Print Friendly

Neutralism och neutralitet

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Redaktör GUNNAR UNGER:
Neutralism och
neutralitet
Vid årets riksdag har ett antal högerledamöter framlagt en motion i syfte
att fixera innebörden av Sveriges
neutralitetspolitik. De åberopar sig på
det viktiga uttalande, som utrikesutskottet gjorde 1956, vilket betraktas
som den mest auktoritativa definitionen
av svensk utrikespolitik. Det är utomordentligt angeläget, understryker
red. Gunnar Unger, att det mot bakgrund av den neutralitetsdebatt som
förts på sistone på nytt slås fast att
vår utrikespolitik under inga omständigheter strävar till ideologisk neutralitet. Samtidigt skulle det klargöras
att vår alliansfrihet i förhållande till
stormakterna ingalunda utesluter den
solidaritet gentemot det fria Västeuropa
som ett medlemskap i EEC skulle
innebära.
Som i trontalet framhölls kan man trots
kvarstående motsättningar mellan stormakterna spåra tecken till avspänning i
Europa.
Vad som på senare år radikalt ändrat
den världspolitiska situationen är den
snabbt tilltagande motsättningen mellan
de båda kommunistiska stormakterna
Sovjetunionen och Kina. Som en naturlig
följd härav har motsättningen mellan
Sovjetunionen och den enda återstående
demokratiska stormakten Förenta Staterna avtagit. Detta har av förklarliga skäl
haft sin betydelse också för avspänningen
i Europa. En annan faktor som spelat en
icke oväsentlig roll för den europeiska
avspänningen har varit Frankrikes- eller om man så vill de Gaulles – Natopolitik, som har en klar udd emot Förenta Staterna och, ehuru i mindre grad,
den franska EEC-politiken, som har en
klar udd mot England. de Gaulles energiska för att inte säga demonstrativa
markerande av i första hand Frankrikes,
i andra hand Kontinentaleuropas, självständighet i förening med hans visserligen vaga uttalanden om ett enat Europa
från Atlanten till Ural har inte gärna
kunnat tolkas som annat än ett närmande till Sovjetunionen och Östblocket
överhuvud. Detta närmande har förlä-
nats ökat eftertryck genom hans resor i
österled, som om de också inte haft något
konkret politiskt resultat dock måste tillmätas en viss psykologisk effekt.
Folkfrontspolitik
Under alla förhållanden har de olika
omständigheter, som här åberopats lett
till en fortgående uppluckring av de stela politiska formationerna från 50-talet.
Man kan iaktta en viss upplösning av de
stora allianssystemen, både i öst och väst,
framför allt i väst, låt vara att såväl
självständighetssträvandena bland Sovjets satellitstater som vissa tendenser till
liberalisering inom Sovjetunionen själv
blivit alltmer iögonfallande. Därtill
kommer att Sovjetunionen på det hela
taget sedan länge frångått sin hårda utrikespolitik till förmån för mjukare metoder, vilket kompletteras- med en allmän
vänskapsoffensiv av 30-talets folkfrontsmodell. Den har bland annat tagit sig uttryck i direktiv till alla kommunistpartier i det fria Europa att bedyra sin lojalitet mot den demokratiska statsformen –
se C. H. Hermansson!- och söka samarbete med socialdemokraterna. Allt detta har samverkat till att ge en bild av avspänning i Europa.
Det skulle emellertid vara minst sagt
riskabelt om denna bild finge dölja att
de grundläggande motsättningarna kvarstår, inte bara mellan stormakterna utan
också mellan Sovjetunionen och dess satellitstater å ena sidan och de fria europeiska staterna å den andra. Det gäller
först och främst på det allmänpolitiska
planet. Sovjetmakten och den fria världen kan enligt auktoritativ rysk uppfattning endast temporärt existera sida vid
sida. Den icke-kommunistiska världens
undergång är förutbestämd, men genom
75
att med olika medel bidra till dess sönderfall kan Sovjetunionen påskynda processen och därmed sin egen dominans.
Det gäller därnäst på det ideologiska
planet. Ryssarna vägrar att acceptera demokratin i medvetande om att dess infö-
rande skulle innebära Sovjetväldets upplösning. Den antydan till välfärdspolitik,
som på senare år kommit tili synes, har
icke kompletterats med några politiska
demokratiseringsåtgärder och får därför
fattas som ett försök att knyta medborgarna fastare till det rådande systemet,
samtidigt som de hårda domarna över
oppositionella författare visar att någon
åsiktsfrihet inte är påtänkt. De pågående
försöken till rehabilitering av Stalin är
för övrigt i sammanhanget betecknande.
Det gäller vidare på det utrikespolitiska
planet. Icke på någon väsentlig punkt
har Sovjetunionen gjort några verkliga
eftergifter. Dess olika erbjudanden om
konferenser, pakter etc. har inte kunnat
visas ha annat syfte än att söka söndra
västmakterna till förmån för en rysk
kontroll av olika delar av världen. Det
gäller slutligen på det militära planet.
Sovjetunionen har vägrat att gå med på
en effektiv internationell kärnvapen- och
rustningskontroll resp. nedrustningsöverenskommelse.
Fiktiv avspänning
Den enda omläggning av Sovjetunionens
politik som skett är omläggningen från
aggressivitet till smidighet. Med skenbara
eftergifter och ett oupphörligt tal om avspänning och fred söker man – och har
76
delvis lyckats – vilseleda den krigströtta
och fredslängtande västerländska opinionen. Avspänningen är i mycket en fiktion, men avslappningen – av den fria
världens vaksamhet – är ett faktum.
Om man ser på fredsoffensivens resultat,
finner man att ryssarna praktiskt taget
över hela linjen inkasserat politiska eller
propagandistiska vinster. Det enda verkligt betydelsefulla undantaget är satellitstaterna, där avstaliniseringen haft den
effekten att uppmuntra oppositionen och
komma marken att gunga under de lokala kommunistregimerna. Rysslands militära grepp över dessa länder är emellertid alltför starkt för att självständighetssträvandena skall ha annat än symptomatisk betydelse.
Läget i Östeuropa är dock så pass labilt att sovjetledningen av allt att döma
inte f.n. onödigtvis vill agera direkt på
den europeiska kontinenten. Den inriktar
sig därför på att gå indirekt till väga och
genom att uppmuntra neutralismen i den
västliga världen stärka sina egna positioner. Sovjetunionen strävar så vitt man
kan se att skapa en barriär av neutrala
buffertstater utmed östblockets västgräns. Finland, Sverige, Österrike och Jugoslavien finns där redan, det fattas bara
Västtyskland för att sluta kedjan och
ryssarna inriktar sig ju också med all
makt på detta mål. Ett neutralt Västtyskland skulle ha stark attraktionskraft
på andra europeiska stater, det skulle innebära en mäktig stimulans för de redan
inflytelserika neutralistiska tendenserna
i Frankrike, men även på andra håll i
Västeuropa. Ur synpunkten av detta perspektiv är neutralismen just nu i långt
högre grad än de lokala kommunistpartierna östblockets viktigaste bundsförvant i den fria västliga världen.
Så länge det kalla kriget rasade med
oförminskad häftighet och faran för ett
tredje världskrig av och till tycktes överhängande, var vaksamheten och sammanhållningen god i den fria världen.
Nu sedan vänskapsoffensiven pågått i ett
drygt årtionde är vaksamheten avtrubbad och sammanhållningen – som framgår av tillståndet inom Atlantpakten –
på väg att upplösas. Och detta sker, när
Sovjets taktik i själva verket blivit farligare än förut, när man satsar allt på att
med diplomatiska, ekonomiska och tekniska medel överflygla västblocket. I
denna situation, då skärpt beredskap på
alla områden erfordras för att möta den
nya ryska taktiken, förefaller ingenting
vara viktigare än solidariteten mellan
Västerns fria stater. Det mest betydelsefulla uttrycket för denna solidaritet sedan Atlantpaktens bildande är tillkomsten av EEC. Sovjetunionen har också vid
alla tillfällen och med alla medel bekämpat EEC och motsatt sig dess utvidgning.
Spekulerandet i neutralism har som på-
pekats varit Sovjetunionens främsta
verktyg när det gällt att söndra Västerns
fria stater, och det neutralistiska argumentet har därför också ständigt åberopats gentemot de neutrala stater, som visat intresse för anslutning till EEC, däribland Sverige. Från rysk sida har det
förklarats vara oförenligt med Sveriges

neutralitetspolitik att söka medlemskap i
EEC och detta ryska argument har som
bekant tyvärr inte varit utan eko i den
svenska debatten.
Mot bakgrund av Sovjetunionens målmedvetna försök att med neutralismens
hjälp splittra det fria Europa i allmänhet
och mera speciellt resa hinder för bl.a.
Sveriges anslutning till EEC synes det
önskvärt med en klar definition av vad
vår ”neutralitet” innebär.
Högerinitiativ
Ur denna synpunkt är det utomordentligt glädjande att ett antal högerledamö-
ter av riksdagen, som företräder vårt
land i olika internationella organisationer, framlagt en motion just i syfte att
fixera innebörden av Sveriges neutralitetspolitik. Motionärerna åberopar sig
därvid med all rätt på det viktiga utta- . landesomgjordes av utrikesutskottet vid
1956 års riksdag. Detta uttalande kan
: utan överdrift betecknas som den mest
· auktoritativa definition av svensk utri• kespolitik som existerar. Det ger uttryck
. åt samtliga de fyra demokratiska partiernas uppfattning.
Uttalandet återfinns i utskottets utlå-
tande nr 3. Detta föranleddes av kommunistiska motioner i bägge kamrarna, som
var mycket typiska i sitt slag och klart
belyser vad som ovan sagts om Sovjetunionens strävan att uppamma neutralismen i det fria Europa. I de kommunistiska motionerna hemställdes nämligen att
Sverige skulle avge en neutralitetsförklaring, innebärande bland annat att Sve- 77
rige i händelse av krig skall iaktta en
strikt neutralitet samt att Sverige varken
skall ingå militära allianser eller tillåta
främmande stater att upprätta militära
stödjepunkter på svenskt territorium.
Dessa motioner avstyrktes av utskottet
med den motiveringen att de innebar en
omläggning av nu tillämpade principer
för den svenska utrikespolitiken. Utskottet yttrade i fortsättningen bland annat:
”Ingen tvekan råder, vare sig inom eller utom landet, om de svenska statsmakternas föresats att fasthålla vid deras
självvalda politik att icke genom anslutning till något av stormaktsblocken förminska möjligheten för vårt land att icke
indras i en eventuell stormaktskonflikt … Men motionärerna avse något
helt annat. Deras förslag innefattar en
permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsebar framtid . . . En omläggning av
denna art av vår utrikespolitik finner utskottet icke påkallat av nu rådande läge
eller innebära ett ändamålsenligt tillgodoseende för framtiden av svenska intressen.”
Detta utlåtande, som avgavs av ett enhälligt utrikesutskott under ordförandeskap av Rickard Sandler, är som högermotionärerna framhåller beaktansvärt
och vägledande. Man lägger märke till
att utskottet, som uttryckte en enhällig
demokratisk riksdagsopinion icke talar
om alliansfrihet i största allmänhet utan
om frihet från stormaktsallianser, vilket
är något helt annat och icke talar om
neutralitet utan i stället eftertryckligt
78
varnar för en permanent bindning av
svensk utrikespolitik i en oförutsebar
framtid. Med andra ord, enligt utrikesutskottets definition innebär den svenska
utrikespolitiken: frihet fr~n stormaktsallianser i nuet och handlingsfrihet för
framtiden, varken mer eller mindre.
Begreppet neutralitet
Hur förh~ller det sig d~ med den svenska
neutralitetspolitiken, s~ kallad med anledning av önskem~let om att alliansfrihet i fred s~ vitt möjligt skall motsvaras
av neutralitet i krig? (Begreppet neutralitet förutsätter ju rent folkrättsligt sett
egentligen att ett krigstillst~nd r~der och
kan s~lunda formellt bara tillämpas under krig.) När man skall besvara denna
fr~ga bör man först erinra sig att begreppet neutralitet, som utrikesutskottet betecknande nog inte ens nämner i sin definition av den svenska utrikespolitiken,
inte har n~gon gammal hävd i v~r historia. Vi har haft fred i mer än 150 ~r, men
det betyder inte att vi lika länge varit
”neutrala”. Neutralitetspolitik i mera
egentlig mening bedrevs först under det
första världskriget. Medlemskapet i Nationernas Förbund medförde vissa inskränkningar i neutraliteten, men när
NF förlamades ~tergick Sverige vid andra världskrigets utbrott till neutralitet i
stormaktskriget- däremot inte i kriget
mellan Finland och Ryssland. Att denna
neutralitet, liksom under första världskriget, var väl motiverad kan knappast
bestridas. Det är svårt att se hur vi under
andra världskriget skulle kunna ha fört
n~gon annan politik än en pincipiell neutralitetspolitik. Förklaringen är den enklast tänkbara: lika litet som vi p~ Tysklands sida kunde kämpa mot Norge och
Danmark, lika litet kunde vi p~ Rysslands sida kämpa mot Finland.
Efter det andra världskrigets slut var
läget oklart och d:harande utrikesminister Giinther tilldl.dde ocks~ ett fastMIlande vid vad han med n~gon överdrift
kallade Sveriges gamla neutralitetspolitik. Det har sitt stora pikanteri att d~va?-
rande universitetskansler Östen Unden
anmälde avvikande mening. I ett minnesvärt tal, som betraktades som en programförklaring inför hans väntade övertagande av utrikesministerposten, förklarade s~lunda hr Unden att det var förbryllande att hr Giinther s~ starkt bitit
sig fast vid neutraliteten. I stället för
neutralitet borde Sverige uppställa solidaritet såsom handlingsm~let för sin utrikespolitik- s~ löd hr Undens stolta deklaration. Genom v~rt inträde i Förenta
Nationerna, med därav följande förpliktelser, fick hr Undens uttalande ytterligare relief, och när Sverige vid ~rsskiftet
1948/49 erbjöd Danmark och Norge försvarsförbund visade det sig hur långt den
socialdemokratiska regeringen var beredd att avlägsna sig fr~n den s.k. gamla
neutralitetspolitiken. Rent parentetiskt
kan för övrigt erinras om att redan i mars
1940 tanken p~ ett nordiskt försvarsförbund var aktuell och att på hösten samma ~r man p~ regeringsniv~ diskuterade
ett projekt om icke blott försvarsförbund
utan till och med personalunion mellan
Sverige och Finland!
Den svenska utrikespolitik som för enkelhetens och bekvämlighetens skull brukar kallas neutralitetspolitik är alltså en
neutralitetspolitik av mycket speciell natur. Genom vårt medlemskap i FN, Europarådet och andra internationella organisationer har vi redan givit ett visst
avkall såväl på vår neutralitet som på vår
suveränitet. Det utmärkande för vår neutralitetspolitik är emellertid att den är
helt dikterad av Sveriges intressen och att
den är odogmatisk och flexibel, vilket
förvisso framgått av dess tillämpning under tvenne världskrig. Två faktorer måste, som också högermotionärerna betonar, tillmätas särskild betydelse vid bedömandet av den svenska neutralitetspolitiken. Den ena är att denna politik är
helt självständig i bemärkelsen oavhängig av internationella fördrag och konventioner. Den andra är att denna politik i
enlighet med sitt syfte uteslutande har en
politiskt-diplomatisk och ingen som helst
idepolitisk eller ideologisk innebörd. Dessa två omständigheter ger den svenska
neutralitetspolitiken en särställning i
jämförelse med den politik, som bedrivs
av de övriga neutrala länderna på Europas kontinent. Schweiz’ neutralitet är ju
garanterad av stormakterna, Österrikes
nedlagd i det statsfördrag, som återgav
landet dess självständighet medan Finlands neutralitet får sin särskilda karaktär genom att landet genom en biståndspakt är bundet vid en stormakt, vartill
kommer att auktoritativa uttolkare av
79
Finlands utrikespolitik med president
Kekkonen i spetsen visat en tendens att
vilja utsträcka neutraliteten till att gälla
samhällslivet överhuvud.
Sverige – en västdemokrati
Inte minst mot bakgrund härav och med
hänsyn till de suddiga och glidande formuleringar om svensk neutralitet, som
understundom förekommer i vår debatt
och ibland kan ge intryck av att vederbörande debattör inte kan skilja på
svensk neutralitetspolitik och andra länders, till exempel Finlands, kan det finnas
anledning att göra en klar distinktion
mellan vår ”neutralitet” och ”neutralismen”. Som högermotionärerna påpekar
kan detta lämpligen ske genom en hänvisning till det uttalade utrikesminister Torsten Nilsson gjorde inför Paasikivisamfundet i Finland i mars 1965. Han yttrade därvid bland annat:
”Sveriges neutralitetspolitik skiljer sig
från flera andra neutrala staters genom
att den varken är nedlagd i vår författning eller i något slags fördrag med utomstående makter … I den mån begreppet
‘neutralism’ innebär att vederbörande
stat skulle vara förpliktad till något slags
ideologisk neutralitet kan det självfallet
inte tillämpas på ett land som Sverige
med vår fasta förankring i den västerländska demokratins idevärld.”
Vad svensk utrikespolitik innebär ankommer det med andra ord uteslutande
på Sveriges statsmakter att avgöra, och
den neutralitet vi eftersträvar under ett
krig förpliktar under inga omständighe- 80
ter till ideologisk neutralitet vare sig i
fred eller krig, något som högermotionä-
rerna också framhåller. Sedan neutralitetsdebatten flammat upp i samband med
frågan om Sveriges inträde i EEC finns
det skäl att på nytt starkt understryka
dessa två huvudpunkter. Med hänsyn till
ämnets utomordentliga vikt och med
hänsyn till att tolv år gått sedan utrikesutskottet avgav sitt här ovan åberopade
utlåtande måste det betraktas som ytterst
värdefullt att högermotionärerna yrkat
på ”att riksdagen måtte uttala att som
riktlinjer för svensk utrikespolitik alltjämt skall gälla de principer, som antogs
av 1956 års riksdag.” Därmed skulle
PRESSENS ROLL
klarhet skapas i den förvirrade debatt
där man å ena sidan tycks anse att vi måste ta hänsyn till ryska önskemål vid utformandet av vår utrikespolitik och å
andra vill hänskjuta åt EEC att avgöra
om den svenska neutralitetspolitiken är
förenlig med fullt medlemskap i EEC.
Om utrikesutskottets deklaration- som
rimligt är – får vara vägledande för vår
utrikespolitik framgår det nämligen alldeles klart och entydigt att vår alliansfrihet i förhållande till stormakterna, med
andra ord vår s.k. neutralitet ingalunda
utesluter den solidaritet gentemot Västeuropas fria stater som ett fullt medlemskap i EEC skulle innebära.
Faktum kvarstår likväl, att pressen i .intet annat kulturland torde nedlägga
mindre möda på att referera riksdagsdebatterna än i Sverige; valmannen har
med andra ord i intet annat demokratiskt land så små möjligheter att snabbt
bilda sig en självständig uppfattning som hos oss; läsekretsens opinionsbildning
kan ofta vara nästan diktaturstatsmässigt tillrättalagd i partitidningarna i vår
demokratiska stat.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner