark, det vet de
mycket väl. Valresultatet är en protest,
ett nej mot statskollektivism och vanetänkande. Detta nej blev så rungande
högt, att politikerna måste lyssna. Först om
de skulle underlåta detta och vifta bort
oron bland väljarna, är demokratin i fara.
Oron blev särskilt stor genom att väljarna
strax före valet fick sina nya källskattesedlar och äntligen begrep vilka skatter
de har att dragas med. Så gick alla de
gamla partierna tillbaka; en både
kraftig och kanske nyttig kritik mot
slentrianen att hopa reformer på varandra
utan att tänka på hur de skall betalas.
I stället kom nya partier in i riksdagen,
och Haagerup gör en snabb genomgång
av dem och av vad de står för.
När resultatet av det danska folketingsva·
let förelåg under natten till den 5 decem·
ber förra året, beklagade många represen·
tanter för de ”gamla” partierna, att väl·
jarna tydligen inte riktigt hade förstått
dem. Det måste finnas en kommunika·
tionsklyfta, sade flera av dem fiffigt. Men
valresultatet, som ganska precis svarade
mot opinionsundersökningarnas förutsä·
geJser, utgjorde snarare ett vittnesbörd om
att väljarna hade förstått politikerna rik·
tigt bra- och att de tröttnat på dem. säJ.
lan eller aldrig har man upplevt maken tiD
protestvaL Antalet politiska partier i Fol· 1
ketinget blev fördubblat från fem till tio.
Socialdemokraterna förlorade en tredjed~
av sina röster och de konservativa hälften
av sina. Om det finns något att missförstå 1
efter detta val, måste missförståndet ligga
på politikernas &ida.
Störst uppmärksamhet har det väckt att
Mogens Glistrups så kallade Framstegs.
parti med nära en halv miljon röster blev
Folketingets näst största parti och fick en I
sjättedel av de avgivna rösterna. Utan tvi- ‘
vel var Glistrup på väg upp då valet ut 1
skrevs. En gång tidigare hade han i GaJ.
lups månatliga beräkningar haft en fjärde- a
del av rösterna. Mindre än två veckor före s
valet hade han gått betydligt tillbaka. Mell g
valets segerherre blev han obestridligt, f
även om han tog munnen ganska full dl s.
han dagen efter valet begärde att få bilda Y
regering. I denna skulle han själv b& s.
statsminister och – något som han själv v
menar betyder mera – bli chef för ett mi· tJ
nisterium för avskaffande av offentlig ö
verksamhet! f,
Men hur kunde ett Glistropparti få ett
sådant grepp om väljarna i hela Danmark,
och f ö inte minst i Sönderjylland, där nästan var fjärde röst gick till hans partis i
ltort sett okända kandidater? Det har sagts
många hårda ord om väljarna efter det
danska valet. Men det är föga troligt, att
den halva miljonen Glistrupväljare alla på
allvar har väntat, att Framstegspartiet kan
avskaffa inkomstskatten för alla med en
inkomst under 60 000 danska kronor om
lret, att försvaret kan ersättas med en automatisk telefonsvarare som säger ”Vi ger
oo” på ryska (även om partiet förklarat
att det skall hålla sig till den fyraåriga försvarsöverenskommelsen), att hela den
danska centraladministrationen kan klaras
med 50 personer, att alla andra ”pappersvändare” kan omskolas till produktivt arbete och att utrikestjänsten totalt kan nedläggas och samtliga ambassadörer, utom
EG-ambassadören, kan hemkallas.
Förklaringen kan inte ligga i dessa utopiska programpunkter. Glistrup har efter
valet sagt, att de kan förväntas realiserade
med omkring en sjättedel, eftersom han
inte har mandat till mera (”Vi är inte ett
allt-eller-intet parti utan ett framstegsparti
som gradvis kommer att rea1isera sitt program”). Förklaringen måste ligga i otillfredsställelsen med det bestående och särskilt med de bestående partierna. Det kan
ytterligare ha hjälpt Glistrup, att de nya
skattsedlarna utsändes just i dagarna före
valet. Författaren till denna artikel har
träffat flera personer, som i förbittringen
över de höga preliminärskatteavdragen
förklarade att de skulle rösta för Glistrup.
29
Utbrytarpartiet
Men protesten bakom det danska valresultatet pekade åt ·flera håll. Borgmästare
Erhard Jakobsen i Gladsaxe, socialdemokrat sedan 40 år, samlade för sitt blixtsnabb.t skapade parti Centrumsdemokraterna tillräckligt många röster för att få
14 mandat, vilket enligt opinionsundersökningarna låg i underkant av vad som väntats. På få dagar fick Erhard Jakobsen
långt över 100 000, kanske upp emot
200 000 underskrifter på registreringshandlingen för sitt nya parti, medan knappt
20 000 hade behövts.
Erhard Jakobsen lämnade socialdemokraterna i protest mot deras, eller rättare
ledningens alltmera vänsterorienterade inställning. Utnämningen av tre nya unga
och delvis oerfarna politiker från partiets
vänsterflygel till ministrar blev avgörande
för honom, även om själva valet framkallades av en bostadspolitisk fråga, där socialdemokraterna hade träffat en uppgö-
relse med vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti.
Brytningen var en logisk följd av att den
socialdemokratiska ledningen först med
Jens Otto Krag och sedan med Anker Jörgensen i spetsen ignorerade partiets centrum och högerflygel och ensidigt koncentrerade sig på vänsterflygeln, av fruktan
för att mista röster till Socialistisk Folkeparti. Om Krag och Anker Jörgensen själva egentligen är vänsterflygelpolitiker är
tvivelaktigt, även om den senare envist har
talat om hur nödvändigt det var att placera partiet ”till vänster om mitten”.
Många flera än Erhard Jakobsen har be- 30
klagat denna tendens, bl a de två andra
statsministerämnena inom partiet, Orla
Möller och Erling Jensen. Men ingen i
partiets folketingsgrupp följde Erhard Jakobsen, då han bröt sig ut för att skapa
sitt nya parti.
EG-frågan och valet
Att kommunisterna kom in i Folketinget
var också ett utslag av protest. Denna riktades särskilt mot Socialistisk Folkeparti,
som alltid påstår sig föra arbetarpolitik
men som avslöjats som ett övervägande
akademikerparti. Vi har koncentrerat oss
för mycket på det parlamentariska arbetet,
menade partiets chefsideolog och talesman
i utrikespolitiska frågor Gert Petersen, då
valresultatet förelåg och partiet gått ned
med sex mandat vill elva. Kommunisterna
tog de sex.
Retsforbundet blev återigen representerat i Folketinget, efter 13 år. Otvivelaktigt
var det partiets agitation mot medlemskap
i EG som gav röster. Partiets tidigare koncentration på jordskatter och frihandel
hade under många år inte lyckats få det
över 2-procentsspärren. Men agitationen
mot EG gav vinst, även om den blott räckte till fem mandat. Därmed är Retsforbundet det minsta partiet i riksdagen.
Om det var Retsforbundets mandat,
som gav bakgrunden för flera svenska
kommentarer till valresultatet, däribland
statsminister Palmes uttalande att striden
om Europapolitiken lämnade en väsentlig
förklaring, må lämnas osagt. Kommentaren är i varje fall felaktig. Valet var ej ett
EG-val. Om så hade varit, skulle Retsforbundet – det enda ickemarxistiska parti som kräver att Danmark skall lämna
Gemenskapen – ha fått långt flera röster
än de 88 000 det fick, knappt 38 000 flera
än 1971. Månne inte de svenska kommentarerna om EGs betydelse för valresultatet
snarare avspeglar Sveriges eget EG-dilemma? I Danmark är meningarna fortfarande delade om EG – men valet var alltså
inte ett EG-val.
Mer överraskande än Retsforbundets
fem mandat var att Kristelig Folkeparti
fördubblade sitt röstetal från 1971 till ungefär 125 000. Därmed säkrade partiet sju
mandat under ledning av läraren och katoliken J ens Möller, vars sympatiska uppträdande i TV otvivelaktigt spelade en roll
för valresultatet. Men också här verkade
otvivelaktigt missnöjet med speciellt Det
konservative Folkepart;i.
De gamla partierna
Motsättningar ifråga om blide personer
och politik har präglat de konservativa.
Några önskar en politik mot mitten med
samarbete om möjligt också med socialdemokraterna. Andra önskar orientera sig
till höger om mitten. På det personliga
planet står striden mellan partiordföran·
den Erik Haunstrup Clemmensen, som ef.
ter valet på nytt är medlem av Folketinge~
och gruppordföranden Erik Ninn-Hansen,
som av den reducerade konservativa gruppen blev återvald till sin post- dock utan
sin egen partiordförandes röst!
Till den undran som råder över Det
konservative Folkeparti bidrog också efter
valet, att det var Det radikale Venstre och
Det konservative Folkeparti, som trots
gammal fiendskap så vitt man kunde förstå låg mest på linje under regeringsförhandlingarna. I dessas första skede demonstrerade de båda partierna sin ovilja
mot att stödja Venstres ledare Poul HartJing som eventuell statsminister. Det var
inte glömt, att det var de konservativas
dåvarande ledare Poul Sörensen, som 1968
utpekat den radikale Hilmar Baunsgaard
som statsminister.
Socialdemokraternas tillbakagång från
70 till 46 mandat och förlust av nära
300 000 röster saknar motstycke i partiets
historia. Partiet stöds nu av blott en fjärdedel av väljarna. Det behöver se om sitt
hus, vilket alla erkände efter valet. Det
behöver också en ny ledare. Men den sympatiske, om än fortfarande politiskt oerfarne Anker Jörgensen valdes, delvis mot sin
vilja, både till partiordförande och statsministerkandidat på partiets kongress sommaren 1973, och valet kan ej göras om.
En självskriven alternativ kandidat saknades, även om handelsminister Erling Jensens namn börjat dyka upp, inte minst som
följd av det positiva intryck han gav hos
landets TV-tittare under sina många redogörelser för oljekrisens verkningar.
Det radikale Venstres tillbakagång från
27 till 20 mandat överraskade. Det var
väntat att de radikala skulle klara sig bäst
av de gamla partierna. Men också de gick
tillbaka. Hilmar Baunsgaards ställning
blev därmed något försvagad, eftersom
det var förutsett att Det radikale Venstre
31
efter valet skulle bli det största av de borgerliga partierna (Framstegspartiet är i en
kategori för sig självt) ooh Baunsgaard
därmed den självklare eventuelle statsrninisterkandidaten.
I stället blev det Venstre, som förlorade
åtta mandat och stannade på 22. Partiet
hade profilerat sig starkare än de andra
borgerliga partierna under valkampanjen,
och partiledaren Poul Hartling har vunnit
växande sympati, även om han saknar –
och kanske därför att han saknar – den
hårtslående argumentationsform som andra politiker och bl a Per Haekkerup är
kända för. Följaktligen blev Harding en
nyckelfigur under regeringsförhandlingarna. Både Erhard Jakobsens centrumsdemokrater och Kristelig Folkeparti föreslog
honom.
Men tillsammans behärskade de tre
gamla borgerliga partierna bara 58 mandat, medan de 1968-71, då de hade regeringsmakten, hade över 90 och därmed
tillsammans absolut majoritet. Det socialistiska blocket, som före valet sedan 1971
kunde ställa upp med 89 mandat, är efter
valet reducerat till 63. Då inräknas också
de sex kommunisterna, även om LO-ordföranden socialdemokraten Thomas Nielsen i sin valkommentar var ovillig att räkna med kommunisterna i samma block
som socialdemokraterna och Socialistisk
Folkeparti.
Personvalen vittnar också om folkstämningen. Ungefär hälften av Folketingets
179 medlemmar är nyvalda, i allmänhet
politiskt helt oskolat folk.
32
Ansvaret
De fem gamla partierna måste gemensamt
dela ansvaret för att valet kom vid en så
för alla olämplig tidpunkt, skrev den förre
konservative ledaren, f d finansminister
Poul Möller (nu ledarskribent i Berlingske
Tidende) i en personlig kommentar till valet. Han fortsatte: För en tidigare aktiv
politiker, som i 21 år var medlem av Folketinget, är det alldeles obegripligt att det
inte i ett enda av partierna fanns så mycket av politiskt förutseende att valet kunde
undvikas.
Förre statsminister Jens Otto Krag, från
l januari EG-ambassadör i Washington,
skrev i Politiken, att huvudförklaringen till
valresultatet låg i skatterna, särskilt inkomstskatten. Det är skatteavdraget för
preliminärskatten som står i centrum och
som gett Glistrop röster från alla delar av
befolkningen. Att skattereformen och källskatten inte gav ett mera rimligt resultat,
måste de partier och politiker, som genomförde källskatten, taga medansvar för,
skrev Krag. Han undantog inte sig själv
men tillade genast en mening om att ”särskilt den regering som genomförde den
har ett mycket stort ansvar”. För övrigt
menade Krag att om valet uppskjutits ett
halvt år, kunde Glistrupkurvan åter ha
planats ut och gått nedåt. Under själva
valkampanjen underlät inte Hilmar Baunsgaard att påminna om Krags personliga
stora ansvar för landets olyckliga ekonomiska situation.
Men vari ligger det olyckliga? Att skatterna är höga har riktigt framhållits. Men
det är orsaken till de höga skatterna som
bildar den verkliga bakgrunden till det
danska protestvalet. De offentliga utgif.
terna har vuxit med en hastighet, som
överrumplat alla och som de politiska par·
tierna i sin inbördes reformkonkurrens alldeles inte förutsett eller förstått. Ännu
1971 blev den årliga tillväxten av antalet
anställda i of.fentlig tjänst uppskattad till
15 000. Men den har sedan visat sig vara
40 000. Makten i samhället håller på att
glida över till de oHentligt anställda, som
redan under någon tid lönemässigt legat
före anställda i det privata näringslivet.
Prognoser förutser att om tio år måste tre
fjärdedelar av hela nationalinkomsten be.
talas i skatt. Detta är vad väljarna sade
nej till den 4 december.
Omedelbart före valet utkom två böcker
på danska, vilka kritiskt och sakligt tar
upp problemet. Aarhusprofessorn Jörgen
Dichs bok ”Den herskeode Klasse” med
skarpa utfall mot gängse föreställningar,
särskilt bland politiker och ämbetsmän,
väckte en hel del uppmärksamhet.
Ännu mera precis är den unge semina·
rieadjunkten (och Venstrekandidaten)
Bertel Hårders bok ”Statskollektivisme
och spildproduktion”, som påvisar, att för·
brukningen inom den offentliga sektorn
är minst i lika hög grad präglad av producent/intresseglluppstyrda krafter och mekanismer. Därvid skapas överförbrukning
och ofrihet, till skada för den oorganise·
rade breda befolkningen.
statskollektivismens gränslösa tillväxt är
enligt Hårder vår tids stora problematik.
Om det danska folketingsvalet den 4 december avspeglar en demokratins kris, kan
detta inte bero på det faktum, att det är
väljarna- mer än politikerna – som har
sagt nej till att låta denna statskollektivism
fortsätta sin ohämmade tillväxt. Tvärtom,
Pärmarfdr årgång 1973
33
valet blev ett så rungande nej, att politikerna och partierna inte kan undgå att
lyssna. Blott om de skulle underlåta detta,
kommer demokratin ut i en mycket allvarlig kris.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 14: 60 (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner