Print Friendly

Negrerna vinner terräng i USA

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NEGRERNA VINNER TERRÄNG I USA
ÅR DEN AMERIKANSKE negern i våra
dagar alltjämt en förtryckt och
hunsad varelse, som inte får en
ärlig chans, som lever i miserabla
förhållanden och inte får tillfälle
att skaffa sig en högre utbildning?
Det finns många som är benägna
att svara jakande på den frågan,
inte minst inom Kennedyadministrationen, där man medvetet söker
utbreda basen för negrerna i offentlig tjänst genom att sända ut talangscouter för att fånga upp kvalificerade negrer, som kan anställas inom förvaltningen. Samtidigt
ökar trycket uppifrån på företag
som erhållit lönande kontrakt med
regeringen i Washington att i fortsättningen uppmärksamma negeraspiranter, när vakanser skall fyllas. En särskild avdelning av justitiedepartementet är vidare sysselsatt med att bevaka negrernas rättigheter – som undan för undan
vidgas genom beslut i Högsta domstolen – och kongressen uppmanas att förstärka de lagar, som syftar till att åstadkomma full jämställdhet mellan raserna.
Alla dessa aktioner måste, menar
man, tyda på att negrernas situaAv redaktör G()STA R()NN
tion är usel i egentlig mening. Men
ändå är detta långtifrån hela sanningen. Det är ostridigt att de färgade i USA fortfarande har en lång
väg kvar att gå innan de med fog
kan hävda, att jämlikhet mellan
raserna verkligen uppnåtts, men
det är lika uppenbart, att den amerikanska negerbefolkningen kunnat
notera enorma framsteg under senare år. Skillnaden mot situationen för bara hundra år sedan –
då nästan alla negrer i Förenta
staterna var slavar och analfabeter
– är i det närmaste otrolig.
Verkligheten är med andra ord
alldeles för komplicerad för att
kunna tecknas med en handfull
grova linjer. Sanningen ligger som
vanligt någonstans mellan ytterligheterna mellan de dystra påståendena om underbetalning, förtryck
och social isolering å ena sidan och
de patenthurtiga uppgifterna om
USA-negrernas komfortabla tillvaro
och höga levnadsstandard å andra
sidan. Var de ofta subtila gränserna
går är en vansklig sak att avgöra;
den som inte menar sig sitta inne
med hel och full kunskap om det
gigantiska problem som negerfrå-
gan i USA utgör, gör klokt i att be- 154
gränsa sig till några korta randanteckningar i akt och mening att
belysa ett par väsentliga drag i utvecklingen.
Det finns i dag ca 19 miljoner
negrer i Förenta staterna eller nå-
got över lO% av den totala befolkningen. Sedan gammalt har de
starka fästen i sydstaterna, där
de i ett par delstater utgjort hälften av invånarna.
Ännu för 25 år sedan levde större
delen av Förenta staternas negrer
som lantarbetare i Södern under
mycket hårda och knappa villkor,
underbetalda, inhysta i eländiga
bostäder, föraktade och hunsade av
sina vita herrar. Alltjämt bor
många av dem kvar i sydstaterna,
men andelen lantarbetare har sjunkit starkt, dels på grund av jordbrukets omfattande rationalisering,
dels till följd av den kraftiga expansion inte minst på det industriella
planet som sydstaterna under efterkrigstiden genomgått. Trots detta
har dock negrerna i stora skaror
sökt sig till de stora städerna i norr
och i mellanvästern – denna utflyttning har varit så påfallande
att det med full rätt talats om en
negrernas folkvandring norrut; enbart New York City har på senare
år fått ta emot i genomsnitt 70 000
negrer per år och inflyttningssiffrorna är förhållandevis nästan lika
höga i andra metropoler i norr och
väster. Det kan i förbigående noteras att negrerna, dessa forna lantarbetare, visar en påtaglig förkärlek för just storstäderna, när de
strömmar norrut; de blir på kort
tid typiska storstadsbor.
Bakom denna omflyttning, geografiskt och sysselsättningsmässigt,
ligger framför allt krigsårens våldsamma efterfrågan på arbetskraft
och de goda konjunkturer som USA
med relativt obetydliga undantag
sedan dess åtnjutit. Negerfrågan
är inte längre i första hand ett sydoch randstatsproblem utan pockar
på uppmärksamhet också i andra
delar av landet. Flyttningsströmmarna bär i sig själva fröet till nya
svårigheter. Det säger sig självt att
tvister, stridigheter och motsättningar inte kan undvikas, när negerandelen i en storstad växer
oerhört på några få årtionden. Man
kan ta huvudstaden Washington
som exempel -där är numera över
50% av befolkningen negrer, vilket
betyder att just huvudstaden är
den mest negerpräglade av alla
storstäder i hela USA procentuellt.
Negrerna hade emellertid knappast
fått grepp om Washington, om inte
de vita invånarna ungefär samtidigt
med negrernas intåg startat ett
formligt uttåg på sin sida, dvs. helt
enkelt flytt ut till nya förstäder i
Maryland och Virginia.
I New York märks samma tendens: på lO år ökade negerbefolkningen med 40% under det att antalet vita sjönk med 6%. Därmed
har New York blivit den första stad
över huvud taget, som har över l
miljon negrer eller fler än staterna
Arkansas och Tennessee tillsammans. I hela USA är det endast
:;’llorth Carolina och Georgia som har
fler negerinvånare än storstaden
New York (bortsett, givetvis, från
staten New York).
över 5 miljoner industriarbetare
Inkomsten per capita för USAnegrerna ligger f. n. på ca l 000 dollar, vilket är klart mindre än för de
vita, men rätt hyggligt i jämförelse
med per capita-inkomsten i t. ex.
Västeuropa och rent överväldigande
i förhållande till negrerna i Afrika.
Även medianinkomsten för yrkesarbetande negrer står sig gott gentemot europeiska förhållanden och
har – vilket är viktigt – mer än
femdubblats på 20 år. över 5 miljoner negrer arbetar nu i amerikanska industrier och av dem är
hälften yrkesarbetare eller välavlö-
nade specialarbetare betydligt över
hantlangarnivån. Vid sidan därav
har negrerna också börjat göra sig
gällande inom kontors- och försäljningsyrkena, där negrerna länge
var i det närmaste bannlysta. Det
kan tilläggas att det förbättrade inkomstläget för negrer utgjort en
inte obetydlig stimulans för den
amerikanska konsumtionen – negrerna har ingenting emot att låta
pengarna rulla och de har en viss
svaghet för de något dyrare märkesvarorna och de litet bättre kvaliteterna, så snart omständigheterna det medger.
Men medaljen har en frånsida.
De framträngande negerskarorna
hålls tillbaka på bostadsmarknaden, segt och ihärdigt. För nykom- 155
lingama från Södern står i regel
i norr föga annat till buds än de
ofta slumbetonade negerkvarteren
i storstäderna. Och dessvärre finns
det gott om slum i USA: färska
siffror visar att ca 18 miljoner
amerikaner bor i undermåliga bostäder. Låt vara att många av dem
– och kanske oftast de värsta –
finns på landsbygden, så finns det
ändå alltför gott om dem i stä-
derna. Någon har räknat ut att det
skulle kosta 100 miljarder dollar
att göra slut på slumkvarteren,
vilket i sak innebär att slummen
kommer att förbli under många år.
Även om slumproblemet inte gäller
enbart negrerna, kan man inte
komma ifrån att de flesta sluminvånarna är negrer.
Men det är inte nog med detta.
Även de negrer, vilkas ekonomiska
resurser tillåter dem att lämna
slumdistrikten eller som aldrig behövt sätta sin fot där, tvingas i stor
utsträckning att acceptera sämre
bostäder än vita i samma inkomstläge. Negrerna är inte välkomna i
vita stadsdelar, där befolkningen
även i en färgad officer, präst, lä-
kare eller advokat nästan ser en
slummens förpatrull. Utåt försvarar man sin ovilja med att brottsligheten ökar och hela bostadsmiljön försämras, när negrerna börjar
anlända. Får negrerna väl fotfäste
i ett område, börjar de flesta vita
flytta därifrån. Erfarenheterna härvidlag är t. o. m. så entydiga att
man kan göra en makaber tidtabell för hela denna process: på tre
156
år har de flesta vita försvunnit. I
villastadsdelarna är fördomarna
något mindre påfallande, men även
där fordras stor takt och tolerans
från båda sidor, om den första negerfamiljen skall kunna anpassas
till och hjälpligt accepteras av omgivningen. Till spelreglerna i så-
dana fall hör allvarligt menade råd
till negerfamiljen-pionjären att under den första tiden inte onödigtvis uppehålla sig utomhus på husets framsida för att bokstavligen
talat inte sticka grannarna alltför
mycket i ögonen. Det är dessutom
önskvärt att man kan arrangera
det så, att negrerna inte börjar
komma i stora skaror omedelbart
efter sina första fränder – i så fall
spricker försöket, eftersom de vita
flyttar ut när andelen negrer i
grannskapet överstiger en obestämd
procentsiffra.
Integrationen i skolorna
Vid sidan av bostäderna är skolorna det mest brännande problemet för dagens USA-negrer. Trots
flera försök att åstadkomma en
ändring domstolsvägen förblev skolorna i sydstaterna och randstaterna obevekligt segregerade. Ännu
hela 40-talet stod sig denna ordning – domstolarna hävdade visserligen att negrerna inte fick
diskrimineras, men förklarade
samtidigt att det var tillfredsställande, om negrerna hade samma
skolmöjligheter som de vita. Därigenom fick segregationen en nådatid och sydstaterna rider ännu
högt på segregationisternas klassiska paroll separate but equal.
Först 1954 kom negrernas stora
triumf, då Högsta domstolen i ett
berömt utslag deklarerade att segregation stred mot den amerikanska författningen och följaktligen inte kunde tillåtas. Sedan dess
har striden pågått mellan Högsta
domstolen och de federala myndigheterna å ena sidan och trotsande
och fintande sydstatsintressen å
den andra. Mest bekant av de otaliga momenten i denna maktkamp
är striden i Little Rock 1957, då
den första och mycket blygsamma
integrationen i staten Arkansas
endast kunde genomföras genom
insats av federala trupper.
sydstaterna böjdes, men knäcktes inte helt i Little Rock. Högsta
domstolen har visserligen nästan
undantagslöst dragit det längsta
strået i alla tvister, trots en imponerande juridisk spetsfyndighet
från sydstatssidan, men ännu finns
det tre stater – South Carolina,
Alabama och Mississippi- där alla
skolor är segregerade, fastän det
gått åtskilliga år sedan HD :s beslut.
Federala domstolar och andra myndigheter har emellertid visat en
anmärkningsvärd kraftfullhet när
det gällt att ta gadden ur diverse
sydstatsobstruktioner och ofta presenterat hårdhänta direktiv och
förelägganden, varför integrationen
utan tvivel är på väg. Långsamt
går det dock. Av de 3,1 miljoner
skolpliktiga negrer som f. n. finns
i de 17 stater som före 1954 hade
segregerade skolor, går fortfarande
2,9 miljoner i negerskolor och endast ca 200 000 i blandade läroanstalter. En ljuspunkt är att det senaste året integrationen kunnat
påbörjas i nya kommuner utan
synliga tecken på motstånd. I sak
har Södern redan förlorat striden
om segregationen – vad segregationisterna nu kan prestera är endast ett uppehållande försvar. Integrationen accepteras motvilligt
av sydstaterna därför att de förstår
att den är oundviklig.
Utanför the Deep South, dvs. i
stater som Missouri, Maryland,
Kentucky, West Virginia, går integrationen klart bättre och har också hunnit betydligt längre. I norr
och väster är segregationen borta
för länge sedan rent formellt, men
lever kvar i sak eftersom bostadsområdena i stor utsträckning är
segregerade. Negerskolorna förblir
negerskolor och de vita skolorna
vita. De blandskolor som uppstår
i skärningspunkterna blir ofta med
tiden negerskolor, därför att de
vita eleverna flyttar. I stället för
de eftersträvade blandade skolorna får man alltså nya negerskolor;
frågan är om man över huvud taget kan räkna med en skolintegration i egentlig mening, förrän bostadsområdena blivit integrerade.
Trots allt befinner sig negrerna
på frammarsch när det gäller utbildningen, även om den önskade
blandningen av vita och svarta
elever inte blivit vad man hoppats.
En påtaglig upprustning av under- 157
visningens kvalitet har genomförts
på senare tid. sydstaterna har därvidlag gjort en god insats, låt vara
att de sannerligen också haft
många gamla underlåtenhetssynder
att sona. Ä ven den högre undervisningen har blivit mera lättåtkomlig för negerungdomarna sedan
universitet och colleges i betydande
utsträckning öppnades för alla
efter andra världskrigets slut. Det
är ett gott tecken att det nu är fem
gånger så många negerelever vid
dessa högre utbildningsanstalter
som det var 1940.
Med en förbättrad utbildning och
stigande vana vid arbete av annat
slag än lantarbetarens, hisskonduktörens och skoputsarens har negrernas möjligheter på arbetsmarknaden förbättrats. De kvalificerade
negrerna klarar sig bra i konkurrensen om anställningarna, medan
genomsnittsnegern fortfarande har
en känsla av att få stå tillbaka för
vita medtävlare med samma meriter. Sannolikt kommer dock negrerna att accepteras som fullgod
arbetskraft i ökad grad, särskilt
inom yrken där man tidigare av
gammal slentrian inte ens reflekterat över möjligheten att söka anställa en neger, men där man mer
och mer börjar finna att negrer
med god utbildning klarar sig utmärkt.
Negrerna och politiken
I de 11 sydstater som en gång
utgjorde Amerikas konfedererade
stater finns ca 4,5 miljoner röstbe·’ .-·
158
rättigade negrer. Av dem deltog endast 1,2 miljoner i valet 1956.
Även om den siffran ökade vid valen 1958 och 1960 återstår ett betydande arbete för negerorganisationer av typ NAACP (National
Association for the Advancement
of Colored People) och de politiska
partierna, innan man fått upp sydstatsnegrernas valdeltagande till
en för hela USA mera normal nivå
(1960: 69% ). Dessa 11 stater har
22 senatorer, av vilka 21 är demokrater; den ende republikanen är
Texassenatorn John Tower, som
till demokraternas förfäran vann
fyllnadsvalet efter Lyndon B. Johnson sedan denne blivit vicepresident. Efter denna framgång satsar
republikanerna hårt i den traditionellt demokratiska Södern inför
höstens val, men vad de i första
hand synas eftersträva är inte att
fånga upp negerrösterna utan snarast att vinna över de konservativa
demokraterna.
Intressantare ur politisk synvinkel är läget i staterna Maryland,
Delaware, Kentucky, Missouri, Illinois, Michigan, Ohio, New York,
New Jersey, Pennsylvania, Oklahoma, W est Virginia, Indiana och
Californien, vilka alla har det gemensamt att negrerna utgör en
relativt beaktansvärd andel av valmanskåren. Under många år har
negerrösterna i dessa stater gått
till demokraterna, ofta till 80-90 %,
I storstads-staterna är det just negerväljarna som gett demokraterna
segern och varit tungan på vågen.
Detta är inte betydelselöst, eftersom de nämnda staterna vid presidentval tillsammans har 261 elektorsröster av de 266 som fordras
för seger. I och med att negrerna
sakta men säkert klättrar upp för
samhällsstegen blir de måhända
villiga att markera sin förändrade
status även i de politiska valen, på
samma sätt som storstadsdemokrater visat en klar tendens att rösta
republikanskt sedan de väl flyttat
ut till en förstad. Eisenhower gjorde, särskilt 1956, en markant inbrytning i negerleden, men skall
kommande republikanska presidentkandidater göra om den bravaden, krävs det säkerligen ganska
mycket av republikansk förnyelse.
I så fall måste sannolikt Eisenhowers mångomtalade moderna republikanism – som aldrig fick sin
chans under Eisenhowers presidentur – få övertaget över partiets
bekanta Old Guard.
I kongressen är negrerna alltjämt kraftigt underrepresenterade.
De har ingen senator och endast 4
medlemmar i representanthuset,
men en av dem, Harlemledaren
Adam Clayton Powell, har lyckats
avancera till ordförande i ett av
husets utskott. Den låga representationen sammanhänger dels med
negrernas låga valdeltagande, dels
med det missgynnande av storstä-
derna, som förekommer i USA i
valkretsarnas mandatantaL Men
en ändring är på väg och det är
ingen tvekan om att antalet negrer
i representanthuset kommer att
stiga efter höstens val, även om det
inte blir någon sensationell förstärkning.
Från sydstaterna kommer givetvis inga negrer att inväljas i kongressen. Där får negrerna vara
nöjda om de- trots den nya lagen
om de medborgerliga rättigheterna
– får rösta i större utsträckning
än förr, men detta kan ännu inte
väntas få några politiska konsekvenser, eftersom negrerna inte
har något inflytande på den demokratiska kandidatnomineringen.
Men det är ändå ett framsteg
för sydstatsnegrerna att en federal
domstol enligt den nya rättighetslagen kan i röstlängden införa namnet på någon som utan laga skäl
vägrats registrering. Det låter må-
hända blygsamt, men betecknar ett
stort steg framåt och uppåt i en
landsända, där en rad vallagar haft
till enda syfte att begränsa negrernas rösträtt. Särskilt de berömda
läskunnighetsproven har varit ett
skalkeskjul för en klar negerfientlighet; det finns exempel på att
negrer med akademisk examen
vägrats rösträtt på grund av bristande läskunnighet. Kan den nya
lagen någorlunda fullständigt tilllämpas i höst, bör det bli slut på
sådana taskspelarkonster. Därmed
ökar förutsättningarna för politiska insatser från negrernas sida
även i Södern.
Många problem återstår förvisso
att lösa för de amerikanska neg- 159
rerna. Många friktionsanledningar
kommer att dyka upp allt eftersom
negrerna fortsätter sin marsch och
bakslag lär inte kunna undvikas.
Men det finns tecken som tyder på
att attityden mot negrerna håller
på att förändras i det amerikanska
samhället. Negrerna behöver inte
längre i samma utsträckning som
förr hålla tillgodo med de sämsta
arbetsuppgifterna. De gör sig gällande som yrkesarbetare och flyter
smidigt in även i intellektuella
sammanhang och som företagare
– och på dessa fronter kommer
åtskilligt mer att hända inom loppet av några få år. President Kennedy driver en klart negervänlig politik och det anses sannolikt att han
kommer att utse den förste negern
till minister, om han får kongressen att acceptera tillskapandet av
ett särskilt departement för stadssaneringsärenden; chefen för bostadsstyrelsen, Robert C. W eaver,
är i så fall designerad till departementets chef. Med den frågan sammanhänger f. ö. de åtgärder som
förbereds i Vita Huset i syfte att
lagstiftningsvägen förbjuda all rasdiskriminering i alla nya hus, även
fastigheter i enskild ägo, vilket
skulle få en oöverskådlig betydelse.
För 100 år sedan förbjöds slaveriet i USA. Det signifikativa är att
det mesta av den förbättring som
sedan dess kommit de amerikanska
negrerna till del, inträffat under de
senaste 20 åren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner