Print Friendly

Nederlag för vem

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

— — – –
NEDERLAG – FÖR VEM?
SEGERJUBLET i den socialdemokratiska pressen efter den avgörande
omröstningen i pensionsfrågan blev
ganska fort dämpat. Man vägar åtminstone hoppas att det berodde på
en växande insikt om sanningen i
hr Ewerlöfs sammanfattande omdöme: utgången var ett nederlag
för svensk demokrati. Det må tillläggas: för det sunda förnuftet.
Märk väl, ingen på borgerlig sida
vill hävda att pensionsfrågan inte
bör lösas. Den är en fråga om social rättfärdighet. Men att denna
stora sociala reform skulle komma
att introduceras i svensk lagstiftning genom ett socialistiskt-kommunistiskt diktat är lika olyckligt
för reformens fortbeständ som för
det politiska klimatet inom det
svenska folkstyret.
Socialdemokraterna tycks inte
vilja eller kunna förstä att vad som
skapat den starka indignationen
inom oppositionen är inte deras ansträngningar att skapa vad de tror
är en för deras väljarunderlag särskilt förmånlig lösning. Det är förmätenheten att presentera denna
lösning som en strävan för det gemensamma bästa, samtidigt som
man hänsynslöst utnyttjat alla i
pensionsfrågan liggande taktiska
möjligheter att förlänga ett vacklande maktinnehav och skapa förutsättningar för en längtgående socialisering av kapitalmarknaden.
Till sist tappade man också alla
hämningar och genomdrev förstärkningar av representationen för LO
och Konsum i fondförvaltningarna,
som är lika utmanande som oberättigade.
»Det gemensamma bästa!» Under
den rubriken kommenterar det ledande socialdemokratiska ideorganet Tiden »avgörandet» i pensionsfrågan. Bakom den argumentation
med vilken man försöker rättfärdiga sitt partis uppträdande skymtar något av en generad eftertanke,
vilket hedrar kollegan. Börj ar socialdemokraternas mera reflekterande krafter äntligen förstä vad
deras parti har spolierat. »Den traditionella viljan till och även behovet av att samarbeta i vårt lilla
samhälle kan inte förträngas av
striderna kring en stor socialreform, lika litet som detta skett tidigare efter andra stora reformätgärder», säger Tiden. Ett stort
misstag – och en fåfäng förhoppning. Tidigare konflikter i sociala
reformfrågor har väsentligen gällt
de statsfinansiella förutsättningarna och organisatoriska lämplighetsfrågor – i pensionsfrågan rä-
der djupgående principiella motsättningar, som går tillbaka på en
250
grundläggande skillnad i samhällssynen. De borde ändock ha kunnat
överbryggas – om viljan funnits
på socialistisk sida och pensionsfrågan varit huvudsaken.
Det förefaller därför uteslutet att
vi i framtiden kan uppnå ett bättre
samarbete mellan partierna – för
att inte tala om en samförståndspolitik – förrän socialdemokraterna gått med på en genomgripande revision av pensionsreformen.
Nå, om de inte vill det?
I så fall blir det anledning att
taga fasta på vad Tiden framhållit
om ansvaret mot väljarna, om de
demokratiska spelreglerna och om
att första kammarens röster rimligen bör tillmätas samma vikt och
betydelse vid ett riksdagsavgörande
som andra kammarens.
Oppositionen måste ju å sin sida
känna det som en plikt gentemot
sina väljare att grundligt revidera
pensionsreformen den dag den enligt de demokratiska spelreglerna
kan göra så – dvs. så snart den
fått erforderlig majoritet, vilket,
fortfarande enligt spelreglerna, innebär l röst mer än motsidan i respektive kammare. Socialdemokraterna får naturligtvis inte heller
förtänka oppositionen att efter
t. ex. 1960 års val – om en borgerlig andrakammarmajoritet då skulle
föreligga- tillmäta andra kammarens röster samma vikt och betydelse som första kammarens. Obligatoriet kan inte – när allt kommer omkring – förverkligas i dess
helhet mot en majoritet i andra
kammaren.
Oppositionens uppgift nu är att
göra allt för att skapa denna majoritet – vilket också innebär att den
måste hålla samman. Hr Königson
har gjort folkpartiet och borgerligheten stor skada. Men den går att
reparera – om hr Ohlin vill göra
sitt för att hålla samman borgerligheten. Vill han inte det kan han
lätteligen komma att gå till historien på ett annat sätt än han förmodligen tänkt sig – nämligen i
sällskap med en herre vid namn
Gallas, även kallad härfördärvaren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner