Print Friendly

Naturvård i Sverige och utlandet

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATURVÅRD I SVERIGE OCH UTLANDET
Av förste intendenten KAI CURRY-LINDAHL
II. Utlandet
DEN INTERNATIONELLA aspekten på
naturvårdsfrågor är nödvändig. Natur och människor i skilda länder
kan naturhistoriskt sett inte betraktas som olika enheter, indelade
av ofta godtyckligt utstakade politiska gränser. stora geografiska
områden utgör enhetliga ekologiska
system, vari ingår växter, djur och
människor, oavsett vad de senare
talar för språk.
Situationen i Europa med dess
många stater, var och en med olika
lagstiftning gällande t. ex. djurlivet, är därför mycket komplicerad.
Det är groteskt att exempelvis
kungsörn och havsörn i Norge är
belagda med skottpengar medan de
i Sverige sedan årtionden är totalfridlysta. Fördelen av stora sammanhängande områden med enhetlig lagstiftning gällande djurvärlden har visats av Kanada, USA och
Mexiko, som med föredömligt samarbete koordinerar jakt- och fridlysningstider för flyttande djurarter, vartill kommer att man upprättat kedjor av reservat längs flyttfågelstråken mellan häcknings- och
övervintringsområdena.
Ett sådant naturvårdande samarbete gynnar inte blott fåglarna
och de människor som gläds åt att
beskåda dem utan jämväl produktionen av t. ex. gäss och änder, som
är av stor betydelse både ekonomiskt och rekreativt.
Som ett led i det spirande internationella naturvårdssamarbetet
grundades 1948 med UNESCO som
tillskyndare International Union
for Conservation of Nature and
Natural Resources (IUCN). Unionens medlemmar är stater samt internationella och nationella organ.
styrelsen, som består av 15 personer, väljes av den vart tredje år
sammanträdande generalförsamlingen. Unionens säte är Lausanne.
Arbetet ledes av en generalsekreterare och i kanslistaben ingår bl. a.
en heltidsanställd ekolog jämte för
vissa uppgifter tillfälligt engagerade vetenskapsmän, som sändas
ut på expeditioner eller som rådgivare i olika delar av världen. Under styrelsen sorterar flera permanenta kommissioner, t. ex. National
Parks, Survival Service (vakande
över av utrotning hotade växter och
djur), Education och slutligen Ecology. Härtill kommer ständiga
;. ··:.·,
174
kommitteer för skyddet av den arktiska faunan resp. för landskapsplanering.
Helt nyligen har Europarådet tagit upp naturvården inom sin
verksamhet. I mars 1962 utformades i Strasbourg ett program gällande frågor, som Europarådets blivande permanenta expertkommitte
för naturvård i första hand bör lösa
i nära samarbete med IUCN. Europarådets initiativ belyser den vikt
man numera tillägger naturvården.
IUCN betraktar som sina viktigaste uppgifter att på vetenskaplig
grundval sprida upplysning samt
att praktiskt verka för naturvård
och en klok användning av världens
~aturtillgångar. De senare utgör ett
kapital, vilket, om rätt förvaltat,
~an förränta sig på ett för människan och hennes framtid lyckligt
sätt. Hitintills har det tyvärr varit
så att människan sedan årtusenden
med stor energi förött världens naturtillgångar utan att förstå vad
denna aktivitet långsiktigt betyder.
Först kom turen till äldre kulturcentra, t. ex. Medelhavsområdet,
fordom rikt och bördigt, numera
till stora delar ökenartat. I nutiden
gäller exploateringen hela vår glob.
IUCN motsätter sig icke denna utveckling, men unionen lägger stor
vikt vid hur exploateringen sker,
och att det lämnas plats på vår jord
också för andra levande varelser än
människor, kulturväxter och husdjur.
IUCN samarbetar intimt med två
andra FN-organ, UNESCO och FAO
(Food and Agricultural Organization of the United Nations), vilkas
observatörer alltid deltar i IUCN :s
styrelsesammanträden och generalförsamlingar. Samarbetet med FAO
var till en början icke utan motsatsförhållanden. Sistnämnda organ har till huvuduppgift att snabbast möjligt utveckla jord- och
skogsbruk, fiske m. m., främst i
underutvecklade länder. Denna
strävan kom ej sällan i konflikt
med IUCN :s målsättning att vilja
skydda representativa partier av
värdefull natur. Ju mer samarbetet
utvecklades blev det allt klarare att
motsättningarna i stort sett var
skenbara. Speciellt när det gällde
att med skog återkläda av erosion
hårt härjade områden eller andra
liknande restaureringsarbeten, visade det sig att båda organisationerna arbetade på samma linje.
IUCN inser nödvändigheten av att
öka naturens produktion, men
denna ökning får icke ske genom
att man kortsynt reducerar de levande och förnyelsebara naturtillgångarna och deras miljö, m. a. o.
det kapital som kan vara pertnanent räntebärande.
Redan en blick på världens växande befolkningsstatistik antyder
vilka svårigheter morgondagen
medför. FN :s Bureau of Social Affairs redovisar 1958 års folkmängd
i världen till 2,5 miljarder människor och förutser att år 2000, alltså
om blott 38 år, är siffran 6-7 miljarder. Denna folkmängd skall icke
blott ha föda. Den behöver också
ll
livsrum för rekreation. Det är bl. a.
härför IUCN kämpar. Modern naturvård måste baseras på ekologiska realiteter, varvid människan
betraktas som en del av naturen.
En sådan uppfattning av naturvårdsproblemen är nödvändig och
grundläggande för allt praktiskt
naturskyddsarbete i Sverige eller
annorstädes i världen. Nuvarande
naturvårdsorganisationer arbetar
också efter sådana linjer. Det är så-
lunda verklighetsfrämmande när
t. ex. Vattenfallsstyrelsens naturomdanande målsmän uttalar sig
om att de representerar nyttan och
naturvården skönhetsvärdena.
Världens naturvårdsproblem
De globala naturvårdsproblemen
är oändliga och har, hur man än
vänder sig, människan i centrum.
Alltsedan människans gryningstimme har hon varit en exploatör
av naturen. Till en början skedde
hennes miljöutnyttjande på samma
villkor, som gällde för andra djur,
men efter hand kunde hon genom
sin intelligensutveckling eliminera
många av de faktorer som hade
gjort henne jämställd med djuren.
Bruket av redskap, utnyttjandet av
elden och förmågan att genom tal
kommunicera med artfränder avlägsnade människan från övriga
djurarter. Denna utveckling gick
emellertid långsamt. Under den period på ca en miljon år, som människan beräknas ha existerat, har
hennes miljöutnyttjande och konkurrens med andra arter blivit lo- 175
kalt förödande först under de senaste 3 000 åren. I stort sett ägde
dock den mänskliga verksamheten
fram till de senaste århundradena
rum i en lugn rytm utan tvära och
plötsliga kastningar. Människan
uppträdde då som biologisk varelse
knappast annorlunda än andra
stora däggdjur. Hennes påverkan
på vegetationen hade givetvis större
effekt än t. ex. de vilda djurens,
men den rubbade inte naturens
cirklar i någon högre grad. Naturens anpassning kunde i regel ske
omedelbart. Lokala undantag från
detta harmoniska tillstånd finns
givetvis. Det mest talande är Medelhavsområdet i vid mening. Där
har under oavbruten, mångtusenårig exploatering av naturtillgångarna det fertila landskapet slitits
ned till en ökenartad, steril ruin,
ett naturens depressionstillstånd
som under 2 000 år haft och alltjämt har enorma ekonomiska och
politiska efterverkningar. Dithän
är Centralafrikas vegetation och
jord nu på glid med förfärande
hastighet, och konsekvenserna där
blir mångfalt värre än annorstädes,
ty tropikerna är jordens känsligaste områden, vilka sedan miljoner år utmejslats och specialiserats till ett invecklat biologiskt balanssystem.
Emellertid är det först under senaste sekler som människans aktivitet i sin omvärld på grund av mekaniska hjälpmedel har så till den
grad förändrat jordens naturförhållanden, att de i stor skala blivit
176
katastrofala för andra djur och är
i färd med att bli fatala också för
oss själva.
Människans expansion kan inte
hejdas, varför det gäller att på basis av kunskaper om vår miljö försöka leda utvecklingen dithän att
skadeverkningarna av vår verksamhet för vår egen skull blir så
ringa som möjligt samtidigt som
man måste utröna hur långt befolkningstillväxten kan tillåtas gå
i relation till vad resp. områden kan
tåla.
Konkurrensen människa-djur är
i mångas tycke en kamp om utrymme och föda. Det är att se saken mycket förenklat. I själva verket rör det sig i många fall om ett
samspel, i vilket vi själva längtifrån har fördel av att motparten
elimineras eller undantränges.
Denna konkurrens yttrar sig på
två sätt: direkt genom att djurstammar exploateras alltför kraftigt genom fångst eller avsiktlig utrotning, indirekt genom att djurstammars miljö förändras så att de
inte längre kan existera i densamma och kanske inte heller annorstädes.
Alltjämt tycks föreställningen
leva kvar att djurpopulationer kan
som naturtillgångar utnyttjas hur
långt som helst. Det är förvånande
att en sådan åsikt ännu kan upprätthållas, när vi som exempel på
vart den kan leda under senaste
sekel bevittnat vilka faunakatastrofer, som vållats genom hänsynslös
plundring. I haven har valarnas
och sälarnas väldiga skaror reducerats till blott en bråkdel av sin
forna numerär, och flera arter har
utrotats trots att de var ekonomiskt
betydelsefulla. Den internationella
rovdriften på valar fortsätter ännu
alla överenskommelser till trots.
Kortsyntheten firar här triumfer,
och det blir inte blott valarna utan
även mänskligheten som får sitta
emellan. I Medelhavsområdet har
skogarna försvunnit och därmed en
stor del av faunan, som ersatts av
getter, vilka fortsätter att ruinera
landskapet till människans nackdel. I Afrika utrotas undan för undan de stora hovdjuren- vilka utgör resultatet av enorma tidrymders utveckling i harmoni med den
tropiska miljön – för att ge plats
åt tre främmande element i Afrikas
fauna: nötboskap, getter och får.
Dessa arter är oftast missanpassade i tropisk miljö, förvandlar den
fruktbara marken till öken och producerar mindre kött än det 30-tal
afrikanska hovdjursarter, som man
för tamdjurens skull utrotar. Detta
är blott några få exempel på biologisk och ekonomisk misshushållning. De skulle kunna mångdubblas.
Sent omsider har människan börjat inse att hon är en del av naturen, att hon som varelse och exploatör inte står utanför de biologiska lagarna. Men det dröjer, innan denna syn har genomsyrat förvaltning och politiska instanser.
USA har härvidlag kommit längst,
kanske som en reaktion på den
oerhörda naturförstörelse som
svepte över landet under settlerperioden och årtiondena därefter.
Denna vandalism i USA utgjorde
en negativ utveckling, som människan trots stora bemödanden i
samma riktning inte någon annanstans i världen förmått åstadkomma under så kort tid, dvs.
några fä århundraden. Denna rekordartade skövling hade amerikanerna bokstavligen för ögonen och
lyckligtvis var det några av dem
som förstod vart det bar hän. I
Nordamerika kom vändpunkten så-
lunda i tid, men givetvis hade mycket där hunnit bli irreparabelt.
I Afrika gäller det att snabbt introducera en helt ny giv för markens utnyttjande. De fruktansvärda misstag de europeiska kolonialmakterna begått på detta fält i
det tropiska Afrika gör det mycket
svårt att på kort tid få de nysjälvständiga staterna att acceptera en
filosofi, som pläderar för att satsa
på den vilda faunan i stället för på
tamboskapen, alltså tvärtom mot
vad europeiska agronomer propagerat under ett århundrade. Det är
groteskt att det senare kunnat ske.
Slentrianmässigt har man i tropiska Afrika applicerat lärdomar
inhämtade från det europeiska kulturlandskapet. I Europa betraktas
tamboskap axiomatiskt som varande de vilda djuren överlägsen i
fråga om köttavkastning, förmodligen en riktig syn i avseende på
flertalet nuvarande europeiska naturtyper. Att utan modifikation
177
överflytta samma resonemang till
tropiska Afrika med dess även på
»fattiga» marker enormt höga viltbonitet är absurt, i synnerhet som
det härvidlag gäller att ersätta av
naturen själv producerade djur,
vilka har mycket hög köttavkastning, med tamboskap som introducerats i en miljö, där den inte passar,
där den föröder marken, där den visar sig ha mycket hög dödlighet och
där den har lägre reproduktionskapacitet än de inhemska hovdjuren. Några decenniers erfarenhet
borde ha varit nog för att övertyga
koloniala myndigheter att man var
inne på fel väg. Först under de senaste åren, när man hunnit till katastrofens brant, har man börjat
lystra till i tropiska Afrika arbetande biologers genom International Union for ConservaHon of Nature förmedlade varningsrop.
Den stora frågan när det gäller
människan och djurvärlden är
alltså hur den förra på ett för
henne själv klokt sätt skall utnyttja
den senare. Frågeställningen är
rent ekonomisk; alltså inte alls av
sentimentalt slag, vilket naturvärdens motståndare gärna försöker
göra gällande. Vilket inte bör förhindra naturvården att på kreditsidan även uppta de vetenskapliga,
kulturella och rekrealiva värden en
mångfasetterad djurvärld besitter
för mänskligheten. Sådana poster
är ingalunda fiktiva utan utgör,
även de, ekonomiska realiteter.
Emellertid torde i framtiden den
dominerande biologiska frågeställ- 178
ningen inte så mycket gälla mänskliga populationer i relation till
animala sådana utan den inbördes
konkurrensen hos människan som
art på grund av den enorma befolkningstillväxten. Om denna fortsätter söm hittills, betyder det att vid
nästa sekelskifte, alltså om bara
38 år, har jordens befolkning mer
än fördubblats.
Naturskydda människan!
Naturliga regulatorer på mänskliga populationer har undan för undan eliminerats genom ökad hygien
och medicinens landvinningar. Vi
vet ännu inte var den övre gränsen
ligger för människans populationstal och f. ö. inte ens om någon så-
dan gräns existerar. Vi känner
emellertid till att en dylik spärr
finns hos däggdjurspopulationer.
Den yttrar sig på många sätt, olika
för skilda arter. Det skulle vara
egendomligt, om just människan
förbleve opåverkad av extremt
höga populationsfrekvenser. Om
man jämför den nuvarande befolkningstillväxten med de cykliska populationstoppar som så noga men
ändå otillräckligt studerats hos
andra däggdjur, så ligger slutsatsen
nära att vi närmar oss det fatala
stadium, då en population drastiskt
reduceras genom framför allt en
fysiologisk kollaps, en s. k. populationskrasch. Bakgrunden till dylika
katastrofer på grund av alltför hög
populationstäthet är invecklad, men
mycket tyder på att den för många
arter beror på att genom yttre faktorer det hormonella maskineriet
kommer i olag, medför ~stress:.?-
artade symptom och döden. Detta
sjukdomsförlopp påminner enligt
medicinska auktoriteter om allt oftare uppträdande tendenser hos
människor i Europas och Amerikas
mest utvecklade länder.
Andra biologiska miljömotstånd
mot en ohämmad mänsklig befolkningstillväxt kan utgöras av svält,
ett nytt virus eller en atombomb.
Den senare får väl räknas till de
biologiska barriärerna, eftersom
den skapats och utnyttjas av en
biologisk varelse.
Vi vet att okontrollerad populationstillväxt obevekligt förr eller
senare leder till en katastrof. Inte
desto mindre sitter faktiskt människorna med armarna i kors och
väntar på en sådan krasch. Vore
det inte behagligare för oss alla att
ta reda på var maximumtalet för
mänskliga populationer ligger i
relation till olika områden på vårt
klot och oberoende av religiösa och
etiska skäl genomföra regionala
regleringar av mänsklighetens fö-
delsetal? Det är kanske en politisk
utopi att så kan ske, frånsett att
många människor kommer att
tycka att den sista resten av personlig frihet tas ifrån dem. Ur individens synpunkt är antagligen
den friheten värd förmer än risken
för en mänsklig populationskrasch,
hur nära en sådan än ligger.
Sverige är glesbefolkat och ligger
än så länge långt från farozonens
centrum. Det behöver dock ej betyda att vi därmed skulle undgå att
drabbas av ett i t. ex. Asien utbrytande miljömotstånd gentemot
mänskliga populationer. Farsoter
sprids numera snabbt runt vår
jord med hjälp av människans tekniska rörlighet.
Det är tid för människan att helt
tänka om och därvid frigöra sig
från föreställningen att vi står
utanför de biologiska populationslagarna. Därtill bör vi, främst i
Afrika, besinna att markutnyttjandet bör ske i samspel med naturen
och faunan, inte emot dem.
Det kan även vara skäl att i samband med människans framtid ägna
en tanke åt den biologiska evolutionen, vilkens lagar vi likaledes är
bundna av. Vi lever f. n. i en tid,
som man kan säga delvis domineras av molekylärt och nukleärt
tänkande. Människans fortsatta
existens på detta klot kan bero av
att vi på ett riktigt sätt förstår hur
evolutionskrafterna fungerar och
hur de verkar på oss själva. Forskningen inom genetik och evolutionsbiologi bör för människans
egen skull upprustas till likvärdig
nivå med atomforskningen. Annars
får vi måhända aldrig nytta av den
senare.
Skall havet bli vår räddning?
Några ord bör kanske också sä-
gas om havet. Kan det bli mänsklighetens räddare? Svaret kan inte
ges i dag. Människan har ännu inte
lärt sig att effektivt exploatera ha- 179
vets näringskällor och vetenskapen
har ännu inte kunnat anvisa rationella vägar till detta mål. Havet
har uppenbarligen av människan
ännu outnyttjade näringsmagasin,
men vi vet inte hur omfattande de
är och hur de skall kunna tekniskt
exploateras.
Naturvården har också inom marina områden en avgörande betydelse. Ett klokt utnyttjande av havets tillgångar kan uttryckas i formeln hur, var och när skall havens
biologiska resurser skördas. På det
kan endast ekologen och oceanografen ge rätt svar, efter det att
havets produktionsrytm och miljö-
fluktuationer har kartlagts.
I dag hämtar människan årligen
26,3 miljoner ton fisk, evertebrater
och alger ur havet. Möjligen kan
denna siffra med nuvarande kunskaper av tekniska hjälpmedel ökas
till det dubbla, vilket ändå är otillräckligt för att mätta dagens och
morgondagens människor.
Utnyttjandet av havets enorma
massor av plankton har länge betraktats som en räddningsplanka
för fortsatt mänsklig existens i vår
hungrande värld. Väldiga valar och
hajar, de största av jordens däggdjur och fiskar, livnär sig av plankton och växer, jämfört med oss
själva, i raketfart. Mängder av små
fiskarter, levande i oerhörda antal,
t. ex. sill, sardin och ansjovis, bygger upp sin fysik på plankton.
Skulle inte denna föda, av vilken
havet överflödar, kunna utnyttjas
av människan? Tyvärr är all hit- 180
tillsvarande erfarenhet på detta
område föga uppmuntrande. Även
där plankton uppträder som ymnigast, är det alltför utspritt för att
man därpå kan basera en lönande
fångst. Emellertid tycker man att
nya metoder kanske helt kan revolutionera fångstsättet, tekniken anvisas ju i viss mån av valarna.
Betydligt hoppfullare ter sig i
stället utsikterna att skörda i flodmynningars bräckvatten, vilka om
rätt skötta kan producera större
kvantiteter av animala proteiner än
bondens åker.
Måhända har det av denna översikt med dess svenska och internationella exempel framgått att naturvård är en nödvändighet för
mänsklig existens.
·~.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner