Print Friendly

NATOMEDLEMSKAP MED ELLER UTAN NATOMEDLEMSKAP?

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATOMEDLEMSKAP MED ELLER
UTAN NATOMEDLEMSKAP?
NILS ANDREN
Ett svenskt Natomedlemskap ter sig idag mer sannolikt
än vad ett E U-medlemskap gjorde för mindre än tio år sedan.
är Sverige gjorde
sitt säkerhetspolitiska rollval
1948-49, deklarerade Östen
Unden tesen ”Allianspolitiken foder
neutraliteten”. ”Den svenska neutralitetspolitiken skall bära orubblighetens prägel”, supplerade Olof
Palme ett par årtionden senare.
Under det kalla krigets isigaste år var
kraven på neutralitetspolitisk renlärighet obönhörliga. De ledande
politikernas utsagor om den svenska
neutralitetspolitiken under de senaste
femtio åren har präglats av principfast, nästintill monolitisk orubblighet.
Tage Erlander beskrev den i sitt
Metalltal 1961 på ett sätt som låg den
pennanenta neutraliteten, enligt den
schweiziska modellen, mycket nära.
En påtaglig uppluckring av den
NILS ANDREN är professor emeritus
i statskutlskap.
kompromisslösa attityden kom forst
efter 1989 års europeiska revolutioner, när blocksystem och terrorbalans rasat.
diskutera olika säkerhetspolitiska lösningar. Till och med den säkerhetspolitiska överideologin under det
kalla kriget, alliansfrihet och neuI början av 1990-talet kunde Carl tralitet, kan ställas under kritisk
Bildt konstatera att neutralitetspolitiken tillhörde ett skede som
ligger bakom oss. Riksdagen gjorde
1992 handlingsfrihet till den nya
norn1en. Den militära alliansfriheten
skulle möjliggöra val av neutralitet
vid ett krig i vårt närområde. Vi
kunde noga taget även ha erinrat oss
den senare så dogmatiske Östen
Undens ord 1936: ”En neutralitetspolitik är inte någon formel som
gäller får evärdliga tid utan hänsyn
till utvecklingen i övrigt”.
Tillåtet med öppen debatt
Under många år handlade den
kritiska säkerhetspolitiska debatten
endast om hur väl eller hur dåligt
neutralitetspolitikens stränga trovärdighetskrav uppfylldes av politikens
aktörer och debattörer. Numera är
det tillåtet och möjligt att öppet
SVENSK TIDSKR.IFT
debatt, utan att omedelbart väcka
magistrala förebråelser får irrlärighet.
Som en gång Tage Erlander mot Jarl
Hjalmarson, då denne kritiserat
Nikita Chrusjtjov, och Olof Palme
mot Carl Bildt, som fårklarades vara
en säkerhetsrisk sedan han berättat i
Förenta staterna om ubåtsskyddskommissionens arbete. Om man vill
vara mycket högtidlig kan man säga
att en öppnare debatten om
säkerhetspolitikens heligaste principer är en framgång får den svenska
yttrandefriheten och demokratin.
Mera realistiskt får att inte säga
cyniskt är det ett uttryck får att
modet ökar då faran minskar. Det
finns många självklara orsaker till att
debatten kring säkerhetspolitiken har
blivit både friare och mindre
tillspetsad. Världen har förändrats,
den europeiska blockkonfron- 13
z
>
o
z
>
tationen är slut eller åtminstone
suspenderad. Nato har med sina
supplement NACC (North Atlantic
Cooperation Council) och PFF
(Partnerskap for fred) fatt en ny
inriktning, som en väpnad variant av
OSSE (organisationen for säkerhet
och fred i Europa). Därtill domineras
den svenska scenen av nya aktörer.
Svensk återförsäkringspolitik
En ytterligare faktor är den kritiska
diskussionen om myt och verklighet
kring den svenska neutraliteten och
säkerhetspolitiken. Wilhelm Agrell
hade 1991 i Den stora lögnen noterat
att officerare från det neutrala Sverige
under 1950-talet minsann hade
samtalat med officerare i Nato.
Sverige hade således, mycket forsiktigt, bedrivit ett slags ”återforsäkringspolitik”, att falla tillbaka på om
det karskt självtillräckliga, den
alliansfria neutraliteten inte skulle
hålla. ”Avslöjandet” trumpetades ut
av nyhetstörstiga medier som ett
neutralitetspolitiskt svek. Neutralitetspolitikkommissionen konstaterade dock tre år senare att dessa
samtal inte varit komprometterande
for neutralitetspolitiken. Däremot
hade en i grunden realpolitisk
säkerhetspolitik inte marknadsforts
med demokratisk öppenhet. Vilket,
då det hände, kanske var
säkerhetspolitiskt klokt. Viktigast är
dock att episoden bekräftade att
Sverige, trots sin höga alliansfria
svansforing, kände behovet av Nato
for sin säkerhet.
Allt detta är välkänd samtids- 14
historia. Historikerdialogen om hur
Sveriges agerande bör bedömas
kommer säkert att fortsätta och länge
fårgas av frågans politiska och
moraliska laddning. Det är en rimlig
formodarr att framtida analyser
kommer att konstatera att Sveriges
säkerhetspolitik präglades av två
potentiellt oforenliga mål. Det ena
var att hålla Sverige utanfor krig och
att som ett medel härfor driva en utåt
och inåt trovärdig neutralitetspolitik,
det andra att handla i enlighet med
Per Albin Hanssons ord från 1938, på
tröskeln till andra världskriget; ”Om
det kommer en situation då vi inte
kan hålla oss utanfor, måste vi se till
att konuna på rätta sidan.”
Liksom under andra världskriget
hade den officiella attityden – den
säkerhetspolitiska överideologin om
alliansfrihet och neutralitet – uppenbarligen en indoktrinerande effekt
inte bara på det svenska folket utan
också på många av dess politiska
ledare. Neutraliteten proklamerades
mindre som en pragmatisk nödvändighet och lämplighet än som en inte
bara ideologisk utan också moralisk
princip. Utrikespolitiskt innebar
detta vissa fordelar, dock inte av ett
direkt, säkerhetspolitiskt slag. Däremot gynnades, särskilt under Palmeeran, Sveriges ställning i relation till
de många nya staterna i den Tredje
världen och därmed också dess ambition att spela en framträdande roll i
FN och andra internationella
organisationer. Därav den kraftiga
reaktionen från dem som kände sig
lurade, när den statsmannamässiga
SVENSK TID SKRIFT
pragmatismen avslöjades eller bekräftades. De lät sig inte tröstas av
foreställningen att det var klokheten
som tillåtits modifiera den absurda
principfastheten.
Sveriges behov av Nato, också
under den strikta neutralitetspolitikens skede, är väl belagt också
på andra sätt. Om Sverige angripits
av Sovjetunionen, skulle neutraliteten ha krossats. Hjälp hade då utan
några folkrättsliga restriktioner kunnat komma utifrån, dvs från Natoländerna. Natoofficerare har länge
betraktat Sverige som en reell Natomedlem. Herman Kahn lugnade
både svenskar och finländare med att
taktlöst konstatera: ”Ni är alla under
kärnvapenparaplyet”. Sovjetunionen
var medvetet om att det strategiska
läget utpekade det som den sannolika
angriparen i ett östersjöscenario. Att
den samtidigt uttryckte respekt fOr
den svenska alliansfria neutralitetspolitiken kunde glädja besökande
svenska statsmän, men lurade dem
forhoppningsvis inte.
D örrspringa öppen
Infor den senaste tidens diskussioner
om Sverige och Nato kan det vara
nyttigt att erinra sig den historiska
verklighet som ligger bakom oss. Ser
man enbart till denna, är det
traditionella motståndet mot Nato
egentligen forbryllande. Ibland verkar det faktiskt som om också socialdemokrater lämnar en liten springa
öppen i dörren till Nato. De kan
åtminstone medge att dagens Nato
inte är detsanu11a som det Nato som
z
>
o
z
>
Sverige både skydde och skyddades
av under det kalla kriget.
Under den kyliga forsommaren har
dock utrikesministern och forsvarsministern i en gemensam DN-artikel
åter slagit igen dörren mot Nato,
med en tydligt hörbar, ritualmässig
smäll. Av den efterfoljande debatten
att döma fyllde den väl sin uppgift att
höras. Frågan är dock om smällen var
någonting mer än en ljudsensation.
En blick på den politiska verkligheten måste leda till misstanken att
dörren till Nato kanske bara är
igenskjuten men inte fast reglad.
Envar kan inse vad denna verklighet innebär. Sverige bedriver sedan
flera år ett nära samarbete med Nato.
säkerhetspolitiken har fatt nya riktpunkter. I ett kort perspektiv, möjligen men inte säkert upp till ett
tiotal år, domineras den inte längre
av de historiskt välkända hoten från
öst och av konfrontationen mellan
maktblock. Problemen finns på
näm1are håll.
Vi har återuppäckt Östersjön. Det
gäller att så snart som möjligt stabilisera den nya östersjöstrukturen och
att ge den en plats i det nya
europeiska säkerhetssystemet. Det
sker i flera former.
Aktiv östersjöpolitik
Dels genom en aktiv östersjöpolitik, i
vilken östersjörådet och bistånd till
de frigjorda staterna, särskilt de
baltiska republikerna, spelar en viktig
roll. Målet är att stärka deras ömtåliga
ställning på gränsen till den gamla
imperiemakten Ryssland (Sovjetunionen). Ett av instrumenten härfor
är den demokratiska stabiliseringen
av själva imperiemakten. Sverige
deltar i denna bl a genom sin
medverkan i östersjörådet. Även om
de svenska politiska och ekonomiska
insatserna är begränsade ökar insikten
” Under den kyliga
försommaren har dock
utrikesministern och försvarsministern i en gemensam DN-artikel åter slagit
tgen dörren mot Nato,
med en tydligt hörbar,
ritualmässig smäll. Av den
efteiföijande debatten att
döma fyllde den väl sin
uppgift att höras. Frågan
är dock om smällen var
någonting mer än en
ijudsensation. ‘ ‘
om att Östersjön är vår viktigaste
säkerhetspolitiska arena. Också här
kormner Nato in i bilden. Statsminister Göran Persson har öppet
visat forståelse for de baltiska
republikernas önskan om stöd från
väst genom medlemskap i Nato. Det
officiella ryska motståndet mot
paktens utsträckning mot öst visar
hur svårt det är att forena de båda
nämnda baltiska målen. Det kan
endast tolkas som uttryck for
bestående imperialistiska ambitioner
hos en stor del av det ryska folket. De
styrandens hänsyn härtill kan ses både
SVENSK T!DSKRIFT
som ett hot och som ett uttryck for
en spirande rysk demokrati.
Dels en europapolitik med svenskt
engagemang som medlem av EU,
som observatör i VEU, som ”partner
for fred” med Nato och med styrkor
under Natobefa.I i Bosnien. Vi har,
helt pragmatiskt, vuxit in i det
europeiska säkerhetssystemet, i ett
öppet samarbete med både västeuropa och Nato. Det paradoxala
Ryssland, som inte vill att små
grannar skall ansluta sig till Nato,
medverkar självt i NACC, PFF och i
Natooperationen IFOR i Bosnien.
Sveriges Natopolitik är ett led 1
dess medverkan i en europeisk, fredsbevarande och, till slut, fredsframtvingande säkerhetspolitik. Rätt
utnyttjad bör den ge positiva spin-off
effekter for forsvarsmakten. Genom
PFF-samarbetet och Bosnienuppdraget lär sig svenska forband att
uppträda i samverkan med Natoforband, på Natos villkor. Inövad
formåga att operera tillsammans med
Natoforband kan i en framtida
hotsituation av traditionell karaktär,
hot från öster, öka den reella
handlingsfriheten genom att ytterligare reducera de ofta påtalade
nackdelarna av ickeforberedd hjälp
till ett angripet Sverige. Motstånd i
samverkan med Nato mot ett
angrepp kan på så sätt bli en mer
realistisk option än tidigare.
Den nya handlingsfriheten infor
yttre angreppshot har, med eller utan
medveten avsikt, uppstått men for
den formella, militära alliansfriheten.
Genom Rysslands anknytning till
15
z
o
z
både NACC och PFF uppfyller det
nuvarande svenska samarbetet med
Nato också det av socialdemokraterna ofta upprepade kravet att
Sverige endast skall ge sig in i
säkerhetspolitiska kombinationer där
både USA och Ryssland deltar (som
PFF och IFOR).
Ny militär kompetens
Inom ramen for samarbetet med
Nato vinner Sverige under stor
öppenhet en ny militär kompetens.
Den borde säkerhetspolitiskt ge långt
större fordelar än de som kunde
uppnås genom 1950- och 60-talens
diskreta ”återforsäkringspolitik”.
Dagens svenska Natosamarbete
kan därfor också säkerhetspolitiskt på
sikt fungera som en klok försiktighetsåtgärd. Ännu är risken for en ny
splittring i Europa inte undanröjd
och ännu ruvar fruktan for ett
Ryssland, vars framtid och avsikter
också efter Jeltsins valseger sommaren 1996 ter sig ovissa. Det gäller
alltjämt att inte utmana björnen, ens
om han sover eller är försvagad. Men
hur stor är vissheten om att han
forblir ofarlig, om man blott är
tillräckligt varlig? Historiens lärdom
är att man inte alltid vågar tro på hans
goda sinnelag. Det politiska förnuftet
vann stora, omedelbara segrar när
muren foll och Sovjerväldet upplöstes. Men sedan dess har vi både i
Bosnien och i Kaukasus och på
många andra håll i världen praktiskt
taget dagligen ratt lära oss den
grymma läxan att gränslinjen mellan
förnuftigt samforstånd och barbarisk
16
brutalitet kan vara tunnare än hårfin.
säkerhetspolitiskt ser det ut som en
paradox att Sveriges allt mera omfattande integration i Natos fredsframtvingande verksamhet sker under
ihärdigt avvisande av medlemskap i
Nato. Varfor skulle vi inte kunna
vara medlemmar i klubben när vi
ändå deltar i dess for närvarande
viktigaste verksamhet? Det liknar
den bristande öppenhet som Sverige
visade under det kalla krigets dagar.
Då kunde emellertid diskretionen
forklaras på säkerhetspolitiska
grunder.
Föreställningen att v1 genom att
avv1sa medlemskap i Nato skulle
kunna minska de regionala motsättningarna i Nordeuropa ansågs vara
ett viktigt neutralitetsskäl under det
kalla kriget. Det kan vara värt att
komma ihåg att det formulerades
utifrån en militär styrkeposition i ett
krigstrött Europa. Vi vill gärna tro att
vår forsiktighet underlättade Finlands
ställning fram till Stalins död. Efteråt
kan man fråga sig om det i övrigt
hade någon påtaglig effekt. Och har
samma ursäkt någon större trovärdighet i avspänningens Europa?
Paradoxens förklaring ligger nog
både på den inrikespolitiska och på
den utrikespolitiska arenan. Den
hittillsvarande säkerhetspolitiken
uppfattas av en bred opinion som
fullföljandet av en mer än hundraårig, framgångsrik tradition.
medvetande härom har våra
säkerhetspolitiska ledare inte gjort ett
utrikespolitiskt ställningstagande utan
en inrikespolitisk markering. Den
SVEN SK TID SKRIFT
hårda linjen mot Natomedlemskap
blir i så fall ett hänsynstagande till de
många som alltjämt är oförstående
inför de säkerhetspolitiska forändringarna i vår omvärld.
Socialdemokraterna måste rimligen
vara särskilt känsliga for denna
opinion. Den är stark både inom det
egna partiet och inom stödpartiet
centern. Därtill är den officiell politik
inom partier till vänster, som skulle
kunna fresta socialdemokrater till
avfall. Det taktiska problemet liknar
det som rådde i liknande tidigare
situationer, särskilt i relation till
kriget i Vietnam och till EG/ EUfrågan.
En partilednings främsta uppgift är
alltid att hålla samman partiet. För
partiet kan därfor fordelar i det
inrikespolitiska maktspelet uppväga
eventuella nackdelar av att Sverige
utan ett reellt medlemskap far allt
mindre inflytande på beslut som
påverkar landet. Såsom vi länge, men
inte längre, även tyckte i forhållande
till EG (EU).
Medlemskap i Sveriges
intresse
Alternativet till ett sådant taktikspel
vore att gå ut till folket och forklara
varfor samarbetet med Nato är
nödvändigt, varfor dettas yttersta
konsekvens bör bli fullt medlemskap
och varfor medlemskapet ligger i
Sveriges intresse. Ett medlemskap
skulle därtill ge en ny arena åt dem
som älskar att visa upp Sverige och
sig själva på världens politiska scener.
På den utrikespolitiska arenan är
z
>
o
z
>
Sveriges problem detsamma som om vår egen snabbt ökande svaghet?
EV-Europas och Natos, att avväga Borde vi inte inse att vi relativt sett
sina åtgärder på ett sätt som stöder blir mindre och mindre, liksom vår
och inte stör den demokratiska förmåga att av egen kraft verka avprocessen i Ryssland. skräckande? Kan vi inom överskådlig
tid ra en sådan styrka? Eller måste vi,
Ensam stark? som huvuddelen av Europa, komSverige står även inför den oroande, plettera egenstyrka med lånestyrka?
obesvarade säkerhetspolitiska avvägningsfrågan om detta kan ske utan Bmn-röd nationalism
risker för nationella säkerhetsbehov.
Vilken styrka behöver Sverige för att
kunna uppträda som en respekterad
part i olika strategiska fora? Och
vilken styrka krävs för våra egna
grundläggande trygghetsbehov? Är
det för en liten stat, med en stor men
politiskt instabil granne, tryggare att
låtsas vara stark nog att stå ensam än
att stärka sitt bräckliga skydd genom
att aktivt medverka i demokratiernas
försvarsallians, Nato? Borde inte det
kalla krigets erfarenheter ha lärt oss
att avskräckning minskar krigsrisker?
Och har inte både den vikande
ekonomin och de senaste årens
försvarsutveckling gjort oss medvetna
en situation där Finland helt
emanciperat sig från beroendet av
Sovjetunionen/Ryssland och där
Natomedlemskap står på dagordningen runt omkring Östersjön,
är det svårt att se hur vårt eget
agerande skulle kunna avgöra eller
ens märkbart påverka de regionala
spänningsförhållandena. Inför folkomröstningen 1994 spekulerades det
över konsekvenserna av ett utfall där
Finland men inte Sverige röstade in
sig i den europeiska unionen. Även
om det inte har omedelbar aktualitet,
kan vi så småningom behöva göra
sanuna tankeexperiment när det
gäller Nato.
SVENSK TIDSKR.IFT
Tills vidare nöjer vi oss med att
vara med att vara faktiska deltagare i
dagens viktigaste Natoverksamhet.
Däremot har vi ställt oss utanför den
alltjämt existerande försvarsallians
som ligger i politisk malpåse. Ingen
vågar dock utesluta att den någon
gång i framtiden på nytt f’ar en fiende
att avskräcka. Den brun-röda
nationalismen Ryssland håller
farhågorna vid liv. Vi håller oss
demonstrativt utanför detta historiska
Nato. Efter hand växer vi nog ändå
helt in i Nato på sanuna sätt som vi
gjort i den europeiska integrationens
institutioner. Då, om inte förr, borde
också den utrikespolitiska och den
inrikespolitiska rationaliteten av det
formella utanförskapet tas upp till
slutlig prövning.
Det är svårt att spå, i synnerhet om
framtiden. Ändå dristar jag mig mot
bakgrunden av de senaste årens
debatt, påstå att ett svenskt Natomedlemskap idag ter sig mer sannolikt än vad EV-medlemskapet gjorde
för mindre än tio år sedan.
17
z
>
o
z
>

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner