Print Friendly

Niels Jörgen Haagerup; Danmarks framtid

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Danmarks framtid
Svensk Tidskrifts danske medarbetare,
numera medlemmen av Europaparlamentet
NielsJergen Haagerup har egentligen kallat
sin artikel ”Hvem styrer Danmark -og hvor
styrer det hen?” Han försöker svara på båda
frågorna. AnkerJ ergensen är åter
statsminister, nu i en socialdemokratisk
minoritetsregering, men är det han eller
danska LO som styr? Ett samarbete med
åtminstone mitten i Folketinget är
nödvändigtför honom att etablera. Den stora
frågan, och den som avgör varthän
Danmark styr, är den ekonomiska. Landet
har levt över sina tillgångar, och någon risk
föreligger för att det inte i längden blir lika
lätt att låna som hittills. Det är en mycket
initierad bild av Danmarks svårigheter, som
artikelförfattaren ger, men det är också en
lärorik bild – inte minstfor oss.
Då statsminister Jens Otto Krag den 3 oktober 1972 överraskande meddelade, att nu
avgick han som statsminister och partiledare, presenterade han som sin efterföljare
den utanför fackföreningskretsar relativt
okände folketingsmannen – och ledaren för
landets största fackförening – Anker Jergensen. Han hade aldrig varit minister förut
och en av den socialdemokratiska regeringens ministrar sade efter det första ministermötet, att Anker j0rgensen ledde mötet som
om det hade varit ett fackföreningsstyrelsemöte.
Han gjorde inte något överväldigande intryck, den lille mannen med det tunna håret
och det lustiga pipskägget. Han hade inte
heller någon större politisk framgång. 1973,
då han första gängen ledde sitt parti till val,
led det sitt största nederlag någonsin. Det
gick ned frän 70 till 46 mandat. De nya protestpartierna med Mogens Glistrup såkallade Fremskridtsparti gjorde sin entre. Antalet partier i det danska folketinget fördubblades frän fem till tio. Anker j0rgensen fick
gå i opposition och överlämna regeringsmakten till Venstres ledare Poul Harding –
om också bara för litet mera än ett är.
Men Anker j0rgensen kom igen. Det
fanns ingen allvarlig rival till posten som
socialdemokratisk partiledare, även om han
varken då eller senare har kunnat imponera
som politisk tungviktare. Efter folketingsvalet den 23 oktober i är har han nu bildat sin
fjärde regering, denna gäng äter en socialdemokratisk minoritetsregering baserad på ett
förstärkt socialdemokratiskt parti, som är av
samma storlek som då han oväntat blev
Krags efterträdare.
——————~~~—–=~====~~~————————~
Det är obestridligt, att Anker j0rgensen
blev valets segerherre, även om också andra
partier hade framgång, framför allt Det konservative Folkeparti. Detta ökade sitt röstetal
med inte mindre än 50 % och nådde upp till
22 mandat, detsamma som Venstre, Danmarks liberala parti, och med bara 500 röster farre än Venstre.
Men Anker j0rgensen vann valet för Socialdemokratiet. Han hade inte någon plan
för landets stora ekonomiska problem, däribland minskandet av Danmarks betalningsbalansunderskott till utlandet, som nu är det
största i absoluta tal i världen för något land.
Men hans pålitlighet, hans rättskaffenshet
och den landsfaderliga image, som han lyckats uppnå, gav hans parti en framgång på
tre mandat från 65 till 68. Därmed var det
inte något tvivel om vem som skulle bilda
regering i landet.
Detta är så mycket mer att lägga märke till
som Anker j0rgensen inte har visat någon
större förståelse för de ekonomiska problem, som mer än någonsin var valets huvudfråga. Som Berlingske Tidendes politiska medarbetare skrev – utan malice – är
invecklade ekonomiska resonemang och teorier totalt främmande för honom – och som
stöd för detta kunde medarbetaren citera .
Anker j0rgensens närmaste, om än inte
namngivna rådgivare.
Men han inger trygghet. Det är inte någon
särskild politisk charisma som är hans styrka. Han är en vanlig människa, en folkets
man. Han kan tala med alla, även om han
ofta inte har mycket att säga och sällan något
originellt.
413
Det ekonomiska läget
Trygghet är emellertid något som de danska
väljarna har röstat på vid en tid, då det är
tydligt och klart att det måste ske vidsträckta
ingrepp i den danska ekonomin och en nedskärning av reallönerna, om ekonomin skall
saneras. Av alla Danmarks tillgångar återstår efter hand bara det mycket använda
begreppet ”kreditvärde”. Danmark har kunnat låna och låna för att finansiera sitt stora
underskott, som närmar sig 75 milliarder
kronor och per år mer än 12 milliarder. Men
även kreditvärdet har man börjat tvivla på.
Hur mycket pengar skall det ännu pumpas
in i Danmark för att man skall kunna börja
skönja en minskning av betalningsunderskottet?
Sommaren 1978 insåg den socialdemokratiska ledningen att den hade kört fast. Starkt
understödd av sin mest erfarne minister Per
Ha:kkerup sökte Anker j0rgensen kontakt
med Venstre. Rent taktiskt var avsikten att
splittra det borgerliga samarbetet, kallat
”fyrklövern”, som etablerats mellan Venstre,
Konservative och de två mindre och nya partierna Centrumdemokraterna (under Erhard Jakobsen) och Kristeligt Folkeparti.
Men avsikten räckte längre, ty Socialdemokratiet önskade en bredare politisk täckning i Folketinget för de nödvändiga ekonomiska ingreppen. En bred samlingsregering
med en klar majoritet i det partisplittrade
Folketinget strandade på Venstres krav att
också de Konservative skulle med, om Socialdemokratiet skulle ha det efterhand starkt
minskade (6 mandat) Radikale Venstre med
i regeringen.
Därför blev det bara en tvåpartiregering,
414
en SV-regering med Anker j0rgensen som
chef och Venstres ledare Henning Christophersen som utrikesminister och med Per
Ha:kkerup och Knud Heinesen som de viktigaste socialdemokratiska ekonomiska ministrarna och med Venstres erfarne Anders Andersen i egenskap av minister för skatter och
avgifter som Venstres tungviktare.
En grund för regeringssamarbetet etablerades under veckolånga förhandlingar i
statsministerns bostad Marienborg i utkanten av Köpenhamn. Där infördes nya avgifter – momsen steg till 20 l /4 % – och
beslutades om en rad besparingar. Därmed
hade man gjort en början, men inte heller
mycket mera.
Målet var att nedbringa det årliga betalningsbalansunderskottet till sex milliarder
kronor. Men de stigande oljepriserna slog
sönder spelet. Ekonomien förvärrades i
raskt tempo och under loppet av sommaren
1979 stod det klart, att man måste tillgripa ·
ännu långt starkare medel. Man måste föra
en mycket stram inkomstpolitik, och på
Venstres landsmöte i september förkunnade
partiets ledning, att ett totalt pris- och lönestopp måste bli en oavvislig del av regeringens program.
Men då gick det sönder.
Långt inne i Socialdemokratiet fanns det
förståelse för nödvändigheten av nya hårda
ingrepp, som först och främst skulle tjäna till
att nedbringa omkostnaderna för det danska näringslivet så att den stagnerade exporten kunde uppmuntras och konkurrensvillkoren med utlandet förbättras väsentligt.
Men Socialdemokratiels manövermöjligheter hade hittills i SV-regeringens livstid
inskränkts av det motstånd, som först och
främst ledningen för den danska fackföreningsrörelsen LO med Thomas Nielsen i
spetsen hade satt upp.
Socaldemokraterna och LO
Thomas Nielsen och Anker j0rgensen har
aldrig stått på god fot med varandra.
Thomas Nielsen blev förargad då SV-regeringen bildades och sade det också i så otvetydiga vändningar, att regeringen höll på att
sprängas redan vid sin tillblivelse. Det uppstod en klyfta inom själva Socialdemokratier.
Anker j0rgensens spända förhållande till
fackföreningsrörelsen blev en av SV-regeringens svårigheter.
Detta ledde efter 13 månader till regeringens fall. Anker j0rgensen meddelade, att
man inte i regering och Folketing kunde
införa ett löne- och prisstopp, eftersom arbetsmarknadens avtal enligt lag fastställts
fram till våren 1981. Dessförinnan måste
man, sade han, för varje ingrepp i fråga om
lönerna nödvändigtvis förhandla med arbetsmarknadens organisationer. Detta ville i
praktiken säga LO.
Venstre måste av detta dra den slutsatsen,
att Socialdemokratiet hade satt sin rätt att
besluta i pant hos LO. Socialdemokratier är
inte längre regeringsdugligt, fastslog
Venstres Henning Christophersen. Då regeringens sprängning var ett faktum och
Anker j0rgensen hade utskrivit val, kom
Venstre ut med en stor valannons, som med
bilder av Folketinget och LOs Thomas Nidsen vid sidan av varandra ställde frågan:
Vem skall regera Danmark?
En opinionsundersökning, offentliggjord
i Jyllands-Posten, visade, att en majoritet av
väljarna tyckte att LO hade för stort inflytande- to m ett antal socialdemokratiska väljare hyste den uppfattningen. Venstre kunde
triumferande använda resultatet av denna
undersökning i en av sina sista valaffischer
före valet.
Men trots väljarnas skepsis mot LO hade
Anker j0rgensen något oväntat framgång i
valet.
Valet
Därmed försvann också möjligheten för en
borgerlig minoritetsregering bestående av
de fyra fyrklöverpartierna. Knappt hade
Henning Christophersen och Anker j0rgensen fastslagit sin fundamentala oenighet,
förrän den förre bokstavligt talat samma
timme kallade in ledarna för de Konservative, Centrumdemokraterna och Kristeligt
Folkeparti för att återetablera den politiska
fyrklövern. Snabbheten var nödvändig för
att avvärja att Venstre skulle förekommas av
de Konservative, vars ledare Poul Schliiter
kände en allt starkare uppbackning från väljarnas sida – och kanske skymtade en chans
till statsministerposten i en borgerlig minoritetsregering.
Visa av skadan och kanske med tanke på
erfarenheterna från Sverige lät Schliiter och
Christophersen bli att kräva statsministerposten. Det måste avgöras efter valet, sade
de, och de lovade, att en strid om denna inte
skulle vara i vägen för en borgerlig regering.
Ett större problem var förhållandet till
Fremskridtspartiet. Trots stora stridigheter
415
mom partiet mellan de så kallade ”strammere” och ”slappere”, d vs anhängare av en
förhållandevis hård och kompromisslös politik och en mera samarbetsvillig hållning mot
de borgerliga partierna, gick inte partiet sönder före valet. Socialdemokratiet och dess
gamla stödparti Det radikale Venstre slog
kors för sig om en borgerlig regering skulle
bli parlamentariskt beroende av Fremskridtspartiet. Anker j0rgensen sade i alla
fall en gång ”fy for Fanden” om vad han
kallade det borgerliga samspelet. Det uttrycket klädde honom inte och han ångrade det
efteråt. Meningen var väl inte att ta fel på.
Men fyrklövern ville inte vara beroende av
Mogens Glistrup. Denne inbjöd de borgerliga partierna till en förhandlingsrunda efter
valet, men fick nej. Också de Konservative
måste erkänna, att ett partimässigt samarbete med Fremskridtspartiet inte kunde förekomma, även om de uttryckte en förhoppning om samarbete med en del enskilt
fremskridtsfolk. Att ta in medlemmar av
partiet i en regering skulle däremot vara
uteslutet, vilket också åtskilliga inom
Fremskridtspartiet tvingades erkänna. Glistrup däremot ville inte gå med på detta. Han
tänkte efter valet utpeka sig själv som statsministerkandidat, och om detta gick, skulle
han ställa upp klara villkor för sitt stöd till en
regering. Han förklarade, att det för honom
närmast var likgiltigt, om det blev en socialdemokratisk eller en fyrklöverregering,
även om hans väljare och många av hans
folketingskolleger föredrog en borgerlig.
Valresultatet gjorde sådana överväganden
inaktuella. Om en borgerlig regering skulle
se dagens ljus förutsatte den en socialdemo- 416
kratisk tillbakagång och en framgång för
fyrklöverpartierna. Nu gick bägge dessa
grupper fram, socialdemokraterna mest
med fyra mandat. För även om de konservativa vann sju mandat och Venstre ett enda,
gick Centrumdemokraterna tillbaka från 11
till 6 och Kristeligt Folkeparti från 6 till 5.
Dess förlorade mandat gick ut över partiets
sympatiske ledare, den katolske läraren Jens
M0ller, och därmed är det troligt, att Kristeligt Folkeparti kommer att få svårt att klara
den danska 2-procents spärrgränsen i nästa
val.
Glistrup gjorde sitt sämsta val sedan partiets start 1973. Fremskridtspartiet gick tillbaka från 26 till 20 mandat och därmed kom
det efter både Venstre och Konservative –
ett drag i valet, som de flesta fann uppmuntrande. En annan viktig följd var att kommunisterna kom ned på bara 1,9 %av rösterna
och därmed förlorade alla sina sju mandat.
Före valet hade också ett vänsterflygelparti,
Kommunistisk Arbejder-Parti, framkallat ny
oro på vänsterkanten med revolutionära
slagord och kinesiska sympatier. Partiet var
långt ifrån att uppnå de nödvändiga 2 %
men skadade DKP (Danmarks kommunistiske Parti) så mycket att det helt försvann ur
Folketinget. Däremot gick de två andra vänsterflygelpartierna Socialistisk Folkeparti och
Venstresocialisterna fram från 7 till Il, resp
5 till 6 mandat.
Då Det radikale Venstre också till allmän
förvåning gick fram i valet från 6 till lO
mandat, menade många att Socialdemokratiet kunde få majoritet med detta parti och
med SF – särskilt mot bakgrund av att två av
de fyra ”nordatlantiska mandaten” (från
Grönland och Färöarna) kunde antas vilja
stödja Socialdemokratiet och ett SF (det fjärde väntas stödja Venstre). Men en regeringsbildning med SF var en omöjlighet. Danmark skulle ha fått ett nytt ”rött kabinett”,
och radikal medverkan i en socialdemokratisk regering skulle ändå inte ha givit denna
majoritet.
Framtiden
Hur starkt det borgerliga samarbetet i opposition blir, råder det oklarhet om. Möjligheten av en borgerlig regeringsbildning försöker man hålla öppen, om Socialdemokratier kör fast. Men som politisk faktor har
fyrklövern bleknat. Den bildades särskilt
med hänsyn till att kunna överta regeringsmakten och härtill är utsikterna tills vidare
osäkra.
Paradoxalt nog kan en socialdemokratisk
minoritetsregering kanske få lättare att genomföra ingrepp, besparingar och särskilt
en fast inkomstpolitik än en SV-regering, eftersom Venstres deltagande i regeringen var
en nagel i ögat på LO. Men det får framtiden utvisa. Det är egentligen inte så stor
oenighet om vad som skall göras för att rätta
till ekonomin som det är osäkerhet om hur
en regering – vilken som helst regering –
skall kunna genomdriva en sådan politik.
Anker j0rgensen har fått sin chans, sin fjärde, men han kan inte räkna med någon större medgörlighet från LOs sida, även om regeringssamarbetet med Venstre har upphört.
LO blev genom Anker j0rgensen tillfrå-
gad om man var intresserad av att bli representerad i regeringen. Svaret blev nej. Utnämningen av de ekonomiska ministrarna
med finansminister Svendjakobsen och ekonomi- och miljöminister Ivar N0rgaard i
spetsen betyder dock ett steg till vänster och
därmed en närmare kontakt med LO. Men
är detta tillräckligt för att neutralisera LOs
paralyserande inflytande?
Att Knud Heinesen på egen begäran efter
fem år lämnade posten som finansminister
– han har blivit ledare för den socialdemokratiska folketingsgruppen – har betytt en
försvagning även efter andras än de borgerligas uppfattning. Kjeld Olesens utnämning
till utrikesminister var att uppfylla den hittillsvarande socialdemokratiske vice partiordförandens mångåriga dröm. Men då
han få månader tidigare blivit invald i Europaparlamentet med 150 000 personliga röster (bara den konservative tidigare finansministern Poul M0ller fick ännu fler personliga
röster), framkallade det kritik för att han
därmed skulle ha svikit sina tidigare väljare.
Det ansågs inte vara något övertygande försvar, att han försäkrade, att han som med- 417
lem av EGs ministerråd alltid skulle vara aktiv i Europapolitiken och ha mer inflytande
som minister än som parlamentsmedlem i
Strasbourg.
På det hela taget betecknade valet en starkare samling omkring de ”gamla” partierna,
och många iakttagare såg däri vissa hoppfulla tecken på en förnyad stabilitet i dansk
politik. Men den ytterligtgående vänsterflygelns 17 och Fremskridtspartiets 20 mandat
kommer att tillsammans med Retsförbundets 5 mandat i de flesta frågor stå utanför
det praktiska och dagliga arbetet i Folketinget. Samarbetet ”över mitten” i dansk politik
måste nödvändigtvis praktiseras för att få en
politik genomförd – men vilken? Frågan är,
om Anker j0rgensen kan använda sin förstärkta ställning till att förmedla detta samarbete, så att Danmarks ekonomi efterhand
kan rättas till. Det är en framtid på lång sikt
– även i bästa fall. I värsta fall, om han inte
förmår det, kommer Danmark att ständigt
rycka närmare en ekonomisk avgrund – och
stupa där.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner