Print Friendly

Nedrustning eller omrustning

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NEDRUSTNING ELLER OMRUSTNING?
FöR FÖRSTA gången i Sovjetunionens historia blottades den 14 januari 1960 vissa styrkebesked om
den ryska krigsmakten, vilka dittills varit omsorgsfullt hemlighållna.
Det var Chrustjov, som i ett tal
inför Högsta Sovjet gjorde dessa
avslöjanden. Ur hans anförande
återger vi nedanstående uppgifter.
De avser den ryska krigsmakten i
dess helhet, dvs. de sammanlagda
personalstyrkorna vid lant-, sjö-
och luftstridskrafterna. (satellitstaternas väpnade styrkor synes
däremot icke vara inkluderade.)
År 1941 – före Hitlers överfall
på Ryssland – uppgick den sovjetiska krigsmaktens numerär till 4,2
miljoner. I maj månad 1945, dvs. i
krigets slutskede, hade denna
krigsmakt svällt ut till att omfatta
ej mindre än 11,4 miljoner man.
År 1948, efter genomförda demobiliseringar, utgjorde de ryska
stridskrafternas numerär endast
2,9 miljoner. Inför »det allt mer
tilltagande kärnvapenhotet från
USA» såg sig dock Sovjetunionen
nödsakad att på nytt förstärka sin
krigsmakt. År 1955 var den uppe i
5,8 miljoner man. Allt eftersom
Av överste NILS LUND
Sovjet från mitten av 1950-talet
började komma ifatt USA på kärnvapen- och raketområdet kunde
man emellertid utan större risk för
Sovjetunionens säkerhet successivt
genomföra omfattande minskningar av de ryska konventionella
stridskrafternas numerär. Sålunda
minskades redan år 1955 krigsmakten med 640 000 man, åren 1956-57
med 1,2 miljoner och år 1958 med
ytterligare 300 000. Den totala personalminskningen uppgick alltså
under denna period – fortfarande
enligt Chrustjovs utsago – till
2 140 000 man, dvs. till mer än en
tredjedel av 1955 års numerär.
I sitt anförande den 14 januari
1960 inför Högsta Sovjet begärde
emellertid den ryske regeringschefen att Sovjetunionens krigsmakt
-som vid 1959 års utgång räknade
3,6 miljoner man – skulle ytterligare minskas med 1,2 miljoner –
dvs. även denna gång med en tredjedel – under åren 1960 och 1961.
De ryska stridskrafternas numerär
borde sålunda – efter denna nya
reduktion – senast år 1962 ha
nedgått till 2,4 miljoner man.
Den 15 januari 1960 godkändes
av Högsta Sovjet- på anmodan av
348
Chrustjov – »Lagen om ny, omfattande reduktion av SSSR:s väpnade styrkor». Denna lag, som offentliggjordes påföljande dag, innehåller bl. a. bestämmelser om att
Sovjetunionens krigsmakt skall
minskas med ytterligare 1,2 miljoner man, att motsvarande antal
truppförband, befälsutbildningsanstalter och andra enheter i samband härmed kommer att indragas,
att häremot svarande minskningar
vidtagas i försvarsbudgeten samt
att avskedade officerare, underofficerare och manskap överföras till
den öppna arbetsmarknaden, dvs.
till den civila sektorn i samhället.
Anledning förefinns att noga begrunda den ryske regeringschefens
egna ord om denna betydelsefulla
avvägning: i första hand mellan
det militära försvaret och det ekonomiska, i andra hand inom krigsmakten mellan å ena sidan kärnvapen- och raketstridskrafterna, å
andra sidan de konventionella,
väpnade styrkorna. Det sätt, på vilket denna avvägningsfråga nu håller på att lösas i Sovjetunionen är
påtagligen av allra största betydelse för maktbalansen mellan de
båda superstaterna och därmed
även för hela mänsklighetens öde
under det närmaste decenniet.
Chrustjov yttrade bl. a. följande
vid sitt ovan nämnda tal inför
Högsta Sovjet:
»Sovjetunionen har redan nu i
lager erforderliga mängder av
atom- och vätebomber. Så länge
ingen överenskommelse kommit
till stånd beträffande förbud för
kärnvapen, är vi dock nödsakade
att ytterligare fortsätta vår produktion av dessa stridsmedel.
Vår stat är även mäktig i vad
gäller raketvapnet. Flyget och flottan har förlorat sin hittillsvarande
betydelse på grund av den moderna krigsteknikens utveckling.
Dessa försvarsgrenars verksamhetsområden har visserligen ingalunda inskränkts – men deras
uppgifter håller på att övertas av
andra vapensystem. Flygvapnet
kommer sålunda att nästan helt bli
ersatt av raketvapnet. Vi har redan
genomfört drastiska nedskärningar
i bombplansfabrikationen och kommer att på det mest otvetydiga sätt
ytterligare inskränka och t. o. m.
helt stoppa produktionen av dessa
bombare och andra numera omoderna vapen. Vad flottan beträffar
har ubåtsvapnet fått stor betydelse
under det att övervattensfartygen
ej längre är i stånd att spela den
roll, som de hittills haft sig tilldelad.
Till största delen har redan vår
krigsmakt gått över till raketer och
kärnvapen. Dessa vapensystem befinner sig visserligen f. n. i en utvecklingsprocess men kommer att
fulländas i en nära framtid.—
Det är orimligt att i dag betrakta
problemet om våra väpnade styrkors numerär på samma sätt som
bara för några år sedan. Det räcker med att konstatera att fr. o. m.
år 19.55 har vår krigsmakts persol
nalstyrka reducerats med en tredjedel samtidigt som dess eldkraft
under samma tidsperiod har mångdubblats tack vare anskaffningen
och utvecklingen av moderna vapensystem.
Nu för tiden bestäms inte längre
ett lands militära styrka av antalet
män under vapen. Denna styrka är
istället på ett avgörande sätt beroende av den eldkraft och de medel
för denna eldkrafts framförande,
som står till förfogande. Den au
mig föreslagna reduktionen kommer inte på något sätt att försvaga
våra väpnade styrkors eldkraft.
Detta är den springande punkten i
resonemanget. Naturligtvis kommer vi att göra allt som står i vår
förmåga för att bibehålla och utnyttja den ledning vi tillkämpat oss
beträffande raketvapnet. – – –
Sovjetunionens krigsmakt är i
dag i besittning av sådana vapen
och en sådan eldkraft, som intet
annat land förfogar över.»
I detta tal har den ryske regeringschefen sammanfattat sin syn
på dagens och morgondagens militärpolitiska situation så som den
gestaltats av den moderna tekniken. Den bild han skisserar av det
revolutionerande ryska vapenprogrammet är en konsekvens av
denna utveckling. Förvisso har vi i
den västra världen anledning att
ställa oss misstrogna, såväl till de
motiv för »nedrustningen» som till
de sakuppgifter, vilka Chrustjov
redovisar. Klokheten, försiktigheten och i viss mån även erfarenhe- 349
ten bjuder oss dock att acceptera
dem som realiteter.
Chrustjovs ovan citerade uttalanden kompletteras av det anförande,
som vid samma tillfälle hölls av
krigsministern, marskalk Malinovsky. Denna yttrade bl. a. följande:
»De moderna interkontinentala
ballistiska missilerna kännetecknas
av enorma hastigheter, fruktansvärd effekt och stora skottvidder.
De är i stånd att på kort tid, med
god precision och oberoende av rå-
dande meteorologiska förhållanden
föra fram kärnladdningar av de
mest skiftande storlekar till vilken
punkt som helst på jorden. De erbjuder oss möjligheten att samtidigt rikta fruktansvärda slag mot
ett stort antal mål. Deras höga hastigheter och stora skottvidder innebär avsevärd flexibilitet. Inom
loppet av en kort tidrymd kan
tyngdpunkten i anfallet kastas om
från de ursprungligen valda målen
till krigsteatrar, som ligger i helt
andra riktningar. De kan sålunda
på ett avgörande sätt få vågskålen
att slå över till förmån för Sovjetunionen. Inga vidsträckta och dyrbara flygfält med komplicerad utrustning erfordras för att avskjuta
dessa missiler. Det är vidare lätt
att kamouflera, ja t. o. m. att fullständigt dölja utskjutningsramperna.»
Malinovsky uppehöll sig emellertid inte enbart vid de interkontinentala ballistiska missilerna. Han
förkunnade även att Sovjetunionen
dessutom disponerade över kärn- 350
laddade taktiska raketer med skottvidder »från några dussin kilometer till flera hundra kilometer.»
I den västliga världen behöver
man ej längre sväva i tvivelsmål
om de principer, som i dag är vägledande för Sovjets rustningspolitik. Den ryske regeringschefen har
– sekunderad av sin krigsminister
– fullt tydligt lagt fram huvuddragen av sin och Moskvas strategiska doktrin i atomåldern och för
denna doktrin avpassad organisation av krigsmakten och samhället
i övrigt.
Men härav följer bl. a. att man i
Väst icke kan betrakta vare sig redan verkställda eller nyligen beslutade nedskärningar av den sovjetiska krigsmaktens numerär som
»nedrustning» i detta ords egentliga bemärkelse. En mera relevant
term synes vara »omrustning» eller
»ombeväpning». Chrustjovs och
Malinovskijs våldsamma, upprepade
hotelser under de senaste månaderna om de ryska förintelsevapnens förkrossande effektivitet kontrasterar ju f. ö. på det mest handgripliga sätt mot Moskvas samtidiga förkunnande om nedrustning
och koexistens.
Varför- frågar man sig- har
en sådan propagandans mästare
som Chrustjov på detta sätt med
sitt raketskrammel motverkat den
utan tvekan enorma propagandaeffekt, som de väldiga personalminskningarna vid den ryska
krigsmakten eljest skulle ha inneburit? Varför betonade han den 14
januari och ett flertal gånger därefter, nu senast i samband med
Kuba- och Kongokriserna, med så-
dan frenesi den sovjetiska krigsmaskinens fruktansvärda förintelseförmåga? Dessa hotelser om militärt våld måste ju påverka världsopinionen i för Moskva ogynnsam
riktning; de kan t. o. m. driva samman splittrade och oeniga medlemmar i den västliga försvarsalliansen.
En nära till hands liggande förklaring kan vara att den ryske regeringschefen genom att betona
den sovjetiska krigsmaskinens effektivitet vill lugna de kretsar inom
landet – särskilt då inom officerskåren – som fruktar att anbefallda
truppförbandsindragningar allvarligt kommer att reducera Sovjetunionens militära styrka i förhållande till USA. En annan förklaring är att Chrustjov med kall beräkning utnyttjar raketvapenhotet
som ett medel i maktkampen. Han
vänder sig härvid dels mot huvudmotståndaren USA (påtagligen
dock utan större framgång), dels
mot de mindre länderna i den ichekommunistiska världen, vilka han
försöker (och även delvis lyckas)
skrämma till mottaglighet för den
neutralism, som han vill sprida
utanför Sovjetblocket. (Inom detta
block betraktas däremot varje ansats till neutralism som en dödssynd.)
Varför – frågar man sig vidare
– spelade Chrustjov ut sitt trumfkort – kungörelsen om den ryska
krigsmaktens minskning – strax
innan toppkonferensen skulle äga
rum? Varför väntade han inte med
utspelet – så att han kunde ha
pressat fram liknande motprestationer från västmakterna? Frångående sin vanliga taktik har
Chrustjov här gjort en ensidig eftergift, ett medgivande i förväg,
vilket måste betecknas som någonting synnerligen märkligt.
Det är uppenbart att hållandet av
en stående krigsmakt på 3,6 miljoner man innebär en avsevärd belastning även för ett sådant land
som Sovjetunionen- inte minst ur
näringslivets synpunkt. Enbart av
det sistnämnda skälet är det förklarligt om Chrustjov nu anser sig
böra försöka genomföra denna betydande minskning av stridskrafternas numerär, särskilt som Sovjetunionens militära slagkraft, totalt sett, därigenom icke skulle försvagas utan tvärtom t. o. m. förstärkas på grund av den avancerade kärnvapen- och raketupprustningen.
Det finns fog för antagandet att
Chrustjov utnyttjar sålunda friställd arbetskraft och inbesparade
medel i första hand till kärnvapenoch raketproduktionen (rymdprogrammet här inräknat), till den
tunga industrien samt till den ekonomiska offensiv, varigenom han
avser att vinna ekonomiskt och politiskt fotfäste i utvecklingsländerna.
Av den ryske regeringschefens
351
egna uttalanden – dels den 14 januari, dels vid senare tillfällen –
framgår klart att det helt enkelt i
hans tycke dröjde allt för länge innan man vid de internationella förhandlingarna kunde nå någon överenskommelse – dvs. komma till
ett påtagligt resultat. Han ville eller kunde inte vänta längre. Varför
då denna brådska?
Ett av de främsta skälen till
Chrustjovs snabba åtgärder torde
vara hans djupa engagement i sjuårsplanen och dess förverkligande.
Näringspolitiska synpunkter torde
dock icke varit allena dominerande
vid hans överväganden. Sannolikt
skulle inga sådana hänsyn ha kunnat förmå den ryske regeringschefen att vidtaga så pass omfattande
nedskärningar om Sovjetunionens
militära makt därigenom skulle allvarligt ha försvagats i förhållande
till USA:s. Detta framgår bl. a. av
det förhållandet, att under åren
1954J55 – då det näringspolitiska
läget i Sovjetunionen var betydligt
mer ansträngt än vad nu är fallet
– Chrustjov ingalunda drog sig för
att höja stridskrafternas numerär
ända upp till 5,7 miljoner man för
att skapa en militär motvikt till
amerikanarnas dåvarande övertag
beträffande kärnvapen och strategiska bombförband. I dag däremot,
då Sovjetunionen gått ifatt och
t. o. m. i vissa avseenden distanserat USA beträffande nukleära
stridsmedel och långdistansraketer,
har den ryske regeringschefen sett
sin chans – och gripit den. Ytter- 352
ligare en miljon soldater kan nu
kastas in på andra områden, bl. a. i
näringslivet för rent produktiva
ändamål.
Experter i Västerlandet anser att
sjuårsplanens genomförande står
eller faller med frågan om Sibiriens
och ryska Mellanasiens industriella
och agrikulturella »pånyttfödelse».
Det är huvudsakligen inom dessa
områden, som de råvaror, energikällor, jordbruksarealer och betesmarker är tillfinnandes, vilka är
oundgängliga för att möjliggöra
den jämlikt sjuårsplanen planerade
expansionen. Dessa områdens exploaterande kräver emellertid arbetskraft – och åter arbetskraft.
Många anser att detta är frågans
kärnpunkt.
Framför allt behövs det unga
människor, som kan uthärda strapatser i hårt klimat och under primitiva levnadsförhållanden. Stalin
använde sig av slavarbetare. Den
nya regimen under Chrustjovs ledning nödgades av inrikespolitiska
skäl att avveckla detta tvångsarbetssystem. Den erforderliga arbetskraften måste nu anskaffas på
annat sätt. Detta har emellertid
medfört att bristen på arbetare blivit än mer akut. Man har försökt
med frivilliga uppbåd av ungdomar och demobiliserade soldater –
men behovet av arbetskraft synes
det oaktat fortfarande vara stort
inom dessa områden där den huvudsakliga kampen om sjuårsplanen skall stå. Här är i sanning
Chrustjov ställd inför ett svårlöst
problem. Den brådskande anskaffningen av arbetskraft torde ha varit det tyngst vägande skälet för honom att redan vid årsskiftet –
utan att avvakta resultat från nedrustningsförhandlingarna – igångsätta hemförlovningen av mer än
en miljon officerare och soldater
för att få folk till de väldiga nyodlingsområdena. Det anses, att det
avsnitt av sjuårsplanen, som är avsett att genomföras under åren
1960/61, skulle ha äventyrats på
det allvarligaste, såvida ej dessa
hemförlovningar nu påbörjats.
Personalreduktionerna vid krigsmakten regleras närmare genom
ett dekret av den 25 januari 1960.
I detta skiljer man mellan å ena
sidan de värnpliktiga, å andra sidan det fast anställda befälet. Den
sistnämnda personalkategorien utgöres huvudsakligen av yrkesofficerare, armeingenjörer, armetekniker, underofficerare och underbefäl. För de värnpliktiga betyder
hemförlovningen säkerligen en efterlängtad befrielse från en flerårig, betungande militär tjänstgö-
ring, som dessutom i de flesta fall
avsevärt försenar vederbörandes
civila yrkesutbildning. För officerarna måste däremot de av Chrustjov framtvingade indragningarna
betyda avbrytandet av en påbörjad
karriär, social deklassering, oro inför framtiden och sannolikt även
ekonomisk förlust.
Inordnandet av rekryterna i det
civila förvärvsarbetet, i fabriker,
\
kolchoser osv., torde inte stöta på
några svårigheter även om
många av dessa ungdomar troligen
med blandade känslor ser på utsikten att få tillbringa ett flertal år
i Sibirien eller någon annan utmark av det väldiga sovjetriket.
Omplanteringen av officerarna och
en stor del av det övriga befälet .
torde däremot bli en i flera avseenden smärtsam procedur. De förordningar, som reglerar indragningarna, försöker ta hänsyn till denna
omständighet. Entledigade officerare m. fl. erhåller sålunda förtursrätt till viss bostadsyta (som regel
del i lägenhet) på den ort, där de
avser att bosätta sig. De får dock
icke slå sig ner i Moskva, Leningrad och Kiev – såvida de ej tidigare, dvs. före inträdet i militärtjänsten, varit hemmahörande i
dessa städer.
Vid sidan av bostadsfrågan utgör
den nödvändiga omskolningen av
de entledigade officerarna och de
övriga befälskategorierna ett annat
väsentligt problem. Enligt utfärdade bestämmelser skall de, utan
särskild inträdesexamen och allt
efter föregående utbildningsståndpunkt, antas som elever vid bl. a.
yrkesskolor, tekniska läroverk eller
högskolor. De erhåller vid avskedet
som regel ett års lön samt dessutom
oftast stipendier och, i vissa fall,
därutöver en avskedspremie, allt
för att underlätta övergången till
civil verksamhet.
Alla tänkbara åtgärder torde
vara vidtagna för att förmå de
25-60164076 Svensk Tidskrift H. 71960
353
yngre officerarna samt de värnpliktiga att acceptera anställning i
Sovjetunionens nordliga och östliga delar, dvs. i Ural, Sibirien, Kasakstan och Fjärran östern. För
att stimulera rekryteringen till
dessa avlägsna trakter erbjudes de
värnpliktiga, förutom befrielse
från militärtjänsten, andra förmå-
ner som höjda avskedspremier, fria
resor, traktamenten osv. Till yttermera visso är även Komsomol inkopplad för att med stöd av lagen
om samhällets mobilisering hjälpa
till i de fall där den frivilliga anslutningen visar sig vara alltför
ringa. slutligen har de politiska instanserna inom krigsmakten beordrats att vid truppförbanden föra en
brett upplagd upplysningskampanj
angående vikten av de norra och
östra viddernas uppodling och industrialisering.
Vid sidan av ovan berörda militära och näringspolitiska skäl torde
även partipolitiska överväganden
ha legat till grund för Chrustjovs
försvarspolitik.
Närmast efter Stalins död kom
sovjetsamhället att uppbäras av ett
flertal maktfaktorer: säkerhetstjänsten under Berias ledning,
statsapparaten under Malenkovs
och Mololovs kontroll, krigsmakten
under Sjukovs befäl samt sist men
icke minst partiet under Chrustjovs
allt mer dominerande överinseende.
Det är partiet, som hela tiden varit
Chrustjovs speciella instrument på
samma sätt som Stalin hade säker- 354
hetstjänsten, den hemliga polisen,
till sitt redskap. Under de gångna
åren har vi bevittnat hur den nuvarande ryske regeringschefen,
stödd av partiet, politiskt oskadliggjort det ena efter det andra av de
högsta ledningsorganen inom sä-
kerhetstjänst, statsapparat och
krigsmakt.
Då Chrustjov i oktober 1957 avsatte Sjukov var detta första utmaningen mot en militär hierarki,
som under den populäre marskalkens ledning tenderade mot att bli
en stat i staten, en maktfaktor vid
sidan av partiet. Så följde slag i
slag Chrustjovs attacker mot Röda
armens maktställning. Målmedvetet och steg för steg har den ryske
regeringschefen under åren 1957-
60 reducerat de militära chefernas
inflytande. Efter Sjukovs avlägsnande inleddes sålunda en rad åtgärder för att anpassa krigsmakten
efter partiet, inskränka de militära
chefernas maktbefogenheter, utvidga politrukernas verksamhetsområden osv. Härtill kom det i år
fattade beslutet om ytterligare förbandsindragningar. Denna kraftiga
åderlåtning av krigsmakten synes i
anmärkningsvärt stor utsträckning
ha drabbat särskilt officerskåren.
Kanske innebär detta steg slutakten i maktkampen mellan parti och
krigsmakt? Bakom alla dessa åtgärder tycker man sig i varje fall
skymta en med sträng konsekvens
fullföljd plan. I olikhet mot Stalin,
som ju lät arkebusera sina officerare i tiotusental, ger Chrustjov
dock sitt entledigade krigsbefäl avskedspremier.
Det påståendet har ofta framförts i västerländsk press att stora
delar av den ryska officerskåren
skulle ha ställt sig fientliga till de
av Chrustjov framtvingade indragningarna. Det är möjligt att så är
fallet. Det är f. ö. ganska naturligt
att en så genomgripande omorganisation stöter på oppo~ition från
de kretsar, som blir mest lidande
på den nya avvägningen. Det är ju
främst tack vare sin obestridliga
överlägsenhet i fråga om konventionella styrkor – särskilt då lantstridskrafter – som Sovjets militära dominans på den eurasiska
kontinenten hittills varit grundad.
Det är därför förklarligt om många
ryska officerare med bitterhet anser att regeringschefen nu satt allt
på ett kort – dvs. på de raketburna
nukleära vapnen – i ett kritiskt utrikespolitiskt läge. Det är dock tvivel underkastat om denna officersopposition kan ta sig sådana rebelliska uttryck, som man kanske
hoppas på i Väst. Efter vad som
framkommit under den gångna
sommaren torde Chrustjov ingalunda vara någon »generalernas
fånge». Av allt att döma synes han
nu ha tillkämpat sig full kontroll
även över krigsmaktens högsta ledning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner