Print Friendly

Nicklas Lundblad; EUs regler förstör handeln på Internet

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EU:s regler förstör
handeln på Internet
l av Nicklas lundblad
Näringslivet försöker spela efter reglerna när det gäller Internet och e-handeln.
Problemet är bara att reglerna är oförståeliga, osammanhängande och ser olika
ut i olika länder. Det påminner mindre om ett spel än om en lottdragning,
och dessutom en där ingen vet vilka lotter som ger vinst.
E
NLIGT EN POPULÄR MYT har EU länge visat
respekt för Internet och de framväxande tekniska och sociala fenomen som följer i nätets
kölvatten, väl medvetet om att det här rör sig
om en teknisk utveckling som är långt ifrån
sin mognadsfas.
Men en närmare analys av läget på lagstiftningsfronten ger en helt annan bild. Under de senaste fem
åren har EU malt ur sig en mångfald lagar
l. hjälpmedlen enligt 10 §och de tekniska steg som
måste vidtas för att ingå avtal,
2. vilka språk avtal kan ingås på,
3. om avtal arkiveras och om de hålls tillgängliga för
tjänstemottagare, samt
4. de yrkesetiska regler eller liknande som tjänsteleverantören har åtagit sig att följa och sättet att få
tillgång till dem på elektronisk väg.”
Förutom att det är oklart vad som menas med
och direktiv om Internet, e-handel, elek- § otroniska signaturer, elektronisk kommunikation och en mängd andra
områden – som den personliga
integriteten och upphovsrätten
-som direkt påverkar framväxten av den nya tekniken.
en tjansteleverantör av informationssamhällets tjänster (de som skriver
dessa lagar känner inte ett behov av
att uttrycka sig på ett ”klart och
otvetydigt sätt” direkt), är det
också svårt att förstå varför det
Den som bemödar sig om
att granska sakernas läge litet
närmare slås också av den
låga kvaliteten på den lagstiftning som unionen producerat på området. Ofta rör det
sig om otydliga, okunniga och
allmänt hållna lagar som inför 1obetydliga och illa genomtänkta
regler på ett mycket bristfälligt definierat
område.
Det kan låta hårt, men det är faktiskt sant. Vad sägs
till exempel om den informationsplikt som blivit unionens signum i den här typen av lagstiftning? I 11 §i Lag
(2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, kan vi läsa följande:
”11 § En tjänsteleverantör skall på ett klart och otvetydigt sätt innan en tjänstemottagare gör en beställning
informera denne om följande:
var nödvändigt att ställa dessa
krav i en lag.
KOMISKT OKLAR PUL
Ett annat exempel som kommit att bli närmast emblematiskt för lagstiftarens oförmåga
att förstå den nya tekniken är personuppgiftslagen. Än idag är det
osäkert om någon har enkla och klara
tolkningar av denna lag som kan läggas
till grund för goda beslut i näringslivet. PUL
har närmast blivit ett skämt, ett komiskt inslag och en
ständig huvudvärk för de jurister som tvingas städa upp
efter den yvige europeiske lagstiftaren.
Ett möjligt argument är att samme lagstiftare velat
skapa förtroende för den nya onlinemarknaden genom
att skapa lagar som visar att Internet faktiskt inte är en
laglös domän, ett digitalt vilda västern, men i själva verket lyckas man förmodligen göra precis motsatt sak:
m
c
;;o
o
-o
m
……
t/l
;;>;;
~
<
):>:
G)
<
l>
rlSvenskTidskrift !2oo3, nr 3-41 IJ
_J
c:(
>
(.!J
:c:(
>
1-
::.:::
(/)
…….
L.LI
0…
o
0:::
::>
L.LI
genom att reglera på denna detaljnivå skapar lagstiftaren
osäkerhet för de näringsidkare som vill verka på Internet,
och dessutom ger han intrycket att det faktiskt rör sig
om en så osäker marknad att den är i behov av omfattande detaljreglering för att alls kunna fungera.
Ett annat argument för att dessa lagar skulle skapa
nytta är att de ger gemensamma ramar för den inre
marknaden. Den ambitionen är mycket god, och det är
synd att den förblir just en ambition. Europeiska företag
måste fortfarande gå igenom en mängd lagar för att vara
verksamma på den inre marknaden, eftersom de olika
direktiven införs enligt olika principer i medlemsländerna.
Ett enkelt exempel är regeln om samtycke i personett digitalt avtal gäller är det bara att försöka göra det
sannolikt i rätten. Elektroniska signaturer fungerade därmed utmärkt i Sverige redan innan lagen trädde i kraft,
och det kunde mycket väl ha uppstått en rättspraxis som
visade vilka beviskrav som behövdes.
Dessutom var det stora hindret mot att övergå till
elektroniska dokument, avtal och tjänster inte i första
rummet att det var svårt att signera elektroniskt i näringslivet, utan snarare den mängd lagar och förordningar
som på ett eller annat sätt krävde att papper och penna
skulle användas vid avtalsslut och andra rättshandlingar
-och denna jättelika härva av föråldrade lagar påverkades praktiskt inte alls av lagen om elektroniska signaturer. (En nyligen publicerad, högintressant utredning har
uppgiftslagen. Enligt svensk rätt
krävs ”uttryckligt samtycke” för
insamling av känsliga personuppgifter. Mina kollegor i Storbritannien konstaterade nyligen att motsvarande regel saknas där. Den
brittiske lagstiftaren tyckte nämli- ”Hela den luftlagstiftning
konstaterat i den största genomgången av sitt slag av det svenska
rättsystemet att det rör sig om mer
än 2000 olika författningsställen
som behöver undersökas och eventuellt ändras. (Se Ds 2003:29 Om
formkrav (tentativ titel)).
som EU producerar
utkräver ett högt pris.”
gen att ”uttryckligt samtycke” var nonsens: hur kunde
det röra sig om samtycke om det inte var uttryckligt?
Den brittiske lagstiftaren strök således ”uttryckligt”. Vad
gäller nu för ett företag som är verksamt i både Storbritannien och Sverige, och som villlagra uppgifter om de
anställdas hälsoundersökningar till exempel? Uttryckligt samtycke? Samtycke? Och vad är skillnaden? Tolkningssvårigheterna blir inte mindre av att de olika översättningarna måste jämkas även på andra punkter.
NONSENSOM E-SIGNATURER
Ofta är de lagar som skapats genom direktiv från EU på
detta sätt också helt verkningslösa. Det finns ett intressant exempel som är tydligare än de andra, och det är
det direktiv om elektroniska signaturer som under
pompa och ståt infördes i svensk rätt. Enligt den stolte
lagstiftaren hade man nu jämnat vägen för informationssamhället genom att göra det möjligt att kommunicera elektroniskt med bindande avsikter och utfästelser, i och med att det gick att signera dokument elektroniskt.
De någotsånär rättsligt bevandrade kunde emellertid redan då konstatera att det var nonsens. Sverige har
fri bevisprövning, och om någon vill göra gällande att
Som om det inte räckte handlar lagen faktiskt om
kvalificerade elektroniska signaturer och inte elektroniska signaturer i allmänhet. En pikant detalj i sammanhanget är att det faktiskt än idag inte finns några
sådana signaturer i Sverige- åtminstone är det ingen
som uppfyllt lagkravet att registrera sig hos PTS för utgivande av sådana certifikat och därtill kopplade signaturer.
Summa summarum: lagen behövdes inte, riktade sig
mot fel problem och dess orimligt komplicerade krav
ledde till att vi än idag inte har några signaturer av den
typ som lagen gäller för- det är närmast obegripligt att
den här typen av inkompetens kan ådagaläggas på, vad
som ändå skall vara, europeisk expertnivå.
KÄRRAN FRAMFÖR HÄSTEN
Varför har det blivit såhär? Varför produceras meningslösa lagar om illa avgränsande områden på löpande band
när det gäller Internet?
En förklaring skulle kunna vara att den politiska klassen i EU mäter sin egen insats genom att peka på mängden direktiv, snarare än deras effekt och nytta.
Det finns mer än en elak insinuation bakom denna
misstanke. Även en ganska tekniskt naiv politisk agent
fl lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41
inser troligen att Internet inte är en fluga, och att den
tekniska utvecklingen kommer att fortsätta. Det betyder att det kommer att finnas mer e-handel om ett år,
än det finns idag. Ett enkelt sätt att bygga upp ett politiskt kapital på denna insikt är att stifta lagar nu, och
sedan hävda att de lagar som stiftats faktiskt är orsak till
den tillväxt som kunnat dokumenteras på området.
På nyspråk kallas detta att ”stimulera e-handeln” eller
att ”främja bredbandet”. I den klassiska argumentationsanalysen kallas det post hoc ergo propter hoc, och
är ett ganska enkelt felslut: att av det faktum att en sak
följer på en annan sluta sig till att den första saken orsakat den andra.
statusrapporterna från EU:s omfattande program ekom ett direktiv om denna teknik- lagen fungerade därmed som en fenomenalt dyr och opraktisk informationspamflett.
KOSTSAMMA KLÅFINGRAR
Idag håller Internet på att regleras sönder av klåfingriga
opportunister i Bryssel som i e-handeln ser en möjlighet
att bygga en karriär på den enkla iakttagelsen att den
tekniska utvecklingen kommer att fortsätta, och som är
fast beslutna att ta åt sig en del av äran för denna utveckling.
Det kan te sig oskyldigt, men hela den luftlagstiftning som EU producerar utkräver ett högt pris: varje ny,
orimlig eller oförståelig bestämmelse som riktas mot den
framväxande tekniken urholkar helaEurope är utmärkta exempel på
detta felslut i massiv omfattning.
Unionen klappar sig själv på ryggen för att den åstadkommit hela
utvecklingen från 1995 och framåt.
”Den politiska klassen i rättssystemets legitimitet.
EU mäter sin egen insats
Lagstiftaren tvingar näringslivet
att vänja sig vid lagstiftning som
inte understöds vare sig av översyn
eller skäl och som endast med svå-
righet kan tolkas och följas- hur
kan samme lagstiftare då bibehålla
den respekt som är en förutsättning
Det är absurt, och det märks
när skillnaderna mellan orsak och
verkan blir för stora. Om jag hävdar att den ekonomiska utveckgenom att peka på
mängden direktiv.”
lingen till dags dato är en följd av att jag började dricka
kaffe 1995 vet alla att jag talar i nattmössan. Men om jag
säger den säkra e-handeln och tillväxten i elektroniska
banktjänster beror av det omfattande regelverk som skapats inom ramen för EU, skimrar påståendet av den trovärdighet som är politikens adelsmärke.
Skälen är flera. Dels beror det på att de flesta inte
tagit sig tid att försöka förstå de många regler som producerats nere i Bryssel. Det kan då framstå som logiskt
att de stora samhällsingenjörerna faktiskt bidragit till
utvecklingen på ett eller annat sätt. Dels beror det på att
det inte är helt lätt att identifiera orsakerna till den tekniska utvecklingen -det rör sig om ett komplext och
samhällsomstörtande skeende som förnekar varje enkel
förklaring. Kanske finns det till och med en viss trygghet
i att tro att politiken sitter vid rodret och styr den snabba
utvecklingen. Som så ofta blir vi lurade när vi vill bli
lurade.
för att kunna skapa en god miljö för framväxten av ett
informationssamhälle som inte lider av överflödig reglering och meningslösa bestämmelser?
Det krävs handling. I ett första steg bör det europeiska lagstiftningsmisslyckandet på Internetområdet
dokumenteras grundligt – gärna i en sameuropeisk
ansträngning – och därefter bör vi ställa krav på den
svenska regeringen att den arbetar för en förändring av
de lagar som idag inte uppfyller grundläggande krav på
nytta, enkelhet och rättslig tydlighet.
Därefter behövs en särskild, återkommande granskning från näringslivet för att se till att regleringen av den
nya tekniken inte exploderar på samma sätt igen.
Risken är annars betydande att vi når en punkt där
mängden oförståeliga lagar får utvecklingen att stanna av.
Ingen gillar att spela spel där reglerna inte är förstå-
eliga, ändras hela tiden och ingen bryr sig om huruvida
de följs eller ej.
I ärlighetens namn skall inte heller uteslutas att
lagarna bidragit litet till utvecklingen. Kanske främst Nicklas Lundblad (nicklas@skriver.nu) är direktör för
som pedagogiska verktyg: det europeiska näringslivet e-handelskammaren i Stockholms Handelskammare och doktorand
satte sig in i vad elektroniska signaturer är först när det i informatik vid Göteborgs universitet.
m
c
;o
o
”‘m
……
Vl
:;>:::
….,
<
)>:
(j)
<
)>
,-
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 fl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner